Biologisk utbildning i Lund Sök på "Info om djur":  
Naturvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitetPopulärvetenskap från Lunds universitet

Populärt om djur
från Lunds universitet

Facebook
   Fråga       Läs svar       Djurfysiologi       Djurartiklar      Källor  

Igelkott

Info om djur: Fråga en zoofysiolog

Hur jämnvarma djur reglerar kroppstemperaturen i värme och kyla och vid vintersömn

Åter till "Svar på frågor"
Går isbjörnar i ide? Var föds ungarna?
Björnars ämnesomsättning, puls och temperatur i idet
Hur klarar björnen vintersömnen i idet? Hur kan kroppens
    fettförråd och vattenförråd räcka hela vintern?
Varför förtvinar inte björnens muskler och skelett i idet?
    Om muskelatrofi, proteinomsättning och frossbrytningar
Om äkta vinterdvala. Styrs kroppstemperaturen? Kan
    djuren frysa ihjäl? Hur sparar de på energi och vatten?
Hur vaknar djur ur sin vinterdvala? Yttertemperaturen
    eller årstidsrytmen? Sover djuren hela tiden?
Kan igelkotten vakna för tidigt ur dvalan? Vad händer om
    fettförrådet inte räcker?
Går ekorren i vinterdvala? Vinterförråd och ombonat bo
Hur reglerar människan sin kroppstemperatur?
Vad händer då man får feber? Om kroppens termostat.
    Är feber vid infektioner nyttigt?
Hur värmer jämnvarma djur upp sig? Om "onyttiga"
    processer som är nyttiga
Varför har kängurun ungen i pungen? Varför föds
    pungdjursungar så tidigt?
Hur klarar känguruer värme? Att slicka för att kyla sig
Om kroppstemperaturen hos olika däggdjur och fåglar
Om delfiners kroppstemperatur och späcklagrets funktion
Svettas sälar? Om överhettning och olika slags svettkörtlar
Hur klarar pingvinerna kylan? Varför samlas de i klungor?
Varför byter hästen färg inför vintern? Om fördelar med
    vinterpäls och sommarpäls
Varför har råttor så lite hår på svansen?
Sök i alla svar och i alla djurartiklar
Åter till "Svar på frågor"


Sovande isbjörnshona med ungar

Isbjörnar kan vara sömniga, men det är bara dräktiga honor som går i ide. Här har dock honan med sina ungar redan lämnat idet. Courtesy of Brocken Inaglory from Wikimedia Commons under GNU Free Documentation License.

Vi har en livlig debatt här på jobbet huruvida isbjörnar går i ide eller inte. Hoppas på svar.

Dräktiga isbjörnshonor går alltid i ide och ungarna föds i idet (precis som hos vår brunbjörn). Honorna gräver en stor kammare i snö eller jord. Till kammaren leder en lång ingångstunnel vars öppning ligger lägre än kammaren, så att den varma luften inte lämnar kammaren. Liksom våra brunbjörnar går isbjörnshonorna inte i en äkta vinterdvala. Nedan på denna sida kan du läsa om äkta vinterdvala. Den innebär att kroppstemperaturen blir lägre än 10 °C och att ämnesomsättningen sänks extremt mycket. Detta gör att det upplagrade reservfettet räcker längre, således hela vintern. Björnar sänker bara kroppstemperaturen med några grader och ämnesomsättningen sänks betydligt mindre än hos äkta vintersovare. Detta har dock nyligen ifrågasatts, se nästa svar.

Icke dräktiga isbjörnshonor och isbjörnshannar går inte regelbundet i ide, men tycks göra det i vissa situationer och under kortare perioder. Ni kan läsa mer på engelska om björnar i "The Bear Den". 1999, 2011, 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Grizzlybjörnar (Ursus arctos horribilis)

Två grizzlybjörnar (Ursus arctos horribilis) i nationalparken Yellowstone i USA, troligen en hona med en äldre unge. Grizzlyn räknas som en underart av brunbjörnen. Namnet syftar på att pälsen hos äldre djur grånar. Vår svenska brunbjörn tillhör underarten Ursus arctos arctos. Courtesy of Chris Servheen and the United States Fish and Wildlife Service, in the public domain.

Hur mycket sänker en björn ämnesomsättningen när den går i ide?

Undersökningar av svartbjörnar i Nordamerika under vinterdvalan har visat att kroppstemperaturen sänks till 31-35 °C och hjärtats slagfrekvens till 8-12 slag per minut (från 50-60 slag per minut). Syrgaskonsumtionen är ca 30 procent av vilokonsumtionen i vaket tillstånd. Detta ska jämföras med djur som går i äkta torpor (dvala med kraftigt sänkt kroppstemperatur) på årsbasis (t.ex. hibernering, se nedan på denna sida). eller på dygnsbasis (t.ex. den nattliga dvalan hos kolibrier). Dessa djur kan ha en syrgaskonsumtion som är 2-5 procent av den i vila. Syrgaskonsumtionen används som ett mått på ämnesomsättningen (metabolismen).

I en ny undersökning från 2011 studerade man svartbjörnar under hela vinterdvalan. Man fann att kroppstemperaturen varierade mellan 30 och 36 °C, att hjärtats slagfrekvens var 9-20 slag per minut och att syrgaskonsumtionen var ca 25 procent av vilokonsumtionen i vaket tillstånd. Dessa siffror överensstämmer i stort sett med den studie som beskrevs ovan. Man framhöll emellertid att syrgaskonsumtionen i absoluta tal, mätt per kg djur, var ungefär lika låg som hos äkta hibernerare, se nedan på denna sida. Ett intressant fynd var också att den sänkta syrgaskonsumtionen i mycket liten grad berodde på sänkningen i kroppstemperatur. I stället handlade det om en aktiv hämning av ämnesomsättningen. Detta skulle kunna innebära att björnar är mer lika äkta hibernerare än man tidigare menat. 1998, 2011, 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Videon laddas inte ner.

En video som visat en svartbjörnshona med sina ungar i vinteridet. Man har opererat in en elektronisk mätare i honan för att kontinuerligt avläsa hjärtats slagfrekvens (pulsen). Filmen är tagen vid ett försiktigt besök i idet, då forskarna genom honans hud laddade ner data från mätaren. De undersökta honorna hade i regel en slagfrekvens på mellan 10 och 30 slag per minut under vintersömnen. Frekvensen steg vid besöken i idet och vid ungarnas födelse. Courtesy of T G Laske, D L Garshelis and P A Iaizzo from "Monitoring the wild black bear's reaction to human and environmental stressors" (BMC Physiology 11:13, 2011) under Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License.

Hej! Jag vill gärna ha en beskrivning om björnens vintersömn. Hur kan björnungarna klarar den märkliga processen som sker under vintern i idet? Tack på förhand.

Det har inte gjorts många studier av björnungar i idet. Sådana undersökningar är säkert spännande. Det är lätt att väcka den björn som sover. Björnar kan vakna upp ganska lätt under vintersömnen och spänningsfaktorn kan tänkas bli alltför hög, om ungarna skriker så att honan vaknar. Björnungarna som föds i idet får sina behov av vatten och näring tillfredställda av modersmjölken. Om de inte klarar av att upprätthålla kroppstemperaturen, får man förmoda att honan också värmer dem.

Våra svenska brunbjörnars iden kan vara av flera slag. Steniden finns inuti grottor eller klyftor i berget. Jordiden gräver björnen ut själv, gärna under ett rotvalv. Korgiden är i snår täckta av snö och anses bara tas till i nödfall. Björnen bäddar ett underlag av växtdelar som kan bestå av granris eller björkris täckt av mossa. Underlaget gör att björnen inte förlorar så mycket värme till den kalla marken.

Det finns mycket mer intressant att berätta om björnars vintersömn. Det följande bygger till stor del på en studie av vintersovande svartbjörnar i Minnesota.

Björnar sänker kroppstemperaturen med bara några få grader under vintersömnen, till skillnad från de mindre djur som går i en äkta vinterdvala. t.ex. igelkottar och fladdermöss. Man kan fråga sig varför. Men stora djur som björnar har mycket lägre ämnesomsättning än mindre djur. Med detta menar jag att ett kilo björn behöver mycket mindre energi per dygn (från födan eller kroppens fettförråd) än ett kilo igelkott. Dessutom har större djur mycket mindre yta i förhållande till sin volym vilket gör att värmeförlusterna per kilo björn är mycket mindre än värmeförlusterna per kilo igelkott. Du kan läsa mer om kroppsytans betydelse på en annan sida. Läs också om nya rön i föregående svar.

Detta innebär att kroppens energiförråd i form av fett räcker mycket längre för en björn än för en igelkott. Björnen klarar vintern med en relativt liten minskning i kropptemperaturen som ger en liten sänkning av ämnesomsättningen. För att igelkotten ska klara vintern måste den sänka kroppstemperaturen och därmed ämnesomsättningen mycket kraftigt. Djur som går i äkta vinterdvala håller ofta kroppstemperaturen lägre än 10 °C.

Men om björnen sänkte kroppstemperaturen lika mycket som igelkotten, skulle den spara mycket energi och den skulle inte behöva "äta upp sig" lika mycket inför vintersömnen. Varför går den inte i äkta vinterdvala? Svaret är förmodligen att uppvärmningstiden efter dvalan skulle bli alltför lång. Det skulle ta cirka ett dygn för en björn att värma upp sig från 5 °C till cirka 37-38 °C och uppvärmningen skulle varit mycket kostsam.

Eftersom björnen inte dricker under vintersömnen, skulle man kunna tro att den så småningom börja lida vattenbrist och blir törstig. Märkligt nog är det under större delen av vintern troligen precis tvärtom! Det bildas nämligen vatten vid nedbrytningen av fettförråden, s.k. metabolt vatten. Detta är något som gäller för alla organismer. En människa producerar några deciliter vatten per dygn vid nedbrytningen av födan. Men som alla vet klarar vi oss inte på det metabola vattnet, utan vi måste dricka vatten dessutom. Björnen i idet däremot klarar sig på det metabola vatten den bildar, eftersom dess vattenförluster (som främst sker via andningen) är mycket små. Det kan till och med vara så att björnen producerar mer vatten än vad den kan göra sig av med via andningen!

Vad är det då som begränsar vintersömnens längd? Vaknar björnen upp av hunger när energiförråden tar slut? Egendomligt nog är det inte så! Men mot slutet av vintern börjar fettförråden sina och björnen måste börja bryta ner proteiner i allt större utsträckning. Vid nedbrytning av proteiner bildas urinämne som kan bli giftigt om halten i kroppen blir för hög. Björnen måste då börja göra sig av med urinämnet via urinen. När produktionen av urin ökar förlorar björnen mycket vatten och blir uttorkad. Så det är törst snarare än hunger som driver björnen ut ur sitt ide! 2000, 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Svartbjörn (Ursus americanus)

Den nordamerikanska svartbjörnen (baribalen; Ursus americanus). Studierna av björnars vinterdvala, som beskrivs på denna sida, har gjorts på denna art eller brunbjörnen (Ursus arctos). Brunbjörnen finns både i Nordamerika och Eurasien. Svartbjörnen är vanligen helsvart med brun nos. Enstaka helbruna individer kallas kanelbjörnar. Courtesy of Jim Martin, in the public domain.

Jag håller på med ett inslag om hur björnar kan gå i ide, och har hämtat information från din sajt. Intressant sida för övrigt! Vet man hur det kommer sig att björnarnas muskelmassa inte helt förtvinar och deras skelett inte bryts ner och blir skört efter så lång tids passivitet i idet?

Som du påpekar klara björnar av sin vintervila utan någon omfattande nedbrytning av muskler och skelett. Människor som tvingas till orörlighet på grund av sjukdom, liksom astronauter som vistas länge i tyngdlöst tillstånd, drabbbas av en drastiskt minskad muskelmassa och ett kraftigt försvagat skelett. Muskelmassan minskar också hos svältande människor.

Man vet fortfarande mycket lite om björnarnas försvarsmekanismer mot denna så kallade atrofi hos muskler och skelett, men forskning pågår.

Genaktivitet i muskler och lever hos vintervilande björnar har studerats. Aktiviteten ökar hos en rad gener vars proteinprodukter är inblandade i musklernas proteinsyntes. Samtidigt minskar aktiviteten i gener som stimulerar leverns produktion av urinämne (urea). När proteiners aminosyror bryts ner måste deras kväveinnehållande aminogrupper omvandlas till urinämne som avges via urinen. Eftersom urinämne bara kan bildas i levern, tyder detta på att nedbrytningen av proteiner är låg. Dessutom kan bildat urinämne hos björnar omvandlas och dess kväve återanvändas för syntes av aminosyror, troligen med hjälp av mikroorganismer i mag-tarmkanalen.

Muskelatrofi hos vintervilande björnar tycks således förhindras både genom stimulerad proteinsyntes och genom minskad proteinnedbrytning i musklerna. Samtidigt tillgodoses kroppens energibehov nästan uteslutande genom nedbrytning av fett från fettvävnaden. Fastande människor, däremot, börjar redan efter några timmar eller dagar bryta ned proteiner för att utvinna energi ur de frigjorda aminosyrorna. Detta sker framför allt i musklerna.

Björnarna ligger inte stilla i idet, de rör på sig. De kan till och med aktivera frossbrytningar när kroppstemperaturen blir för låg. Detta är ytterligare en faktor som skulle kunna förhindra muskelatrofi.

Man vet nästan ingenting om hur inträdet i vintervilan och de ovan beskrivna ändringarna i ämnesomsättningen regleras. Troligen sker det via hormoner, men man har ännu inte lyckats identifiera någon faktor i blodet som är inblandad. Forskningsområdet är av stort medicinskt intresse och skulle kunna leda till nya behandlingsmetoder vid sjukdomar som åtföljs av muskelatrofi och skelettatrofi. 2012, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



En hasselmus (Muscardinus avellanarius)

En hasselmus (Muscardinus avellanarius). Den är ett av de svenska däggdjur som går in i en äkta vinterdvala med mycket låg kroppstemperatur, läs om sådan hibernering i svaret nedan.
     Hasselmusen känns igen på den kraftigt ullhåriga svansen, den vackert rödbruna färgen på ryggen, de stora öronen och de pigga pepparkornsögonen. I Sverige finns den i Götaland och Svealand, men bara i små områden, ofta vitt skilda från varandra. Den är en duktig klättrare, som bygger sommarbon i buskage, trädhål eller fågelholkar. Vinterdvalan tillbringas i vinterbon i marken, ofta under en stubbe, en rot eller en sten. Hasselmusen är inte akut hotad, men det behövs åtgärder för att skydda lämpliga hasselmusbiotoper. Courtesy of Danielle Schwarz from Wikimedia Commons under GNU Free Documentation License.

Jag vill veta om hibernation hon djur, framför allt vad som sker innan, under och efter dvala i deras kropp och hur de kan klara av dvalan.

Äkta hibernering (vintertorpor) hos däggdjur innebär att kroppstemperaturen under vintern tillåts sjunka nära nog till omgivningens temperatur, på vintern under 10 °C. Detta sker ofta genom att djuren helt enkelt slutar att genom ökad värmeproduktion försvara kropptemperaturen. Kropptemperaturen sjunker då neråt, mot omgivningens temperatur. Som en följd av temperatursänkningen minskar ämnesomsättningen kraftigt och kroppens energibehov blir därmed mycket mindre. Mycket energi sparas också genom att djuret inte längre behöver reglera sin kroppstemperatur på en högre nivå än omgivningens. Regleringen av kroppens temperatur aktiveras dock om kroppstemperaturen skulle bli farligt låg, nära fryspunkten. Vissa djur vaknar i en sådan situation. Hibernerarna förlorar alltså inte kontrollen över sin kroppstemperatur. Igelkotten bibehåller sin kroppstemperatur vid 5-6 °C även när den yttre temperaturen sjunker under denna nivå och djuret undviker därigenom att frysa till is, något som hade lett till döden.

Enligt nyare rön reglerar vissa hibernerande djur kropptemperaturen hela tiden, alltså även vid temperaturer högre än de som kan ge frostskador.

Hibernering sparar, som förklarats ovan, energi. Det är billigt ur energisynpunkt att ligga i dvala och leva sparsamt på det fettförråd som byggts upp under en period med god födotillgång. Det hade varit betydligt kostsammare (eller till och med omöjligt) att förbruka energi på att hålla en hög kroppstemperatur i vinterkylan och samtidigt vara tvungen att leta efter mat när det råder födobrist. Hibernerare lägger inför vinterdvalan upp stora fettförråd i sin kropp. Hibernerare kan sägas vara de enda djur som blir överviktiga under naturliga förhållanden! Men det rör det sig förstås om en funktionell och livsnödvändig övervikt.

Hibernering innebär också att vattenförlusterna kraftigt minskar. Detta beror bl.a. på att ventileringen av lungorna minskar när syrgasbehovet är lägre och på att den kallare utandningsluften rymmer mindre vattenånga. Vattenförlusterna via utandningen blir då mycket små.

Tack vare de små förlusterna av energi och vatten, kan vissa hibernerande djur klara vintern utan att äta och dricka. Men nästan alla hibernerare höjer då och då under vintern kroppstemperaturen och är vakna under korta perioder. Man vet inte vilken funktion de vakna perioderna har, men man misstänker att de är nödvändiga för att reparera skador som den låga ämnesomsättningen orsakar i nervsystemet. Texten fortsätter under bilden.

Den vintersovande dvalnattskärran (Phalaenoptilus nuttallii)

Huvudet tillhör dvalnattskärran (Phalaenoptilus nuttallii) som är den enda kända fågel som går in i äkta vinterdvala. De är rätt lik vår svenska nattskärra (Caprimulgus europaeus) som flyttar till de tropiska delarna av Afrika inför vintern. Nattskärrornas spräckliga fjäderdräkt ger dem utmärkt kamouflage. De är aktiva under skymningen och på natten. Då använder de sina stora ljuskänsliga ögon och sitt stora gap, när de i flykten fångar insekter. Notera de borstliknande fjädrarna runt näbben. De anses skydda ögonen vid insektsfångsten. Courtesy of Ken-ichi Ueda from Encyclopedia of Life under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported License.

Äkta hibernering förekommer hos små och medelstora djur. Bland svenska däggdjur går igelkotten, hasselmusen och fladdermössen i äkta vinterdvala. Inga svenska fåglar går i vinterdvala. Så vitt man vet är den nordamerikanska dvalnattskärran (Phalaenoptilus nuttallii) den enda fågel som uppvisar äkta hibernering.

När hiberneraren ska vakna måste djuret höja kropptemperaturen till den normala på cirka 37-38 °C. Detta sker genom en kraftigt ökad värmeproduktion i musklerna eller i det bruna fettet. Musklerna producerar värme med hjälp av skakningar ("frossbrytningar"), muskelkontraktioner som kan ske utan att djuret rör på sig. Det bruna fettet är en speciell typ av fettvävnad som finns hos däggdjur och fungerar som ett "biologiskt värmeelement". Texten fortsätter under bilden.

Brun fettcell

En fettcell från brunt fett hos en gerbil. Det bruna fettet producerar värme, bland annat hos däggdjur som vaknar från en äkta vinterdvala. En brun fettcell innehåller många små fettdroppar, i stället för den enda stora droppe som finns i en vanlig fettcell. På bilden syns cellens fettdroppar omgivna av ett tunt kraftigt rödfärgat skikt av cytoplasma. Runt cellen syns delar av andra fettceller. Fettet i dropparna har lösts ut. Det man ser är alltså tomrummet som fettet lämnat kvar. Läs mer om brunt fett på en annan sida. Färgat ljusmikroskopiskt preparat. Courtesy of Richard J. Harris and BIODIDAC.

Björnen och grävlingen uppvisar en annan typ av vinterdvala ("vinterletargi") som inte brukar betraktas som en äkta hibernering. De sänker kroppstemperaturen relativt lite, som mest till cirka 30 °C. Nya rön tyder dock på att svartbjörnars vinterdvala är mer lik äkta hibernering än man tidigare trodde. Läs mer om björnars vinterdvala ovan på denna sida. 2000, 2011, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Skogsmurmeldjur (Marmota monax)

Det amerikanska skogsmurmeldjuret (Marmota monax; "ground hog", "wood chuck"). Den går in i äkta vinterdvala. Till detta ändamål gräver den djupa jordhålor ner till tjälfri nivå. Den är föremål för festligheter i delar av USA, där man firar "Ground Hog Day" den 2 februari. Enligt traditionen ska murmeldjuret, om det kommer upp ur sin håla denna dag och solen lyser, återvända ner igen, eftersom det sett sin skugga. I så fall blir våren sen. I själva verket är det andra faktorer som bestämmer avbrytandet av djurs vinterdvala, läs om det i svaret nedan. Courtesy of E Monk, from Encyclopedia of Life under Attribution-NonCommercial-ShareAlike 2.0 Generic License.

Jag funderar på vad som får djuren att vakna ur sin vinterdvala. Är det temperaturen, längden på dvalan eller ljuset?

Alla de faktorer du nämner spelar en roll. Det finns dock stora skillnader mellan olika däggdjursarter. Vi talar här om hibernering, det vill säga äkta vinterdvala då djuren mycket kraftigt sänker sin energiomsättning och sin kroppstemperatur.

Det finns en årsrytm, en cirkannuell rytm, hos många hibernerare. Denna rytm bestämmer när djuren ska inleda och avsluta vinterdvalan. Den är inneboende och finns kvar i fler år även när alla miljöfaktorer, som dagslängd och temperatur, är konstanta. Man kallar en sådan rytm frilöpande. Hibernerarnas frilöpande rytm har oftast en period som är nära, men inte exakt lika med, ett år.

Den frilöpande cirkannuella rytmen påverkas oftast mycket lite av dagslängden. Hos en del arter påverkas den emellertid av dygnsrytmen under en kort period på sommaren. Man kan förmoda att dygnsrytmen då kan fungera som en tidgivare som korrigerar årstidsklockan. Hos många arter kan yttertemperaturen påverka den cirkannuella rytmen. Kyla under våren kan göra att årstidsklockan går långsammare. Djuren avslutar då sin dvala senare på våren, något som naturligtvis är funktionellt. Kyla under hösten kan ibland göra att djuren äter mer och snabbare skaffar sig det fettförråd som de lever på under dvalan. Höstkyla kan också göra att djuren går in i vinterdvalan tidigare.

Man vet inte hur årstidklockan fungerar. Den frilöpande dygnsklockan, den cirkadiska klockan, består av ett antal gener och deras proteinprodukter. Proteinet från en gen kan påverka aktiviteten hos en annan gen, vars protein i sin tur kan påverka den första genens aktivitet. Detta leder till återkopplingsslyngor med en nära nog konstant rytm. Årstidklockan hos hibernerare fungerar oberoende av dygnsklockan, men den är möjligen uppbyggd på ett liknande sätt.

Vissa djur som lever i mildare klimat är så kallade oppurtunistiska hibernerare. De går in i dvala när det är brist på föda eller när vädret blir dåligt. Hos dem spelar årstidklockan alltså liten eller ingen roll. Om dessa djur får ständig tillgång till föda i en behaglig miljö, går de aldrig i vinterdvala.

Slutligen bör nämnas att inga hibernerande djur ligger i dvala hela vintern. De vaknar då och då upp ur dvalan, antar normal kroppstemperatur och är aktiva eller försänkta i vanlig sömn under en kort period, för att senare återgå till vinterdvalan. Detta kostar mycket energi. Hos en jordekorre har man visat att dessa uppvaknandeperioder står för 70 procent av energiomsättningen under vinterdvalan. Sannolikt är dessa perioder nödvändiga, men man vet inte vad de har för funktion. Möjligen behöver nervsystemet eller immunsystemet då och då återställas på något sätt. Men man har, som sagt, ingen aning. 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Igelkott (Erinaceus europaeus)

"Ibland flarn och snigelspott / traskar tryggt en igelkott" kväder de store lundensiske humoristen Falstaff, fakir (Axel Wallengren). Igelkotten (Erinaceus europaeus) övervintrar i äkta vinterdvala. Den bygger då ett bo av löv och annat växtmaterial, ofta under en buske. Den finns i södra Sverige upp till södra Norrland och längre norrut i Norrlands kustland. Den är Gotlands landskapsdjur, men har sannolikt inte tagit sig dit själv, utan införts av människan. Courtesy of Jörg Hempel from Encyclopedia of Life under Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License.

Vi är en familj som undrar över svenska djur. Vilka går i ide? Händer det är djuren "luras ut" för tidigt vid mild vinter och vad händer i så fall? Tacksam för svar.

Som omtalas i föregående svar, är det bland svenska däggdjur bara igelkotten, hasselmusen och fladdermössen som uppvisar äkta vinterdvala, medan björn och grävling uppvisar så kallad "vinterletargi".

Jag vet inte hur det är med de andra djuren, men hos igelkotten utgör temperaturen i miljön och dagslängden signaler till att gå in i dvala och till att vakna upp. Andra faktorer spelar också en roll. Det skulle kunna finnas en risk att djuret vaknar för tidigt under en lång mildperiod på vintern och dör. Men risken är förmodligen liten. Kottarna vaknar faktiskt normalt flera gånger under vintern och kan då till och med byta bo. Igelkottar som skaffat sig ett alltför litet fettförråd kan däremot dö eller tvingas att vakna för tidigt. Kalla vintrar dör förmodligen många igelkottar på grund av att det upplagrade fettet inte räcker till. Detta är troligen en betydligt större risk för dem än att de av misstag skulle vakna för tidigt och bidrar till fler igelkottars död än biltrafiken.

Läs även svaret på föregående fråga. 2011, 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Ekorren (Sciurus vulgaris) är aktiv även under vintern

Ekorren (Sciurus vulgaris) är aktiv även under vintern. Den går inte i vinterdvala, även om den tillbringar mycket tid i sitt vinterbo. Courtesy of Tomi Tapio from Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License.

När jag var barn hörde jag talas om att ekorren gick i dvala på vintern. Nu kan jag inte hitta någon information om detta när jag läser i böcker om ekorrens liv och leverne. Så min fråga är: går ekorren i dvala under den kallaste delen av vintern?

Ekorren går inte i vinterdvala, utan är aktiv hela vintern. Den äter helst hasselnötter samt frön från grankottar och tallkottar. På vintern utnyttjar den förråd av nötter och frön som den lagrar i särskilda gömslen på hösten. Men kottarna är tillgängliga hela vintern, så den är inte helt beroende av förråden. Den anlägger en tjock välisolerande vinterpäls som förr användes mycket som pälsverk (gråverk). Under vintern tillbringar den mycket tid i sitt bo som är väl isolerat. 2011, 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Är det bra att sova i en varm pyjamas? Gör det så att kroppen själv inte behöver jobba för att hålla sig varm, och kan därmed vila ut, eller blir man tvärtom mindre utvilad?

Läs gärna först om hur människor reglerar sin kroppstemperatur i värme och i kyla på en annan sida.

Jag är inte läkare, men mina zoologiska kunskaper ger mig vägledning. Man ska sträva efter behagliga värmeförhållanden, då man varken fryser eller känner sig för varm. Du ska anpassa pyjamasens och täckets tjocklek så att du befinner oss inom din termoneutrala zon. Den termoneutrala zonen är det yttertemperaturområde som upplevs som behagligt av en människa. Inom denna zon svettas man inte för att det är för varmt och huttrar inte heller för att det är för kallt. Inom den termoneutrala zonen är ämnesomsättningen lägre än vid andra temperaturer. Den termoneutrala zonen för en naken människa utan kroppskläder och sängkläder är cirka 28-31 °C.

När du ligger på ditt viloläger är pyjamasen och täcket en ersättning för en värmeisolerande däggdjurspäls. Pälsersättningen gör att du kan sänka den nedre gränsen för din termoneutrala zon, kanske från 27 till 20 °C. Om sovrummets temperatur är 22 °C, hamnar du då troligen inom den behagliga termoneutrala zonen. Men om pyjamasen och täcket är för tjocka sänker du den övre gränsen för din termoneutrala zon alltför mycket, kanske från 32 till 20 °C. Om rumstemperaturen då är 22 °C, ligger den ovanför den övre gränsen för din termoneutrala zon. Således svettas du och vrider dig sömnlös på din säng. 2012, 2013, 2014.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Feberkurva som visar vad som sker när febern går upp och ner

Om du har feber kan det vara intressant att veta vad som händer. Figuren ovan visar det. Om feberns funktioner kan du läsa i svaret nedan. Ovan ses ett schematiskt diagram av en feberepisod som varar några timmar. Röd kurva visar temperaturen i kroppens inre. Grön kurva visar den temperatur som kroppens termostat i hjärnans hypothalamus är inställd på. Termostaten fungerar ungefär som termostaten på ett värmeelement. Längst till vänster följer kroppstemperaturen, med små variationer, det inställda normala termostatvärdet på 37 °C. Du har inte feber. I den följande blå zonen slår febern till. Termostaten ställs om till 38,5 °C. Nu är kroppstemperaturen "för låg", det vill säga lägre än termostatvärdet. Då aktiveras två mekanismer som höjer kroppstemperaturen. Blodflödet till huden stryps. Detta minskar värmetillförseln till huden och därmed värmeförlusterna till omgivningen. Du bleknar och känner dig frusen. Lokala kontraktioner inuti musklerna, frossbrytningar, producerar spillvärme utan att kroppen rör sig. Du skakar och hackar tänder. I den mellersta zonen är kroppens temperatur åter ungefär lika med termostatvärdet, men på en högre temperaturnivå. Du har feber. I den följande röda zonen ställs termostaten om till normala 37 °C och febern viker. Nu är kroppstemperaturen "för hög", det vill säga högre än termostatvärdet. Då aktiveras två mekanismer som sänker kroppstemperaturen. Blodflödet till huden ökar kraftigt. Detta ökar värmetillförseln till huden och därmed värmeförlusterna till omgivningen. Du blir röd och känner dig för varm. Du börjar också svettas. När svetten avdunstar på huden förbrukas värme, vilket kyler kroppen. Längst till höger följer kroppstemperaturen åter igen, med små variationer, det inställda normala termostatvärdet på 37 °C. Febern har försvunnit. Läs vidare i svaret nedan. Modified image. Original courtesy of DooFi from " "TaschenAtlas der Pathophysiologie", in the public domain.

Jag har faktiskt en fråga med anledning av att jag har feber just nu. Varför får man feber när man är sjuk? Jag kan tänka mig två förklaringar: 1. Febern är en följd av kroppens kamp mot de oönskade inkräktarna. 2. Febern i sig gör att kroppen lättare kan bekämpa infektionen eller vad det nu är. Man skulle kunna tänka sig att kroppen krånglar till miljön för bakterier eller virus så att dessa lättare kan elimineras från kroppen.

Din andra förmodan är sannolikt helt riktig. Feber är en omställning av kroppens termostat i hypothalamus i hjärnan. När febern inträder blir kroppstemperaturen lägre än termostattemperaturen. Därför aktiveras mekanismer som höjer kroppstemperaturen. Blodkärl i huden drar ihop sig vilket minskar hudblodflödet och därmed värmeavgivningen från kroppen. Detta gör att man känner sig frusen. Ofrivilliga kontraktioner i skelettmusklerna ökar kroppens värmeproduktion ("frossbrytningar").

När febern sjunker sänks först termostattemperaturen. Då blir kroppstemperaturen högre än termostattemperaturen och mekanismer som sänker kroppstemperaturen aktiveras. Blodkärl i huden utvidgas vilket ökar hudblodflödet och därmed värmeavgivningen därifrån. Man känner sig varm. Svettningen ökar och avdunstning av svett kyler kroppen.

Febern innebär alltså inte att temperaturregleringen bryter samman. Den är en reglerad process, något som stöder tanken att febern har en funktion. Temperaturökningen (upp mot 40 °C) vid intensivt fysiskt arbete beror däremot på att de mekanismer som reglerar temperaturen inte klarar av situationen. En sådan höjning av kroppstemperaturen kan i vissa situationer begränsa arbetskapaciteten eller till och med leda till värmeslag.

Feber orsakas vanligen av infektioner. De infekterande bakterierna eller virusen påverkar immunsystemet så att celler där (bl.a. så kallade makrofager) avger immunologiska budbärarmolekyler, så kallade cytokiner. Fler olika cytokiner påverkar temperaturcentrum så att termostaten skruvas upp. Effekten i temperaturcentrum förmedlas av lokala budbärarmolekyler som kallas prostaglandiner.

Feber är med största sannolikhet funktionell, vilket innebär att den hjälper oss att bekämpa infektioner. Men man vet inte hur den gör det. Kanske försämrar den möjligheterna för bakterier och virus att föröka sig. Kanske stimulerar den immunförsvaret.

Vissa ödlor reglerar sin kroppstemperatur på dagen genom beteende, till exempel genom att flytta sig mellan sol och skugga. De kan på så sätt hålla sin kropptemperatur nära nog konstant. Bakterieinfekterade ödlor reglerar kroppstemperaturen på en högre nivå än friska (beteendestyrd feber). Hindras de från att göra detta ökar dödligheten i infektionen. Även detta stöder tanken att feber är funktionell för organismen.

Febernedsättande läkemedel sänker febern genom att hämma prostaglandinsyntesen i hypothalamus. Man känner sig då kanske bättre, men man försämrar sannolikt kroppens försvar mot infektionen. När feber blir farligt hög måste den dock hävas. Ett exempel är feberkramper hos barn. 2011, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Kalråttan (Heterocephalus glaber), ett nästan växelvarmt däggdjur

Kalråttan (Heterocephalus glaber) har nästan helt förlorat förmågan att reglera sin kroppstemperatur. Den är ett unikt, nästan växelvarmt däggdjur. Läs om hur däggdjur producerar värme i texten nedan. Läs om kalråttans många andra märkliga egenskaper på en annan sida. Courtesy of Dr. Lloyd Glenn Ingles, from Encyclopedia of Life under Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License.

Hur kommer det sig att vi människor kan producera egen kroppsvärme, medan ormar och andra reptiler inte kan göra det? Vad skiljer våra kroppar åt?

En bra fråga. Läs gärna först om hur människor reglerar sin kroppstemperatur i värme och i kyla på en annan sida.

Människor, nästan alla andra däggdjur samt fåglar är jämnvarma ("varmblodiga"). Detta innebär att de kan hålla kroppens temperatur på en nära nog konstant nivå hela tiden. I de flesta miljöer innebär detta att de måste kunna producera mer värme i kroppen, än vad de förlorar via hud och utandningsluft, så kallad endotermi. De klarar av detta tack vare att de har en högre ämnesomsättning (metabolism) än växelvarma ("kallblodiga") djur, till exempel groddjur och kräldjur. Växelvarma djur måste hålla omgivningens temperatur, om de inte kan värma upp sig med hjälp av yttre värmekällor. De växelvarma djuren är därför ektoterma, vilket innebär att de inte kan värma upp kroppen med egenproducerad värme. Läs om vilka kroppstemperaturer olika däggdjur och fåglar har nedan på denna sida.

Under ämnesomsättningen bryts energirika organiska molekyler ner, framför allt fett, kolhydrater och proteiner. Denna process kallas cellandning. Molekylerna härstammar från födan, under kortare perioder också från kroppens energiförråd, särskilt fettvävnaden. Vid cellandningen bildas bland annat den energirika molekylen ATP, som utgör energikälla för alla kroppens energikrävande processer, till exempel musklers sammandragningar och nervsystemets aktiviteter. Men cellandningens verkninggrad är inte hundraprocentig. Därför bildas en del spillvärme. Om ämnesomsättningen är hög, som hos däggdjur, bildas mer spillvärme. Detta är denna spillvärme som gör att vi däggdjur, och även fåglarna, kan hålla oss varma i kalla miljöer.

Det finns också andra viktiga förklaringar till jämnvarma djurs höga värmeproduktion. Det handlar då om mekanismer som möjligörs av deras höga ämnesomsättning. Värme kan produceras i så kallade futila cykler. Via sådana "onyttiga" reaktioner förbrukas ATP, utan att det leder till något annat resultat än produktion av spillvärme. Ett exempel är att läckaget av kalciumjoner ut ur skelettmuskelcellernas kalciumlagrande membranblåsor (det s.k. endoplasmatiska nätverket) kan öka på grund av att "onödigt" många kalciumkanaler är öppna i blåsornas membran. Kalciumet pumpas tillbaka av en ATP-driven pump, som återställer kalciumhalterna inne i och utanför membranblåsorna. Det enda resultat som då uppnås är en ökad spillvärmeproduktion. Men denna värmeproduktion är förstås inte onyttig. Den hjälper djuret att upprätthålla sin kropptemperatur i en kall miljö. Ett annat exempel på futila cykler är att ATP-produktionen vid cellandningen kan minska. I stället för ATP bildas då mer spillvärme. Sköldkörtelhormon (tyroxin) åstadkommer en sådan frånkoppling av ATP-produktionen. Frånkoppling av ATP-produktionen förekommer också i däggdjurens så kallade bruna fett. Till skillnad från den tyroxinorsakade frånkopplingen, kan frånkopplingen i brunt fett ökas och minskas, vilket utnyttjas vid temperaturregleringen hos många däggdjur. Läs mer om brunt fett på en annan sida.

Jämnvarmhet med endotermi ger flera fördelar. Många processer i kroppen kan bli effektivare, eftersom de kan anpassas till en bestämd temperatur. Djuren blir i hög grad oberoende av yttertemperaturen. De enda landlevande ryggradsdjuren i Arktis och Antarktis är däggdjur och fåglar. Groddjur och kräldjur klarar sig dåligt eller inte alls på nordliga breddgrader. Den höga metabolismen innebär dessutom att jämnvarma djur har en mycket hög syrekonsumtion, som kan ökas kraftigt när de rör sig. Detta gör att de kan bli uthålliga löpare och flygare. Många reptiler och groddjur kan röra sig snabbt på korta avstånd, men de klarar inte av att förflytta sig snabbt på längre sträckor.

Nackdelarna med att vara jämnvarm är att man behöver sätta i sig mer föda och förbruka mer syre. Syrebrist utgör sällan något problem på land, utom för fåglar som flyger på höga höjder över havet och för grävande djur. Brist på föda kan däremot ofta vara ett problem. I öknar är tillgången på föda liten. Där klarar sig kräldjur bra i konkurrensen, eftersom de behöver mindre föda än däggdjur och fåglar. 2014.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Känguruunge i mammans pung

En mycket ung känguruunge inuti mammans pung. Den sitter fast i en spene ur vilken den suger mjölk. Den kan inte reglera sin egen kroppstemperatur, men behöver inte göra det eftersom temperaturen i pungen är behaglig. Den ser ut som ett foster. Den befinner sig också i ett utvecklingstadium som äkta däggdjur når redan tidigt under fosterutvecklingen i mammans livmoder. Se en kängurunge som är på väg till spenen på en annan sida. Courtesy of Geoff Shaw (Zoology, University of Melbourne, Australia) from Wikimedia Commons under GNU Free Documentation License.

Varför har kängurumamman sin unge i pungen?

Pungdjursungar är i ett mycket tidigare utvecklingsstadium när de föds än ungar av äkta däggdjur (placentadäggdjur). De nyfödda pungdjursungarna är därför så dåliga på att reglera sin egen kroppstemperatur och på att hindra kroppens vatten från att avdunsta, att de måste ha hjälp av mamman med detta. Detta är orsaken till att de måste vara i mammans pung. En del pungdjur saknar dock pung. Hos dem klarar sig ungarna hängande fritt i honans spenar.

En möjlig orsak till att pungdjursungar måste födas så tidigt är att mamman skulle utveckla en immunreaktion mot fostret, om det stannat längre i livmodern. Äkta däggdjur har utvecklat en metod att undvika en sådan immunreaktion. Därför kan ungar av äkta däggdjur stanna mycket länge i mammans livmoder.

Men varför finns det en risk att moderns immunsystem angriper fostret? Jo, hälften av fostrets gener kommer från fadern. Detta innebär att fostret bildar många proteiner som är främmande för moderns immunsystem. Fostret är såtillvida jämförbart med ett transplanterat organ, till exempel ett hjärta eller en njure.

Mycket intressant är att fostrets immunskydd hos äkta däggdjur delvis åstadkommes genom proteiner som är genprodukter från så kallade endogena retrovirus. Sådana virus är RNA-virus vars genetiska kod byggts in DNA i människans arvsmassa (genomet). De uppskattas utgöra 7-8 procent av vår arvsmassa! De härstammar från virusinfektioner som drabbat våra evolutionära förfäder, kanske för tusentals eller miljontals år sedan. En del av dessa retrovirusgener är funktionslösa, andra kan bidraga till sjukdom och vissa kan behövas för vår överlevnad. Flera retrovirusgener är nödvändiga för att moderkakan ska fungera. Det är fascinerande att mekanismer, som sjukdomsalstrande virus en gång använt för att skydda sig mot vårt immunsystem, nu användes föra att skydda fostret från mammans immunsystem. 1998, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Kängurun slickar frambenet för att kyla sig

Kängurun slickar sig på underarmen för att kyla sig, se svaret nedan. Många pungdjur och gnagare kan kyla av sig genom att på pälsen sprida saliv. Saliven kyler kroppen när den avdunstar. För de flesta av dessa djur är detta en nödfallsutväg vid överhettning. Så inte hos känguruer. Hos dem finns det områden på underarmarna försedda med rikligt med ytliga blodkärl och kort päls. Detta underlättar värmetillförsel via blodet till huden och avdunstning av saliv från hudens yta. Hos den röda jättekängurun (Macropus rufus) är salivspridning kanske en viktigare avkylningsmekanism än svettning och flämtning. Courtesy of Fir0002/Flagstaffotos from Wikimedia Commons under GNU Free Documentation 1.2 License.

Hur klarar en känguru värme?

Vi människor svettas ju när vi blir mycket varma, men många andra däggdjur, till exempel hundar, flämtar. Läs om svettning och flämtning på en annan sida. Kängurur kan både svettas och flämta. Men en överhettad känguru kan också kyla sig genom att slicka sig på ett par pälsfattiga områden på frambenen. När saliven avdunstar så går det åt värme. Även flämtning och svettning kyler genom avdunstning. Om det blåser när man svettas känns det svalare. Detta beror framför allt på att vinden för bort luft mättad på vattenånga från kroppytan, vilket ökar avdunstningen av svett. 2004, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



En tretåig sengångare (släktet Bradypus)

Karaktärstudie av en tretåig sengångare (släktet Bradypus). Om dess och andra däggdjurs och fåglars kroppstemperatur kan du läsa i svaret nedan.
    De tretåiga sengångarna skiljer sig från sina tvåtåiga släktingar genom att ha tre, inte två, kraftiga klor på framfötterna. Sengångare är, som alla vet, långsamma. De har en lägre och mer variabel kroppstemperatur än nästan alla andra äkta däggdjur, enligt en källa 24-35 °C och enligt en annan 28-35 °C. De är också dåliga på att reglera sin kroppstemperatur. De har cirka 50 procent lägre ämnesomsättning än andra däggdjur med samma kroppsvikt. Möjligen kan allt detta vara en anpassning till en näringsfattig diet. Det brukara anges att de tretåiga sengångarna bara äter blad av trädsläktet Cecropia, men nya studier har visat att de också äter blad av andra träd. En egenhet hos de tretåiga sengångarna är att de klättrar ner till marken, när de ungefär en gång i veckan ska bajsa. Detta gör de inte av hänsyn till skogens marklevande djur, utan möjligen för att gödsla trädet eller för att undvika att lämna doftspår bland grenarna. Läs på andra sidor om sengångarnas halskotor och om algerna i deras päls. Courtesy of Stefan Laube, in the public domain.

Jag har försökt att hitta värden på kroppstemperaturen hos olika djur, men haft svårt att finna dem. Skulle du kunna ge mig svar?

Däggdjur indelas i placentadäggdjur (äkta däggdjur), pungdjur och kloakdjur. Nästan alla placentadäggdjur har en kroppstemperatur på ca 36-38 °C. Undantag är bland annat sengångarna (se bilden ovan) i Sydamerika och den grävande nästan hårlösa kalråttan i Afrika som alla har lägre kroppstemperaturer. De flesta pungdjur håller ca 35-36 °C och kloakdjur (näbbdjur och myrpiggsvin) ca 30-33 °C. De flesta fåglar har kroppstemperaturer på ca 39-42 °C. Bland annat pingviner har dock en lägre kroppstemperatur. Däggdjur och fåglar är homeoterma (jämnvarma, "varmblodiga"), vilket innebär att de håller en nära nog konstant kropptemperatur. Man har ingen bra förklaring till att kroppstemperaturerna befinner sig inom detta relativt smala temperaturområde (30-42 °C). Möjligen kan vattens fysikaliska och kemiska egenskaper på något sätt vara särskilt gynnsamma inom detta temperaturspann.

Notera att de ovan angivna temperaturvärdena avser temperaturen i kroppens kärna, som väsentligen utgörs av de inre delarna av huvudet och bålen. Perifera delar som ben, fenor, svansar, nosar, öron och hud har i regel en mycket lägre och en mycket mer variabel temperatur.

Nästan alla andra djur är poikiloterma (växelvarma, "kallblodiga"), vilket innebär att de oftast håller ungefär samma temperatur som omgivningen och att de därmed har en varierande kropptemperatur. Många av de landlevande poikilotermerna kan dock höja sin kropptemperatur genom att sola eller genom att uppsöka varma miljöer.. Bland reptilerna är en del ödlor kända för att hålla en nära nog konstant kroppstemperatur på dagen genom beteende, till exempel genom att förflytta sig mellan soliga och skuggiga områden. Boaormshonor ruvar sina ägg och håller då en konstant kroppstemperatur genom muskelaktivitet som producerar värme, ungefär som frosskakningar hos människor. Vissa fiskar, till exempel vithajen och andra hajar, tonfiskar och segelfiskar samt vissa insekter, till exempel humlor och svärmarfjärilar, kan hålla en högre temperatur än omgivningen i vissa kroppsdelar. Läs om varma ödlor, ormar, fiskar och insekter på en annan sida. 2011, 2013, 2014.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Kan du tala om för mig vilken kroppstemperatur en delfin har?

Kroppstemperaturen hos de valarter man undersökt är cirka 36-38 °C. De håller alltså ungefär samma kroppstemperatur som människor. För flasknosdelfinen anges en kroppstemperatur på 37 °C. De flesta äkta däggdjur, oberoende av kroppsstorlek, håller en kroppstemperatur på just 36-38 °C.

Observera att kroppstemperaturen avser temperaturen i kroppens kärna, se ovanstående fråga. Perifera delar hos valen, som fenor, nos och hud, har i regel en mycket lägre och en mycket mer variabel temperatur. Detsamma gäller späcklagret.

Vatten leder värme mycket bättre än luft. Det är därför inte så lätt för vattenlevande däggdjur och fåglar att hålla en hög kroppstemperatur, i synnerhet i nordliga farvatten. Valarna har uppenbarligen inte löst problemet genom att sänka temperaturen till lägre värden än vad som är normalt för däggdjur. Detta hade lett till en minskad temperaturskillnad mellan djuret och omgivningen och därmed till minskade värmeförluster. Pingviner däremot kan hålla en kroppstemperatur på cirka 38 °C, en låg temperatur för en fågel. Pingvinernas låga temperatur underlättar i någon mån temperaturregleringen i det kalla antarktiska klimatet. Men pingvinerna måste också ha andra anpassningar till kylan, läs mer om pingviner nedan på denna sida..

Delfinerna har löst sina temperaturproblem genom att ha ett mycket tjockt isolerande späcklager. Hudens yta kan hålla en temperatur nära vattnets, sedan ökar temperaturen successivt inåt och når kärntemperaturen innanför späcklagret. Läs mer om späck på en annan sida. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Har en snabb fråga till dig om du har tid och kan för att avgöra en fikarastdiskussion: svettas sälar? Tack på förhand!

Det är en knivig fråga som absolut måste redas ut. Jag dömer oavgjort i fikarastdiskussionen av skäl som framgår nedan.

Rovdjur brukar inte svettas och vid databassökning i litteraturen har vi inte hittat något om att temperaturreglering via svettning förekommer hos sälar. Om detta skriver vår dykexpert Johan Andersson:

"För en säl skulle överhettning möjligtvis kunna vara ett problem vid varm lufttemperatur, det vill säga, när sälen befinner sig i land. Att befinna sig i vatten är för ett däggdjur sällan förknippat med överhettning.

Svettning hjälper till med temperaturregleringen i varma miljöer på land genom att vattnet evaporerar, förångas, från huden och på så sätt för med sig värmeenergi bort från huden. Så vitt jag vet svettas inte sälar. En sökning i den vetenskapliga litteraruren verkar stödja detta. Studier på knubbsälar slår fast att varm lufttemperatur inte borde innebära något speciellt problem för dem, även om temperaturen överstiger den som sälarna normalt påträffar i sin naturliga livsmiljö.

Dock vet jag att det finns vissa arter av andra dykande däggdjur som kan ha problem med överhettning. Vitvalen (belugan) lever normalt i kalla arktiska eller subarktiska vatten. Man har haft vitvalar som försöksobjekt i studier vid ett kaliforniskt universitet, det vill säga i för varma vatten för dessa valar. När dessa valar togs ut från sina inhägnade, grunda områden med relativt varmt vatten till experimentområdet som var på djupt vatten inledde dessa valar alltid med att dyka djupt ner till kallt vatten för att bli av med sin överskottsvärme innan de kom tillbaka upp till för att delta i försöken.

Ett större problem för sälar är nedkylning i vattnet. Detta problem har lösts på olika sätt: underhudsfett (späcklager), omfördelning av blodflöde från huden till centrala delar och värmeväxlingssystem, för att nämna några. Läs mer om späck på en annan sida."

Men det är inte slut med detta. Däggdjur har två typer av svettkörtlar, eckrina (merokrina) och apokrina. Hos människan är de eckrina spridda över hela kroppen. Deras främsta funktion är den temperaturreglerande svettningen. De apokrina finns hos människan bara på vissa ställen, till exempel i armhålorna och ljumskarna. De fungerar sannolikt som doftkörtlar. Doftkörtlar på olika ställen på kroppen är mycket vanliga hos däggdjur och står för kemisk signalering med så kallade feromoner, särskilt i samband med parning och revirhävdande. Läs om feromoner på en annan sida.

Man har studerat vikarsälar och gråsälar och funnit att hannarna under parningstiden har kraftigt förstorade talgkörtlar och apokrina svettkörtlar i ansiktet. Utsöndringarna har sannolikt en funktion som sexuella signaler.

Summa summarum, sälar förefaller inte ha termoreglerande svettning, men de har definitivt apokrina svettkörtlar. Oavgjort således. 2004.

[Hej Anders! Tackar ödmjukast för ditt uttömmande svar. Frågan har vållat oss många sömnlösa nätter och skapat en tydlig schism som delat företaget i två läger. Det oavgjorda resultatet, samt er faktakunskap och engagemang, har nu fått den ursprungligt goda stämningen vid fikaborden att återuppstå ... :-) ]

Johan Andersson
Anders Lundquist

Till början på sidan



Kejsarpingvin

Kejsarpingvinen (Aptenodytes forsteri) är den största pingvinen. Den häckar mitt i vintern på den antarktiska isen. Pingvinkolonin kan befinna sig 80-160 kilometer från iskanten. Hanen ruvar det enda ägget i nästan två månader stående direkt på isen. Ägget hålls varmt mellan hanens fötter och hans underkropp. Under ruvningstiden kan hanen inte äta, utan lever på lagrade fettreserver. På denna bild har ungen kläckts, men kan fortfarande värma sig i ruvningshåligheten. Copyright 1996 Corel Corporation.

Hej, jag skulle hemskt gärna vilja veta hur pingviner klarar av att leva i det kalla klimatet som de gör.  Tack på förhand.

Pingvinerna i Antarktis är anpassade till att dyka i ett vatten som är så kallt som ca -2 °C! Det salta havsvattnet fryser till is vid denna temperatur (inte vid 0 °C) och det antarktiska vattnet är i temperaturjämvikt med polarisen. Pingvinerna är också anpassade till att klara sig på land i mycket sträng kyla. På land kan omgivningens kylande effekt förvärras av blåst, som för bort uppvärmd luft från kroppsytan. Men havsvattnet kyler ännu mera, eftersom vatten har en mycket större värmeledningsförmåga än luft. Vatten vid -1,9 °C har en kylande effekt motsvarande -20 °C och en vindstyrka på 110 km/tim på land!

Pingvinerna håller en kroppstemperatur på ca 38 °C. För att kunna hålla en så hög kroppstemperatur i det kalla klimatet behöver de en ordentlig isolering. Däggdjur och fåglar kan isolera sig antingen med päls respektive fjädrar på hudens yta eller med ett späcklager under hudens yta.

Pingvinerna är förstås isolerade med fjäderdräkt. De stela fjädrarna gör att fjäderdräkten inte kommer i oordning när det blåser, något som hade försämrat isoleringen. Den isolerande effekten av fjäderdräkt och päls (läs om päls på en annan sida) beror på att den innehåller stillastående luft. Hos pingvinerna finns det isolerande luft kvar i fjäderdräkten även när de dyker.

Pingvinerna är också isolerade av ett späcklager. Ett späcklager består mest av fett och innehåller mycket lite levande cellmaterial. Eftersom fettet inte förbrukar syrgas, har späcket ett litet syrgasbehov. Därför kan djuren strypa blodflödet till späcket mycket kraftigt, vilket ökar späckets isolerande förmåga.

Det har diskuterats hur pass bra isolerade pingvinerna är. En del menar att de har en exceptionellt bra isolering. Andra menar att de visserligen har en bra isolering men inte bättre än hos många andra fåglar. Om det senare gäller, måste pingvinerna troligen kompensera för det kalla klimatet också genom att höja ämnesomsättningen. Texten fortsätter under videon.

När den antarkiska kylan är som värst, kan de ruvande hanarna av kejsarpingvinen samlas tätt ihop, i enorma klungor, för att skydda sig mot kylan. Deras värmeförluster minskar då drastiskt. En klunga fungerar som en superorganism. Med 30-60 sekunders mellanrum tar pingvinerna ett kort steg. Detta beteende sprider sig som en våg genom hela pingvinklungan. Klungan rör sig då, men pingvinerna förblir tätt packade. Rörelserna leder till att klungan omorganiseras. De stackars pingviner som stått ytterst, utsatta för kylan, hamnar då inne i klungan, medan andra pingviner hamnar ytterst. Pingvinerna turas således om att stå ytterst i klungan. From YouTube, courtesy of Nature on PBS.

På land kan pingvinerna minska värmeförlusterna genom att stå tätt tillsammans i grupper, ett betende som man ser särskilt hos ungarna. De pingviner som står i mitten blir mycket bra värmeisolerade av de andra pingvinerna och även de som står ytterst får ett visst skydd. Man får hoppas att de turas om att stå ytterst.

En annan faktor som minskar pingvinernas värmeförluster är deras förmåga att hålla ben och vingar kalla. Pingvinerna kan ju inte flyga, men de har vingar som de använder när de simmar. Ben och vingar har en mycket stor hudyta i förhållande till sin volym. Därför skulle värmeförlusten till omgivningen blivit mycket hög, om benens och vingarnas hudtemperatur var hög. Blodkärlen i ben och vingar fungerar emellertid som värmeväxlare som håller kvar värmen i kroppen och därmed gör benen och vingarna kalla. Men ben och vingar måste vara anpassade till att tåla extremt låg temperatur utan att förfrysa! När en pingvin står på isen kan hudtemperaturen i foten vara ca 0 °C! 1999, 2013, 2014.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Varför ändrar hästen pälsfärg från sommar till vinter? Har det någon funktion i det vilda?

Den närmaste släktingen till tamhästen, Przewalskis häst, byter inför vintern till en tjockare och ljusare päls. Funktionen med den tjockare pälsen är att isolera mot kylan. Jag skulle gissa att den ljusare färgen fungerar som en skyddfärg när marken är snötäckt. Przewalskis häst dog ut på 1960-talet som vild, men överlevde i djurparker. Djur från djurparker har nu satts ut i Mongoliet där de sista vilda djuren fanns.

Tamhästens varierande pälsfärger har uppkommit genom människan urval av genetiska mutationer, men den byter fortfarande mellan sommarpäls och vinterpäls med olika färg. Titta även på denna bild av en pälsbytande häst. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Vi har lite bekymmer med en frågelådsfråga. Kanske kan ni hjälpa oss? Varför saknar råttor hår på svansen?

Råttor saknar inte hår på svansen, men håren sitter så glest att man knappast kan tala om en päls. Det kan ha varit ett avkylningsbehov som lett till att svansens päls reducerats under evolutionens gång. Men det kan också varit någon annan fördel med att skaffa sig en nästan kal svans. I så fall är avkylningsmöjligheten bara en bieffekt.

Hur som helst, så kan råttans svans fungera som en avkylningsanordning. När råttor blir värmestressade kan de göra sig av med överskottsvärme genom att öka blodflödet till svansen. Svansens yta utgör visserligen en mindre del av kroppsytan, men den är dåligt isolerad eftersom den saknar sammanhängande päls och den har dessutom en mycket stor yta i förhållande till sin volym. Dessa båda egenskaper gör att svansen kan avge mycket värme till omgivningen. I en varm miljö ökar blodflödet i svansens hud och därmed ökar värmeavgivningen från svansen. Under kalla förhållanden minskar råttan i stället blodflödet till svansen och kanske låter den dessutom återflödet av blod från svans till kropp ske genom djupa i stället för ytliga svansvener. Därmed minskar värmeavgivningen från svansen.

Vi människor är vana vid att fysiskt arbete gör att kroppens värmeinnehåll ökar. Denna ökning leder till en höjning av kroppstemperaturen. Är det varmt kan löpare kollapsa på grund av överhettning. Är det kallt kan vi värma upp oss genom att springa omkring och göra åkarbrasor. Hos små däggdjur kan det vara mycket annorlunda. Hos många små gnagare ökas visserligen kroppens värmeproduktion vid fysiskt arbete, men kroppens värmeförluster kan öka ännu mer! Ben, svans och öron är tunna och benen måste sträckas ut när djuret springer. Den isolerande pälsen kommer i oordning. Fartvinden kan då ge mycket stora värmeförluster. Råttor som är vana vid en varm miljö, klarar inte av att upprätthålla kroppstemperaturen när de springer under kalla förhållanden. När sådana råttor fryser är det bäst för dem att sitta stilla, krypa ihop och hålla benen och svansen intill kroppen.

Råttor som är vana vid en kall miljö, klarar av att bevara kroppstemperaturen även när de springer i kyla. Det beror på att de kan producera den extra värme som behövs med hjälp av sitt bruna fett. Det bruna fettet är ett biologiskt värmeelement som värmer upp många däggdjur när det är kallt. Det är framför allt mindre däggdjur och däggdjursungar som använder brunt fett. 2000, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan


Zoofysiolog, skribent och webbansvarig Anders Lundquist,
   senior universitetslektor emeritus
Adress:  Biologiska institutionen, Lunds universitet,
Biologihus B, Sölvegatan 35, 223 62 Lund
 
Telefon: 046-222 93 53   Fax: 046-222 42 06
E-post:
Senast uppdaterad: Se årtal efter varje svar
Besök på sajten från den 11 oktober 2000: Site Meter

Creative Commons License Detta verk är licensierat under en
Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-
-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens