Info om  djur   Fråga   Svar   Djurfakta   Artiklar   Källor 

Lunds universitet
Facebook

En nyupptäckt apa
 
Fråga en zoofysiolog

Beteenden: gråta, spotta, svimma, gräva, spinna med mera

Gömmer strutsen huvudet i sanden?
Varför har människor ögonvitor? Varför saknar andra däggdjur ögonvitor?
Gråter andra djur än människor? Vilken funktion har gråt och suckar?
Vad händer när man svimmar? Känslor och blodtrycksfall
Varför flyttar flyttfåglar söderut på hösten och norrut på våren? Vad vinner de på det?
Flyttar alla svalor söderut samtidigt?
Kan fåglar spotta? Om svalbon, saliv från ekolokaliserande seglarfåglar
Hur långt spottar en lama? Varför spottar lamadjuren?
Vaknar alla björnar samtidigt på våren? Om årstidsrytmer, månens inflytande och palolomaskarnas lek
Hur gräver mullvaden och hur gör den sina högar? Hur är den anpassad till livet under jorden?
Hur ryms sköldpaddan i sitt skal, när den drar in huvudet och benen?
Varför fastnar inte spindelns fötter i det klibbiga nätet?
Hur rör sig sjöstjärnor? Om tagghudingarnas sugfötter
Hur klarar djur översvämningar? Varför drunknar de inte?
Varför pumpar bläckfiskar ut bläck? Vad består bläcket av? Hur simmar bläckfiskar?
Sök i alla svar och i alla djurartiklar
Åter till "Svar på frågor"


Strutshona med kycklingar

Strutsen gömmer inte huvudet i sanden. Människor kan däremot göra det, men bara i bildlig bemärkelse. Strutshonan på bilden vakar över ett stort antal strutskycklingar. Strutsar har ett komplicerat familjeliv, olika hos olika underarter. En hane kan para sig med 3-5 honor. I vissa områden lägger alla honorna sina ägg i samma bo. Kycklingarna på bilden skulle således kunna ha olika mödrar, en slags strutsdagis. Courtesy of David Bygott from Encyclopedia of Life under Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 2.0 Generic License.

Varför gömmer strutsen huvudet i sanden?

Strutsen gömmer inte huvudet i sanden. Det är bara en gammal myt att den skulle göra så. Strutsar som gömde huvudet i sanden, då de hotades av rovdjur, skulle obönhörligt sorterats ut av det naturliga urvalet. Strutsen lägger sig ibland ner och sträcker ut halsen längs med marken för att undvika upptäckt. Det kan vara detta beteende som givit upphov till myten. Det kan också vara så att strutsen böjer ner huvudet när den förtär föda, vatten eller kanske grus att ha i muskelmagen. Många fåglar sväljer grus som de förvarar i muskelmagen och använder för att sönderdela föda. Fåglar har ju inga tänder. 2005, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Människor har ögonvitor
Spökdjur saknar ögonvitor
Hundar saknar ögonvitor

Människans ögonvitor (överst) ger henne förmodligen ett vidare synfält. De skulle också kunna underlätta hennes kommunikation med andra människor, läs om det i svaret nedan. Ögat ovan är lätt uppspärrat, något som kan signalera rädsla eller förvåning. Hos en av våra släktingar bland primaterna, ett spökdjur (i mitten), och hos vår bästa vän, hunden (nederst), syns inga ögonvitor. Det gör det svårare att upptäcka dem, i synnerhet nattetid.
   Spökdjurens har de största ögonen i förhållande till kroppsvikten bland däggdjuren. Varje spökdjursöga är större än djurets hjärna. De stora ögonen förbättrar mörkerseendet, eftersom mer ljus kommer in i dem. Läs mer om spökdjur på en annan sida. Courtesy of Nether Animal, in the public domain (above), Pierre Fidenci under Creative Commons Attribution-Share Alike 2.5 Generic License (middle), Rachelegreen under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported License (below). All images from Wikimedia Commons.

Jag undrar varför det är så att människan är det enda djur på vilket man kan se ögonvitorna, såvitt jag vet? Hur kommer det sig?

Bra fråga! Det har gjorts en stor undersökning av ögonens utseende hos ett stort antal primater. Primaterna innefattar halvapor, spökdjur, apor, människoapor och människor. Man fann att det mänskliga ögat var unikt på tre sätt. För det första så saknar människan helt pigmentering i den synliga delen av skleran (senhinnan), det vill säga människan har en egentlig "ögonvita". Hos andra primater är detta område färgat, vilket innebär att de inte har någon ögonvita. För det andra är en större del av skleran synlig hos människan än hos andra primater. Och för det tredje är den synliga delen av ögat mycket bredare hos människan än hos andra primater.

Om en stor del av ögat är synligt så kan ögat göra vidare ögonrörelser utan att pupillen döljs. Därmed blir det totala synfältet större, utan att man behöver röra på huvudet. Hos de undersökta primaterna fann man samband mellan, å ena sidan, kroppsstorleken och levnadssättet och, å andra sidan, storleken och bredden på den synliga delen av ögat. Detta stöder tanken att människoögat har anpassats till att få ett större totalt synfält, i synnerhet i horisontell led. Det kan tänkas ha skett som en anpassning till att gå på marken i stället för att leva i träden. För ett marklevande djur är det viktigt att kunna blicka längs med horisonten. Texten fortsätter under bilden.

Lesulan, en apa från det inre av Kongo

Varför ser denna apa så mänsklig ut? Jo, för att man ser en bit av ögonvitan, något som man normalt inte gör. Det är en lesula (Cercopithecus lomamiensis) en markatteart från Kongo (Kinshasa). Den beskrevs år 2012 av vetenskapen, men är sedan länge känd av lokalbefolkningen. From J. A. Hart et al: (2012) Lesula: A new species of Cercopithecus monkey endemic to the Democratic Republic of Congo and implications for conservation of Congo's central basin (PLoS ONE 7: e44271), under Creative Commons Attribution 2.5 Generic License.

Hos andra primater än människan skulle den pigmenterade skleran kunna ge kamouflage, Djuren kan dölja ögat och blickens riktning för både artfränder, bytesdjur och rovdjur.

Det har också föreslagits att människans stora ögonvita kan vara en anpassning till socialt samspel. Vitan gör det lättare att se vart blicken är riktad och de sociala signaler som ansiktets uttryck ger blir tydligare. Kamouflaget har kanske blivit av mindre betydelse för människan när hon skaffat sig jaktvapen och lärt sig tämja elden. 2011, 2012, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Tårkörtel och tårapparat

Schematisk bild av tårapparaten. De båda ögonens tårkörtlar är ständigt aktiva. Från dem når tårvätskan ögonhålan genom ett antal utförsgångar, som mynnar bakom de övre ögonlockens yttre del. Tårarnas primära funktion är att hålla ögonen fuktiga. När vi blinkar, sprids tårvätskan över ögats hornhinna. Sedan leds den, från varje öga, till tårpunkterna, de två tårkanalernas mynningar i den inre ögonvrån. Tårkanalerna töms i tårsäcken vid sidan av näsan. Därifrån flödar tårvätskan genom nästårgången, som mynnar i näshålan. Det är därför som man blir snuvig, när man gråter. När vi gråter, ökar tårflödet så kraftigt att all tårvätska inte hinner dräneras via tårkanalerna, utan rinner ner över ansiktet. Modified image. Courtesy of DžiugilèMED from Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0 International Licence.

Undrar om det finns något djur förutom människan som gråter? - Om gråt och suckar.

Alla däggdjur gråter förmodligen i den meningen att de utsöndrar stora mängder tårvätska, när ögonen blir irriterade eller infekterade. Tårarna sköljer då bort irriterande ämnen och infektiösa bakterier eller virus. De innehåller också ämnen som deltar i immunförsvaret, bland annat så kallade IgA-antikroppar.

Hos alla däggdjur avger förmodligen ungarna läten som fungerar som nödrop och som stimulerar yngelvårdsinstinkten hos de vuxna, åtminstone hos honorna. Men detta är inte gråt.

Gråt i egentlig mening kan definieras som en social nödropssignal som består av tårar, ofta åtföljda av läten. Det har påståtts att denna typ av gråt är unik för människan eller i varje fall att den är sällsynt bland däggdjuren. Eventuellt finns den hos elefanter, gorillor och hos vattenlevande däggdjur. Men osäkerheten verkar vara stor.

När man är ledsen så suckar man dessutom ofta. En suck kan vara en känslomässig reaktion på sorg, längtan, uttröttning eller lättnad. Men vi suckar också spontant, mer eller mindre omedvetet, och gör det flera gånger i timmen. Sådana suckar förbättrar kanske lungornas gasutbyte. De öppnar möjligen också kollapsade lungblåsor (alveoler). Men här krävs ytterligare undersökningar.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att citera Alf Henrikson: "Suckar, suckar är bara luft / och tårar bara vatten. / Det bör stå klart för ett upplyst förnuft / till och med mitt i natten!". 2011, 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Vad händer egentligen när man svimmar? Man kan ju ibland tyckas göra det helt utan anledning, exempelvis när man ska ta en spruta eller när man ser blod.

Orsaken till att man svimmar är att blodtrycket sjunker så att syrgastillförseln till hjärnan minskar. Man förlorar medvetandet på grund av syrebrist i hjärnan. Starka känslor kan leda till kärlutvidgning i kroppen och minskat flöde av blod ut ur hjärtat. Detta tillsammans kan ge ett blodtrycksfall som åtföljs av svimning. Fenomenet är i regel övergående. Det är en fördel att man hamnar i vågrätt läge för då slipper cirkulationssystemet motverka tyngdkraftens effekter. 2011, 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan



"Och tranorna flyga." På våren en känsla av lycka, på hösten av vemod. Läs om varför flyttfåglar flyger i formation på en annan sida. From YouTube, courtesy of petepage.

Åh vad bra med en sådan här sida. Jag är lärare i en förskoleklass. Där arbetar vi med fåglar. En elev ställde en fråga. Varför stannar inte flyttfåglarna söderut, där det är varmt, i stället för att komma tillbaka på våren?

De fåglar som flyttar söderut på hösten gör det, därför att det annars skulle bli ont om föda. Det finns till exempel inga flygande insekter att fånga på vintern. Söderut finns det föda året runt.

Men på sydliga breddgrader finns det många andra fåglar som alltid lever där. Därför är konkurrensen om födan större där. På våren och försommaren är det, å andra sidan, gott om föda på våra nordliga breddgrader och där finns få konkurrerande fåglar, som äter upp den. Därför kan det vara bra att flytta dit under den tid när fåglarna behöver som mest föda, nämligen då honorna ska bilda ägg och då ungarna sedan ska matas efter kläckningen.

Hur började då fåglar att flytta? Började fåglar från nordliga breddgrader flytta söderut eller började fåglar från sydliga breddgrader flytta norrut? Man tror att det var bådadera, kanske med en övervikt av nordliga fåglar. En del flyttfåglar härstammar således från nordliga stannfåglar, andra från sydliga stannfåglar.

Man kan mäta djurs transportkostnader, det vill säga energiåtgången per mil. Denna kostnad motsvarar kostnaden i liter bensin per mil för en bil. En skillnad är att djur förbrukar bränsle i form av sitt i kroppen lagrade fett, inte bensin. En annan skillnad är att djur går, flyger eller simmar, de rullar inte. Det har aldrig utvecklats några djur med hjul. Detta beror på att naturen inte är slät och jämn som en asfalterad väg. I naturens ojämna terräng är det bättre att ha ben än hjul.

Åter till transportkostnaden. Märkligt nog har man funnit att det kostar mer att gå eller springa än det gör att flyga. Man har också funnit att större djur har en lägre transportkostnad än små, mätt per kilo kroppsvikt. Många flyttfåglar är små. Men tack vare att de flyger kan de ändå förflytta sig långa sträckor, utan att tanka energi, det vill säga utan att äta. Små däggdjur flyttar aldrig söderut på hösten. Med all sannolikhet beror det på att de skulle behöva äta alltför ofta och på att de inte kan nå lika höga hastigheter som flygande fåglar.

De små däggdjuren har två sätt att klara vintern. Om deras naturliga föda är tillgänglig på vintern klarar de sig, gärna under snötäcket, där temperaturen är högre än ovanför det. Dessa djur kan till exempel äta frön, rötter och andra växtdelar. Exempel är många smågnagare.

Om djurens naturliga föda är svårtillgänglig på vintern, kan en del djur gå i dvala och leva på i kroppen lagrat fett. Ett exempel är igelkotten. Fladdermössen lever på flygande insekter, som inte är tillgängliga på vintern. De flesta av dem går i dvala. Men några flyttar söderut, något som är möjligt tack vare att de kan flyga.

Läs om djur som går i äkta vinterdvala på en annan sida. 2013, 2014.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Backsvalor (Riparia riparia) på ledningstrådar

En mängd backsvalor (Riparia riparia) sitter på ledningstrådar. Kanske är det snart dags att flytta söderut? I Sverige flyttar de huvudsakligen under perioden från mitten av augusti till början av september. Läs på en annan sida hur om hur fåglar låser fötterna när de sitter på en gren eller en ledningstråd. Courtesy of G. B. Sjatillo from Encyclopedia of Life under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported License.

Hörde nyligen att alla svalor flyger söderut efter sommaren samtidigt. Hur är det med det?

Nej, svalorna flyttar definitivt inte samtidigt. Man kan konstatera detta genom att ta del av statistiken från Falsterbo fågelstation på antalet räknade hussvalor och ladusvalor. Man ser då att flyttning sker under 2-3 månader. Båda arterna flyttar dock huvudsakligen under veckorna kring månadsskiftet augusti till september. Svalorna har en biologisk årstidsklocka, en så kallad cirkannuell klocka, som ger dem information om när det är tid att flytta. Men klockan är inte så exakt att de flyttar samma dag. Dessutom kan andra faktorer än klockan, till exempel vädret, med största sannolikhet ändra flyttningstiden. Det finns också data som antyder att mutationer i gener som ingår i klockmekanismen kan ändra flyttningstiden. 2015.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Salangan (Aerodramus fuciphagus)
Boet av en salangan, råvaran till äkta svalbosoppa

Överst ses en salangan (Aerodramus fuciphagus), en släkting till vår tornseglare (Apus apus; "tornsvala"). Nederst ses ett bo av en salangan, råvaran till äkta svalbosoppa. Boet är fäst i en klippvägg och bildar, som synes, en uppåtriktad skål, i vilken äggen läggs. From Encyclopedia of Life, courtesy of Lip Kee (above) annd Kowloonese (below), both under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported License.

Kan fåglar spotta? - Om svalbon byggda av saliv från ekolokaliserande seglarfåglar.

Salivkörtlar förkommer hos fåglar, men de är vanligen inte lika välutvecklade som däggdjurens. En del fåglar, särskilt sådana som finner sin föda i vatten, saknar salivkörtlar. Till dem hör pelikanerna, som således inte kan spotta.

Fåglar som äter små insekter eller frön uppges ha relativt välutvecklade salivkörtlar. Hackspettar har mycket välutvecklade salivkörtlar, som klär in tungan med slem. När de sticker ut tungan, fastnar de insekter, ofta larver, som utgör deras föda i slemmet. Välutvecklade slemproducerande salivkörtlar förekommer även bland seglarfåglarna. Den enda svenska seglararten är tornseglaren (Apus apus), tidigare kallad tornsvala. Den flyger med öppen mun, så att insekter fastnar i slemmet. Den matar ungarna med salivbollar fyllda med insekter. Trädseglarna bygger ett rede för sitt enda ägg av växtdelar hopklistrade med saliv. De sydostasiatiska salanganerna, seglare inom släktet Aerodramus, bygger sina bon i grottor. Bona består enbart eller nästan enbart av hanens slemmiga saliv. Saliven hårdnar, när den kommer i kontakt med luft. Bon av två salanganarter är huvudingrediensen i den äkta kinesiska svalbosoppan. Dessa bon är oerhört dyra och så eftertraktade att salanganerna på många ställen är utrotningshotade. Falska svalbon, tillverkade av grishud, svamp eller tång, förekommer. Man har börjat föda upp fåglarna i salanganfarmer, något som förhoppningsvis kommer att minska trycket på de vilda populationerna. Seglarfåglar kan således definitiv spotta.

För att summera, så finns det fåglar som inte kan spotta och fåglar som definitivt kan spotta. För de flesta fåglar är situationen oklar. Läs om tornseglarens fötter och om ekolokaliserande djur på andra sidor. 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Lamadjur (Lama glama)

Den här laman (Lama glama) ser arg ut. Lamor är bra på att spotta. De kan också sparkas och är inte rädda för vargen. Allt fler fårägare skaffar sig en lama som livvakt åt sina får. Courtesy of Tanya Dewey and the Animal Diversity Web under Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License.

Hej! Jag skulle vilja veta hur långt en lama kan spotta.

En lama lär kunna spotta cirka 3-4,5 meter. Intressant är att lamor sällan spottar på människor. De tama lamor som spottar på människor har kanske blivit präglade, så att de tror att människan är en lama, eller så har de blivit osedvanligt illa behandlade. Spottandet är ett sätt att signalera lamor emellan, till exempel för att avgöra dispyter eller bestämma vem som är högst i hackordningen. Spottandet kan också vara ett sätt att försvara sig mot rovdjur. Läs mer om lamor och andra kameldjur och om hur lamor klarar att leva på hög höjd på andra sidor. 2009, 2017.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Palolomask (Palola viridis) Palolomaskarna leker

Till vänster syns en palolomask. Läs i svaret nedan hur jag har kommit på den excentriska idén att illustrera en fråga om björnar med maskbilder. Segmenten i den bakre delen av maskens kropp (nederst på den vänstra bilden) är annorlunda utformade än i den främre. De bakre segmenten innehåller könscellerna. Till höger svärmar maskens bakkroppar. Courtesy of Wikimedia Commons (left). Courtesy of the ARC Centre of Excellence for Coral Reef Studies which undertakes world-best integrated research for sustainable use and management of coral reefs.

Jag har hört att björnarna vaknar samtidigt, det vill säga samma dag och att denna dag inträffade för några dagar sedan. Detta har dock väckt hetsig diskussion på jobbet. Snälla, kan du svara på detta?

Alla björnar vaknar inte samtidigt. Detta skulle knappast heller vara någon fördel med ett sådant beteende. Dessutom vaknar alla björnar till då och då under vintern.

I djurvärlden finns det dock många exempel på beteenden som sker på samma eller nästan samma dag hos många individer samtidigt. Det handlar då ofta om fortplantning. För vattenlevande djur som leker genom att släppa ut könscellerna i vattnet är det en stor fördel om många hanar och honor samlas samtidigt på samma plats. Hos havsdjur är dessa fortplantningsbeteenden ofta cirkalunara, vilket innebär att de styrs av månens faser.

Berömd är palolomaskens (Palola viridis) lek i Söderhavet, bland annat vid Samoa och Fiji. Dessa havsborstmaskar lossgör bakre delen av kroppen, som hos honorna är fylld med ägg, hos hannarna med spermier. Bakkroppen, som har ögon men saknar huvud, simmar upp till ytan där könsprodukterna släpps ut och fortplantningen äger rum. Detta sker under två dagar i oktober och två dagar i november. Dessa dagar är kopplade till månens cykel. Naturligtvis måste samtidigheten i ett sådant beteende vara stor, annars skulle arten dött ut. Maskarnas framdelar blir kvar på bottnen och bildar i regel nya bakkroppar till nästa år. Polynesierna betraktar bakkroppar av palolomaskar som en delikatess och de samlas i stora skaror för att fånga dem. Det är som en kräftpremiär hos oss. Smaken lär påminna om äkta kaviar. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Här tittar mullvaden upp ur sitt hål

Här tittar mullvaden upp ur sitt hål, något som man sällan får se. Courtesy of Dieder Plu from Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported License.

Hur kan ett litet djur som mullvaden gräva upp så stora högar?

Mullvaden (Talpa europaea) har en rad anpassningar till ett grävande liv. De korta frambenen är indragna under kroppens hud, så att bara de skovellika händerna sticker ut. Händerna är breda och försedda med starka klor, alltså utmärkta grävredskap. De har till och med ett extra skelettben, förtummen, som gör handflatorna extra breda. Bakbenen har ett mera normalt utseende och används bland annat för att ta spjärn mot gångarnas väggar. Läs om förtummen och om varför vi har fem fingrar och tår på en annan sida.

Pälsen är inte bakåtriktad som hos de flesta andra däggdjur, utan håren står rakt upp. Ytteröronen är mycket små. Därför kan mullvaden krypa både framlänges och baklänges i sina gångar utan att hindras av pälsen och öronen. Den spetsiga nosen är försedd med ett extra skelettben (eller ett brosk, jag har sett olika uppgifter) och nosen kan användas som en kil som för jorden åt sidorna.

I mjuk jord kan mullvaden gräva genom att pressa sig framåt med nosen före. I hårdare jord använder den händerna som skrapor som för jorden bakåt. Lös jord kan delvis tryckas in i gångarnas väggar. Men så småningom samlas högar med jord bakom mullvaden. Då gör den helt om i sin gång och skjuter jorden framför sig till ett lodrät schakt och sedan upp genom schaktet. Schaktet mynnar i en hög på jordytan. När jorden kommer upp till toppen av högen så ramlar den ner för högens sidor. Högen blir på det viset större och större. Mullvaden skjuter alltså inte upp all jord i en hög på en gång. Här har du förklaringen till att mullvaden kan skapa så stora högar, fastän den är så liten.

Mullvadar äter mest daggmaskar, med även insektslarver och andra smådjur. Den brukar bita av huvudet på daggmaskar och lagra dem i ett daggmasksförråd. Maskarna överlever den behandlingen, men får svårt att krypa sin väg och stannar därför kvar i förrådet.

Mullvadens näsöppningar finns på nosens undersida och hörselgångarna kan stängas med ett hudveck. Därmed slipper mullvaden att få jord i näsan och i öronen. Ögonen är mycket små och sitter insjunkna i pälsen under ett hudveck. Mullvadar ser mycket dåligt. Mullvadens värld är till största delen en värld av känselintryck och luktintryck.

Mullvadens framfot

En närbild av mullvadens skovellika framfot, anpassad till att gräva med. Notera den halvmånsformade utbuktningen nedtill bredvid tummen. Den innehåller ett falskt mellanhandsben, som ökar skovelns yta. Läs om falska tummar hos mullvaden och pandan på en annan sida. Courtesy of Malcolm Storey from Encyclopedia of Life under Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License.

Den köttiga morrhårsförsedda nosen är ett känselorgan som mullvaden kan använda när den undersöker sin omvärld. Den nordamerikanska stjärnmullvaden har till och med tjugotvå (22!) stycken fingerliknande utskott på sin nos! Denna egendomliga stjärnliknande nos använder djuret när det känner sig för i sina gångar. Läs om hur djur orienterar sig med hjälp av morrhår på en annan sida.

Mullvadens kan även använda lukten till att orientera sig i sina gångar. Den har till och med stereolukt. Dess näsborrar sitter ganska nära varandra, men den kan ändå känna skillnad mellan ett luktstimulus styrka i den vänstra och den högra delen av luktslemhinnan. Om lukten av en daggmask känns starkare genom den högra näsborren, orienterar den sig åt höger och vice versa. Stereolukten fungerar dock bara på korta avstånd. På längre avstånd rör den huvudet i sidled för att känna av i vilken riktning lukten känns starkast. Den kan då också läsa av lukten med jämna mellanrum, medan den rör sig framåt. Om lukten blir starkare, vet mullvaden att den är på rätt väg.

Läs om mullvadens ögon på en annan sida. På engelska kan ni läsa om mullvaden på "Animal Diversity Web" och "YPTE" samt om stjärnmullvaden på "Animal Diversity Web". 2001, 2013, 2014, 2015.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Hur det kommer sig att sköldpaddan kan få plats med huvud, framben och bakben inuti skalet? Vad händer med de organ som blir ihoptryckta då?

Dessa frågor har jag inte sett behandlade någonstans, men logiken säger att svaret måste vara följande. Pansaret är stelt och kan inte utvidgas. Eftersom de inre organen huvudsakligen består av flytande vatten går det inte att trycka ihop dem. Vatten är i det närmaste inkompressibelt (ej hoptryckbart). I stället så trycks lungorna ihop. Lungorna innehåller luft som är kompressibel och lungorna är rätt stora hos många sköldpaddor. Eftersom pansaret är stelt måste sköldpaddorna faktiskt också andas in genom att föra benen ut ur skalet varvid lungorna utvidgas. De andas ut genom dra in benen i skalet, varvid lungorna trycks ihop.

Läs om sköldpaddornas skal, om hur sköldpaddor navigerar, om hur de klarar syrebrist, om hur de kan bli så gamla och om havssköldpaddornas tårar på andra sidor. Du kan läsa mer om sköldpaddor på engelska på "Turtle Trax" (havssköldpaddor), "UCMP" och "Animal Diversity Web". 2001, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Spindelns spinnvårtor

Här ses spinnvårtorna på en spindels bakkropp när spinnkörtlarnas innehåll pressa ut ur dem i form av trådar. Spinnkörtlarna producerar ett sekret som, när det passerar spinnvårtorna, omvandlas till spindelns trådar. Spindlar kan ofta producera flera typer av trådar. Courtesy of Jason7825 from Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0 International Licence.

Hej! Jag undrar varför spindeln inte fastnar i sitt nät, det är ju så kletigt.

Spindlar producerar flera sorters silke från sina spinnkörtlar på bakkroppen. Det vanliga silket är inte klibbigt. Nätets klibbighet åstadkommes av en särskild sorts spinnkörtelsekret. Vanliga hjulspindlar placerar ut "klistret" på nätet i form av små droppar som sitter med jämna mellanrum längs med trådarna.

Spindeln förefaller, om möjligt, undvika att gå på de klibbiga delarna av nätet. Den måste dock göra det då och då, i synnerhet när den ska ta hand om fångade insekter. Men spindelns fötter fastnar inte i nätet. Den gamle franske entomologen Henri Fabre gjorde några experiment som visade hur spindeln undviker att fastna i sitt nät. Först visade han att en ren glasstav fastnar i nätet, men inte en glasstav överdragen med olja. Sedan testade han ben från spindlar. Ett spindelben behandlat med lösningsmedel fastnade i nätet, men ett obehandlat ben gjorde inte det. Det verkar alltså som om spindeln utsöndrar någon slags fettlösligt material på fötterna som hindrar dem från att fastna i det vattenbaserade klistret.

Enligt en alternativ hypotes använder hjulspindlar speciella gripanordningar på foten när de går på klibbiga trådar. Spindeln Araneus diadematus har på fötterna två stora gångklor och en tredje mindre, starkt böjd klo. Bredvid den tredje klon finns greniga hår. När spindeln tar tag i en klibbig tråd så böjs den tredje klon runt tråden så att tråden hålls fast av klon och de greniga håren. Detta ger en mycket liten kontaktyta med tråden. När klon böjs tillbaka så sprätter håren till och tråden lossnar. Läs om denna hypotes på en annan sajt (på engelska).

Tillägg: En undersökning publicerad 2012 ger starkt stöd åt de hypoteser som nämns ovan. Man studerade videoupptagningar av spindlar som vandrade på sitt nät. Man undersökte också tarsernas struktur med svepelektronmikroskop. Tarserna är de yttersta delarna av spindlarnas ben, alltså fötterna.

Man urskilde tre mekanismer genom vilka spindlar undviker att fastna på nätet. För det första undviker de, om möjligt, att vidröra nätets klibbiga droppar.

För det andra är tarserna beklädda med ett tunt lager av vattenfrånstötande material, som löses upp av fettlösande lösningsmedel, men inte av vatten. Detta material visade sig innehålla långa kolväten. Materialet minskar vidhäftningen mellan fötterna och de klibbiga dropparna. Gamle Fabre hade således rätt.

För det tredje, visade sig tarserna hos de studerade spindlarna vara beklädda med mycket tunna hårliknande utskott (setae). Dessa utskott är förgrenade och spetsiga. När en klibbig droppe binds till foten fastnar den på utskotten, men förgreningarna gör att droppen aldrig når kontakt med fotens yta. Detta innebär att dropparna får en mycket liten kontaktyta med foten. De binds bara till några tunna utskott. Den vidhäftande kraften blir då liten, mycket mindre än om dropparna kontaktat fotens yta. Spindeln lyfter på foten på ett sådant sätt att dropparna glider längs med utskotten tills de når deras spetsar. Då är kontakten mellan dropparna och utskotten minimal och foten släpper lätt från nätet. 2002, 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Sjöstjärna

Undersidan av en sjöstjärna med sina ambulakralfötter. Sjöstjärnan har övermannat en snäcka och är i färd med att äta upp den. Man ser hur sjöstjärnan griper tag i snäckan med ambulakralfötterna. De är slangformade utskott med sugkoppar i ändarna som sitter på djurets undersida. Tack till Mattias Ekerholm för bilden.

Jag undrar hur sjöstjärnor gör när de förflyttar sig?

Sjöstjärnor är i likhet med andra tagghudingar utrustade med ett så kallat ambulakralsystem (vattenkärlsystem) som är fyllt med vätska och fungerar hydrauliskt, som bromssystemet i en bil. Systemet består av en ringkanal mitt i kroppen som vanligen via en särskild kanal förbinder systemet med det omgivande havsvattnet via den så kallade ambulakralplattan. Från ringkanalen utgår radialkanaler ut i armarna, en i varje arm. Radialkanalerna är på varje sida via korta kanaler förbundna med rader av strukturer som var och en består av en blåsa inne i kroppen och en så kallad ambulakralfot (sugfot) utanför kroppen. Under varje arm finns således två rader av ambulakralfötter, totalt flera hundra stycken.

När blåsan dras ihop trycks vätska ut i foten så att den sträcks ut. Klaffar förhindrar vätskan från att pressas ut i radialkanalen. Foten är tillplattad i längst ut och när små muskler i foten dras ihop så höjs mittdelen av fotens ände. Då uppstår ett undertryck mellan foten och underlaget. Foten sugs fast ungefär som de krokar med sugplatta som man kan sätta upp på kaklet i köket. Längsgående muskler som löper i fotens vägg kan sedan böja foten i olika riktningar, beroende på vid vilken sida av foten som muskelsammandragningen sker. De längsgående musklerna kan också dra in foten så att den blir kortare och vätskan i den strömmar tillbaka till blåsan.

På ett slätt underlag för sjöstjärnan fram fötterna, suger fast dem och förkortar dem så att den förflyttar sig en bit i färdriktningen. Därefter gör den om samma procedur och förflyttar sig successivt framåt, dock mycket långsamt. Nervsystemet koordinerar förflyttningen så att alla fötterna verkar i samma riktning. På mjukare underlag fungerar inte sugplattorna. Då traskar den fram med hjälp av alla sin ambulakralfötter. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Har en fråga om de nyliga översvämningarna i södra Sverige. Vart tar alla djur, som ormar, myror och råttor, vägen när stora områden översvämmas? Flyr de skogen för att sedan återvända? Sker det ökning av exempelvis råttor i utkanten av översvämningsområden. Om djuren drunknar, borde det vara tomt på smådjur en lång tid efter en översvämning, eller?

Ryggradsdjur som ormar, groddjur och smågnagare hinner nog ofta fly till högre liggande oöversvämmade områden och sprida ut sig där. Flera av dessa djur, till exempel grodor och snokar, kan dessutom simma. Fåglar och vuxna insekter kan naturligtvis flyga sin väg.

Mera problematiskt är det för små ryggradslösa djur som lever på eller i marken. Undersökningar har visat att dessa djur uppvisar både ett minskat artantal och ett minskat individantal efter översvämningar. Men det finns också försvarsmekanismer som gör att många av dem kan överleva. Texten fortsätter under bilden.

Översvämmad skog

Översvämmad skog. Hur klarar sig de små djur som inte kan flyga och som lever på och i marken? Courtesy of U.S. Fish and Wildlife Service Southeast Region under Creative Commons Attribution 2.0 Generic License.

Om vegetationen sticker upp ovanför vattenytan kan många ryggradslösa djur, till exempel vissa snäckor, krypa upp på den. Andra snäckor och vissa daggmaskar, kryper djupare ner i jorden där det finns luftfickor.

När det gäller myror flyter de på vattnet och en del arter kan till och med simma. Läs om hur vissa myrors bon kan klara översvämning och om simmande myror på en annan sida. Jag har inte sett några uppgifter om bon av svenska myror, men jag har svårt att tro att de skulle klara en översvämning.

Många marklevande djur kan överleva mycket länge under vattnet genom att andas via huden. Vissa daggmaskarter kan klara sig i flera veckor, andra i flera månader. Daggmaskar andas normalt genom huden och fortsätter att göra detta i vattnet. Deras långsträckta form, med stor kroppsyta i förhållande till volymen, är då en stor fördel. En annan fördel är att de har hemoglobin i blodet som gynnar upptag av syre genom kroppsytan och transport av syre inuti kroppen. Mera förvånande är att många insektslarver kan överleva länge med hjälp av hudandning. De andas normalt med hjälp av sina luftfyllda trakéer, men stänger kanske trakésystemets öppningar på kroppsytan, när de befinner sig under vatten. Det har också föreslagits att vissa marklevande djur går in i en slags dvala, då de kraftigt sänker kroppens syreförbrukning och andas anaerobt utan att förbruka syre.

Förutom djuren som nämns ovan har man visat att gråsuggor, dubbelfotingar och enkelfotingar ("tusenfotingar") samt spindlar kan överleva ett dygn eller mera under vatten.

Efter en översvämning kan naturligtvis ett område återkoloniseras av individer som flytt och av arter som dött ut. Jag vet inte om råttor ansamlas nära översvämmade områden, men det är naturligtvis tänkbart om ett råttrikt område har översvämmats. 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Videon visar hur en åttaarmad bläckfisk flyr med reaktionsdrift och sprutar ut bläck. From YouTube, courtesy of hdhungryman.

Jag undrar varför bläckfiskar pumpar ut bläck och hur bildas bläcket?

Funktionen med att släppa ut bläcket är att skrämma och förvilla ett anfallande rovdjur. En åttaarmad bläckfisk kan släppa ut en ridå av lättflytande bläck. Anfallaren kan inte se genom bläckridån och bläckfisken kan då fly i skydd av sitt bläck. Alternativt kan bläckfisken släppa ut en "klump" av mera trögflytande bläck som fungerar som lockbete. Samtidigt ändrar bläckfisken färg så att den blir svart. Rovdjuret anfaller bläckklumpen i tron att den är bläckfisken. Under tiden byter bläckfisken färg till vitt och simmar snabbt iväg för att gömma sig.

Bläckfiskar simmar med reaktionsdrift, samma princip som driver ett jetplan. En flyende bläckfisk drar mycket snabbt ihop musklerna kring den vattenfyllda mantelhålan. Vattnet pressas då ut ur mantelhålan bakom bläckfisken och den kraft som påverkar hålans främre vägg driver bläckfisken snabbt framåt.

Färgpigmentet i bläckfiskbläcket är ett melanin. Det är samma typ av pigment som ger färg åt hud och hår hos däggdjur, inklusive människor. Melaniner förekommer hos många andra djur, både ryggradsdjur och ryggradslösa. Det finns inte bara svarta melaniner utan också röda eller gulaktiga s.k. feomelaniner. Utgångspunkten när melaniner bildas är aminosyran tyrosin. Tyrosinmolekylerna modifieras i en serie reaktioner och melaninet består av många sådana modifierade molekyler kopplade ihop.

Du kan läsa mer om bläckfiskar på engelska på "The Cephalopod page". 2013, 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Till "Svar på frågor"


Zoofysiolog, skribent och webbansvarig:
Anders Lundquist, senior universitetslektor emeritus
Adress: Biologiska institutionen, Lunds universitet, Biologihus B, Sölvegatan 35, 223 62 Lund
Telefon: 046-222 93 53
E-post:
Senast uppdaterad: Se årtal efter varje svar.
Information: Om cookies ("kakor")

Creative Commons License
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens.