Gömmer inte huvudet i sanden (copyright 1996 © Corel Corporation)

Varför gömmer strutsen huvudet i sanden?

Strutsen gömmer inte huvudet i sanden. Det är bara en gammal myt att den skulle göra så. Strutsar som gömde huvudet i sanden, då de hotades av rovdjur, skulle obönhörligt sorterats ut av det naturliga urvalet. Strutsen lägger sig ibland ner och sträcker ut halsen längs med marken för att undvika upptäckt. Det kan vara detta beteende som givit upphov till myten. Det kan också vara så att strutsen böjer ner huvudet när den förtär föda, vatten eller kanske grus att ha i muskelmagen. Många fåglar sväljer grus som de förvarar i muskelmagen och använder för att sönderdela föda. Fåglar har ju inga tänder. 2005.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag undrar varför det är så att människan är det enda djur på vilket man kan se ögonvitorna, såvitt jag vet? Hur kommer det sig?

Bra fråga! Det har gjorts en stor undersökning av ögonens utseende hos ett stort antal primater. Primaterna innefattar halvapor, spökdjur, apor, människoapor och människor. Man fann att det mänskliga ögat var unikt på tre sätt. För det första så saknar människan helt pigmentering i den synliga delen av skleran (senhinnan), det vill säga människan har en egentlig "ögonvita". Hos andra primater är detta område färgat, vilket innebär att de inte har någon ögonvita. För det andra är en större del av skleran synlig hos människan än hos andra primater. Och för det tredje är den synliga delen av ögat mycket bredare hos människan än hos andra primater.

Om en stor del av ögat är synligt så kan ögat göra vidare ögonrörelser utan att pupillen döljs. Därmed blir det totala synfältet större, utan att man behöver röra på huvudet. Hos de undersökta primaterna fann man samband mellan, å ena sidan, kroppsstorleken och levnadssättet och, å andra sidan, storleken och bredden på den synliga delen av ögat. Detta stöder tanken att människoögat har anpassats till att få ett större totalt synfält, i synnerhet i horisontell led. Det kan tänkas ha skett som en anpassning till att gå på marken i stället för att leva i träden. För ett marklevande djur är det viktigt att kunna blicka längs med horisonten.

Hos andra primater än människan skulle den pigmenterade skleran kunna ge kamouflage: Djuren kan dölja blicken och dess riktning för både artfränder och rovdjur.

Det har föreslagits att människans stora ögonvita kan vara en anpassning till socialt samspel. Vitan gör det lättare att se vart blicken är riktad och de sociala signaler som ansiktets uttryck ger blir tydligare. Kamouflaget har kanske blivit av mindre betydelse för människan när hon skaffat sig jaktvapen och lärt sig tämja elden. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Undrar om det finns något djur förutom människan som gråter?

Alla däggdjur gråter förmodligen i den meningen att de utsöndrar stora mängder tårvätska när ögonen blir irriterade.

Hos alla däggdjur har förmodligen ungarna läten som fungerar som nödrop och som stimulerar yngelvårdsinstinkten hos de vuxna, åtminstone hos honorna.

Men gråt kan också definieras som en social nödropssignal som består av tårar, ofta åtföljda av läten. Det har påståtts att denna typ av gråt är unik för människan eller i varje fall är sällsynt bland däggdjuren. Eventuellt finns den hos elefanter, gorillor och hos vattenlevande däggdjur. Men osäkerheten verkar vara stor. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Vad händer igentligen när man svimmar? Man kan ju ibland tyckas göra det helt utan anledning, exempelvis när man ska ta en spruta eller när man ser blod.

Orsaken till att man svimmar är att blodtrycket sjunker så att syrgastillförseln till hjärnan minskar. Man förlorar medvetandet på grund av syrebrist i hjärnan. Starka känslor kan leda till kärlutvidgning i kroppen och minskat flöde av blod ut ur hjärtat. Detta tillsammans kan ge ett blodtrycksfall som åtföljs av svimning. Fenomenet är i regel övergående. Det är en fördel att man hamnar i vågrätt läge för då slipper cirkulationssystemet motverka tyngdkraftens effekter. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag har en elev som heter Nisse som undrar hur mycket en myra orkar bära. Vi kan inte hitta det i några böcker vi har i skolan. Med förhoppning om ett svar.

Det finns undersökningar om hur mycket myror kan bära, men jag har inte någon sådan tillgänglig. Däremot kan jag berätta om noshornsbaggar.

Mäter man bördan i förhållande till djurets kroppsvikt så är ju insekter mycket starkare än människor och andra däggdjur. Många insekter, bland annat myror, kan bära bördor som är avsevärt tyngre än deras egen kroppsvikt. De, så vitt man vet, starkaste insekterna är noshornsbaggarna. Det finns flera arter av dessa skalbaggar. De har ett hornliknande utskott på huvudet och tillhör samma familj (bladhorningar) som våra vanliga tordyvlar och de gamla egypternas heliga skarabéer.

Man har gjort försök med noshornsbaggar som fått gå på ett rullband med olika tunga bördor på ryggen. Man mätte baggarnas ämnesomsättning medan de arbetade. Varje bagge vägde 2-3 gram. Baggarna kunde röra sig framåt med en börda som var ett hundra gånger tyngre än deras egen kroppsvikt, alltså i storleksordningen 250 gram. De dignade dock under denna börda och kunde inte gå med jämn hastighet. De kunde dock röra sig med jämn hastighet med en börda som var trettio gånger tyngre än kroppsvikten. Märkligt nog var deras ämnesomsättning (mätt som syrgaskonsumtion) då mycket lägre än man väntat sig. Hos människor och många andra djur ökar ämnesomsättningen i direkt proportion till bördan. Baggarna hade mycket lägre ämnesomsättning än förväntat. Man kunde inte förklara detta. När en noshornsbagge bar en börda tio gånger tyngre än den själv blev dess ämnesomsättning bara fördubblad. Motsvarande ökning i ämnesomsättning har en människa vid en rask promenad utan någon börda att bära. Det uppges i "The Guinness Book of World Records" att vissa noshornsbaggearter kan bär bördor som är 850 gånger tyngre än deras kroppsvikt. Den uppgiften måste betraktas som osäker tills dess att kontrollerade försök gjorts.

Hos kvinnor i Afrika som bär bördor på huvudet har man hittat ett likartat fenomen som hos noshornsbaggarna, dock inte lika uttalat. Dessa kvinnor kan bära bördor motsvarande upp till 20 procent av kroppsvikten utan att det leder till någon ökning av ämnesomsättningen. Deras effektivitet anses bland annat bero på att de har mindre energiförluster när de under gång omvandlar rörelseenergi till lägesenergi och vice versa. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Den här laman kan spotta (copyright 1996 © Corel Corporation)

Hej! Jag skulle vilja veta hur långt en lama kan spotta.

En lama lär kunna spotta cirka 10-15 engelska fot, d.v.s. cirka 3-4,5 meter. Intressant är att lamor sällan spottar på människor. De tama lamor som spottar på människor har kanske blivit präglade, så att de tror att människan är en lama, eller så har de blivit osedvanligt illa behandlade. Spottandet är ett sätt att signalera lamor emellan, t.ex. för att avgöra dispyter eller bestämma vem som är högst i hackordningen. Spottandet kan också vara ett sätt att försvara sig mot rovdjur. Mer om lamors spottande hittar du här (på engelska). 2009.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Till vänster syns en palololomask. Segmenten i den bakre delen av kroppen (nederst på bilden) är annorlunda utformade än i den främre. De bakre segmenten innehåller könscellerna. Till höger svärmar maskens bakkroppar. Courtesy of Wikimedia commons (left). Courtesy of the ARC Centre of Excellence for Coral Reef Studies which undertakes world-best integrated research for sustainable use and management of coral reefs.

Jag har hört att björnarna vaknar samtidigt, det vill säga samma dag och att denna dag inträffade för några dagar sedan. Detta har dock väckt hetsig diskussion på jobbet. Snälla, kan du svara på detta?

