Info om  djur   Fråga   Svar   Djurfakta   Artiklar   Källor 

Lunds universitet
Facebook

Nybildad manet
 
Fråga en zoofysiolog

Fortplantning: förökning hos ringmaskar, rundmaskar, nässeldjur och svampdjur

Om daggmaskars fortplantning. Hermafroditer som befruktar varandra
Hur förökar sig rundmaskar? Djuren som finns överallt utan att vi ser dem
Hur fortplantar sig öronmaneter? Polyper och medusor. Om nässeldjurens fortplantning
Hur förökar sig svampdjur?
Sök i alla svar och i alla djurartiklar
Åter till "Svar på frågor"


Daggmaskar under parning

Två daggmaskar under parningen. Man ser att båda maskarna har börjat producera vita kokonger åt de befruktade äggen från de tjocka gördlarna nära framändarna, se vidare texten nedan. Courtesy of Jack Hynes, in the public domain.

Hur parar sig daggmaskar? Hur många ungar får de? Hur ser ungarna ut? Kan man se om de är släkt? - Om daggmaskars fortplantning.

Daggmaskarna är så kallade hermafroditer. Detta innebär att en mask är både hanne och hona på en gång. Två maskar befruktar dock varandra vid parningen. De lägger sig intill varandra när de parar sig. Äggen och spermierna hamnar inuti en liten blåsa, en kokong, som maskarna bildar. Inuti den utvecklas de befruktade äggen till små maskar som kläcks. Kokongen bildas av den förtjockade gördel (clitellum) som man tydligt ser bakom framänden på de vuxna maskarna. Kokongens väggar blir snart sega och starka, så att den skyddar äggen när föräldrarna lämnat den. Vanligen kläcks bara en eller några få små maskar inuti en kokong. Daggmaskarna har inga larver som insekterna. De små maskarna ser alltså ut som föräldrarna. Det är omöjligt att se på små maskar av samma art vilka som är släkt med varandra. Läs om hur daggmaskar äter och om jättedaggmaskar på andra sidor. 2004, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Trikin (Trichinella spiralis)

Trikinen (Trichinella spiralis) är en parasitisk rundmask. Läs i svaret nedan om hur rundmaskar förökar sig. På den ljusmikroskopiska bilden ovan ses en trikinlarv som ligger i spiral, inkapslad inuti en skelettmuskel. Skalstrecket motsvarar 0,5 mm. Trikiner orsakar en sjukdom, som numera knappast förekommer i hos människor i Sverige. Den viktigaste smittkällan är dåligt tillagat griskött. Numera kontrolleras emellertid alla grisar som slaktas på slakterier avseende trikiner. Om man äter griskött med levande trikinlarver, utvecklas de i tarmen till vuxna djur som parar sig. Honorna kryper in i tarmväggen och föder larver, som via lymfan och blodet sprider sig till skelettmusklerna och kapslar in sig. Då drabbas den sjuke av feber och svår muskelvärk. Courtesy of Stefan Walkowski from Wikimedia Commons under this CC License.

Hur förökar sig rundmaskar?

Hos rundmaskar (nematoder) finns vanligen hanar och honor. Maskarna har inre befruktning och hanarna har utskott (spiculae) som används vid parningen. Honorna lägger ägg och dessa utvecklas till larver som genomgår ett antal larvstadier innan de blir vuxna. Mellan varje larvstadium ömsas hudens yttre döda kutikula ("hudömsning"), precis som hos insekter. Men eftersom rundmaskarnas kutikula är tänjbar, kan larverna växa i storlek även mellan hudömsningarna.

Man skulle kunna tro att insekterna är de djur som det finns flest individer av på jorden, men så är det inte. Det är troligen rundmaskarna. Rundmaskar finns nästan överallt: i jord, i havsbottnar och som parasiter inuti nästan alla djur och växter. Jord kan innehålla tusentals eller till och med miljontals rundmaskar per kvadratmeter. En nematolog har hävdat att växtlighetens former skulle förbli urskiljbara i form av rundmaskar, även om alla växter plötsligt försvann, medan de nematoder de innehåller blev kvar, svävande i luften.

De flesta rundmaskar är så små att man inte lägger märke till dem utan mikroskop, men det finns undantag. Den största nematod man känner till (Placentonema gigantissima) hittades inuti en kaskelottval och var 8 meter lång. Läs mer om rundmaskar på en annan sida. 2011, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Maneternas livscykel
Livscykeln hos en manet. Stadierna följer efter varandra i medurs riktning. Livscykeln beskrivs i texten nedan. Modified after Ivy Livingstone and courtesy of BIODIDAC.

Om öronmaneter går sönder blir det fler då? Finns det olika kön? Hur parar öronmaneter sig? Hur länge lever de? - Om nässeldjurens fortplantning.

Öronmaneterna är skildkönade, det finns alltså både hannar och honor. Om öronmaneterna går sönder blir de inte fler, det vill säga de vuxna djuren kan inte föröka sig genom delning. De fyra "öronen" som syns tydligt inuti maneten är djurens könsorgan, äggstockar hos honorna och testiklar hos hannarna. Parningen går troligen till så att hannarna släpper ut spermier i vattnet som honan fångar upp. Eventuellt överför hannen spermier direkt till honan. Spermierna transporteras sedan in till honans könsorgan där äggen befruktas. Hos öronmaneterna utvecklas sedan det befruktade ägget fäst vid en av honans munarmar och det ger så småningom upphov till en fritt i vattnet levande flimmerhårsförsedd liten larv som kallas för planula. Se bilden ovan. Planulorna fäster sig efter ett tag på bottnen och ger upphov till fastsittande så kallade polyper. En polyp består av ett rörformigt skaft som upptill är försett med tentakler. Nästa steg i utvecklingen är polypen ändrar form till en så kallad strobila som ser ut som en stapel med tallrikar. "Tallrikarna" snörps sedan av, en efter en, och ger upphov till fritt levande små maneter. En sådan liten manet kallas ephyra. Texten fortsätter under bilderna.

Strobila och ephyra av öronmanet

Bilden till vänster visar en strobila. En strobila är en polyp som sitter fast på havsbottnen. Den ser ut som en stapel med tallrikar. "Tallrikarna" snörs av en och en. Varje "tallrik" ger upphov till en frilevande ephyra. En ephyra ses till höger i högre förstoring. En ephyra växer till sig och mognar till en vuxen manet, en medusa. Färgade ljusmikroskopiska preparat. Courtesy of J. Houseman och BIODIDAC.

Fördelen med strobileringen är att en polyp kan ge upphov till många maneter. De små maneterna växer och utvecklas så småningom till vuxna maneter. En vuxen manet kallas medusa. De vuxna maneterna lever mindre än ett år. Polyperna däremot är fleråriga och övervintrar.

Videon visar hur små kubmaneter, ephyror, snörps av från en polyp, en strobila. From YouTube, courtesy of Alvaro Migotto.

Många nässeldjur har en generationsväxling mellan ett frilevande medusastadium med könlig förökning och ett fastsittande polypstadium med könlös förökning. Det finns emellertid flera variationer på detta tema. Hos bland annat maneter och kubmaneter är medusastadiet dominerande, medan polyperna, som knoppar av små medusor, är små och oansenliga. Hos bland annat koralldjur och havsanemoner saknas medusastadiet helt och polyperna förökar sig både könlöst och könligt. Hos de så kallade hydrozoerna dominerar vanligen polypstadiet, men det finns vanligen också ett medusastadium.

Vid könlig förökning släpper nässeldjuren vanligen ut äggceller och spermier i vattnet, så kallad yttre befruktning. Men inre befruktning förekommer också. Då utvecklas de befruktade äggcellerna till larver inuti kroppen hos en förälder. Under embryots utveckling bildas två cellskikt, varvid embryot omvandlas till en gastrula. Gastrulan utvecklas vanligen till en frilevande planulalarv. Larverna sprids som plankton. Deras yttre cellskikt är försett med rörliga flimmerhår (cilier). Vanligen fäster de sig så småningom på havsbottnen, där de utvecklas till polyper. Men de kan också utvecklas till medusor utan något mellanliggande polypstadium.

Läs om nässeldjuren giftiga nässelceller på en annan sida. 2013, 2017.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Hur förökar sig svampdjur?

Svampdjur kan föröka sig könlöst genom att djuret delas upp i bitar som ger upphov till nya individer, genom förökningskroppar (gemmulae) eller genom knoppning. Svampdjuren förökar sig också på könlig väg, oftast genom att äggceller och spermier släpps ut i vattnet, så kallad yttre befruktning. Svampdjuren är vanligen hermafroditer, det vill säga varje individ är både hane och hona. Efter befruktningen utvecklas ägget till mer eller mindre klotformiga larver. Dessa är frilevande och sprids som plankton. De har ett yttre cellskikt med rörliga gisselhår (flageller). Larverna kan vara ihåliga, påminnande om en blastula, eller fyllda med celler utan gisselhår. Larverna fäster sig så småningom på havsbotten och ger upphov till nya svampindivider.

Hos många svampdjur släpps könscellerna inte ut i vattnet. I stället transporteras spermierna in i kanalsystemet hos en annan svamp där äggcellerna befruktas, så kallad inre befruktning. Det resulterande embryot utvecklas inne i svampen till en larv som lämnar modern via kanalerna. Dessa svampdjur föder alltså levande ungar, precis som däggdjur. Svampföräldern förser dock inte embryot med näring via en moderkaka. Läs om sådan ovovivipari på en annan sida. 2011, 2017.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Till "Svar på frågor"


Zoofysiolog, skribent och webbansvarig:
Anders Lundquist, senior universitetslektor emeritus
Adress: Biologiska institutionen, Lunds universitet, Biologihus B, Sölvegatan 35, 223 62 Lund
Telefon: 046-222 93 53
E-post:
Senast uppdaterad: Se årtal efter varje svar.
Webbplatsen använder kakor. Surfar du vidare, godkänner du detta. Läs mer här.

Creative Commons License
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens.