En havsanemon med sina tentakler. I mitten syns översidan av den cylindriska kroppen med munöppningen. Man skymtar också de radiära väggar som delar håligheten inuti djuret i fack. Courtesy of P. Crawford and D. Giberson, © BIODIDAC.

Vad har en havsanemon för sinnen? Finns det några faror för den?

Havsanemoner är mycket enkelt byggda organismer som tillhör nässeldjuren. Enkelt uttryckt består de av ett rör med en mun överst och en krans av tentakler kring munnen. Inuti röret finns en hålighet som fungerar som tarm och i denna ett system av väggar (septa) som löper radiellt, alltså från ytterväggen och in mot mitten. Deras nervsystem består endast av ett nätverk av nervceller. De har också muskler i kroppsväggen. Havsanemoner sitter inte alltid stilla. Många havsanemoner kan krypa långsamt på sin fotskiva. En del har till och med en viss simförmåga som de kan utnyttja för att fly från ett rovdjur. Havsanemoner har också vissa sinnesförmögenheter. De reagerar på mekanisk stimulering, alltså tryck och beröring. Vid kraftig mekanisk stimulering kan de dra ihop sig med hjälp av sina muskler. De har också ett kemiskt sinne, en slags lukt. Födointaget styrs av lukten. En art drar in tentaklerna mot munnen när den känner av aminosyran asparagin i vattnet. Detta kemiska ämne signalerar åt havsanemonen har den har fångat ett byte som ska ätas upp. Precis som alla andra nässeldjur har havsanemonerna nässelceller som användes vid bytesfångst och som skydd. Nässelcellerna har en utlösarmekanism som regerar på beröring coh fungerar därför som sinnesceller.

Det finns djur som äter upp havsanemoner, trots nässelcellerna. Många sjöstjärnor och nakensnäckor äter gärna havsanemoner. En del nakensnäckor kan ta upp nässelkapslarna från födan utan att de löses ut, transportera dem till sig egen hud och sedan använda dem som lånade vapen!

På "Vattenkikaren" kan du läsa om två havsanemoner som finns i svenska vatten, havsnejlikan och havsrosen. 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

En daggmask. Huvudet är överst. Som synes är det inte utrustat med de komplicerade sinnesorgan som finns på många andra djurs huvud. Förtjockningen nära huvudet kallas clitellum. Clitellum avsöndrar ett slem som bildar en kokong inuti vilken de befruktade äggen utvecklas. Läs här om daggmaskars fortplantning. Courtesy of Michael Linnenbach from Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported License.

Vilka olika sinnen har daggmaskar?

Daggmaskar har inga egentliga sinnesorgan utan bara sinnesceller och fria nervändar som reagerar på sinnesstimuli. Sådana sinnesceller och fria nervändar finns i huden. Där finns sfäriska sinnesceller är ljuskänsliga och daggmaskar brukar fly undan starkt ljus. Där finns också, mest i framänden på masken, sinnesceller som förmodligen är känsliga för kemiska stimuli och skulle kunna kallas smakceller eller luktceller. Fria nervändar i huden reagerar förmodligen på mekaniska stimuli, det som vi kallar för "känsel" i dagligt tal. 2002.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Vi har ett gruppprojekt i skolan om olika djurarter, och vår grupp har valt att göra ett arbete om sköldpaddor. Men vi är osäkra på våra källor, där det står olika i olika källor om sköldpaddornas sinnen. På en plats står det att sköldpaddor generellt är döva, medan det står att de har utmärkt hörsel på en annan. Jag frågar dig därför hur bra hörsel, syn och känsel de vanliga sköldpaddsarterna har.

Sköldpaddor ser bra och de arter som undersökts har färgseende. De har också luktsinne, men detta uppges inte vara välutvecklat. Hos havssköldpaddor finns små bulor på huvudets utsida som misstänks fungera både som känselorgan och en slags extra luktorgan. De är ju luftandande och kan därför inte använda luktslemhinnan i näsan för att känna lukt i vattnet.

Sköldpaddor är inte döva. De saknar inte heller, som ormarna, en trumhinna. Trumhinna ligger nära huden, dold under en hudflik på huvudet och de har ett hörselben, columella. Uppgifterna går i sär om hur bra de kan höra. Havssköldpaddornas hörselorgan tycks vara anpassat till att ta emot ljud som leds till örat via skelettben, precis som valarnas.

Jag hittar inga uppgifter om känseln, men det finns ingen anledning att tro att den skulle vara dåligt utvecklad. Det tjocka hornlagret i sköldarna torde dock försvåra känseln i dessa kroppsdelar. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Smärtans ansikte enligt en illustration ur Charles Darwins bok "The Expression of the Emotions in Man and Animals" (1872). Enligt Darwin tolkade de som såg bilden ansiktsuttrycket som "extreme terror with horrible pain or torture". Courtesy of Guillaume Duchenne, form Wikimedia Commons, in the public domain.

Vad är det som gör att det gör ont när man sticker ner fingret i hett vatten?

I huden finns fri nervtrådsändar som fungerar som receptorer (mottagare) för bl.a. värme, "kyla" och smärta. Hudtemperaturen är normalt i storleksordningen 30 grader Celsius. När huden blir varmare än så fyrar värmereceptorer av fler nervimpulser per tidsenhet (alltså impulser med högre frekvens). Ju varmare hud, ju högre frekvens. När information om detta når hjärnan, tolkas en högre impulsfrekvens som en högre hudtemperatur. När huden blir mycket varm känner vi i stället smärta i huden. När huden blir varmare inom det högre temperaturområdet, ökar avfyringsfrekvensen från smärtreceptorer. Hjärnan tolkar en högre avfyringsfrekvens från smärtreceptorerna som en mera intensiv smärta.

Motsvarande förhållanden råder på för temperaturer under den normala hudtemperaturen. Sjunker hudens temperatur under den normala fyrar köldreceptorer av med allt högre frekvens, ju lägre hudtemperaturen är. Detta upplevs i hjärnan som en successiv kylning av huden. När temperaturen blir ännu lägre upplever vi i stället smärta i huden. När smärtreceptorer fyrar av med allt högre frekvens blir smärtan intensivare.

En hel del tyder på att det är samma receptorer som fungerar som både temperaturreceptorer och smärtreceptorer.

Mekanismerna genom vilka receptorer kan mäta temperatur och smärta är ännu dåligt kända. De är känt att proteiners struktur ändras när temperaturen ändras. Kanske är det sådana förändringar i något protein som utnyttjas vid temperaturmätningen.

Smärta skiljer sig från andra sinnen genom att den är ospecifik och att den bara utlöses av mycket starka stimuli. Nästan alla typer av sinnesintryck kan ge upphov till smärta om stimulusstyrkan blir alltför hög, t.ex. värme, "kyla", mekaniskt tryck, ljud, kemisk påverkan och syrgasbrist. En del former av smärta förmedlas förmodligen av kemiska budbärarsubstanser som bildas eller frisläppes i skadade vävnader. Dessa ämnen binder troligen till mottagarproteiner i smärtreceptorernas yttermembran och aktiverar därigenom receptorerna. 1999, 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Ett längdsnitt av en kindtand hos en människa. Tanden består av krona och rötter. Tandköttet (gingivan) ansluter till tandhalsen. Kronan är täckt av myvket hård emalj. Resten av tanden består av dentin (tandben). Rötterna är täckta av ett tunt lager av cement. Mellan cementet och käkens ben finns en zon med många korta ligament som fäster tanden vid käkbenet. Hålrummet inuti tanden är fyllt med pulpa och via rotkanalerna förbundet med omgivande vävnad. Tanden är genom dessa kanaler försörjd med blod via inåtledande artärer och utåtledande vener. In i rotkanalerna går också de nervfibrer som förmedlar smärta från tanden. Modfied image, courtesy of Afanasovich from Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported License.

Vad är skillnaden mellan löständer och riktiga tänder när det gäller känsel? Ligger inte känseln när man tuggar i tandköttet?

Tänderna består ytterst av specialiserat benliknande material, innerst av en hålighet som innehåller den så kallade pulpan. In i pulpahåligheten löper via tändernas rotspetsar blodkärl och nerver. Dessa nervers ändar förmedlar tandens känselsinne. Tandens hårda beståndsdelar består innerst av en speciell benvävnad som kallas dentin. På kronan är dentinet täckkt av ett tunt lager av mycket hårt ben,emalj. Emaljen är den hårdaste beståndsdelen i kroppen. Rotens dentin är täckt av mjukare cement som bildar fäste för de bindvävstrådar som håller tanden på plats.

Det finns smala kanaler i dentinet. In i dessa löper utskott från de dentinbildande cellerna i pulpans periferi och nervfibrer från pulpans nerver. Tändernas känselsinne är unikt genom att det i stort sett bara ger upphov till smärta. Smärtan kan uppstå genom att dentinet utsätts för mekanisk påverkan, värme eller kyla, i synnerhet om emaljen eller cementet är borta och dentinet blottlagts. Allra värst blir smärtan om pulpan påverkas. Smärta i tänderna kan variera i intensitet från ilningar till värk orsakad av karies eller tandläkarens borr.

Känseln när man tuggar förmedlas främst av känselreceptorer (mottagare av sinnesstimuli) i tandköttet, tungan och munhålans övriga slemhinnor samt vid tändernas infästning i käkarna. Receptorerna reagerar på mekaniska stimuli. Möjligen kan mekanisk påverkan av tänderna själva bidra. Men rotfyllda tänder saknar pulpa och därmed känselsinne och man märker ingen skillnad mellan rotfyllda tänder och andra tänder när man tuggar. Känselinformationen vid tuggning är av stor betydelse för födans "smak", läs om detta här.

Läs mer om människans tänder här. 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag heter Elin och undrar varför det gör så ont när handen blir varm igen efter att ha varit avkyld?

De nervtrådar i handen som signalerar till hjärnan att du känner smärta i din hand fungerar sämre eller inte alls när handen blir nedkyld. Nerkylningen fungerar alltså som bedövningsmedel. När handen värmes börjar smärtsinnet fungera igen och då gör det ont.

Smärtsinnet är en varningsmekanism genom vilken vi lär oss undvika faror. Om handen är så pass nedkyld att vi inte känner smärta så får vi inga varningssignaler. Man måste därför vara försiktig vintertid så att man inte drabbas av frostskador utan att veta om det. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Ljusmikroskopisk bild av Pacinis känselkroppar. Man ser tre stycken. En sådan kropp innehåller i mitten en fri ände av en nervfiber. Runt fibern finns lager på lager av tillplattade celler, påminnande om bladen i en lök. Pacinis kroppar är speciliserade på att känna av vibrationer. De reagerar inte på konstant tryck mot vävnaden och förmedlar inte smärta. Utsätts de för konstant tryck deformeras de vilket leder till att nervfibern inte längre retas. Pacinis kroppar finns i huden, men också i och intill många inre organ samt i muskler och andra delar av rörelseapparaten. De ingår således både i det somatiska och det viscerala systemet, se nedan. Courtesy of Wbensmith from Wikimedia Commons under GNU Free Documentation License.

Jag har fått lära mig att känselcellerna endast finns i huden. Hur kommer det då sig att man kan ha ont inuti magen eller huvudet?

Det finns flera typer av fria nervändar i huden som känner av tryck och beröring (det vill säga mekanisk påverkan), värme och kyla samt smärta. Runt en del av dessa nervändar finns strukturer som modifierar det stimulus de utsätts för. Tillsammans står dessa sinnesreceptorer för det som kallas det somatiska systemet. Sinnesreceptorer är mottagare av sinnesintryck och utgörs antingen av fria nervändar eller av sinnesceller.

Men motsvarande receptorer finns också i inre organ, där de står för det så kallade viscerala systemet. En viktig skillnad är dock att receptorerna där sitter glesare än i huden. Detta leder till att det är svårare att lokalisera sinnesintrycken i inre organ, något som vi alla upplevt. Det finns receptorer för tryck och temperatur i inre organ. Man känner när magsäcken är uttänjd efter en måltid. Man känner också kyla och värme i magsäcken när man ätit glass eller druckit kaffe. Smärta från inre organ kan var mycket intensiv, till exempel vid blindtarmsinflammation, njursten och hjärtinfarkt. Ett intressant fenomen är att smärta från inre organ ofta förläggs till delar av hudkostymen som embryonalt härstammar från samma segment som det inre organet ("referred pain"). Ett klassiskt exempel är då hjärtsmärtor, ofta men inte alltid, förläggs till insidan av vänster arm. Man tror att nervbanor från hjärtat och vänster arm påverkar samma celler i ryggmärgen vilket gör att man inte kan skilja på smärta från de båda ställena.

Kittling och klåda anses numera vara ett separat sinne med separata nervbanor. Detta sinne är förlagt till huden och vissa slemhinnor, men det finns inte i de inre organen. Vi ska nog vara glada för att vi inte kan känna klåda i levern eller magsäcken! Funktionen med kittling skulle kunna vara att varna för stickande insekter, så att vi avlägsnar dem innan de hinner sticka. Detta kan vara mycket viktigt i tropikerna där insekter överför sjukdomar, till exempel malaria.

Om huvudvärk, läs här. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag har en fråga kring människans sinnesorgan och nervsystem. Vad sker vid adaption? Är det nervcellerna som slutar skicka impulser eller hjärnan som slutar ta emot impulser?

Ditt första alternativ är det rätta. Adaption beror på att nervcellerna sänder ut aktionspotentialer (nervimpulser) med en lägre frekvens eller slutar sända ut aktionspotentialer. (Frekvensen av aktionpotentialer är antalet aktionspotentialer per tidsenhet.) Vi utnyttjar oss av sensorisk adaption för att sortera bort ovidkommande sinnesintryck och för att mäta hastighet.

Den strikta definitionen på sensorisk adaption är att sensoriska nervceller börjar skicka iväg aktionspotentialer med en allt lägre frekvens, trots att stimuleringen av receptorn (mottagaren av sinnesstimulus) fortgår med oförminskad styrka. (Sensoriska nervceller är antingen nervceller som själva har receptorer som reagerar på ett sinnesstimulus eller så är de nervceller som tar emot information om stimulus från en receptorcell som saknar ledande utskott.) När ingen adaption sker, återspeglar aktionspotentialfrekvensen den sensoriska signalens styrka.

Ibland talar man om adaption även när motsvarande fenomen äger rum i de sensoriska banornas nervceller i centrala nervsystemet. Dessa nervceller är kopplade efter de sensoriska nervcellerna på vägen till de hjärncentra som behandlar sinnesintrycken.

Sensorisk adaption kan sägas ha åtminstone två funktioner.

Adaption är en av flera mekanismer som bidrar till sensorisk filtrering. För att hjärnan ska kunna fungera, måste sinnesintryck som är av mindre betydelse sorteras bort. Detta kallas sensorisk filtrering och bidrar till ett effektivare utnyttjande av hjärnkapaciteten. Sensorisk filtrering kan också äga rum i hjärnan. När vi koncentrerar oss på en uppgift och kopplar bort alla andra sinnesintryck, kan detta betraktas som en form av sensorisk filtrering som sker på "högre" nivåer i hjärnan och inte är sensorisk adaption.

Sensorisk adaption möjliggör hastighetsmätning. En adapterande receptor kan nämligen mäta den hastighet med vilken stimulusstyrkan förändras. En typisk sådan receptor skickar iväg en puls av aktionpotentialer när stimulusstyrkan förändras och är tyst dessemellan. Aktionspotentialfrekvensen inom pulsen blir högre, när stimulusstyrkan förändras med högre hastighet.

Antag att det finns en snabbt adapterande receptor och en icke adapterande receptor i ett ledband på armbågens utsida. Den adapterande receptorn skickar ut en puls av aktionspotentialer, medan vi böjer armbågen (d.v.s. för underarmen mot överarmen) och tystnar när rörelsen upphör. Om vi böjer armbågen snabbare, blir aktionspotentialfrekvensen inom pulsen högre. Den icke adapterande receptorn skickar iväg aktionspotentialer med en konstant och låg frekvens innan vi böjt armbågen. När vi böjt armbågen (och ledbandet är mera uttänjt) skickar den icke adapterande receptorn fortfarande ut aktionspotentialer med konstant frekvens, men nu är frekvensen högre. Den första receptorn mäter den hastighet med vilken leden rör sig, den andra mäter ledens läge. 1999.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Du har hjälpt mig tidigare, för det tackar jag dig nu. Nu har jag fått ett nytt problem, hjärnan. Mitt problem är följande. Om två sinnesorgan stimuleras samtidigt vilket av dem prioriterar hjärnan? Har något av sinnena förtur?

Det är inte så att något sinne alltid har förtur. Vi kan filtrera bort information från ett sinne så att informationen inte når medvetandet, men man kan kan inte ställa upp någon generell regel för detta.

Informationen om klädernas tryck på kroppen når i regel inte medvetandet. När vi koncentrerar oss på ett visst sinne, t.ex. när vi läser eller lyssnar på musik, kan vi filtrera bort andra sinnesintryck.

Mycket kraftiga, plötsliga eller oväntade stimuli prioriteras, förmodligen redan innan de nått medvetandet. Detta är funktionellt eftersom sådana stimuli kan signalera fara. Stimuli som i sig är associerade med fara, antingen genom nedärvning eller genom inlärning, prioriteras naturligtvis också. Vi är troligen genetiskt programmerade att reagera med en mer eller mindre kraftig "fäkta eller fly"-reaktion på vissa stimuli, t.ex. ormar, spindlar, trånga utrymmen, öppna platser eller höga höjder. Dessa reaktioner kan dock i hög grad förstärkas eller försvagas genom erfarenhet. Hos en del människor ger de upphov till de sjukdomstillstånd som kallas fobier. Andra farliga stimuli, t.ex. bilar, har vi lärt oss att reagera på genom erfarenhet. Men i vissa situationer har vi svårt att inse faran. Kör vi bil, så sitter vi inne i ett slutet rum och våra sinnen ger oss ofullständig information om farten. Kanske är det därför som många har svårt att inse de risker som är förknippade med bilkörning. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Överst, en laxfisk med tydlig sidolinje. Gällock (1), sidolije (2), ryggfena (3), fettfena (4), stjärtfena (5), analfena (6), bukfenor (7) och bröstfenor (8). Fettfenan är ett litet fenveck som finns bland annat hos laxfiskar. Dess funktion är inte känd. Nederst, schematisk bild av sidolinjesystemets uppbyggnad hos en fisk. Sidolinjekanalen i huden har förbindelse med det omgivande vattnet via en rad porer på hudens yta. I kanalens vägg sitter ett flertal neuromaster. En neuromast innehåller ett stort antal hårceller täckta av ett geléhölje. Hårcellernas sinneshår böjs när vatten strömmar genom sidolinjekanalen. När hårcellerna på detta sätt retas överförs informationen till nervfibrer som leder till ryggmärgen. Därifrån vidarebefordras informationen till sinnescentra i hjärnan. Hårcellerna reagerar på olika sätt när håren böjs framåt och när de böjs bakåt. På så sätt får fisken information om vattenströmmens riktning i sidolinjekanalerna. Courtesy of Duane Raver and Andreas Plank, from Wikimedia Commons, in the public domain (above). Modified after Ivy Livingstone, courtesy and copyright of BIODIDAC (below).

Vissa djuphavsfiskar lär orientera sig med hjälp av en rand de har längs kroppen. Hur denna rand fungerar vet jag inte. Kan du hjälpa mig?

Det är det så kallade sidolinjesystemet som finns hos fiskar och amfibier (alltså inte bara hos djuphavsfiskar). Det är försett med så kallade neuromaster. Dessa består av grupper av sinnesceller (hårceller) försedda med hårliknande utskott och täckta med ett geléhölje. Neuromasterna reagerar mekaniskt på rörelser i det omgivande vattnet genom att håren böjs. De ökar sin aktivitet när håren böjs åt ett håll och minskar den när håren böjs åt motsatt håll. De kan användas för lokalisering av byte, lokalisering av artfränder i ett stim och för orientering i den omgivande miljön. Systemet torde vara viktigt för djuphavsfiskar som lever i en mörk mijö och har en begränsad användning av sina ögon (även om deras ögon ofta är anpassade för seende i mycket svagt ljus).

Neuromasterna kan vara belägna längs med kroppens sidor och på huvudet. De kan vara placerade fritt på huden eller i gropar i huden. Hos de flesta fiskar finns neuromaster i så kallade sidolinjekanaler som är inbuktningar av huden som bildar slutna rör. Rören är förbundna med yttervärlden genom porer som mynnar på kroppsytan. Dessa kanaler syns ofta som längsgående ränder på fiskens sidor.

Ryggradsdjuren balansorgan och hörselorgan kan betraktas som specialiseringar av sidolinjesystemet, anpassade för att reagera på andra mekaniska stimuli, nämligen kroppen rörelser och läge i rummet (balansorganet) respektive ljud (hörselorganet). Balansorgan och hörselorgan är försedda med hårceller av samma typ som cellerna i sidolinjesystemet. Läs mera hörselorgan och balansorgan. 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Denna märkliga fisk är en skedstör (Polyodon spathula) som framtill är försedd med en antenn som avläser elektriska fält. Den är en släkting till de vanliga störarna och lever i Nordamerika, bland annat i Mississippifloden. De störartade fiskarna bildar en egen grupp bland de strålfeniga fiskarna. Denna grupp är skild från teleosterna, till vilka nästan alla våra vanliga fiskar hör. Bland teleosterna finns åtskilliga fiskar med sinnesorgan känsliga för elektriska strömmar, framför allt i tropikerna. Hos broskfiskar (t.ex. hajar) finns också sådana sinnesorgan. Rätt nyligen har man upptäckt att detsamma gäller för skedstören. Skedstören har en mycket lång "nos" som är tillplattad så att den liknar bladet på en åra (därav det engelska namnet "paddlefish"). På nosen sitter rikligt med sinnesceller som känner av elektriska fält. Skedstörarna lever på plankton, till exempel "vattenloppor" (hinnkräftor). De vuxna djuren filtrerar vatten genom gälarna och fångar sitt plankton med de s.k. gälräfständerna. Ynglen fångar vattenloppor en och en och kan hitta lopporna utan hjälp av andra sinnen än det elektriska! Läs mer nedan om elektricitet hos djur. Courtesy of Konrad Schmidt and copyright James Ford Bell Museum of Natural History, University of Minnesota.

Vilka djur är elektriska? Med vänlig hälsning från en för alltid sökande.

Alla djur är elektriska, eftersom nervsystemets och musklernas aktivitet ger upphov till elektriska strömmar. Men en del fiskar har särskilda elorgan som kan producera elektriska strömmar. Dessa strömmar använder de bland annat för att hitta sitt byte och för att kommunicera med varandra. Dessa fiskar och en del andra fiskar har särskilda sinnesorgan som är känsliga för elektriska strömmar. Sådana sinnesorgan finns också hos kloakdjuren bland däggdjuren. Läs här om elektriska fiskar och här om det strömkänsliga näbbdjuret. Läs också mer nedan om elfiskar. 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Darrmalen är försedd med sex skäggtömmar kring munnen som fungerar som känselorgan. Courtesy of John H. Tashjian and copyright California Academy of Sciences.

Hej! Jag är väldigt nyfiken på att lära mig mer om hur elektriska fiskar fungerar och speciellt nyfiken är jag på darrmalen, Malapterurus electricus. Jag är tacksam för svar.

Vi har en artikel om elektriska fiskar på sajten. När det gäller darrmalen Malapterurus electricus så finns den i sötvatten i de tropiska delarna av Afrika. Den kan bli cirka 1,2 m lång och väga cirka 23 kg. Precis som den elektrisk ålen (Electrophorus) och darrockan (Torpedo) är darrmalen en starkströmsfisk. Det elektriska organet består av omvandlad muskelvävnad som ligger under huden. Elorganet kan avge strömpulser på upptill cirka 350 Volt. Pulserna är korta, cirka 0,001-0,002 sekunder. Elstötarna används till att bedöva bytet och till försvar. Darrmalen finns avbildad i gamla egyptiska gravar. Läs mer om elfiskar på engelska på "Nelson Lab Home Page" och "Electroreception Home Page". 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag undrar hur kattor kan orientera sig? Har de en kompass eller är det solens ställning på himlen? Jag har en katt som gick tillbaka till vårt förra hem när vi var på semester. Det var genom hela stan, över (eller under) järnvägen och genom ett starkt trafikerat city, en promenad på cirka 4 km fågelvägen. När vi flyttade hade vi katten i en transportbur i bilen så hon kan knappast ha sett var vi åkte eller känt några dofter.

För rätt många år sedan var det en universitetslärare i England som gjorde ett experiment med sina studenter, ungefär som ni gjort med er katt. Han körde ut två studentgrupper på landet i ett fordon med mörklagda rutor. Båda grupperna hade hjälmar på sig. I den ena gruppens hjälmar fanns magneter som maskerade det jordmagnetiska fältet. I den andra gruppens hjämar saknades magneter. Gruppmedlemmarna visste inte vilken typ av hjälmar de hade. Resultaten antydde att den magnetlösa gruppen var bättre på att peka ut vägen hem. Sedan dess har det gjorts flera undersökningar som hos däggdjur sökt påvisa ett magnetiskt sinne, det vill säga en inre kompass. Tyvärr råder fortfarande en stor oklarhet i frågan för de flesta däggdjur. Mycket talar dock för att de grävande afrikanska nakenråttorna verkligen har en inre kompass. Jag hittar inga undersökningar på katter.

När det gäller er katt, kan det mycket väl vara så att den använde en inre kompass för att hitta hem. Man kan dock inte utesluta andra sinnen. Om buren inte var helt täckt kan den, precis som du säger, ha avläst solens läge på himlen. Men vi får avvakta nya studier för att kunna besvara frågan.

Magnetiska sinnen har påvisats hos en rad andra djurgrupper, till exempel fåglar, havssköldpaddor och insekter. Det finns flera teorier om hur det magnetiska fältet avläses. Det kan vara med hjälp av korn av magnetit, ett magnetiskt mineral som man hittat bland annat i fåglar och i insekter. Det kan vara så att synceller i ögonen avläser magnetfältet. Hos fiskar med ett elektriskt sinne kan det handla om att fisken avläser de induktionsströmmar som uppkommer när fisken rör sig i det jordmagnetiska fältet. Läs här om sköldpaddornas kompass. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag kan fästa magneter på mitt bröst. Kylskåpsmagneter. Hur är detta möjligt? Jag har ingen metall inopererad i kroppen! Jag blir galen av att inte hitta nåt svar på det här. Har en kompis som kan göra samma sak. Vi spekulerar i om det kan ha något at göra med järnvärdet i blodet. Men det funkar ju bara att fästa dom på bröstkorgen? Snälla ge mig ett svar! Varför fäster magneten på bröstet och inte på exempelvis armen? Och varför fäster den inte på alla människor?

Förtvivla ej! Det handlar inte om magnetism. Järnet i blodets hemoglobin är inte i form av metall, utan i form av joner. Det är därför inte magnetiskt. Magnetiska material förkommer inte alls hos djur eller hos vissa djur i mycket små mängder. När de förekommer handlar det om mycket små korn av det magnetiska mineralet magnetit inuti vissa celler. Sådana korn finns bland annat hos bin och vissa fåglar. Man misstänker att djuren använder kornen när de navigerar med hjälp av det jordmagnetiska fältet.

Magnetiska krafter verkar över relativt långa avstånd. Därför känner man av kraften redan innan magneten fäster på kylskåpsdörren. Det gör man inte när man fäster den på bröstkorgen. Jag har själv prövat. Magneten fäster inte särskilt hårt, men den sitter fast även om man lutar sig framåt. Det fungerar även med icke magnetiska metallbitar.

Varför fäster magneten på bröstkorgen? Jo, magneten har en mycket slät yta och huden är täckt av ett tunt lager av fett från talgkörtlarna. Därför blir det en mycket nära kontakt mellan magneten och huden. Då kan krafter med mycket kort räckvidd verka mellan hudens fettlager och magneten.

Detr finns flera plausibla förklaringar till att magneten fäster olika bra på olika hudytor. Infästningen till huden kräver sannolikt att det finns ett jämnt fettlager eller svettlager så att det blir god kontakt mellan magneten och hudytan. Vidhäftningen kan påverkas av hur pass jämnt hudavsnittets hornlager är, hur mycket hår som som finns där och hur mycket talg eller svett som täcker hudområdet. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Stjärnmullvadens (Condylura cristata) märkliga nos. Med hjälp av de 22 tentaklerna skaffar den sig en bild av omvärlden, även i totalt mörker. Känselinformationen från tentaklerna behandlas av stora områden i hjärnan. Varje tentakel har sitt eget område. Courtesy of the US National Park Service, in the public domain.

Vi har fått en fråga till vår bibliotekstjänst som lyder så här: (översatt från finska) Hur kan djur springa i en mörk skog utan att stöta på träd eller dylikt? Kan du hjälpa oss med detta? Tacksam för svar.

Det är sällan som det är totalt mörkt. Ofta finns det en del stjärnljus eller månljus. Nattdjur är i regel utrustade med ögon som fungerar också i mycket svagt ljus. Ögonens känslighet beror bland annat på att de kan vara stora så att de släpper in mycket ljus. De kan också vara försedda med speglande skikt av guaninkristaller bakom näthinnan så att de kan utnyttja ljus som passerat igenom näthinnan och studsar tillbaka igen.

Om det är totalt mörkt hjälper inga ögon. Fladdermöss, näbbmöss och en del fåglar kan liksom delfiner använda ekolod för att orientera sig och skapar en "ljudbild" av omvärlden. Läs mer här om detta.

Många nattlevande djur har välutvecklade vibrissae ("morrhår") som fungerar som orienteringsinstrument på nära håll och kan ge en "känselbild" av omvärlden. Den nordamerikanska stjärnmullvaden har 22 stycken mycket känsliga tentakler på nosspetsen som fungerar på samma sätt.

Apropå Finland, så läste jag för flera år sedan att man hade träffat på en Saimensäl som var helt blind, men ändå välfödd. Man trodde att den klarat sig tack vare sina morrhår. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Som gammal biologstuderande i Lund vänder jag mig till dig med en fråga som restes i mitt hem häromdagen. Vilka djur känner smärta (d.v.s. har ett "smärtcentrum", antar jag)? Är det alla eller endast däggdjur?

Smärta är ett komplext fenomen hos människor. För det första innefattar smärta mottagandet av smärtstimulus av särskilda smärtreceptorer och överföring av smärtinformationen till centrala nervsystemet. För det andra innefattar smärta det medvetna upplevandet av smärtan. För det tredje åtföljs smärtan av en emotionell komponent: obehaget eller lidandet som är kopplad till smärtan. För det fjärde åtföljs smärtan av en stressreaktion: den kraftiga aktivering av det sympatiska nervsystemet som brukar kallas "fäkta eller fly"-syndromet. Till syndromet hör bland annat hjärtklappning, kallsvettning och mobilisering av glukos till blodet. Ofta förekommer samtidigt en insöndring av stresshormonet kortisol. För det femte åtföljs smärta av skyddsreflexer. Ett exempel är den så kallade böjreflexen som gör att vi drar undan handen när det gör ont i den, till exempel om vi bränt oss på en spisplatta. Både "fäkta eller fly"-syndromet och skyddsreflexerna fyller naturligtvis funktionen att underlätta för oss att eliminera av orsaken till smärtan.

När det gäller den första punkten på listan, så förefaller särskilda smärtreceptorer finnas åtminstone hos däggdjur och fåglar, kanske också hos andra ryggradsdjur och en del ryggradslösa djur. När det gäller den fjärde och den femte punkten på listan, så förekommer olika typer av stressreaktioner hos alla ryggradsdjur, liksom skyddsreflexer. Liknande fenomen kan man också hitta hos många ryggradslösa djur.

När det gäller punkt två kan man bara spekulera. Det kan mycket väl vara så att medvetandet utvecklats gradvis bland ryggradsdjuren. Det kan också vara så att människan och kanske människoaporna är de enda djur som har ett medvetande. Det hela kompliceras väsentligt av att vi inte kan beskriva medvetandet med fysiologiska termer. Vi vet helt enkelt inte vad medvetande är.

När det gäller punkt tre, obehag eller lidande som åtföljer smärtan, kan vi också bara spekulera. Djur kan inte tala om för oss om det gör ont. Å andra sidan fyller obehaget med smärtan den viktiga funktionen att förstärka inlärningen, så att man i fortsättningen undviker situationer som leder till smärta. Det finns alltså ett stort överlevnadsvärde med att känna smärta, vilket kan leda till misstanken att obehaget med smärta uppleves också hos andra djur. Men vi kan aldrig veta.

Ur etisk synpunkt ska man naturligtvis utgå från att ryggradsdjur (och kanske en del högre ryggradslösa djur) lider eller känner obehag av smärta när de uppvisar "fäkta eller fly"-reaktioner, när de uppvisar skyddsreflexer, när de befinner sig i situationer i vilka en människa skulle känna smärta samt när djurens beteende eller deras sjukdomssymptom kan tolkas så att de känner smärta. 2000.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag undrar vad det är i mitt nervsystem som avgör hur jag tål smärta? Om man jämför toleransen hos två personer kan den vara mycket olika. Jag vet att man kan träna upp den mentalt, men vad kan påverka den fysiskt?

Det finns naturligtvis "psykologiska" skillnader mellan olika personligheter som gör att vi påverkas olika av smärta. Det går också, som du påpekar, att genom träning lära sig att lättare fördraga smärtan. Men det finns en rad andra faktorer som kan påverka smärtupplevelsen, i mer eller mindre hög grad hos olika människor.

Smärtupplevelsen kan vara olika beroende på vilken situation vi befinner oss i. Det är väl omvittnat att människor i akuta krisituationer ofta inte upplever smärtan förrän krisen är över. Det kan handla om soldater på slagfältet, personer som varit inblandade i en bilolycka eller till och med tävlande idrottsmän. Detta är funktionellt och gör det ofta lättare att handla på ett sådant sätt att man minimerar sina skador. Effekten åstadkommes av att nervbanor, utgående från "högre" hjärncentra, hämmar nervimpulserna i smärtbanorna, bland annat på ryggmärgsnivå.

Det finns också flera tillstånd som gör att en svag smärta upplevs som outhärdlig, att man känner smärta utan att det finns något smärtstimulus eller att man känner smärta efter det att smärtstimuleringen vid en skada har upphört. Detta kallas neuropatisk smärta och anses bland annat bero på en onormalt hög känslighet hos de nervceller som förmedlar smärtan in till centrala nervsystemet. Personer med neuropatisk smärta kan ibland att svårt att få sjukvården att inse att de lider av smärta.

Fantomsmärta är smärta i amputerade armar och ben som inte längre existerar. Numera tror man att fantomsmärta uppkommer när smärtområdena i storhjärnans bark och i mellanhjärnan organiseras om efter amputationen. Dessa hjärnområden är uppdelade i mindre områden som tar emot information från olika delar av kroppen. När ett ben är borta finns det ett "tomt" område som inte tar emot någon information. Detta område övertas då av en annan kroppsdel och fantomsmärta kan upplevas när detta sker.

Smärtupplevelsen modifieras ständigt på olika nivåer i nervsystemet av smärthämmande nervbanor som bland annat verkar via så kallade endogena opioider. Den smärthämmande effekten av morfin beror på att morfinet till sin struktur liknar opioderna och binder till samma mottagarproteiner som dem. Man kan hämma inre smärta genom att reta huden nära det smärtande området, något som vi alla har upplevt. Förr använde man "senapsplåster". Den smärthämmande effekten av akupunktur tros uppkomma genom en liknande mekanism. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Ormens tvekluvna tunga, en urgammal symbol för lögn och förställning. Men ormar, liksom andra djur, är naturligtvis varken onda eller goda. De bara är. Tungan används till att fånga upp doftämnen i luften, se längre ner på denna sida. Copyright 1996 © Corel Corporation.

Hej! Jag undrar hur reptiler kommunicerar? Jag vet ju att hundar kommunicerar genom att skälla, men jag vet inte hur reptiler kommunicerar. Tack på förhand!

Sköldpaddor har en mindre välutvecklad hörsel och kommunicerar därför knappast med ljud. Däremot har de en god syn med välutvecklat färgseende och ett bra luktsinne. Kommunikationen mellan sköldpaddor sker därför troligen med hjälp av syn eller i vissa fall lukt. Hos havssköldpador finns ett magnetiskt sinne som hjälper dem att orientera sig under sina långa färder ute på öppet hav (se här och här), men magnetsinnet används inte för kommunikation med andra sköldpaddor.

Hörseln är ett mindre viktigt sinne även för de flesta ödlor och ormar och används därför sällan för kommunikation. Ett viktigt undantag är de nattaktiva geckoödlorna, hos vilka hannarna försvarar sitt revir med ljudliga läten. Ett annat undantag är skallerormarnas skallrande.

Synen är ett viktigt sinne för ödlor. De har ofta ett välutvecklat färgseende. En del ödlor är bjärt färgade, något som visar att synen är viktig för kommunikationen ödlor emellan. Färgerna fungerar ofta som signaler, till exempel när hannarna försvarar sitt revir. De nattaktiva geckoödlorna saknar dock färgseende. Lukten är troligen också viktig hos många ödlor, både för bytesfångst och för kommunikation med andra ödlor.

De flesta ormar har dålig syn. En del trädlevande tropiska ormar utgör ett undantag. Dessa ormar använder synen för att hitta sitt byte. Men för de flesta ormar är lukten det viktigaste sinnet. Lukten används av dem både till att leta efter byte och till att kommunicera med andra individer av samma art. Läs mer om ormarnas sinnen nedan.

Krokodiler tycks till stor del kommunicera med hjälp av synen. Men till skillnad från de flesta andra reptiler kommunicerar krokodiler med varandra också med ljud. Rytanden, grymtanden och väsanden ingår i krokodilernas ljudarsenal. 2000.

Anders Lundquist

Till början på sidan

En anakonda. Den gröna anakondan tävlar med en pytonart om att vara den största kända ormen. Den kan bli cirka 8 meter lång eller längre. Anakondorna tillhör familjen Boidae. En del boider är utrustade med s.k. groporgan. Dessa organ är känsliga för värmestrålning (infraröd strålning) och fungerar som IR-detektorer vid jakten på bytet. Hos boiderna sitter många groporgan i rad på käkarna. Hos skallerormarna finns också groporgan, men bara två stycken, ett på vardera sidan av nosen. Copyright 1996 © Corel Corporation.

Jag vill veta om ormars sinnen, t.ex. lukt, hörsel och smak. Tack på förhand.

De flesta ormar ser relativt dåligt. Ett viktigt undantag är många trädlevande ormar som jagar med hjälp av synen. Ögonen hos ormar är täckta av en genomskinlig hinna bildad av de två sammanväxta ögonlocken. Ögonen hålls fuktiga innanför hinnan och ormar blinkar inte, något som förklarar ormens skrämmande blick.

Ormar saknar både ytteröron med hörselgång och mellanöron. Men innerörat finns kvar inne i skallen och ormar kan höra mycket låga toner (100-700 Hz). Ormar är också känsliga för vibrationer i marken.

Lukten är för de flesta ormar ett viktigt sinne och lukten används för att leta upp byten. Förutom det vanliga luktorganet uppe i näshålan har ormarna ett par luktorgan som kallas vomeronasalorgan eller Jacobsons organ. Vomeronasalorganen är gropformade och mynnar i munhålans tak. Ormarna fångar in doftämnen med den kluvna tungan och bringar sedan tungans båda spetsar i kontakt med de båda vomeronasalorganen. Vomeronasalorganen har två funktioner. De användes för att söka efter byte. De reagerar också på s.k. feromoner, flyktiga ämnen som ombesörjer kemisk kommunikation mellan individer av samma art. Feromoner styr reproduktion och socialt beteende hos många djur, inte bara hos ormar. Även däggdjur har ett par vomeronasalorgan, som dock mynnar i näshålans nedre del, inte i munhålans tak. Hos däggdjuren känner vomeronasalorganen av feromoner. Feromoner är av stor betydelse för beteendet hos däggdjur. Även vi människor har ett vomeronasalorgan och mycket tyder på att vi också reagerar på feromoner.

De märkligaste sinnesorganen hos ormar är de s.k. groporgan som finns hos skallerormar och deras släktingar samt hos en del boaormar och pytonormar. Dessa organ är känsliga för infrarött ljus (värmestrålning). De består av gropar med en relativt smal öppning och fungerar som infrarödkameror. Den runda öppningen fungerar som en enkel lins. Groporganen ger sin ägare en infraröd bild av omvärlden. Denna bild är mycket mindre detaljerad än den bild som ett par ögon ger, men det är ändå en bild. Skallerormar kan urskilja en mus i totalt mörker med hjälp av den infraröda strålning som musen skickar ut och dessa ormar använder groporganen tillsammans med ögonen när de jagar. Läs mer om detta här. 2000.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Åter till början på denna sida

Åter till "Svar på frågor" | Källor och referenser

Info om djur | Om du vill fråga zoofysiologen
Läs också "Artiklar om djur" och "Djurens fysiologi".