Info om  djur   Fråga   Svar   Djurfakta   Artiklar   Källor 

Lunds universitet
Facebook

Hur svalan hittar hem: om flyttfåglarnas orientering

Emma Åkesson
Reviderat av Anders Lundquist
Hussvala

 
Hur hittar den där hussvalan som bor under taket på din sommarstuga tillbaka till samma tegelpanna varje år? Varje höst när maten börjar ta slut här uppe i den kalla norden samlas svalorna och flyger söder ut, ibland ända till Sydafrika. Där har de det sen bra medan vinterstormarna yr häruppe. Men när våren närmar sig så flyger de tillbaka igen och det är inte alls ovanligt att de hittar tillbaka till fjolårets bo! Hur kan de och alla andra fåglar som flyger över långa avstånd hitta vägen?

Fåglar måste ha flera navigationsmetoder. En viktig orsak till detta är att en viss metod inte alltid är tillgänglig, Solen lyser inte på natten och stjärnorna inte på dagen. Dessutom är himlen är ofta molnig. Om flera metoder användes samtidigt, minskar också risken för felnavigering.

Många fåglar tros ha någon slags inre karta som de använder för att kunna veta var de och målet för deras resa befinner sig. Förutom kartan behöver de också ha en kompass av något slag som säger åt dem i vilken riktning de flyger. Först diskuterar vi fåglarnas kompasser.

Häckande ladusvalor (Hirundo rustica)

Här häckar ladusvalorna (Hirundo rustica) och ungarna matas. Bilden överst på sidan visar en hussvala (Delichon urbica). Courtesy of Mogens Engelund from Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported License.

Många fåglar lär sig känna igen speciella kännetecken på marken som berg, floder och sjöar. Men de flesta fåglar behöver också andra sätt att hitta på. Albatrossen, som lever större delen av sitt liv ute över öppet hav, kan inte använda sig av landmärken, för det finns ju inga.

Man har hittat flera olika sorters kompasser. En vanlig metod att bestämma riktningen är att använda solen. Men för att kunna göra det måste fåglarna veta vilken tid på dagen det är, eftersom solen flyttar sig på himlen under dagens lopp. Hur tar de reda på vad klockan är då? Jo, de har en alldeles egen inre klocka! Så med hjälp av klockan och solen kan de bestämma väderstrecken. Läs om biologiska klockor på en annan sida (på engelska).

När solen är dold tros vissa fåglar kunna sluta sig till var den befinner sig genom att registrera ljusets polariseringsriktning, det vill säga den riktning i vilken ljusvågen vibrerar vinkelrätt mot sin spridningsriktning. Ljuset från solen är polariserat lika mycket i alla riktningar. Polariserande solglasögon är filter som bara släpper igenom ljus med en viss polariseringsriktning.

Solljuset träffar gasmolekyler och små partiklar i luften och sprids i alla riktningar. Rött ljus sprids inte särskilt mycket, utan fortsätter till stor del rakt fram och når inte våra ögon. Blått ljus sprids mer än andra våglängder, bland annat i riktning mot jordytan. Därför är himlen blå. Men det ljus som sprids är inte polariserat lika mycket i alla riktningar. En punkt på den blå himlen kan karakteriseras dels av den dominerande polariseringsriktningen och dels av den andel av ljuset som är polariserat i denna riktning. Denna information kan användas för att bestämma solens läge bakom molntäcket. Polariserat ljus kan således användas vid navigering, men endast om en flik av den blå himlen är synlig.

Om fåglarna vill flyga på natten så kan de använda sig av en annan kompass, stjärnhimlen. På norra halvklotet roterar stjärnhimlen runt en punkt i närheten av polstjärnan i stjärnbilden Lilla björnen (Ursa Minor). Denna punkt ligger norr om zenit. Fåglarna kan identifiera den del av stjärnhimlen som finns runt polstjärnan. Då vet de var norr finns på stjärnkompassen.

