Info om  djur   Fråga   Svar   Djurfakta   Artiklar   Källor 

Lunds universitet
Facebook

Luktceller i näsan
 
Fråga en zoofysiolog

Luktsinne: näsans luktceller och receptorer. Hur många dofter urskiljer vi?

Hur fungerar lukten? Luktgener, luktreceptorer och dofter. Hur många dofter kan vi skilja mellan?
Luktsinne och luktgener hos hund, människa och andra djur
Hur når lukter hjärnan? "Reptilhjärnan" och Proust-minnen
Varför är "smaken" sämre hos förkylda? Varför sniffar man? Om näsmusslorna
Vad händer i näsan vid förkylning? Varför blir man täppt? Om bihålorna
Om ändrat luktsinne hos gravida. Har det någon funktion?
Kan man skilja människor åt på lukten? Om omedvetna lukter, immunsystemet och MHC-gener
Andas man in svetten med lukten? Om flyktiga ämnen
Varför märker man inte sin parfym? Hur dofter försvinner
Om fåglars luktsinne: duvor, papegojor och albatrosser
Finns det rovfåglar med luktsinne? Om nya världens gamar
Luktsinne hos ödlor. Kluven tunga och vomeronasalorgan
Svettas dromedarer blod? Feromon i kamelers doftkörtlar
Sök i alla svar och i alla djurartiklar
Åter till "Svar på frågor"


Luktceller i näsan

Del av luktslemhinnan i näshålans tak hos ett däggdjur. I varje avlång lodrät cell finns en oval kärna. På cellernas undersida syns hårliknande utskott som sticker ut i näshålan. En del av cellerna är luktceller med luktreceptorer på sina utskott. Receptorerna är proteinmolekyler (för små för att synas här) till vilka doftämnen binds. Luktcellerna är nervceller. De är den enda del av nervsystemet som är i nästan direkt kontakt med omgivningen, skilda från inandningsluften endast av ett tunt slemlager. Färgat ljusmikroskopiskt preparat. Courtesy of Richard J. Harris and  BIODIDAC.

Jag skulle vilja veta mer om luktsinnet. - Hur fungerar lukten? Luktgener, luktreceptorer och dofter. Hur många lukter kan en människa känna igen?

Doftämnen fäster på proteiner som kallas receptorer. Ett visst doftämne passar i sin receptor som nyckeln i ett lås. Man har nu identifierat generna för luktreceptorerna hos däggdjur. Det finns cirka 1 000 gener i arvsmassan som kodar för luktreceptorer. Det innebär att mellan 0,5 och 1,5 procent av alla människans gener är gener för luktreceptorer. Detta är den största kända genfamiljen hos däggdjuren! De senaste studierna tyder dock på att människan bara har 384 fungerande luktreceptorgener, medan 467 sådana gener muterat på ett sådant sätt att de inte längre fungerar (s.k. pseudogener). De senare är nu bara genetisk barlast. Detta kan vara en viktig förklaring till att vårt luktsinne är så mycket sämre än till exempel hundens. Läs i nästa svar om antalet fungerande och icke fungerande luktreceptorgener hos andra djur än människan.

Luktsinnescellerna finns i luktslemhinnan i näshålan. Hos människan utgör luktslemhinnan bara cirka 5 kvadratcentimeter i näshålans tak. De flesta andra däggdjur har ett mycket bättre luktsinne än vi och de har också en mycket större luktslemhinna. Man tror att varje luktsinnescell bara har en typ av luktreceptor och det skulle innebära att det finns cirka 400 olika typer av luktsinnesceller hos människan. Men till och med vi människor kan sannolikt urskilja avsevärt mer än 400 olika doftämnen. Hur kan detta vara möjligt? En förklaring är att en doftmolekyl kan binda till flera olika luktreceptorer. Dessutom aktiverar den sannolikt olika receptorer olika starkt. Varje doftämne karakteriseras då av att den aktiverar flera olika luktreceptorer efter ett karakteristiskt mönster. Detta mönster är olika för olika doftämnen. Man kan jämföra med en dörrnyckel. Varje nyckel är unik och kännetecknas av hacken i den del man sticker in i låset. Samma hack kan finnas på flera olika nycklar. Men nycklarna är ändå olika eftersom de har olika kombinationer av hack. Texten fortsätter under bilden.

Celltyper i luktslemhinnan

Schematisk teckning som visar luktslemhinnans uppbyggnad. Luktcellerna är omgivna av stödjeceller. Stamceller finns basalt, nära den så kallad basallaminan, som slemhinnan vilar på. De delar sig och ger upphov nya stamceller och nya luktceller. Luktceller lever bara några veckor. Sedan dör de och ersätts av nya celler. De är försedda med cilier (flimmerhår) som tränger in i slemlagret på slemhinnans yta, nederst på bilden. Doftämnen löser sig i slemlagret. Sedan binds de till luktreceptorer i luktcellernas cellmembran. Detta leder via en serie mellansteg till att signalerna fortplantas längs med luktcellens dendrit och i form av nervimpulser (aktionspotentialer) löper längs med dess axon till hjärnans luktbulber, se bild nedan. Modified image. Courtesy of Joanna Kośmider from Wikimedia Commons under this CC License.

Hur många dofter kan en människa urskilja? Länge har det såväl i vetenskaplig som i populärvetenskaplig litteratur angetts att vi kan känna av 10 000 olika dofter. Denna siffra kommer, märkligt nog, från en teoretisk studie utförd på 1920-talet (!), en tid då man felaktigt antog att det bara fanns fyra grunddofter. Men många har tyckt att siffran 10 000 är alltför låg, i all synnerhet som vi kan identifiera flera miljoner olika färger och cirka 340 000 olika toner av ljud.

Först år 2014 angreps problemet experimentellt. Man utgick ifrån att de flesta dofter orsakas av en blandning av flera doftämnen, inte av ett doftämne. Man undersökte därför försökspersoners förmåga att skilja mellan unika blandningar av 10, 20 eller 30 olika doftämnen. En sådan blandning påverkar flera olika doftreceptorer. Varje blandning motsvarar därför en unik kod, ungefär som ett långt lösenord. Totalt utnyttjade man 128 olika doftämnen. Försöken var dubbelblinda. Detta innebär att inte bara försökspersonerna, utan också försöksledarna, var okunniga om vad som fanns i doftämnesampullerna. Försökspersonerna var inte tränade i att skilja mellan dofter, som vinavsmakare och parfymörer är. Med ledning av försöken kom man fram till att försökspersonerna i medeltal kunde skilja mellan cirka 1 biljon, alltså en miljon miljoner, olika dofter! Den sämste försökspersonen kunde skilja mellan cirka 80 miljoner dofter. Men vi kan känna av betydligt fler än 128 enskilda doftämnen. Dessutom hade man i alla försöken samma halter av de olika doftämnena. Slutligen kan doftämnesblandningar bestå av betydligt fler än 30 olika doftämnen. Den verkliga siffran är därför sannolikt betydligt högre än 1 biljon.

Det är viktigt att notera att man vid dessa försök använde blandningar av ett begränsat antal doftämnen. Försöken säger således ingenting om hur många olika enskilda doftämnesmolekyler, som människan kan identifiera och skilja mellan med hjälp av sitt luktsinne. Detta antal är fortfarande okänt. Men det är värt att notera att de flesta naturliga dofter innehåller ett stort antal olika doftämnen. 2013, 2014, 2017.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Brunråttan (Rattus norvegicus) har ett mycket bra luktsinne

Brunråttan (Rattus norvegicus) har ett mycket bra luktsinne. Om man ska döma efter antalet fungerande luktreceptorgener, kanske till och med bättre än hundens. Courtesy of J. C. Schou from Encyclopedia of Life under this CC License.

Hur många luktreceptorer har en ödla, en råtta, en fågel, en apa och en insekt? Jättetacksam för svar!

Luktreceptorerna är proteiner som binder doftämnen. Varje receptor är specialiserad, så att den binder bara en eller vanligen några få doftämnen. Om ett djur har många luktreceptorer har det ett välutvecklat luktsinne. Men notera att antalet receptorer inte säger något om hur många lukter djuret kan registrera. Samma doftämne kan ofta binda till flera olika luktreceptorer. Detta innebär att ett djur kan känna av fler dofter än vad som svarar mot antalet luktreceptorer. Läs mer om hur detta fungerar i föregående svar.

Man kan indirekt ta reda på hur många luktreceptorer olika djur har genom att titta på de gener som kodar för dem. Man har på detta sätt bestämt antalet fungerande luktreceptorgener hos flera djurarter. Intressant nog hittar man också många gener som är skadade, så att de inte längre fungerar, men ändå finns kvar i djurets DNA. Dessa gener har i många fall förmodligen en gång fungerat och varit viktiga för djuret. Men nu behövs de inte längre, eftersom djuret har ändrat sitt levnadssätt.

Här är några exempel på antalet fungerande luktreceptorgener hos olika djur (antalet icke fungerande gener anges inom parentes): spigg, Gasterosteus aculeatus, 102 (57); en klogroda, Xenopus tropicalis, 824 (814); en ödla, Anolis carolinensis, 112 (34); höns, Gallus gallus, 211 (222); brunråtta, Rattus norvegicus, 1284 (292); hund, Canis familiaris, 713 (258); schimpans, Pan troglodytes, 353 (546); människa, Homo sapiens, 384 (467). Notera att siffrorna kan komma att ändras på grund av felkällor i analyserna. Notera också att en fungerande gen inte nödvändigtvis innebär att det finns en fungerande receptor.

För de flesta däggdjur är luktsinnet det kanske viktigaste sinnet. Det är därför inte förvånande att brunråttan och hunden har ett mycket stort antal fungerande luktreceptorgener. Det är inte heller förvånande att schimpansen och människan har förlorat ett stort antal fungerande gener. För dem och deras släktingar bland aporna har synen utvecklats till den grad att den har blivit viktigare än lukten. Då behöver luktsinnet inte vara lika välutvecklat. 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Luktbulben och luktnerven

Schematiskt längdsnitt i huvudets mittplan som visar hur luktnervens grenar löper från luktslemhinnan i näshålans tak genom hål i silbenet och bildar kontakter (synapser) med andra nervceller i luktbulben. Notera att de enskilda nervfibrerna utgår från luktcellernas cellkroppar. Cellkroppar och nervfibrer är så små att de inte syns på bilden. Notera också att hjärnan, förutom luktbulben, avlägsnats från skallens hålighet. Modified image, original courtesy of Patrick J. Lynch from Wikimedia Commons under this CC License.

Jag har sett att ni svarat på frågor om luktsinnet. Jag undrar hur signalerna går från receptorerna till hjärnan.

Luktsinnescellerna är så kallade primära sinnesceller vilket innebär att de i princip är nervceller med utåtledande nervcellsutskott (axoner). Axonerna för luktinformationen i form av nervimpulser (aktionspotentialer) till hjärnan. Luktslemhinnan ligger i näshålans tak. Läs mer om lukten ovan på denna sida.

Ovanför luktslemhinnan ligger silbenet (os ethmoidale) och ovanför silbenet ligger storhjärnans främre del. Silbenet är perforerat av ett stort antal hål, precis som en sil. Genom dessa hål löper luktcellernas axoner (nervfibrer). Den så kallade "luktnerven" är ingen egentlig nerv utan består av många separata grenar var och en innehållande många nervfibrer. Dessa grenar passerar genom ett flertal olika hål i silbenet. Axonerna från luktcellerna bildar kemiska synapser med andra nervceller i de så kallade luktbulberna. I kemiska synapser överföres information från en nervcell till en annan genom utsöndring av transmittorsubstanser. De två luktbulberna är pariga ansvällningar som sitter i ändarna var sitt långt utskott från storhjärnan (tractus olfactorius). Luktbulberna syns på denna bild av hjärnans undersida på en annan sida.

I luktbulberna synapsar luktcellernas axoner på inåtledande utskott (dendriter) tillhörande andra nervceller. Dendriternas ändar är trädlikt förgrenade och tusentals luktceller synapsar på ett sådant träd, bildande en så kallad glomerulus. Troligen synapsar varje luktcell på bara en eller två glomeruli. Förutom de nervceller som tar emot information från luktcellerna, finns det flera andra nervcellstyper i luktbulberna som behandlar luktinformationen. Luktinformationen förs sedan in till storhjärnan via tractus olfactorius. I storhjärnan behandlas informationen vidare i delar som ingår i det så kallade limbiska systemet och når förmodligen där medvetandet. Luktbulben ingår också i limbiska systemet. Limbiska systemet utgörs av ett antal strukturer djupt inne i storhjärnan som utgör den evolutionsmässigt äldsta delen av denna ("reptilhjärnan"). Storhjärnan var faktiskt från början en lukthjärna. De yngre delarna av storhjärnan utgör hos däggdjur dess största del och kallas för neokortex. Limbiska systemet behandlar inte bara luktintryck utan är i hög grad inblandat i upplevandet av känslor (emotioner) och har också funktioner relaterade till minnet.

Madeleinekakor, kända från Marcel Prousts 'På spaning efter den tid som flytt'

Madeleinekakor, kända från Marcel Prousts verk "På spaning efter den tid som flytt". Läs mer i texten nedan. Courtesy of Bernard Leprêtre from Wikimedia Commons under this CC License.

Lukter, känslor och minnen behandlas alltså i samma, evolutionärt sett ursprungliga, område i hjärnan. Detta skulle kunna vara förklaringen till att så många känsloladdade minnen är associerade till dofter och att sådana minnen kan bevaras mycket länge, som när en 80-åring känner en doft och doften återuppväcker ett barndomsminne. Sådana minnen kallas Proust-minnen efter den franske författaren Marcel Proust. I hans berömda verk "På spaning efter den tid som flytt" äter berättaren en kaka doppad i lindblomste. Dofterna återkallar minnet av barndomens madeleinekakor och därmed en rad andra minnen från barndomen. 2002, 2012, 2014.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Näshålan med näsmusslorna

Näsmusslorna och deras funktioner

Läs om smaken vid förkylning i svaret nedan. Här berättar jag om näshålornas näsmusslor. Den yttre väggen av höger näshåla visas här i ett människokranium. På bilden ser man näsmusslorna (conchae nasalis). Det finns tre näsmusslor på varje sida: den övre (1), den mellersta (2) och den nedre (3). Näsmusslorna är täckta av nässlemhinna. De sticker ut från väggen och delar upp näshålan i tre gångar, men är inte förbundna med näshålans inre vägg. När vi känner av dofter, måste luften passera näsmusslorna och nå luktslemhinnan i näshålans tak. Näsmusslorna gör att den fuktiga nässlemhinnans yta bli avsevärt större, än den annars skulle vara. Detta underlättar utbytet av värme och vatten mellan nässlemhinnan och luften. Inandningsluften värms och mättas med vattenånga. Utandningsluften kyls vilket gör att vattenånga kondenseras till vatten på nässlemhinnans yta. Därmed utsätts resten av luftvägarna inte för kyla och uttorkning vid inandningen, samtidigt som vi återvinner värme och vatten vid utandningen. Läs om hur näsmusslorna hjälper oss att spara på vatten på en annan sida.
     På bilden syns också två av näsans bihålor, pannhålan och kilbenshålan, samt öppningen till en tredje bihåla, käkhålan. Läs mer om bihålorna i nästa svar. Modifed image, original courtesy of Welleschik from Wikimedia Commons under this GNU License.

Hej! Jag har en fråga till er. Varför känner man inte smaken lika bra eller inte alls om man är täppt i näsan. Ett svar skulle uppskattas mycket!

Matens "smak" beror inte bara på smakintryck utan bland annat också på luktintryck. Läs mer om matens "smak" på en annan sida. Luktslemhinnan ligger allra högst upp i näshålans tak. Om näsan är tilltäppt av en förkylning så kan inandningsluften inte nå upp dit, varken via näsan eller via munnen. Kanske kan luktslemhinnan också vara påverkad av infektionen.

Vid normal andning rör sig luften i en jämn ström förbi näsmusslorna i nedre delen av näshålan och sedan in i svalget. Endast enstaka luftvirvlar når luktslemhinnan uppe i näshålans tak. Man kan förbättra luktsinnet genom att "sniffa", ett beteende som man bland annat ser hos vinprovare och spårhundar. Då drar man ihop näsborrarnas nedre yttre delar ("näsvingarna") mot skiljevägen mellan näsborrarna och andas häftigt och stötvis genom näsan. Genom denna manöver ökar man flödet av luft upp mot luktslemhinnan och förbättrar därmed möjligheten för doftmolekyler att binda in till luktreceptorerna. Läs mer om luktreceptorerna ovan på denna sida.

Vomeronasalorganet är ett luktorgan som sitter längre ner i näshålan, skilt från den egentliga luktslemhinnan. Vomeronasalorganet fungerar förmodligen inte hos människan. Om det skulle göra det, så registrerar det sannolikt bara s.k. feromoner och denna registrering sker sannolikt omedvetet. Läs om feromoner och om vomeronasalorganet på en annan sida. 2001, 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Näsans bihålor hos människan

Om näsans bihålor

Läs om vad som händer vid förkylning i svaret längre ned på sidan. Den schematiska bilden ovan visar näsans bihålor hos människan: pannhålorna (1, gröna), silbenshålorna (2, violetta), kilbenshålorna (3, röda) och käkhålorna (4, blå). Käkhålorna i överkäksbenen är störst. Se även bilden vid föregående svar. Bihålorna är luftfyllda håligheter, vars insidor är klädda med slemhinna. De är alla förbundna med näshålan via öppningar.
    Bihåleinflammation är en inte ovanlig följdsjukdom vid förkylning. Vanligen drabbas käkhålorna. Människans benägenhet att drabbas av bihåleinflammation är kanske en följd av att huvudet ändrade läge, när vi började gå upprätt. Detta innebar att käkhålornas och silbenshålornas öppningar hamnade ovanför deras bottnar, så att de inte längre kunde dräneras av tyngdkraften, utan bara med hjälp av slemtransporterande cilier (flimmerhår). Vätska och var kan således lättare ansamlas i nedre delen av dessa bihålor. Det samma gäller kanske det luftfyllda mellanörat, som dräneras via örontrumpeten till svalget. Detta skulle kunna förklara barns benägenhet att drabbas av mellanöroninflammation.
    Bihålornas funktioner, om de har några, är inte kända. De påverkar i någon mån röstens klang genom så kallad resonans, något som lär vara en orsak till att rösten låter annorlunda vid en förkylning. Men i en jämförande studie av olika däggdjur fann man inget samband mellan bihålornas storlek och djurens förmåga att avge starka läten. En funktion skulle kunna vara att minska skallens vikt. Elefanter har mycket välutvecklade bihålor, något som ger stöd åt denna tanke. Effekten är emellertid försumbar hos människan. Andra föreslagna funktioner hos däggdjurens bihålor är slemproduktion åt näshålan, ökad mekanisk hållfasthet hos skallen och förbättring av luktsinnet. Det finns inget stöd för någon av dessa hypoteser.
    Det finns emellertid stöd för en annan hypotes, nämligen att bihålornas slemhinna hos människan producerar mycket kväveoxid (NO), som via deras öppningar når näshålan. Denna i höga halter giftiga gas fungerar i låga doser som ett så kallat parakrint ämne (vävnadshormon) med en rad effekter i kroppen. I näsan motverkar kväveoxiden sannolikt infektioner av bakterier och virus. Den tycks dessutom stimulera de slemtransporterande ciliernas rörelser. Man tror också att den kan följa med inandningsluften ner i lungorna och där underlätta syreupptaget genom att utvidga blodkärlen. Många däggdjur producerar emellertid mycket lite kväveoxid i bihålorna. Andra saknar helt bihålor. Så denna hypotes förklarar inte bihålornas ursprungliga funktion. Den antyder bara att de kan ha fått en ny funktion hos människan. Courtesy of Michal Komorniczak (Poland) from Wikimedia Commons under this CC License.

Hej. Varför blir man täppt i näsan? Varför utsöndrar vi snor genom näsan, egentligen? Är det inte ologiskt att bli igentäppt i andningsorganen? Tacksam för svar. Täppt smålänning.

Det här är egentligen en medicinsk fråga, men jag kan ändå ge en del synpunkter. Nässekretet ("snoret") håller nässlemhinnorna fuktiga och skyddar dem mot bland annat virusinfektioner och bakterieinfektioner. Sekretet innehåller bland annat en speciell typ av antikroppar (IgA) som skyddar mot infektioner. Sådana antikroppar finns för övrigt också i modersmjölk, där de skyddar det diande barnet mot infektioner. Nässekretet fuktar också inandningsluften och fångar upp partiklar i luften innan dessa kommer ner i lungorna. Flimmerhår (cilier) på slemhinnans yta transporterar sekretet med partiklarna bakåt mot svalget, där det sväljs.

När man blir täppt i näsan vid en förkylning så är det en inflammation i slemhinnan. Inflammationen är kroppens försvarsmekanism mot en infektion av ett virus eller en bakterie. Vid inflammationen utvidgas blodkärlen i slemhinnan vilket leder till ett ökat blodflöde. Blodet för då fler vita blodkroppar och fler immunologiskt aktiva plasmaproteiner till den infekterade slemhinnan. Blodkropparna och proteinerna deltar i försvaret mot infektionen. Blodkapillärväggarna i nässlemhinnan blir mer genomsläppliga vid inflammationen. Därmed kan de nyttiga proteinerna lättare ta sig från blodet ut i vävnaden och verka där. De vita blodkropparna börjar röra sig som amöbor, klämmer sig emellan cellerna i kapillärväggen och kommer även de ut i vävnaderna. Där kan de bland annat fagocytera ("käka upp") de skadliga bakterierna. Vid en inflammation leder utvidgningen av blodkärlen till att blodtrycket blir högre i de finaste blodkärlen, kapillärerna. Det höga kapillärtrycket och de genomsläppliga kapillärväggarna gör att vätska pressas ut i vävnaden från blodet varvid vävnaden sväller. Vid en förkylning kan nässlemhinnan, som bekant, svälla till den grad att man inte kan andas genom näsan. Slemhinnan avger också mer nässekret (det vill säga "snor") under en förkylning. Den ökade produktionen av nässekret kan bidra till att föra bort bakterier från nässlemhinnan. Hoppas att förkylningen är över! 2004, 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Hej! Jag undrar varför luktsinnet förändras så kraftigt hos gravida. Vet man det?

Många kvinnor upplever att deras luktsinne är mycket känsligare under graviditeten. Men i ett par vetenskapliga studier fann man små eller inga skillnader mellan gravida och icke gravida när det gäller att känna av dofters intensitet och att identifiera dofter. Möjlighet finns det en något ökad känslighet under graviditetens första tre månader.

Däremot fann man hos gravida en ökad tendens att uppleva vissa dofter som angenäma eller oangenäma. Detta gällde särskilt oangenäma dofter. I en studie fann man också en något ökad tendens att uppleva dofter som obehagliga under graviditetens första tre månader, jämfört med de sista sex.

Man har antagit att den ökade tendensen att uppleva dofter som obehagliga kan vara funktionell och hindra kvinnan att äta giftiga födoämnen, som kan var skadliga för fostret. En eventuellt ökad doftkänslighet under graviditetens första tre månader blir då förståelig, eftersom risken för fosterskador är störst då. De vetenskapliga studier som gjorts hittills ger dock svagt stöd för denna hypotes.

Av samma skäl som ovan har man spekulerat i att gravidas morgonsjuka, med illamående och kräkningar under början av graviditeten, skulle vara funktionell i synnerhet som den kan utlösas av lukter eller smaker. Det finns studier som tyder på att morgonsjukan skulle ha gynnsamma effekter för barnet, andra gör det dock inte. Gynnsamma effekter skulle kunna vara skydd mot skadliga gifter i födan eller mot infektioner. Det kan även finnas andra orsaker till eventuella gynnsamma effekter. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Fornegyptisk statyett av katthona med ungar

Fornegyptisk statyett i brons från det första årtusendet före vår tideräkning. Den avbildade katthonan kunde sannolikt känna igen sina ungar på deras lukt, se svaret nedan. Läs på en annan sida om när och var tamkatten tämjdes. Courtesy of Wikipedia Loves Art at the Brooklyn Museum from Wikimedia Commons under this CC License.

Det sägs att en katthona kan känna igen sina ungar på doften. Hur uppkommer denna "unika" doft? Finns den kodad i arvsanlagen? Gäller detsamma om olika människors doft?

I synnerhet hos möss, men också hos människor, har försök gjorts som antyder att en individs unika doft på något sätt är kopplad till individens uppsättning av så kallade MHC-gener. Motsvarande borde sannolikt gälla för katter. Varje individ har en egen unik uppsättning MHC-gener. Enda undantaget är enäggstvillingar (samt enäggstrillingar, enäggsfyrlingar och så vidare) som har samma MHC-genuppsättning. Kattungarna i en kull är "fleräggsmånglingar", inte "enäggsmånglingar", och har alltså olika uppsättningar av MHC-gener.

MHC betyder "major histocompatibility complex". MHC-generna är av utomordentligt stor betydelse för immunförsvaret. Det är också MHC-generna som ligger bakom avstötningen av transplanterade organ. Mekanismen genom vilken olika MHC-gener ger upphov till olika dofter är inte känd. Men det finns alltså data som tyder på att skillnader i arvsanlagen kan ge olika individer olika dofter, även om man än så länge vet mycket lite om hur det går till. Kvinnor kan känna skillnad på lukten av ämnen som binder till olika MHC-receptorer. MHC-receptorerna är MHC-genernas proteinprodukter. MHC-bindande ämnen skulle kunna utsöndras via svett. Det kan inte uteslutas att deras doft omedvetet påverkar partnervalet hos människor. Den evolutionära fördelen med detta skulle kunna vara att avkomman får en ur immunologisk synpunkt fördelaktig uppsättning av MHC-gener och att risken för inavel minskar. Läs mer om feromoner och MHC-gener på en annan sida. 2013, 2014, 2017.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Vissa av mina vänner påstår att om man känner lukt av svett så andas man in svett. Känner man lukt av avföring, andas man in avföring och så vidare. Jag påstår att vad vi känner lukt av bara är vissa beståndsdelar av det som avger lukten. Hur är det?

Luktsinnet känner bara av flyktiga ämnen som avdunstar från något objekt i omgivningen eller i munhålan. Du andas således inte in hela avföringen utan bara vissa flyktiga komponenter i den. Den övervägande delen av avföringens beståndsdelar är icke flyktiga. Avföringen består, förutom av vatten, huvudsakligen av icke flyktiga komponenter, främst växtfibrer, bakterier, cellrester och saltutfällningar. Till de flyktiga ämnen som ger avföringen dess lukt hör svavelväte och aminer.

Motsvarande resonemang gäller svett. Svett innehåller huvudsakligen vatten (som inte har någon lukt) samt natriumjoner och kloridjoner (som inte avdunstar). Lukten från svett härrör främst från bakteriell nedbrytning av proteiner och fetter som utsöndras av de så kallade apokrina svettkörtlarna. Dessa svettkörtlar finns bland annat i armhålorna och ljumskarna. Det finns sannolikt också så kallade feromoner i apokrin svett, men deras lukt är vi förmodligen inte medvetna om. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Varför känner man inte sin egen parfym, medan andra gör det jättebra?

Det beror på ett fenomen som kallas sensorisk filtrering. Filtreringen kan innebära att sinnescellerna slutar reagerar på sinnesintryck som pågått länge, så kallad sensorisk adaption, eller att informationen från sinnesorganen släcks ut i centrala nervsystemet, till exempel när ett sinnesintryck pågått länge eller när vi koncentrerar oss på andra sinnesintryck. Funktionen med den sensoriska filtreringen är att sålla fram de sinnesintryck som är viktigast just nu så att de kan analyseras extra noga av hjärnan.

Fenomenet är särskilt märkbart när det gäller lukten. Kommer vi in i ett rum med en stark doft känner vi av den i början, men sedan filtreras den bort och når inte längre vårt medvetande. Läs om sensorisk adaption på en annan sida. 2004, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Ugglepapegoja eller kakapo  (Strigops habroptilus)

En gammal fin bild av en ugglepapegoja eller kakapo (Strigops habroptilus) hos vilken luktsinnet studerats, läs svaret nedan. Den finns i Nya Zeeland. Den lever på marken och kan klättra i träd, men den kan inte flyga, bara segelflyga från träden till marken. Det är inte ovanligt att fågelarter förlorar flygförmåga, om de lever på öar där predatorer saknas. Men när européerna kom till Nya Zeeland införde de markbundna predatorer, till exempel råttor och förvildade katter. Kakapon var då försvarslös. Kakapon, som tidigare fanns nästan överallt på huvudöarna (Nordön och Sydön) är nu troligen utrotad där. Arten finns nu bara på några småöar, där man utrotat de europeiska rovdjuren. Läs om hur kakapon räddas på Kakapo Recovery Progamme.
    Kakapon kan bli mycket gammal åtminstone 60 år. Vid parningstiden lockar hanarna på honorna genom att blåsa upp en av sina luftsäckar och utstöta ett brummande ljud med mycket låg tonhöjd. Ljudet kan höras på flera kilometers avstånd. Courtesy of John G. Keulemans from Walter Lawry Buller: "Birds of New Zealand", 1:a upplagan, 1873, in the public domain.

Det påstås ofta att fåglar ej kan känna lukt. Jag tror att de kan. Min papegoja tycks kunna avgöra när en frukt, gömd under en tidning, är mogen. Han kan ju inte se frukten under pappret. Skulle bli väldigt glad för svar.

Tidigare ansåg man att alla fåglar hade dåligt luktsinne, eftersom deras luktbulber i hjärnan var små. Men senare visade man att luktbulberna var mycket stora hos en del fåglar, upp till 37 procent av hjärnvikten hos en del havsfåglar.

Det finns nu en rad studier som visar att luktsinnet spelar en stor roll för många fåglar. Det står klart att duvor använder luktsinnet vid navigering, inte bara syn, magnetiskt sinne och hörsel. Duvor som inte kan använda luktsinnet har svårigheter att hitta hem. Höns kan använda luktsinnet för att undvika giftiga insekter. Kalkongamen (en av nya världens gamar, se nästa svar) kan hitta as med hjälp av luktsinnet.

Luktsinnet har, jämte synen, stor betydelse för många havsfåglar, när de letar efter föda. Albatrosser kan flyga i sicksack mot vinden för att nå områden där det finns föda, precis som en del fjärilshanar gör när de söker upp honorna. En nackdel med orientering via luktsinnet är ju att luktmolekyler bara följer den rådande vinden. De kan inte spridas i alla riktningar, som ljusstrålar. Men med lukten kan fåglarna hitta födokällor som ligger bortom horisonten. Havsfåglar följer ofta lukten av dimetylsulfid (DMS) som frigörs till luften där det finns växtplankton. Där det finns gott om växtplankton, basen i näringskedjan, finns det också ätbara fiskar och andra djur som är högre upp i näringskedjan.

När det gäller din papegoja, förefaller dina iakttagelser övertygande. En tidning torde inte släppa igenom synligt ljus och inte heller ultraviolett ljus, som fåglar kan se. Dina iakttagelser stöds också av en vetenskaplig artikel, som visar att loripapegojor kan använda luktsinnet, när de väljer föda. Artikeln publicerades 2003 och i den uppger man att det var första gången som luktsinne påvisats hos en papegojart. Senare har luktsinne också påvisats hos ugglepapegojan på Nya Zeeland, se bildtexten ovan. Papegojor har små luktbulber, men kan uppenbarligen ändå ha nytta av sitt luktsinne. 2011, 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Kalkongam

Det här är en kalkongam, en representant för nya världens gamar. Mera kända är de båda kondorarterna: den andinska kondoren och den utrotningshotade kaliforniska kondoren. Den förra kan ha ett vingspann på cirka 3,2 meter. Man har visat att kalkongamen kan hitta sin föda med hjälp av luktsinnet. Notera att nya världens gamar saknar skiljeväggen mellan de båda näshålorna. Man kan se himlen rakt genom gamens båda näsborrar på bilden ovan. Copyright 1996  Corel Corporation.

Det sägs att det skall finnas rovfåglar med bra luktsinne. Har ni någon aning om vilka det kan vara?

Enligt uppgift ska nya världens gamar, till vilka bland annat de två kondorarterna hör, kunna använda luktsinnet för att lokalisera sitt byte. Nya världens gamar ansågs tidigare inte vara närmare släkt med de andra rovfåglarna, men detta motsägs av nyare molekylärbiologiska studier. Dessa studier visar i stället att falkarna inte är närmare släkt med övriga rovfåglar. Jag har inte hittat några uppgifter om luktsinnet hos gamla världens gamar. 2011, 2016, 2017.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Jag har en fråga om geckoödlor. Har de ett luktsinne och är det i så fall bra eller dåligt?

De flesta ödlor har ett bra luktsinne. Geckoödlor tycks emellertid ha ett särskilt bra luktsinne, även jämfört med andra ödlor. Detta är inte förvånande med tanke på att de flesta geckoer är nattaktiva. Man har gjort försök som visar att geckoer använder sitt luktsinne både till att upptäcka föda och till att upptäcka de ormar som har dem som bytesdjur.

Geckoödlor har två par välutvecklade luktorgan. Förutom de vanliga luktorganen i näshålorna är de försedda med ett par säckformade vomeronasalorgan som mynnar i munhålan. De senare användes i någon mån jämte smaklökarna till att identifiera kemiska ämnen i munhålan. Dessutom fångar ödlorna upp doftämnen i luften när de sticker ut tungan och rör den fram och tillbaka. Sedan bringar de den tvåkluvna tungan i kontakt med öppningarna till vomeronasalorganen, där doften avläses. Ödlorna kan också stryka tungflikarna mot föremål i omgivningen, fånga upp icke flyktiga kemiska ämnen och registrera dem i vomeronasalorganen.

Gekkoer pumpar ofta luft ut ur och in i munhålan genom att höja och sänka dess golv. Detta beteende tros öka luftutbytet i näshålan och därmed skärpa luktsinnet. Det skulle alltså vara jämförbart med hundars "sniffande".

Ett vomeronasalorgan finns hos många fyrfota ryggradsdjur, bland annat groddjur, ödlor, ormar och däggdjur. Hos ödlor och ormar är det särskilt välutvecklat. Läs mer om kräldjurens sinnen, om ormarnas sinnen och om människans vomeronasalorgan på andra sidor. Läs också om hur geckoödlor klarar av att gå på taket i ett rum på en annan sida. 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Jag var i Marocko och då var vi på en dromedarridningstur. Efter turen klappade vi dromedarerna och blev blodfärgade på händerna. Guiden sade att det var deras svett. Jag såg att de inte hade något sår. Svetten luktade som väldigt skarpt bränt fläsk. Är sant att dromedarer svettas blodfärgat illaluktande svett? Tacksam för svar!

Det handlar om de så kallade occipitalkörtlarna som finns i nacken hos handromedarer. Dess körtlar avger ett sekret som innehåller feromoner. De används av hanarna för doftmarkering i samband med strider under brunstperioden. Nacken gnids då mot puckeln eller föremål i omgivningen. Sekretet beskrivs som kaffefärgat. Läs om feromoner på en annan sida.

Körtlarna är förmodligen omvandlade så kallade apokrina svettkörtlar. Apokrina svettkörtlar används av många däggdjur för doftmarkering och finns bara på vissa kroppsdelar. Hos människor finns de bland annat i armhålorna och i genitalregionen. Dromedarer har, precis som människor även så kallade eckrina svettkörtlar som är spridda över stora delar av kroppen. De använd vid temperaturregleringen. När svetten avdunstar kyls kroppen. De undviker dock i det längsta att svettas, eftersom detta innebär vattenförluster.

Läs om hur kamelens nos fungerar, om vad dess puckel innehåller och om dess varierande kroppstemperatur på andra sidor. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Till "Svar på frågor"


Zoofysiolog, skribent och webbansvarig:
Anders Lundquist, senior universitetslektor emeritus
Adress: Biologiska institutionen, Lunds universitet, Biologihus B, Sölvegatan 35, 223 62 Lund
Telefon: 046-222 93 53
E-post:
Senast uppdaterad: Se årtal efter varje svar.
Webbplatsen använder kakor. Surfar du vidare, godkänner du detta. Läs mer här.

Creative Commons License
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens.