Morkullan (Scolopax rusticola) har just fått tag på en läcker daggmask. Men den bevakar förmodligen ändå sin omgivning med sin panoramablick som ser i alla riktningar samtidigt. Courtesy of Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported License.

Jag undrar vilka djur ser bra "runt om". Jag vet att morkullan kan se 360 grader. Finns det flera? Hur är det till exempel med skogsharen?

Det finns fler djur än morkullor som har uppsikt hela varvet runt, men först lite bakgrundsfakta.

Hos nästan alla däggdjur och fåglar finns det ett område rakt framför huvudet i vilket synfälten från de bägge ögonen överlappar. En del valar utgör några av undantagen. Hos djur med framåtriktade ögon, som människor och ugglor, är detta synfältsområde mycket stort. Hos djur med sidoriktade ögon, till exempel morkullor och harar, är det litet. Området är nödvändigt för så kallat stereoskopiskt seende. Men förekomsten av ett sådant område innebär inte nödvändigtvis att stereoskopiskt seende finns, åtminstone inte inom hela det överlappande området. Läs här på denna sida om stereoskopiskt seende.

Djur med sidoriktade ögon har begränsat stereoskopiskt seende, men de har ett större totalt synfält för bägge ögonen tillsammans, vilket gör det lättare för dem att upptäcka faror. Förmågan att upptäcka faror kan också förbättras med en vågrät spaltformad pupill, läs om detta här på denna sida. Likaledes kan denna förmåga ökas genom att fovean, det vill säga det lilla området med skarp syn i näthinnan, är långsträckt i horisontell led, i stället för cirkelformad, som hos människan. Ugglor och sengångare är kända för att de kan vrida huvudet nästan ett helt varv. Även detta gör det lättare att upptäcka faror, eller i ugglornas fall byten.

Det totala synfältet för båda ögonen kallas även cyklopiskt, efter cykloperna, enögda jättar i den gamla grekiska mytologin. Mest bekant av dem är Polyphemus som tog Odysseus och hans besättning till fånga för att äta upp dem. Tack vare den mångförslagne Odysseus list kunde emellertid grekerna undkomma cyklopen. Bakgrunden till myten om cykloper anses vara en sällsynt missbildning, cyklopi, som kännetecknas av att fostret har ett enda öga mitt i ansiktet. Men nu tappade jag tråden.

Det cyklopiska synfältet anges i grader, där ett helt varv motsvarar 360 grader. Jag har letat i litteraturen efter mätningar av det cyklopiska synfältet i horisontell led. Här är några exempel på fåglar och däggdjur med mycket stort cyklopiskt synfält: morkulla 359°, gräsand 360°, kohäger 321°, klippduva 316°, stare 286° och häst 359°.

Det cyklopiska synfältet hos kaniner och harar utgör 360°. Men inte nog med det. Synfälten för de båda ögonen överlappar varandra både framför och bakom huvudet. Hardjuren har kanske dessutom stereoskopiskt seende både framåt och bakåt, om än inom ganska smala områden. Detta ska jämföras med det cyklopiska synfältet hos människan som är cirka 180 grader. Men vi människor har stereoskopiskt seende inom ett mycket större område framför huvudet än hararna. 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Animation som visar pupillens ljuseflex. När ögat belyses dras pupillen ihop, när belysningen släcks utvidgas pupillen. En annan pupillreflex ingår i den så kallade närresponsen, som aktiveras när vi betraktar något på nära håll. Responsen har tre komponenter. För det första konvergerar ögonen i riktning mot näsan så att de båda fixerar det betraktade föremålet. För det andra dras en ringformig glatt muskel runt linsen ihop. Därvid blir de tunna trådar som linsen är upphängd i slakare. Den elastiska linsen blir då tjockare, som om den från början vore en tillplattad gummiboll. Detta ökar linsens brytningsförmåga och ögat fokuseras, så att det ger en skarp bild av det närbelägna föremålet på näthinnan. Detta kallas ackommodation. För det tredje minskar pupillens diameter varvid skärpedjupet ökar (se nedan). Courtesy of Greyson Orlando and Wikimedia Commons, in the public domain.

Vad har iris för funktion egentligen? Är det en muskel som drar ihop och öppnar pupillen eller har den andra funktioner?

Iris (regnbågshinnan) ligger bakom den genomskinliga hornhinnan och framför den likaledes genomskinliga linsen i ögat. Iris har i mitten en öppning, pupillen, som släpper igenom ljus. Iris pigmentering hindrar ljus från att passera genom själva iris. Iris innehåller två uppsättningar glatt muskulatur, dels radiära och dels cirkulära muskelfibrer. När de radiära fibrerna dras ihop blir pupillen större. När de cirkulära fibrerna dras ihop blir pupillen mindre. De radiära fibrerna stimuleras av det så kallade sympatiska nervsystemet, de cirkulära av det så kallade parasympatiska nervsystemet.

Pupillen fungerar som bländaren i en kamera. I starkt ljus dras pupillen ihop så att dess öppning blir mindre. Då minskar ljusinflödet i ögat. Eftersom strålar i periferin skärs bort blir dessutom skärpedjupet större. Ökat skärpeljup innebär att vi kan se skarpt inom ett större avståndsområde i ljupled.

Pupillens sammandragning skyddar också ögat från alltför starkt ljus. I svagt ljus utvidgas pupillen. Då flödar mer ljus in i ögat och det blir ljuskänsligare. Detta sker dock på bekostnad av skärpeljupet, men är nödvändigt för att vi ska se något överhuvud taget, när det är mörkt. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Kasta ett getöga på dessa pupiller. Geten (till vänster) har en vågrät spaltformad pupill, katten (i mitten) ock skallerormen (till höger) har lodräta spaltformade pupiller. Vi människor använder inte bara ögonen till att se med, utan också till att kommunicera med våra medmänniskor, som en del av vår mimik. Det är därför som pupillerna ovan ter sig så främmande för oss. Det är ingen tillfällighet att filmernas ominösa extraterrestra varelser så ofta betraktar oss med "det onda ögat" försett med lodräta pupillslitsar, ormens öga. Även frånvaron av "ögonvitor" gör ögonen ovan främmande för oss. Synliga ögonvitor är en mänsklig egenhet som tros underlätta samspelet med våra likar. Läs om detta på en annan sida. Courtesy of Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution 2.0 Generic license (left) and Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported License.   AL

Jag undrar varför min get har pupiller som går vågrätt? Kan ej komma på någon annan djurart som har denna form och placering. Vilken är den egentliga funktionen? Tack på förhand!

Nästan alla djurs pupiller är runda när de är fullt öppna, så även hos get och får. När pupillen stängs för att dämpa starkt ljus förblir den rund hos många djur, t.ex. människa, hund och fåglar, men oval eller spaltformad hos andra. Problemet med en pupill som förblir helt rund är att den inte kan stänga så mycket eftersom innerkanten inte kan krympa hur mycket som helst. En spaltformad pupill kan stängas mycket mer effektivt vid starkt ljus, och är på detta sätt bättre. Ofta är det just nattaktiva djur som har spaltformade pupiller, så att de kan skydda sin ljuskänsliga näthinna på dagen. Hos huskatt, vissa ormar, krokodiler m.fl. är den stängda pupillen en lodrät springa, men som du vet är den vågrät hos getter och får. Även kor och många andra betande djur har en vågrät oval pupill i stängt läge. Att den stängda pupillspringan är vågrät hos får och get gör att synfältet bakåt och framåt inte begränsas så mycket som det skulle göra av en rund eller lodrät pupill. Detta är viktigt för betande djur som behöver se bra runt hela horisonten för att upptäcka rovdjur. Getens pupill är alltså en springa för att kunna stänga effektivt och vågrät för att tillåta god syn runt hela horisonten. 2001, 2012.

Dan-E. Nilsson

Till början på sidan

Till vänster en målning av den kinesiske mästaren Wang Shichang från Mingdynastin (1368-1644). Inom det kinesiska måleriet har man aldrig använt sig av den realistiska västerländska konstens linjeperspektiv. Men man får ändå ett intryck av djup i landskapet. Till intrycket bidrar de små människofigurerna, dimman som döljer bergen i bakgrunden och träden som är stora i förgrunden, men mycket små i bakgrunden. Till höger en målning av den tidige italienske renässansmästaren Domenico Ghirlandaio (1449-1494). Han använder samma medel som kinesen för ge djup i bilden. Men i hans målning tillkommer det linjeperspektiv som utvecklades i Italien under renässansen. Man ser hur stenväggens linjer konvergerar mot en punkt vid horisonten. Tidiga renässansmålare excellerade ofta i perspektivmåleri. Perpektivet ovan förefaller oss något överdrivet. Båda målningarna visar hur man utan stereoskopiskt seende kan bedöma djup och avstånd. Personer, som i likhet med undertecknad, har dåligt eller obefintligt stereoseende klarar sig bra. Många är inte ens medvetna om att de saknar stereoseende. Obehandlad skelning kan vara en orsak till att stereoseendet inte utvecklas under barndomsåren. Courtesy of Wikimedia Commons, in the public domain.

Tacksam för att få veta om hundar ser tredimensionellt, alltså har samma uppfattning som människan av olika former. Eller har de ett platt seende? Vi har en diskussion om detta.

Ja, de har uppfattning om djup i bilden. Så kallat stereoskopiskt seende förutsätter att de båda ögonens synfält överlappar. Rovdjur, som hundar, tenderar precis som människan att ha ögonen framåtriktade med stort överlapp mellan de två synfälten. Detta ger större precision vid fångsten av bytet med hjälp av stereoskopiskt seende.

Bytesdjur, som harar, tenderar att ha ögonen på sidan av huvudet. Detta ger ett vidare synfält för de båda ögonen tillsammans i horisontell led, vilket gör det lättare för dem att upptäcka rovdjur, men begränsar möjligheten till stereoskopiskt seende.

Det så kallade synnervskorset i däggdjurshjärnan gör att informationen från vänster synfält i båda ögonen leds till höger hjärnhalva och informationen från höger synfält i båda ögonen till vänster hjärnhalva. Det är detta arrangemang som möjliggör stereoskopiskt seende. Detta innebär att hjärnan bedömer avstånd genom att mäta skillnaden i läge mellan punkter i synfältet från de båda ögonen. Ju närmare en punkt i synfältet är betraktaren, ju större blir skillnaden mellan de båda ögonen (så kallad parallax). Detta utnyttjas vid avståndsbedömningen.

Stereoskopiskt seende är dock inte den enda mekanism som människor (och kanske också hundar) använder för att bedöma avstånd. Personer utan stereoskopiskt seende är inte särskilt handikappade. Det finns flera mekanismer genom vilka vi kan bedöma avstånd med bara ett öga. Därvid kan erfarenheten spela en stor roll. Om man flyttar på huvudet eller om föremål rör sig så kommer närbelägna föremål att röra sig mer mot bakgrunden än avlägsna föremål (rörelseparallax). Om vi vet att två linjer i synfältet, t.ex. järnvägsspår, är parallella, men ser att de närmar sig varandra längre bort i vårt synfält, så ger oss denna perspektivbild avståndsinformation. Om vi vet att ett cykelhjul är cirkulärt, men ser att det är ovalt i synfältet, så får vi information om cykelns läge i rummet. Om vi vet hur stor en människa är, men ser att människan upptar en mycket liten del av synfältet så vet vi att människan är långt borta och tolkar det inte som om människan var väldigt liten. Men det händer att små barn tror att en avlägsen person är mycket liten. Avlägsna förmål syns ofta som oklara eller dimmiga. Detta utnyttjas i den traditionella kinesiska konsten där de avlägsna bergen i bilden ofta är dimhöljda. Belysningsmönster och skuggor hjälper oss också att bedöma avstånd. 2011, 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Varför finns det inte något djur som har funktionen optisk zoom inbygt i sitt öga? Det borde vara en en nyttig funktion att kunna observera t.ex. ett bytesdjur eller ett rovdjur på långt avstånd? Är det för komplicerat att utveckla?

Du har rätt att det inte finns några djur med zoomoptik i sina ögon. Djuren har i stället mycket effektivare lösningar på problemet att se både detaljrikt och vidvinkligt. Zoomobjektiv är bra på kameror eftersom fotografisk film och digitala bildsensorer arbetar med samma bildskärpa över hela bilden (filmens kornighet eller CCD-plattans pixlar ligger lika tätt i alla delar av bilden). Med ett vidvinkelobjektiv blir det då inte så många pixlar för att avbilda t.ex. ett avlägset ansikte. Men om man byter till ett teleobjektiv, eller zoomar in med sitt zoomobjektiv, så kan ansiktet avtecknas med betydligt fler pixlar, och därmed bättre detaljrikedom.

Djurens ögon har inte problemet med en viss given pixeltäthet över hela bilden. Istället kan närhinnans motsvarighet till pixlar vara extremt små och tätpackade i vissa delar av synfältet, medan de är stora och färre i andra delar av synfältet. På det sättet kan det mänskliga ögat urskilja detaljer som det krävs mycket långa teleobjektiv för att avbilda med en kamera. Samtidigt har vi att synfält som motsvarar ett extremt vidvinkelobjektiv. Vi ser alltså både detaljer och översikt på samma gång, vilket är mycket bättre än zoomobjektivet som måste ställas in för antingen det ena eller det andra, men inte kan klara båda uppgifterna samtidigt. Varierande pixeltäthet som i människans och andra djurs ögon ger dessutom mycket mindre och lättare linser.

Med bättre digitala bildsensorer tror jag framtidens kameror kommer att kunna fungera mer som ögonens näthinnor, och då behövs inte längre de klumpiga zoomobjektiven. 2008.

Dan-E. Nilsson

Till början på sidan

Fisken har en klotrund lins i sitt öga. Linsen i fiskögat flyttas, precis som linsen i en kamera, fram och tillbaka när bilden ska fokuseras på olika avstånd. Den här fisken tillhör piggsvinsfiskarna. Den försvarar sig genom att blåsa upp sig och spärra ut de taggar som på bilden är strukna bakåt. Copyright 1996 Corel Corporation.

Jag skulle vilja veta hur en fisks ögon är uppbyggda, Vad har de för synfält? Kan de se färger? Hur gör de när de fokuserar? Tacksam för svar.

Fiskögon är uppbyggda på samma sätt som våra egna ögon, men de har all brytkraft i linsen och ingen i hornhinnan (hos oss bryter hornhinnan kraftigare än linsen). Fiskars linser är helt klotrunda och flyttas fram och tillbaks i ögat för att fokusera på olika avstånd (hos oss ändras linsens form). De flesta fiskar har mycket välutvecklat färgseende. Sötvattensfiskar har speciellt bra färgseende i det röda området medan havsfiskar är bättre i det blå och gröna området. Synfältet är vanligen 180 grader för varje öga, och fiskar ser i alla riktningar där inte kroppen är i vägen. Undantag är djuphavsfiskar som ofta har ett mycket smalt synfält (30-40 grader) riktat rakt upp, och de saknar dessutom färgseende. 1999.

Dan-E. Nilsson

Till början på sidan

Jag undrar om du skulle kunna beskriva skillnaden mellan ett bläckfisköga och ett fisköga för mig? Tack på förhand!

Läs först här om skillnaderna bläckfiskars och människors ögon. Ett tillägg till denna artikel kan göras här. Som beskrivs i artikeln, är syncellerna placerade baktill i näthinnan hos alla ryggradsdjur, inklusive människan. Detta innebär att ljuset måste passera flera lager av nervceller innan det når syncellerna. Detta har länge ansetts vara ofunktionellt. Enligt en intressant ny hypotes skulle det kunna vara funktionellt. Placeringen ytterst i näthinnan kan vara utrymmesbesparande och göra att ögat fungerar bättre. Detta gäller framför allt om ögat är litet, något som det förmodligen var hos de tidigaste ryggradsdjuren. En annan fördel har att göra med syncellernas höga syrgasförbrukning. Baktill i näthinnan ligger de nära åderhinnans blodkapillärer. Därmed kan de lätt försörjas med syre, utan att blodets röda hemoglobin skymmer sikten.

Ett fiskköga är i princip uppbyggt som som människoögat. Det finns dock ett par viktiga skillnader. Hos människan sker den största ljusbrytningen i övergången mellan luft och hornhinna. Det är alltså inte i linsen som den största ljusbrytningen sker, men det är med hjälp av linsen som vi kan ändra ögats ljusbrytningsförmåga. Det sker genom att linsen ändrar form och gör att vi kan anpassa ögat till skarpt seende både på långt håll (plattare lins) och på nära håll (buktigare lins). Fiskar lever i vatten som har ungefär samma brytningsindex som hornhinnan. På grund av detta bryts ljuset inte särskilt mycket av deras hornhinna (detta gäller också bläckfiskarna). Fiskarna (och bläckfiskarna) har därför en mycket buktig, nästan klotformig lins med stor ljusbrytningsförmåga. En sådan lins ger stora brytningsfel och dessa fel rättas hos fiskarna till genom att brytningsindex är olika i olika delar av linsen. Läs mer i föregående fråga. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Ögat hos en kolossbläckfisk med pupillen synlig. Den ljusbruna strukturen till höger om ögat är synloben, den del av hjärnan som behandlar synintryck. Den vita strukturen längst till höger innehåller nervfibrer som för syninformation vidare till andra delar av hjärnan. Notera centimeterskalan. Courtesy and copyright of the Museum of New Zealand Te Papa Tongarewa. Thanks to Dan-E Nilsson and Eric Warrant.

Hej! Jag är på jakt efter en bild eller beskrivning på hur en jättebläckfisks ögon ser ut. Jag skulle bli så tacksam för hjälp eller tips på var info kan finnas om detta! Tack på förhand!

Jättebläckfiskarnas ögon är de största man känner till hos nu levande djur. Med en diameter på cirka 25 centimeter är de lika stora som huvudet på en människa. Detta är en anpassning till den ringa tillgången på ljus nere i havsdjupen. Ett stort öga kan fånga upp mera ljus. Bläckfisksögon är förbluffande lika våra egna. Läs om detta här.

Ser man bland utdöda djur, så tycks det ha funnits fisködlor (ichthyosaurier) med ännu större ögon än jättebläckfiskarna. Även dessa djur var djuphavsinnevånare. Fisködlorna var inte ödlor, utan en grupp fiskliknande reptiler som var samtida med dinosaurierna. Läs mer på engelska om fisködlor här och här om deras ögon.

Delar av linsen hos en kolossbläckfisk. Hela linsen är större än vad som framgår här. Den yttre mera geléartade delen av den har nämligen fallit bort. Den inre delen av den har delats upp längs med linsens tillväxtzon i de två klumpar som ligger på handflatan. Notera centimeterskalan. Courtesy and copyright of the Museum of New Zealand Te Papa Tongarewa. Thanks to Dan-E Nilsson and Eric Warrant.

Uppdatering: Forskare här i Lund har nu studerat jättebläckfiskars ögon. En sammanfattning följer här. En nyfångad jättebläckfisk hade ett öga med en diameter på minst 27 cm och en pupill med en diameter på 9 cm. Hos en nytinad kolossbläckfisk var ögats diameter 27-28 cm. Stora ögon ger, som nämnts ovan, ett större inflöde av ljus i ögat och är en anpassning till seende på stora havsdjup, där ljustillgången är minimal. Även andra djuphavsdjur, till exempel svärdfisken, har stora ögon. Men dessa djurs ögon är betydligt mindre än jättebläckfiskarnas, även hos djur som är lika stora eller större än bläckfiskarna. Deras ögon tycks aldrig vara större än cirka 9 cm. Jättebläckfiskarnas ögon är dessutom större än man skulle förvänta sig hos en bläckfisk med denna kroppsvikt.

Lundaforskarna konstruerade en matematisk modell ur vilken man kunde dra intressanta slutsatser. För de flesta havsdjur tycks det inte vara några stora fördelar med att ha ögon större än cirka 9 cm i diameter. Orsaken är förmodligen att synens räckvidd inte ökar. Det går alltså inte att se de för djurens överlevnad viktiga objekten på större avstånd med ännu större ögon. Detta beror på att ljuset försvagas genom spridning och absorption när det passerar genom vattnet.

Varför har då jättebläckfiskarna så stora ögon? Den matematiska modellen tyder på att så stora ögon ger en unik möjlighet. De kan på relativt stort avstånd registrera det ljus (så kallad bioluminiscens) som utsänds från ett otal små planktonorganismer, då stora objekt rör sig genom vattnet. Detta är precis vad som händer när jättebläckfiskens värsta fiende, en kaskelottval, är i antågande. Ögonen skulle alltså kunna ge bläckfisken mer tid att förbereda flykt eller försvar.

Varför hade då de ovan nämnda ichthyosaurierna så stora ögon? Om detta kan man bara spekulera. Det fanns inga kaskelotter på deras tid. Men det fanns gigantiska köttätande pliosaurier, korthalsade svanödlor. Bland dessa kunde Kronosaurus nå en längd av cirka 15 meter. En sådant djur kunde mycket väl ha ichthyosaurier på menyn. Alternativt skulle ichthyosaurierna kunna använda sina jätteögon till att upptäcka artfränder. En del av dem var nämligen lika stora som Kronosaurus. 2008, 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Huvudet på en flasknosdelfin (Tursiops truncatus). Hos tandvalarna mynnar de båda näsborrarna i ett gemensamt spruthål som här syns på huvudets ovansida. De buktiga pannan innehåller den så kallade melonen. Ögonen är små, tandvalar orienterar sig till stor del med ekolokalisering (sonar). Läs om melonen och ekolokalisering här. Bardvalar ekolodar inte, men även de har relativt små ögon. För de flesta vattenlevande djur tycks det inte vara någon fördel med att ha ögon större än cirka 9 cm i diameter. Läs om detta ovan. Courtesy of NASA and Wikimedia Commons, in the public domain. Anders Lundquist

Jag undrar hur en val, t.ex. en tumlare, kan se så bra i vattnet?

För att förstå varför måste man först veta att det finns två saker som gör att allt vi ser samlas på rätt ställe inne i ögat. Den ena är hornhinnan och den andra är ögats lins. Man säger att hornhinnan och linsen bryter ljuset. Hornhinnan är ögats yttersta skikt och kontaktlinser sätts ovanpå hornhinnan. Det är också hornhinnan man slipar på när man opererar mot närsynthet. Linsen ligger inne i ögat.

Att vi människor inte ser bra under vatten beror på att vår hornhinna inte kan användas för att bryta ljuset där. Det är inget kemiskt fenomen, utan ett fysikaliskt. Vatten är mycket tätare än luft och skillnaden i täthet (egentligen ska det heta densitet) mellan hornhinnan och vatten är helt enkelt för liten. Det är täthetsskillnaden som gör att hornhinnan kan bryta ljus i luft. I vatten har vi då bara linsen kvar att använda och den räcker inte! Om du däremot sätter på dig en cyklop så får du luft framför hornhinnan igen, och allt fungerar som det ska. Du se under vatten när du snorklar.

Djur som lever under vatten löser oftast problemet genom att ha en kraftigare lins och struntar i att försöka använda hornhinnan. Men just delfiner kan faktiskt se bra både på land och under vatten, antagligen genom att ändra på trycket i ögat - men forskarna är inte ännu säkra på hur det går till!

Läs här om valarnas ekolokalisering och här om kaskelotens stora nos. Här är några vallänkar på engelska: "Hawaii's Marine Wildlife" och "Save the Whales".

Anna Gislén

Tillägg: Nya rön tyder på att att valar och sälar, till skillnad från de flesta andra däggdjur bara har en typ av färgkänsliga tappar i ögat. Människor har tre tapptyper och de flesta andra däggdjur två, läs om detta här. Detta kan antingen innebära att valar och sälar saknar färgseende eller att de använder stavarna tillsammans med sina tappar för att se färger. Stavarna används hos andra däggdjur vid seende i mörker och registrerar inte färger. 2001, 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

En mullvad (Talpa europaea) i närbild. Ögonen är så små att de är dolda av pälsen. Men trots att den ser illa, klara den sig bra i sin mörka gångar med hjälp av den känsliga nosen och de likaledes känsliga morrhåren. Läs om morrhår här. Courtesy of Hannes Grobe and and Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution-Share Alike 2.5 Generic License.

Är mullvadens ögon uppbyggda som andra däggdjurs med ögonglob, iris och pupill?

Mullvadens ögon är mycket små och visar flera tecken på degenerativa förändringar. Men ögonen är försedda med bland annat hornhinna, iris, pupill, lins och näthinna. Ögonlocken kan öppnas stängas. Precis som de flesta andra däggdjur har mullvaden tre typer av synceller: två typer av tappar med olika färgkänslighet och stavar för seende i svagt ljus. Eftersom ögat är så litet och linsen dåligt genomskinlig är det tveksamt om mullvaden har ett bildseende. Men troligen kan den se skillnad på ljus och mörker, urskilja rörelser och kanske också färger. Det har föreslagits att mullvadögats främsta funktion är att upptäcka ljuset som sipprar in från ställen där gångsystemet rasat. 2011, 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Tornugglan kan hitta sitt bytesdjur i mörkret genom att lyssna på de ljud djuret ger upphov till. Det gäller för mössen att krafsa så lite som möjligt! Copyright 1996 Corel Corporation.

Jag är en gymnasieelev som går det naturvetenskapliga programmet i andra årskursen. Jag har en fråga som jag hoppas att du kan hjälpa mig med. Om jag svävar på 50 meters höjd och försöker upptäcka en mus i gräset kommer jag att misslyckas. En ormvråk skulle hitta den utan svårigheter. Varför ser vråken musen men inte jag? Om det hade varit på natten skulle inte heller ormvråken se den. Däremot skulle en kattuggla upptäcka musen. Vilka är skillnaderna mellan vråkens och ugglans sinnen? Mycket tacksam för svar.

Ormvråken ser mycket bättre än vi människor och kattugglan hör mycket bättre.

Tapparna är hos däggdjur och fåglar de sinnesceller i ögats näthinna som ger hög synskärpa under goda ljusförhållanden. Tapparna står också för färgseendet. Seende under dåliga ljusförhållanden ombesörjes av andra sinnesceller som kallas för stavar. Hos däggdjur och fåglar med god syn finns det ofta ett eller flera områden i ögats näthinna med mycket tätt med tappar. Ju tätare tapparna sitter, ju högre blir synskärpan. Jämför med en dataskärm: ju fler pixlar (bildpunkter) skärmen har per ytenhet, desto bättre upplösning får den. Hos oss människor finns i varje öga ett litet runt sådant tapprikt område som kallas för fovea (och ligger i den s.k. gula fläcken). I fovean finns det en liten grop i näthinnan som gör näthinnan tunnare just där. Hos andra djur kan det tapprika området vara en lång vågrätt strimma som ger skarpt seende längs en stor del av horisonten. Många fågelarter har två foveor i varje öga.

Vråken ser musen därför att den har bättre synskärpa än vi har. Att vråkar och andra dagaktiva rovfåglar har skarpare syn än människor beror delvis på att de har tätare med tappar i sina foveor. Dessutom har man hos rovfåglar visat att fördjupningen i fovean skulle kunna fungera som en negativ lins som gör att hela ögat fungerar som ett teleobjektiv på en kamera!

Ugglan ser inte musen, den hör den. Man har noggrannt studerat tornugglor och visat att de kan lokalisera en mus och fånga den i totalt mörker enbart med hjälp av det svaga ljud som musen ger upphov till när den rör sig. Om det finns ljus kan ugglan utnyttja det, men den klarar sig alltså utan. Ugglan lokaliserar musen genom att jämföra ljudet från vänster och höger öra. Öronens öppningar (som sitter under fjäderdräkten) är asymmetriska. Den högra hörselgångens mynning är uppåtriktad, den vänstras nedåtriktad. Detta innebär att de båda öronen tillsammans kan lokalisera ljudets riktning både i vertikalled och i horisontalled. Ugglan lokaliserar ljudet i vertikal led genom att jämföra ljudstyrkorna som når de båda öronen. Ugglan lokaliserar ljudet i horisontal led genom att registrera den fasförskjutning som finns mellan ljuden som når de båda öronen. Fasförskjutningen uppkommer genom att ljudet når det ena örat tidigare än det andra. Fjädrarna kring ögonen, de s. k. ögonkretsarna, ger inte bara ugglan sitt uggleutseende, utan är också nödvändiga för att ugglan ska kunna lokalisera ljud i vertikal led. 2000.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Åter till början på denna sida

Åter till "Svar på frågor" | Källor och referenser

Info om djur | Om du vill fråga zoofysiologen
Läs också "Artiklar om djur" och "Djurens fysiologi".