Alla björnar vaknar inte samtidigt. Detta skulle knappast heller vara någon fördel med ett sådant beteende. Dessutom vaknar björnarna ofta till då och då under vintern.

I djurvärlden finns det dock många exempel på beteenden som sker på samma eller nästan samma dag hos många individer samtidigt. Det handlar då ofta om fortplantning. För vattenlevande djur som leker genom att släppa ut könscellerna i vattnet är det en stor fördel om många hanar och honor samlas samtidigt på samma plats. Hos havsdjur är dessa fortplantningsbetenden är ofta cirkalunara, vilket innebär att de styrs av månens faser.

Berömd är palolomaskens (Palola viridis) lek i Söderhavet, bland annat vid Samoa och Fiji. Dessa havsborstmaskar lossgör bakre delen av kroppen, som hos honorna är fylld med ägg, hos hannarna med spermier. Bakkroppen, som har ögon men saknar huvud, simmar upp till ytan där könsprodukterna släpps ut och fortplantningen äger rum. Detta sker under två dagar i oktober och två dagar i november. Dessa dagar är kopplade till månens cykel. Naturligtvis måste samtidigheten i ett sådant beteende vara stor, annars skulle arten dött ut. Maskarnas framdelar blir kvar på bottnen och bildar i regel nya bakkroppar till nästa år. Polynesierna betraktar bakkroppar av palolomaskar som en delikatess och de samlas i stora skaror för att fånga dem. Det är som en kräftpremiär hos oss. Smaken lär påminna om äkta kaviar. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Har en fråga. Jag har en arbetskamrat som bestämt hävdar att hyenan har det starkaste bettet av alla nu levande djur. Skulle hemskt gärna vilja veta om detta är riktigt. Med vänliga hälsningar.

Nej, så tycks det inte vara. Notera dock att frågan "Vem har det starkaste bettet av alla nu levande djur" inte kan fullt ut besvaras. För det första finns det många djur hos vilka man inte mätt bitkraften. Mig veterligen har man, till exempel, inte gjort det för späckhuggaren, kanske för att detta är behäftat med en rad intressanta försökstekniska problem. För det andra, kan bitkraften mätas på flera olika sätt och resultatet beror på hur man mäter. Se nästa fråga för en utförlig diskussion. 2004, 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Vad är det som avgör hur stor bitkraft ett djur har? Är det enbart käkmusklernas storlek som avgör detta, eller finns det även andra faktorer som spelar in? Och hos vilket djur har man egentligen uppmätt den största bitstyrkan?

Det finns flera faktorer som påverkar den kraft med vilken en muskel utövar sin verkan. Här några av de viktigaste.

Större tvärsnittsyta hos muskeln ger större kraft. Ju fler muskelceller som är kopplade parallellt med varandra och drar i muskelns sena eller fäste, ju större blir den totala kraften. Man kan jämföra med människor som drar i ett rep. Ju fler människor som drar i samma rep, ju större blir den totala kraften. Detta innebär att större djur kan utöva större en muskelkraft i sina käkmuskler.

Muskelns längd spelar en viss roll. Muskler har en viss längd vid vilken de utövar störst kraft. Är muskeln mera uttänjd eller mera förkortad blir kraften mindre.

Det finns olika typer av muskelceller, så kallade muskelfibrer. Hos människan och många andra däggdjur finns tre fibertyper. De vita fibrerna är tjocka med stor tvärsnittsyta och utövar därför en stor kraft. Olika muskler i kroppen innehåller olika andelar av av vita fibrer. Samma muskel, till exempel en tuggmuskel, kan hos olika djurarter innehålla olika andelar av vita fibrer. När en muskel dras ihop medverkar alla fibertyperna. Om muskeln innehåller en stor andel vita fibrer, blir kraften större. Styrketräning leder bland annat till att de vita fibrerna tillväxer och blir tjockare. Därmed får muskeln en större tvärsnittsyta och kan utöva en större kraft. Läs här om olika typer av muskelfibrer.

Muskler verkar via hävstångsmekanismer. De flesta muskler i kroppen, däribland tuggmusklerna, verkar vi så kallade tredje klassens hävstänger. För käkleden innebär detta att tuggmusklerna fäster mellan rotationsaxeln (käkleden) och det ställe (tändernas ytor) där bitkraften utövas. Enligt hävstångslagen innebär detta att bitkraften alltid är mindre än muskelns sammandragningskraft och att bitkraften blir större för de innersta kindtänderna än för framtänderna, något som vi alla erfarit när vi tuggat på något hårt. Det innebär också att den bitkraft ett visst däggdjur kan utöva påverkas av underkäkens form och avstånden mellan käkleden och muskelfästena och mellan muskelfästena och det ställe där bitkraften verkar. Bitkraften blir större om de två senare punkterna ligger nära varandra.

Så till bitkraften hos olika djur. En jämförelse kompliceras av mätningarna har gjorts med olika metoder, både direkta mätningar av kraften hos levande djur och indirekta baserade på kranier. En del mätningar har gjorts framtill i käken, andra baktill där bitkraften är större. Resultaten är också mycket varierande. För olika hyenarter rapporteras bitkrafter i newton (N) på 9 000 (oklart var i käken), 4 500 (vid bakersta tanden), 889-1 030 (vid rovtanden mitt i käken) samt 508-566 och 545-773 (vid hörntänderna). För lejon rapporteras bitkrafter i newton (N) på 4 168 (vid bakersta tanden), 2 023 (vid rovtanden) samt 1 314-1 768 (vid hörntänderna). Således talar en del siffror för lejonet andra för hyenorna. Rätten sammanträder fortfarande. Hyenorna är mindre än lejonet, men kan ändå konkurrera med dem när det gäller bitkraft. Detta kan ha att göra med att deras käkapparat är anpassad till att krossa stora skelettben för att komma åt den näringrika märgen.

Den högsta mätta bitkraften för ett nu levande djur är 13 172 N för ett krokodildjur, Alligator mississippiensis. Indirekta mätningar på den utdöda dinosaurien Tyrannosaurus rex ger ett ännu högre värde, 13 400 N.

Större djur har som nämnts större bitkraft eftersom de har tjockare muskler. Men man kan korrigera för effekter av djurets storlek genom att räkna ut den så kallade bitkraftskvoten. I en studie har man gjort detta. Man kom då fram till att det kraftigaste bettet hos de undersökta djuren fanns hos pungdjävulen, ett relativt litet köttätande pungdjur i Australien. Förklaringen till detta skulle kunna vara att pungdjävulen har en relatiivt liten hjärnskål med en liten hjärna. Därmed skulle det finnas mer plats i huvudet för tuggmusklerna. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Har hyenor mer fördelaktiga hävarmar för sina käkmuskler jämfört med lejon eftersom de kan konkurrera om bitstyrka [se ovan]? Kan lejon och tigrar rent hypotetiskt få bättre hävstångseffekt genom att käkmusklerna skulle fästa längre ut på underkäken? Har kattdjur rent generellt mer bitsstyrka när käken är vidöppen? Enligt studier har vissa djur snabbare myosin av samma variant jämfört med människa, finns det även skillnader gällande styrka av samma variant av myosin jämfört mellan djur och människa? Tack för intressanta artiklar.

I litteraturen hittade jag inget om hävarmarna hos hyenor. så den frågan kan jag tyvärr inte svara på. Som beskrivs i artikeln finns det flera mekanismer som skulle kunna förklara hyenornas höga bitkraft.

Ja, hävstångseffekten skulle hypotetiskt ge större kraft i käkens främre del om muskelfästena flyttades framåt i riktning från käkleden. Men det skulle också leda till nackdelar. Den hastighet med vilken käkhalvorna rör sig mot varandra skulle bli lägre, vilket borde vara en nackdel för rovdjur. Hyenor äter inte bara as, de jagar också levande byte. Vidare skulle käkarna inte kunna öppnas lika mycket, också detta en nackdel för en köttätare.

Jag har inte sett några uppgifter, men har svårt att tänka mig att bitstyrkan skulle bli större med vidöppna käkar. Det torde inte vara funktionellt. En annan invändning är att skelettmuskler generellt sett utövar mindre kraft när de är starkt uttänjda och starkt förkortade. Det finns en optimal längd däremellan, vid vilken överlappningen mellan proteinerna aktin och myosin i muskelcellerna möjliggör aktivering av det största antalet myosintvärbryggor och därmed störst muskelkraft. Det är tvärbryggorna som rör sig när muskler drar ihop sig.

Det finns flera olika typer (isoformer) av myosin hos däggdjur och andra ryggradsdjur. De ger olika typer av skelettmuskelfibrer olika kontraktionshastighet och kontraktionskraft. Intressant är att det finns en särskild isoform ("masticatory myosin", d.v.s. tuggmyosin) som bara finns i vissa av huvudets skelettmuskler, som alla härstammar från det som i embryot motsvarar fiskarnas första gälbåge. Denna isoform ger muskelfibrer mycket hög kontraktionshastighet och kontraktionskraft. Den finns bland annat i tuggmusklerna (d.v.s. de muskler som drar ihop käkarna) hos många däggdjur, särkilt sådana som lever på rov. Tuggmyosinet är emellertid inte enhetligt. Man har visat att tuggmyosinets aminosyrasekvenser hos hund, katt och människa uppvisar stora skillnader. Man kan misstänka att sådana skillnader också finns hos andra däggdjur och att det leder till skillnader i tuggmusklernas kontraktionshastighet och kontraktionskraft. Jag har dock inte hittat några jämförande studier om detta och inget om hyenornas tuggmyosin. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hur kan ett litet djur som mullvaden gräva upp så stora högar?

Mullvaden har en rad anpassningar till ett grävande liv. De korta frambenen är indragna under kroppens hud, så att bara de skovellika händerna sticker ut. Händerna är breda och försedda med starka klor, alltså utmärkta grävredskap. De har till och med ett extra ben på insidan som gör dem bredare. Bakbenen har ett mera normalt utseende och används bland annat för att ta spjärn mot gångarnas väggar. Pälsen är inte bakåtriktad som hos de flesta andra däggdjur, utan håren står rakt upp. Ytteröronen är mycket små. Därför kan mullvaden krypa både framlänges och baklänges i sina gångar utan att hindras av pälsen och öronen. Den spetsiga nosen är försedd med ett extra skelettben (eller ett brosk, jag har sett olika uppgifter) och nosen kan användas som en kil som för jorden åt sidorna.

I mjuk jord kan mullvaden gräva genom att pressa sig framåt med nosen före. I hårdare jord använder den händerna som skrapor som för jorden bakåt. Lös jord kan delvis tryckas in i gångarnas väggar. Men så småningom samlas högar med jord bakom mullvaden. Då gör den helt om i sin gång och skjuter jorden framför sig till ett lodrät schakt och sedan upp genom schaktet. Schaktet mynnar i en hög på jordytan. När jorden kommer upp till toppen av högen så ramlar den ner för högens sidor. Högen blir på det viset större och större. Mullvaden skjuter alltså inte upp all jord i en hög på en gång. Här har du förklaringen till att mullvaden kan skapa så stora högar, fastän den är så liten.

Mullvadar äter mest daggmaskar, med även insektslarver och andra smådjur. Den brukar bita av huvudet på daggmaskar och lagra dem i ett daggmasksförråd. Maskarna överlever den behandlingen, men får svårt att krypa sin väg och stannar därför kvar i förrådet.

Mullvadens näsöppningar finns på nosens undersida och hörselgångarna kan stängas med ett ett hudveck. Därmed slipper mullvaden att få jord i näsan och i öronen. Ögonen är mycket små och sitter insjunkna i pälsen under ett hudveck. Mullvadar ser mycket dåligt. Mullvadens värld är till största delen en värld av luktintryck och känselintryck. Den köttiga morrhårsförsedda nosen är ett känselorgan som mullvaden kan använda när den undersöker sin omvärld. Den nordamerikanska stjärnmullvaden har till och med tjugotvå (22!) stycken fingerliknande utskott på sin nos! Denna egendomliga stjärnliknande nos använder djuret när det känner sig för i sina gångar.

På engelska kan ni läsa om mullvadar i allmänhet på "Animal Diversity Web", om vår vanliga mullvad på "YPTE" samt om stjärnmullvaden på "Animal Diversity Web". 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hur det kommer sig att sköldpaddan kan få plats med huvud, framben och bakben inuti skalet? Vad händer med de organ som blir ihoptryckta då?

Dessa frågor har jag inte sett behandlade någonstans, men logiken säger att svaret måste vara följande. Pansaret är stelt och kan inte utvidgas. Eftersom de inre organen huvudsakligen består av flytande vatten går det inte att trycka ihop dem. Vatten är i det närmaste inkompressibelt (ej hoptryckbart). I stället så trycks lungorna ihop. Lungorna innehåller luft som är kompressibel och lungorna är rätt stora hos många sköldpaddor. Eftersom pansaret är stelt måste sköldpaddorna faktiskt också andas in genom att föra benen ut ur skalet varvid lungorna utvidgas. De andas ut genom dra in benen i skalet, varvid lungorna trycks ihop.

Det finns mer sköldpaddsinfo på vår sajt. Du kan läsa om hur sköldpaddor navigerar, hur de klarar syrebrist, hur de kan bli så gamla och om havsköldpaddornas tårar. Du kan läsa mer om sköldpaddor på engelska på "Turtle Trax" (havssköldpaddor), "UCMP", "Animal Diversity Web" och "The Tree of Life". 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Här syns undersidan av bakkroppen på en hjulspindel av släktet  Argiope. Till höger syns två av spindelns fyra benpar och till vänster spinnvårtorna. Spinnkörtlarna producerar ett sekret som, när pressas ut genom spinnvårtorna, blir till spindelns trådar. Spindlar kan ofta producera flera typer av trådar. Courtesy of J. Houseman and © BIODIDAC.

Hej! Jag undrar varför spindeln inte fastnar i sitt nät, det är ju så kletigt ...

Spindlar producerar flera sorters silke från sina spinnkörtlar på bakkroppen. Det vanliga silket är inte klibbigt. Nätets klibbighet åstadkommes av ett särskild sorts spinnkörtelsekret. Vanliga hjulspindlar placerar ut "klistret" på nätet i form av små droppar som sitter med jämna mellanrum längs med trådarna.

Spindeln förfaller om möjligt att undvika gå på de klibbiga delarna av nätet. Den måste dock göra det då och då, i synnerhet när den ska ta hand om fångade insekter. Men spindelns fötter fastnar inte i nätet. Den gamle franske entomologen Henri Fabre gjorde några experiment som visade hur spindeln undviker att fastna i sitt nät. Först visade han att en ren glasstav fastnar i nätet, men inte en glasstav överdragen med olja. Sedan testade han ben från spindlar. Ett spindelben behandlat med lösningsmedel fastnade i nätet, men ett obehandlat ben gjorde inte det. Det verkar alltså som om spindeln utsöndrar någon slags fettlösligt material på fötterna som hindrar dem från att fastna i det vattenbaserade klistret.

Enligt en alternativ hypotes använder hjulspindlar speciella gripanordningar på foten när de går på klibbiga trådar. Spindeln Araneus diadematus har på fötterna två stora gångklor och en tredje mindre, starkt böjd klo. Bredvid den tredje klon finns greniga hår. När spindeln tar tag i en klibbig tråd så böjs den tredje klon runt tråden så att tråden hålls fast av klon och de greniga håren. Detta ger en mycket liten kontaktyta med tråden. När klon böjs tillbaka så sprätter håren till och tråden lossnar. Läs om denna hypotes här (på engelska). 2002.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Undersidan av en sjöstjärna med sina ambulakralfötter. Sjöstjärnan har övermannat en snäcka och är i färd med att äta upp den den. Man ser hur sjöstjärnan griper tag i snäckan med ambulakralfötterna. De är slangformade utskott med sugkoppar i ändarna som sitter på djurets undersida. Tack till Mattias Ekerholm för bilden.

Jag undrar hur sjöstjärnor gör när det förflyttar sig?

Sjöstjärnor är i likhet med andra tagghudingar utrustade med ett så kallat ambulakralsystem (vattenkärlsystem) som är fyllt med vätska och fungerar hydrauliskt, som bromssystemet i en bil. Systemet består av en ringkanal mitt i kroppen som vanligen via en särskild kanal förbinder systemet med det omgivande havsvattnet via den så kallade ambulakralplattan. Från ringkanalen utgår radialkanaler ut i armarna, en i varje arm. Radialkanalerna är på varje sida via korta kanaler förbundna med rader av strukturer som var och en består av en blåsa inne i kroppen och en så kallad ambulakralfot utanför kroppen. Under varje arm finns således två rader av ambulakralfötter, totalt flera hundra stycken. Se bilden här.

När blåsan dras ihop trycks vätska ut i foten så att den sträcks ut. Klaffar förhindrar vätskan från pressas ut i radialkanalen. Foten är tillplattad i längst ut och när små muskler i foten dras ihop så höjs mittdelen av fotens ände. Då uppstår ett undertryck mellan foten och underlaget. Foten sugs fast ungefär som de krokar med sugplatta som man kan sätta upp på kaklet i köket. Längsgående muskler som löper i fotens vägg kan sedan böja foten i olika riktningar, beroende på vid vilken sida av foten som muskelsammandragningen sker. De längsgående musklerna kan också dra in foten så att den blir kortare och vätskan i den strömmar tillbaka till blåsan.

På ett slätt underlag för sjöstjärnan fram fötterna, suger fast dem och förkortar dem så att den förflyttar sig en bit i färdriktningen. Därefter gör den om samma procedur och föflyttar sig successivt framåt, dock mycket långsamt. Nervystemet koordinerar förflyttningen så att alla fötterna verkar i samma riktning. På mjukare underlag fungerar inte sugplattorna. Då traskar den fram med hjälp av alla sin ambulakralfötter. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag undrar varför bläckfiskar pumpar ut bläck och hur bildas bläcket?

Funktionen med att släppa ut bläcket är att skrämma och förvilla ett anfallande rovdjur. En åttaarmad bläckfisk kan släppa ut en ridå av lättflytande bläck. Anfallaren kan inte se genom bläckridån och bläckfisken kan då fly i skydd av sitt bläck. Alternativt kan bläckfisken släppa ut en "klump" av mera trögflytande bläck som fungerar som lockbete. Samtidigt ändrar bläckfisken färg så att den blir svart. Rovdjuret anfaller bläckklumpen i tron att den är bläckfisken. Under tiden byter bläckfisken färg till vitt och simmar snabbt iväg för att gömma sig.

Bläckfiskar simmar med reaktionsdrift, samma princip som driver ett jetplan. En flyende bläckfisk drar mycket snabbt ihop musklerna kring den vattenfyllda mantelhålan. Vattnet pressas då ut ur mantelhålan bakom bläckfisken och den kraft som påverkar hålans främre vägg driver bläckfisken snabbt framåt.

Färgpigmentet i bläckfiskbläcket är ett melanin. Det är samma typ av pigment som ger färg åt hud och hår hos däggdjur, inklusive människor. Melaniner förekommer hos många andra djur, både ryggradsdjur och ryggradslösa. Det finns inte bara svarta melaniner utan också bruna, röda eller gulaktiga s.k. feomelaniner. Utgångspunkten när svart melanin bildas är aminosyran tyrosin. Tyrosinmolekylerna modifieras i en serie reaktioner och melaninet består av många sådana modifierade molekyler kopplade ihop.

Du kan läsa mer om bläckfiskar på "The Cephalopod page". 1999.

Anders Lundquist

Till början på sidan