Men hur gör de när det är helmulet? Jo, då kan de använda sig av en tredje typ av kompass som liksom våra kompasser reagerar på jordens magnetfält. Fåglarna kan alltså på något sätt känna av magnetfältet och navigera med hjälp av det. Riktningen mot den magnetiska nordpolen kan bestämmas dels genom magnetfältets riktning, som i våra kompasser, dels genom fältets inklination, det vill säga fältlinjernas vinkel mot jordytan.

Med flera hundra tusen års mellanrum byter det jordmagnetiska fältet riktning. Nästa gång detta händer, kommer den magnetiska nordpolen hamna vid den geografiska sydpolen och vice versa. Under sådana polskiften måste det vara bra för fåglarna att ha andra kompasser än den magnetiska.

Man vet ännu inte hur djur kan avläsa det jordmagnetiska fältet. Man har hittat kristaller av det magnetiska järnmineralet magnetit i huvudet hos en del fågelarter. Kanske är det dessa kristaller som fungerar som magnetiska kompasser. En annan möjlighet är att vissa proteiner, fotopigment, i ögonens näthinna genomgår komplicerade kemiska processer när de träffas av ljus. Dessa processer påverkas av jordens magnetfält och skulle kunna möjliggöra för djur att registrera det jordmagnetiska fältets riktning.

Även sinnen som hörsel och lukt har visat sig kunna hjälpa vissa fåglar att hitta hem. En del fåglar antas kunna uppfatta infraljud, det vill säga tonhöjder, som är så låga att vi människor inte kan höra dem och som kan registreras på långa avstånd. Det kan handla om ljud som uppstår när vågor slår mot en strand eller när vindar träffar en bergskedja. Duvor kan orientera sig genom att känna den kombination av dofter som kännetecknar ett visst landområde.

Flyttfåglarna är förmodligen utrustade med inre kartor över det område som de flyttar genom. Ofta vet man inte vilka av de ovan diskuterade kompasserna som kartorna bygger på. Flera av de ovan nämnda navigeringsmetoderna kan utgöra grundvalen för den inre kartan.

Vissa av fåglarnas navigeringsmetoder är till stor del medfödda, genetiskt bestämda. Dessa metoder kan sannolikt modifieras genom inlärning. Men man vet i de flesta fall inte särskilt mycket om vilken roll nedärvning och inlärning har.

Det är fortfarande mycket som vi inte vet om fåglarnas fantastiska förmåga att navigera, men forskarna hittar hela tiden nya ledtrådar. Om du inte visste det innan, så vet du nu: när fåglarna kommer tillbaka på våren så kan det vara solen, stjärnorna, jordens magnetfält eller doften vid din sommarstuga som har hjälpt dem att hitta hem. Sommarstugan fungerar kanske till och med som ett landmärke.

Läs om hur flyttfåglar lagrar energi för att kunna flytta, om varför fåglar flyttar och om varför flyttfåglar flyger i plogformation på andra sidor.

Läs också om hur dinosaurier började flyga och blev fåglar, om hur högt fåglar kan flyga, om fåglarnas fantastiska lungor och om hur stora fåglar kan vara för att kunna flyga på andra sidor.
 

Referenser

Texten har uppdaterats och utökats år 2013 av Anders Lundquist.

R.W. Hill, G.A. Wyse, and M. Anderson: Animal Physiology (3rd ed, Sinauer, 2012).
 

Till början på sidan

Till "Artiklar om djur"


Zoofysiolog, skribent och webbansvarig:
Anders Lundquist, senior universitetslektor emeritus
Adress: Biologiska institutionen, Lunds universitet, Biologihus B, Sölvegatan 35, 223 62 Lund
Telefon: 046-222 93 53
E-post:
Senast uppdaterad: 2 maj 2013
Webbplatsen använder kakor. Surfar du vidare, godkänner du detta. Läs mer här.

Creative Commons License
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens.