Del av luktslemhinnan i näshålans tak hos ett däggdjur. I varje avlång lodrät cell finns en oval kärna. På cellernas undersida syns hårliknande utskott som sticker ut i näshålan. En del av cellerna är luktceller med luktreceptorer på sina utskott. Receptorerna är proteinmolekyler (för små för att synas här) till vilka doftämnen binds. Luktcellerna är nervceller. De är den enda del av nervsystemet som är i nästan direkt kontakt med omgivningen, skilda från inandningsluften endast av ett tunt slemlager. Ljusmikroskopiskt preparat. Courtesy of Richard J. Harris and © BIODIDAC.

Jag skulle vilja veta så mycket som möjligt om luktsinnet.

Så omfattande frågor har vi omöjligt tid att svara på. Men jag kan berätta om det intressantaste som hänt det senaste åren när det gäller luktsinnet.

Doftämnen fäster på proteiner som kallas receptorer. Ett visst doftämne passar i sin receptor som nyckeln i ett lås. Man har nu identifierat generna för luktreceptorerna hos däggdjur. Det finns cirka 1 000 gener i arvsmassan som kodar för luktreceptorer. Det innebär att mellan 0,5 och 1,5 procent av alla människans gener är gener för luktreceptorer. Detta är den största kända genfamiljen hos däggdjuren!

Luktsinnescellerna finns i luktslemhinnan i näshålan. Hos människan utgör luktslemhinnan bara cirka 5 kvadratcentimeter i näshålans tak. De flesta andra däggdjur har ett mycket bättre luktsinne än vi och de har också en mycket större luktslemhinna. Man tror att varje luktsinnescell bara har en typ av luktreceptor och det innebära att det finns cirka 1 000 olika typer av luktsinnesceller. Men till och med vi människor kan urskilja mer än 10 000 olika dofter. Hur kan detta vara möjligt? Förklaringen är antagligen att en doftmolekyl kan binda till flera olika luktreceptorer. Tack vare detta kan vi urskilja cirka 10 000 i stället för 1 000 olika dofter. Varje doftämne karakteriseras då genom att den aktiverar flera olika luktreceptorer efter ett karakteristiskt mönster. Detta mönster är olika för alla de mer än 10 000 dofterna.

Nyare data tyder på att människan bara har 390 fungerande luktreceptorgener, medan 465 sådana gener muterat på ett sådant sätt att de inte längre fungerar (pseudogener). De senare är nu bara genetisk barlast. Detta kan vara en viktig förklaring till att vårt luktsinne är så mycket sämre än till exempel hundens. 2000, 2009.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag har sett att ni svarat på frågor om luktsinnet. Jag undrar hur signalerna går från receptorerna till hjärnan.

Luktsinnescellerna är så kallade primära sinnesceller vilket innebär att de i princip är nervceller med utåtledande nervcellsutskott (axoner). Axonerna för luktinformationen i form av nervimpulser (aktionspotentialer) till hjärnan. Luktslemhinnan ligger i näshålans tak. Se på den här bilden som visas i särskilt fönster. Läs om mer om lukten ovan.

Ovanför luktslemhinnan ligger silbenet (os ethmoidale) och ovanför silbenet ligger storhjärnans främre del. Silbenet är perforerat av ett stort antal hål, precis som en sil. Genom dessa hål löper luktcellernas axoner. Den så kallade "luktnerven" är alltså ingen egentlig nerv utan består av många separata delar som går genom olika hål i silbenet. Axonerna från luktcellerna bildar kemiska synapser med andra nervceller i de så kallade luktbulberna. I kemiska synapser överföres information från en nervcell till en annan genom utsöndring av transmittorsubstanser. De två luktbulberna är pariga ansvällningar som sitter i ändarna var sitt långt utskott från storhjärnan (tractus olfactorius). Luktbulberna syns på denna bild av hjärnans undersida som visas i särskilt fönster.

I luktbulberna synapsar luktcellernas axoner på inåtledande utskott (dendriter) tillhörande andra nervceller. Dendriternas ändar är trädlikt förgrenade och tusentals luktceller synapsar på ett sådant träd, bildande en så kallad glomerulus. Troligen synapsar varje luktcell på bara en eller två glomeruli. Förutom de nervceller som tar emot information från luktcellerna, finns det flera andra nervcellstyper i luktbulberna som behandlar luktinformationen. Luktinformationen förs sedan in till storhjärnan via tractus olfactorius. I storhjärnan behandlas informationen vidare i delar som ingår i det så kallade limbiska systemet och når förmodligen där medvetandet. Luktbulben ingår också i limbiska systemet. Limbiska systemet utgörs av ett antal strukturer djupt inne i storhjärnan som utgör den evolutionmässigt äldsta delen av denna ("reptilhjärnan"). Storhjärnan var faktiskt från början en lukthjärna. De yngre delarna storhjärnan utgör hos däggdjur dess största del och kallas för neokortex. Limbiska systemet behandlar inte bara luktintryck utan är i hög grad inblandat i upplevandet av känslor (emotioner) och har också funktioner relaterade till minnet.

Lukter, känslor och minnen behandlas alltså i samma, evolutionärt sett ursprungliga, område i hjärnan. Detta skulle kunna vara vara förklaringen till att många känsloladdade minnen är luktminnen och att sådana luktminnen kan bevaras mycket länge, som när en 80-åring återkallar sin barndoms dofter. 2002, 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hej! Jag har en fråga till er. Varför känner man inte smaken lika bra eller inte alls om man är täppt i näsan. Ett svar skulle uppskattas mycket!

Matens "smak" beror inte bara på smakintryck utan bland annat också på luktintryck. Läs mera om detta nedan. Luktslemhinnan ligger allra högst upp i näshålans tak. Se på den här bilden som visas i särskilt fönster. Om näsan är tilltäppt av en förkylning så kan inandningsluften inte nå upp dit, varken via näsan eller via munnen. Kanske kan luktslemhinnan också vara påverkad av infektionen.

Vid normal andning rör sig luften i en jämn ström förbi näsmusslorna i nedre delen av näshålan och sedan in i svalget. Endast enstaka luftvirvlar når luktslemhinnan uppe i näshålans tak. Man kan förbättra luktsinnet genom att "sniffa", ett beteende som man bland annat ser hos vinprovare och spårhundar. Då drar man ihop näsborrarnas nedre yttre delar ("näsvingarna") mot skiljevägen mellan näsborrarna och andas häftigt och stötvis genom näsan. Genom denna manöver ökar man flödet av luft upp mot luktslemhinnan och förbättrar därmed möjligheten för doftmolekyler att binda in till luktreceptorerna. Läs mer om luktreceptorerna ovan.

Vomeronasalorganet är ett luktorgan som sitter längre ner i näshålan, skilt från den egentliga luktslemhinnan. Det är oklart om vomeronasalorganet fungerar hos människan. Om det skulle göra det, så registrerar det sannolikt bara s.k. feromoner och denna registrering sker sannolikt omedvetet. Läs mera om detta här. 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hej. Varför blir man täppt i näsan? Varför utsöndrar vi snor genom näsan, egentligen? Är det inte ologiskt att bli igentäppt i andningsorganen? Tacksam för svar. Täppt smålänning.

Det här är egentligen en medicinsk fråga, men jag kan ändå ge en del synpunkter. Nässekretet ("snoret") håller nässlemhinnorna fuktiga och skyddar dem mot bland annat virusinfektioner och bakterieinfektioner. Sekretet innehåller bland annat en speciell typ av antikroppar (IgA) som skyddar mot infektioner. Sådana antikroppar finns för övrigt också i modersmjölk, där de skyddar det diande barnet mot infektioner. Nässekretet fuktar också inandningsluften och fångar upp partiklar i luften innan dessa kommer ner i lungorna. Flimmerhår (cilier) på slemhinnans yta transporterar sekretet med partiklarna bakåt mot svalget, där det sväljs.

När man blir täppt i näsan vid en förkylning så är det en inflammation i slemhinnan. Inflammationen är kroppens försvarsmekanism mot en infektion av ett virus eller en bakterie. Vid inflammationen utvidgas blodkärlen i slemhinnan vilket leder till ett ökat blodflöde. Blodet för då fler vita blodkroppar och fler immunologiskt aktiva plasmaproteiner till den infekterade slemhinnan. Blodkropparna och proteinerna deltar i försvaret mot infektionen. Blodkapillärväggarna i nässlemhinnan blir mer genomsläppliga vid inflammationen. Därmed kan de nyttiga proteinerna lättare ta sig från blodet ut i vävnaden och verka där. De vita blodkropparna börjar röra sig som amöbor, klämmer sig emellan cellerna i kapillärväggen och kommer även de ut i vävnaderna. Där kan de bland annat fagocytera ("käka upp") de skadliga bakterierna. Vid en inflammation leder utvidgningen av blodkärlen till att blodtrycket blir högre i de finaste blodkärlen, kapillärerna. Det höga kapillärtrycket och de genomsläppliga kapillärväggarna gör att vätska pressas ut i vävnaden från blodet varvid vävnaden sväller. Vid en förkylning kan nässlemhinnan, som bekant, svälla till den grad att man inte kan andas genom näsan. Slemhinnan avger också mer nässekret (det vill säga "snor") under en förkylning. Den ökade produktionen av nässekret kan bidra till att föra bort bakterier från nässlemhinnan. Hoppas att förkylningen är över! 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hej! Jag undrar varför luktsinnet förändras så kraftigt hos gravida. Vet man det?

Många kvinnor upplever att deras luktsinne är mycket känsligare under graviditeten. Men i ett par vetenskapliga studier fann man små eller inga skillnader mellan gravida och icke gravida när det gäller att känna av dofters intensitet och att identifiera dofter. Möjlighet finns det en något ökad känslighet under graviditetens första tre månader.

Däremot fann man hos gravida en ökad tendens att uppleva vissa dofter som angenäma eller oangenäma. Detta gällde särskilt oangenäma dofter. I en studie fann man också en något ökad tendens att uppleva dofter som obehagliga under graviditetens första tre månader, jämfört med de sista sex.

Man har antagit att den ökade tendensen att uppleva dofter som obehagliga kan vara funktionell och hindra kvinnan att äta giftiga födoämnen, som kan var skadliga för fostret. En eventuellt ökad doftkänslighet under graviditetens första tre månader blir då förståelig, eftersom risken för fosterskador är störst då. De vetenskapliga studier som gjorts hittills ger dock svagt stöd för denna hypotes.

Av samma skäl som ovan har man spekulerat i att gravidas morgonsjuka, med illamående och kräkningar under början av graviditeten, skulle vara funktionell i synnerhet som den kan utlösas av lukter eller smaker. Det finns studier som tyder på att morgonsjukan skulle ha gynnsamma effekter för barnet, andra gör det dock inte. Gynnsamma effekter skulle kunna vara skydd mot skadliga gifter i födan eller mot infektioner. Det kan även finnas andra orsaker till eventuella gynnsamma effekter. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Det sägs att en katthona kan känna igen sina ungar på doften. Hur uppkommer denna "unika" doft? Finns den kodad i arvsanlagen? Gäller detsamma om olika människors doft?

I synnerhet hos möss, men också hos människor, har försök gjorts som antyder att en individs unika doft på något sätt är kopplad till individens uppsättning av så kallade MHC-gener. Motsvarande borde sannolikt gälla för katter. Varje individ har en egen unik uppsättning MHC-gener. Enda undantaget är enäggstvillingar (samt enäggstrillingar, enäggsfyrlingar och så vidare) som har samma genuppsättning. Kattungarna i en kull är "fleräggsmånglingar", inte "enäggsmånglingar", och har alltså olika uppsättningar av MHC-gener.

MHC betyder "major histocompatibility complex". MHC-generna är av utomordentligt stor betydelse för immunförsvaret. Det är också MHC-generna som ligger bakom avstötningen av transplanterade organ. Mekanismen genom vilken olika MHC-gener ger upphov till olika dofter är inte känd. Men det finns alltså data som tyder på att skillnader i arvsanlagen kan ge olika individer olika dofter, även om man än så länge vet mycket lite om hur det går till. Läs också om feromoner här. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag har efterforskat på nätet kring luktsinnet och frågor om detta. Ditt namn dyker upp här och där, så jag tänkte att det är lika bra att gå direkt på expertisen. Jag har med mina vänner diskuterat egenskapen lukt och vissa av mina vänner påstår att om man känner lukt av svett så andas man in svett. Känner man lukt av avföring, andas man in avföring och så vidare. Jag påstår att vad vi känner lukt av är vissa beståndsdelar av det som avger doft och att det är fel att man drar in svett i sina luftvägar då man känner lukten av svett.

Luktsinnet känner bara av flyktiga ämnen som avdunstar från något objekt i omgivningen eller i munhålan. Du andas således inte in hela avföringen utan bara vissa flyktiga komponenter i den. Den övervägande delen av avföringens beståndsdelar av är icke flyktiga. Avföringen består, förutom av vatten, huvudsakligen av icke flyktiga komponenter, främst växtfibrer, bakterier, cellrester och saltutfällningar. Till de flyktiga ämnen som ger avföringen dess lukt hör svavelväte och aminer.

Motsvarande resonemang gäller svett. Svett innehåller huvudsakligen vatten (som inte har någon lukt) samt natriumjoner och kloridjoner (som inte avdunstar). Lukten från svett härrör främst från bakteriell nedbrytning av proteiner och fetter som utsöndras av de så kallade apokrina svettkörtlarna. Dessa svettkörtlat finns bland annat i armhålorna. Det finns sannolikt också så kallade feromoner i apokrin svett, men deras lukt är vi förmodligen inte medvetna om. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Varför känner man inte sin egen parfym, medan andra gör det jätteväl?

Det beror på ett fenomen som kallas sensorisk filtrering. Filtreringen kan innebära att sinnescellerna slutar reagerar på sinnesintryck som pågått länge (så kallad sensorisk adaption) eller att informationen från sinnesorganen släcks ut i centrala nervsystemet, till exempel när ett sinnesintryck pågått länge eller när vi koncentrerar oss på andra sinnesintryck. Funktionen med den sensoriska filtreringen är att sålla fram de sinnesintryck som är viktigast just nu så att de kan analyseras extra noga av hjärnan.

Fenomenet är särskilt märkbart när det gäller lukten. Kommer vi in i ett rum med en stark doft känner vi av den i början, men sedan filtreras den bort och når inte längre vårt medvetande. Läs också här. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Smaklök från en kanin. Smaklökens celler är anordnade som klyftorna i en apelsin. Cellerna har starkt blåfärgade ovala eller runda kärnor. En del av cellerna är smakceller, andra är stödjeceller. På smakcellernas översida finns utskott (mikrovilli, här färgade nästan svarta) som vetter mot smaklökens por. Poren syns till höger på bilden. Genom poren kan saliv med smakämnen komma i kontakt med mikrovilli och smaken registreras. Den här smaklökens por öppnar sig mot en fåra i tungan vars motsatta sida skymtar överst till höger. Färgat ljusmikroskopiskt preparat. Courtesy of Richard J. Harris and © BIODIDAC.

Hur fungerar tungan? Jag skulle gärna vilja veta! En undrande.

Vi har faktiskt fem smaker, inte fyra som man trodde tidigare! Och om maten smakar bra, så handlar det om mycket mer än de fem smakerna!

Vi känner av smak med så kallade smaklökar. De är runda strukturer i vilka smakceller och stödjeceller sitter som klyftorna i en apelsin. Smaklökarna är nedsänkta i en slemhinna och mynnar med små porer på slemhinnans yta. De flesta smaklökarna finns på tungans översida, men vi har smaklökar också i gommen och i svalget.

Det finns smakceller som bara känner av en smak, men det finns andra som känner av flera smaker eller till och med alla smakerna.

Den här bilden visar hur olika smaker avläses på olika delar av tungan. Den har funnits i de flesta läroböcker i snart hundra år. Men den är fel! Den bygger på undersökningar från 1800-talet som missuppfattades i början av 1900-talet! Det finns inga data som tyder på att olika delar av tungan är specialiserade för olika smaker. Pröva själv där hemma, t.ex. med lite socker, lite salt, apelsin och grapefrukt! Alla de fyra smakerna känns på hela tungan. Finns det skillnader i känslighet för vissa smaker mellan olika tungregioner, så är de små. Copyright 1996 © Corel Corporation.

Traditionellt urskiljes fyra smaker: salt, surt, sött och beskt. Man har nu upptäckt en femte smak, umami, även hos människan. Smakämnet som ger denna smak är framför allt aminosyran glutaminsyra. Glutamat (glutaminsyrans salt) finns naturligt i höga halter i kött, skaldjur och lagrad ost. Natriumglutamat används också inom asiatisk matlagning som en smakförstärkande krydda som ger "köttsmak". Faktum är att umamismaken upptäcktes redan år 1908 av en japansk forskare, men upptäckten nådde inte våra läroböcker. Man har nu i smaklökarna upptäckt en proteinreceptor (mottagarmolekyl) för glutamat. Denna receptor har relativt låg känslighet för glutamat, något krävs för att den ska fungera som smakreceptor. Det finns nämligen mycket känsliga glutamatreceptorer i hjärnan, där glutamat är den kanske vanligaste transmittorsubstansen. Transmittorer är budbärarmolekyler som överför signaler mellan nervceller. Om vi hade haft hjärnans känsliga glutamatreceptorer på tungan, hade nästan all mat smakat umami, eftersom små mängder glutamat finns i de flesta födoämnen.

Sött och beskt avläses, precis som glutamat, av proteinreceptorer. Sådana receptorer fungerar enligt "nyckel-lås"-principen, det vill säga en smakmolekyl passar i sin receptormolekyl som nyckeln i ett lås.

Sött avläses med största sannolikhet av en enda receptor, bestående av två proteinmolekyler. Denna receptor har emellertid flera bindningsställen för molekyler som smakar sött. Detta förklarar det märkliga förhållandet att det inte bara är sockerarter och likartade ämnen som ger söt smak. Ett flertal ämnen med helt annan molekylstruktur är också söta. Till dem hör flera sötningsmedel, som sackarin och aspartam, samt vissa proteiner. Dessa ämnen binder förmodligen till andra bindningsställen på receptorerna än sockerarterna.

Salt smak registreras bland annat genom att natriumjoner rör sig in i smakceller via kanaler i cellmembranet. Den elektriska potentialskillnaden över cellmembranet minskar då. Dessa kanaler släpper bara igenom natriumjoner. Koksalt innehåller ju natriumjoner och kloridjoner. Notera således att det är natriumjonerna i koksaltet, inte kloridjonerna, som smakar salt. Även kaliumjoner och ammoniumjoner smakar salt. Kaliumklorid ingår i vissa bordssalter, men ger svagare salt smak än natriumklorid. Ammoniumjoner ingår i salmiak (ammoniumklorid) som ger den speciella smaken hos saltlakrits. Kaliumjoner och ammoniumjoner registreras troligen genom att passera in i smakceller genom särskild typ av kanaler som även släpper igenom natriumjoner.

Surt registreras genom att vätejoner går in i smakcellen via membrankanaler, genom att vätejoner öppnar kanaler för andra positiva joner som sedan går in i smakcellen eller (åtminstone hos grodor) genom att vätejoner stänger kaliumkanaler så att kaliumjoner hindras från att gå ut ur smakcellen. I alla tre fallen blir resultatet att den elektriska potentialskillnaden över cellmembranet minskar.

Det finns kanske så många som ca 25 olika receporer för beskt hos människan, fler hos andra däggdjursarter. Man får förmoda att olika receptorer utvecklats som skydd mot olika naturligt förekommande gifter, se vidare nedan.

För alla fem smakerna blir slutresultatet att smakcellen avger transmittormolekyler som påverkar ett utskott från en nervcell. Detta utskott tillhör en av de tre nerver som leder smakinformation till hjärnan.

De fem smakerna fyller sannolikt alla antingen funktionen att få oss att äta något nyttigt eller funktionen att hindra oss från att äta något onyttigt. Salt (här lika med koksalt bestående av natriumjoner och kloridjoner) behöver vi för vätskebalansens skull. Växtföda innehåller inte så mycket salt, så för växtätande djur är det extra viktigt att få i sig extra salt. Söt smak är ett tecken på att födoämnet innehåller energirika kolhydrater och därför är lämpligt att äta. Umamismak är ett tecken på att födan innehåller proteiner med nödvändiga aminosyror och att det därmed är ett lämpligt födoval. Besk smak antyder att födoämnet innehåller något gift och därmed inte är lämpligt att äta. Många (men inte alla) gifter smakar beskt. Svagt sur smak kännetecknar friskt vatten som vi naturligtvis behöver. Detta förklarar möjligen vår begivenhet på läsk och andra kolsyrade drycker. Starkt sur smak, å andra sidan, visar att födoämnet är farligt att äta. När vi ätit något mycket surt (till exempel citron) ökar salivavsöndringen, vilket späder ut syran och därigenom skyddar munnens slemhinnor.

Hos flera rovdjur bland däggdjuren har man visat att en av generna för receptorn för sött muterat så att den inte fungerar. Dessa djur känner inte av söt smak. De handlar om djur som nästan helt lever på köttdiet, bland andra en hyenart och tamkatten. Husdjursägare känner väl till att katter, till skillnad från hundar, inte är begivna på sötsaker. Hos en sjölejonart och en delfinart fann man att alla generna för receptorerna för sött och umami var inaktiva, hos delfinen dessutom flera gener för receptorer för beskt. Det må synas konstigt att köttätande djur förlorat förmågan att smaka umami. Men sjölejon och delfiner sväljer födan hel, utan att tugga den, och har därför inte särskilt stor nytta av smaksinnet.

Det som vi i dagligt tal kallar smak är betydligt mer än salt, sött, surt, beskt och umami. Det är alltså inte bara smaklökarna som avgör om maten smakar gott eller inte. Lukten betyder mycket för hur maten smakar. Doftämnen från födan når via svalget näsans luktslemhinna och bidrar till den gastronomiska upplevelsen. Är näsan tilltäppt av en förkylning förlorar maten mycket av sin smak. Läs om detta ovan. Känselsinnet i munhålan spelar en stor roll för smakupplevelsen. Matens konsistens är alltså viktig: potatismos smakar annorlunda än hela potatisar.

Märkligt nog kan smärtsinnet också bidra till smakupplevelsen när vi kryddar maten med senap eller chilipeppar. Märkligt är också att beska smaker, som borde få oss att sky maten som pesten, kan ge en kulinarisk tillfredsstälelse. Notera dock att barn som regel inte gillar besk smak.

Sedan länge har vi i vårt samhälle tillgång till renframställt koksalt och renframställt socker. Det är en situation som vi inte är biologiskt anpassade för. Risken finns att vår smak för salt och sött lurar oss att äta för mycket salt och socker. En alltför hög saltkonsumtion anses öka risken för hjärt- och kärlsjukdom. En alltför hög sockerkonsumtion ger kariesangripna tänder och har också andra negativa hälsoeffekter. 2006, 2009, 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Undrar lite över vår förmåga att känna salt smak. Du har i ett svar om hur tungan fungerar skrivit att natriumjoner ger salt smak. Men mycket annat innehåller ju också natriumjoner, utan att man känner salt smak, medan andra ämnen, som saknar natrium, till exempel kaliumklorid (som ju ingår i natriumreducerat bordssalt), kalciumklorid och ammoniumklorid har smaker som beskrivs som salta. Hur hänger detta ihop?

Många födoämnen innehåller natriumjoner, men smakar ändå inte salt. Det torde i regel bero på att de har alltför låga natriumhalter. Det finns tröskelvärden för luktämnen och smakämnen, koncentrationer under vilka vi inte kan uppleva lukten eller smaken. Ryggradslösa havsdjur, t.ex. räkor, smakar i sig salta, medan marina benfiskar, t.ex. kolja, inte smakar särskilt salt. Orsaken är att räkorna har en cirka tre till fyra gånger högre natriumhalt i vätskan utanför cellerna än koljorna. Räkorna har ungefär samma natriumhalt som havsvattnet, medan koljorna reglerar sin natriumhalt så att den blir avsevärt lägre än havsvattnets. Läs här om fiskars saltreglering.

På senare år har man börjat reda ut de mekanismer genom vilka smakcellerna reagerar på olika smaker och funnit att det är mycket mera komplicerat än man kunde ana. Det finns flera olika mekanismer för var och en av de fyra traditionella grundsmakerna. När det gäller salt smak av natriumklorid, kaliumklorid och ammoniumklorid är mekanismerna beskrivna ovan. Kalciumsalter har främst besk smak. 2011, 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hej! Vi pratade härom dagen i klassrummet om syror och baser. Vi kan ju känna smaken surt, men det finns ju inga särskilda smaklökar för basiskt. Mina elever undrade om det finns några andra djur som kan känna basiskt som en smak.

Hos däggdjur känner man till de klassiska smakerna salt, sött, surt och beskt samt en femte smak, umami. Läs om detta ovan. Det har hävdats att en del däggdjur kan känna av vatten och fett som särskilda smaker, men det finns inte goda belägg för detta. Någon smak för basiskt är inte känd hos däggdjur. Kanske är det så att basiska lösningar är så ovanliga i däggdjurens miljö att det inte funnits någon funktionell fördel med att utveckla en smak för basiskt.

Hos spyflugor har man testat smaken genom att undersöka, om flugorna sträcker ut eller drar in sin sugsnabel när de utsätts för olika kemiska stimuli. Det visar sig, inte oväntat, att de sträcker ut sin sugsnabel som ett svar på olika sockerarter. De drar in snabeln när de utsätts för vätejoner (alltså syra) och när de utsätts för hydroxidjoner (alltså bas). Svaret på hydroxidjoner är starkare än svaret på andra negativa joner. Så smak för basiskt tycks finnas hos flugor. De undviker uppenbarligen starkt sura eller starkt basiska vätskor. Också hos fiskar har man påvisat en känslighet både för surt och basiskt. Men man kan fråga sig om baskänsliga djur reagerar på den höga halten av hydroxidjoner eller på den låga halt av vätejoner som också finns i basiska lösningar. 2002, 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag håller på med ett litet projektarbete i naturkunskap och undrar hur det kommer sig att en person uppfattar en smak på ett sätt, medan en annan person uppfattar den helt annorlunda? Är smaklökarna olika konstruerade?

"Smak" i dagligt tal innefattar som du kan läsa ovan många olika sinnen, bland annat smak i egentlig mening, men också lukt. Helt klart kan samma mat smaka olika för olika personer. Till en stor del beror det nog på psykologiska faktorer och tidigare erfarenheter. Man kan som bekant tröttna på en smak eller finna en ny smak extra intressant. Vissa personer, i synnerhet barn, kan vara obenägna att äta mat med en ny smak. Detta kan vara en skyddsmekanism som i någon mån hindrar oss för att äta olämplig eller giftig föda. Men som bekant fungerar mekanismen tyvärr långt ifrån alltid och det händer att både barn och vuxna blir förgiftade av någor de ätit. Smak kan också tränas upp, något som vinprovare sysslar med. Om man blivit sjuk när man ätit en viss sorts mat utvecklar man ofta en stark motvilja dess smak. Detta är en skyddsmekanism och den finns belagd också hos råttor. Själv vägrade jag dricka apelsinjuice i ett par decennier sedan jag blivit magsjuk av juice år 1969. Så långt om "smak" i dagligt tal.

De fem (se ovan) olika smakerna är gemensamma för alla människor. Men olika smaklökar har olika smakegenskaper och smaklökarnas fördelning över tungan och munhålan kan vara olika hos olika individer. Detta kan sannolikt bidraga till att smaker upplevs olika. Psykologiska faktorer spelar säkert också en stor roll.

Det finns även exempel på hur ett visst ämne kan smaka olika för olika människor. Substansen fenyltiokarbamid (PTC) smakar beskt för en del individer, men smakar ingenting för andra individer. Oförmågan att smaka PTC är ärftlig och beror på en mutation i en receptorgen för besk smak. Vissa ämne i brysselkål och broccoli aktiverar denna receptor. Receptorns funktion är sannolikt att hindra oss från att äta vissa ämnen som ökar risken för sköldkörtelsjukdom.

Sannolikt finns det flera andra ärftliga skillnader mellan olika individer när det gäller upplevelsen av olika smakämnen, i synnerhet när det gäller besk smak. Olika människor kan således ha olika smakreceptorer (se ovan) med olika egenskaper. Det finns också en rad sjukdomar som försämrar smaksinnet eller luktsinnet. 2004, 2008, 2009.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Sensiller på benet hos en spyfluga. En del sensiller är känselorgan och andra är kemiska sinnesorgan. De stora utskotten på bilden är kemiska sensiller. Svepelektronmikroskopisk bild. Courtesy of Nanoworld at the University of Queensland).

Hej! Jag undrar hur en myra luktar, alltse om den har någon "näsa" och hur den fungerar. Detsamma undrar jag om ormar och fiskar. Kanske har du också något tips om något djur som har ett annat speciellt sätt att lukta?

Myror, fiskar och ormar har alla luktsinne, men luktsinne kan man ha utan att ha någon näsa.

Kemiska sinnen är vida spridda i djurvärlden. Man skiljer mellan lukt och smak. Smak innebär att sinnesceller reagerar på ett kemiskt ämne efter en direkt kontakt mellan sinnesorganet och ett material innehållande ämnet, t.ex. en tugga på tungan. Lukt däremot är ett avståndssinne. Luktorgan reagerar på ämnen som transporterats med luft eller vatten till luktorganet över större eller mindre avstånd, t.ex. aromämnen från maten som når luktslemhinnan i näsan.

Insekter har både smakorgan och luktorgan. Både smak och lukt registreras av små strukturer som kallas sensiller. Sensiller är utbuktningar eller inbuktningar av insektens kutikula som syns utanpå insekten som hår, tappar eller gropar. Under kutikulan finns i sensillerna ett varierande antal receptorceller (sinnesceller). Kutikulan är det döda kitinhaltiga lager som utgör det yttersta skiktet av insektens hud. Ordet uttalas kutikula.

Smaksensiller hittar man naturligt nog på insekternas mundelar, men också på deras fötter. Insekter kan bland annat känna av söt smak. En fluga kan alltså smaka med fötterna när den vandrar på en sockerbit. Luktsensiller hos insekter hittar man framför allt på antennerna. Luktsensiller kan reagera på dofter som signalerar något ätbart. Men det finns också sensiller som reagerar på feromoner. Feromoner är flyktiga kemiska ämnen som kan fungera som signaler mellan individer av samma art. Läs mera om feromoner här.

Hannar hos många fjärilar har stora fjäderliknande antenner med sensiller som känner av det feromon som artens honor utsöndrar. Dessa luktorgan är enormt känsliga. En silkesfjärilshanne kan lokalisera en hona även om hon finns flera kilometer bort.

Även fiskar har både lukt och smak. Smakreceptorer finns naturligtvis i munnen men kan också finnas på fenorna så att fisken kan känna om det finns något ätligt i bottenslammet. Hos malar kan det finnas smaklökar på hela kroppen, dock särskilt tätt på skäggtömmarna, känselspröten runt munnen. Smaklökarna kan då reagera på ämnen som förs till dem av vattnet och borde då egentligen kallas luktorgan. Gränsen mellan lukt och smak blir alltså ibland oklar. Malarnas skäggtömmar kan vara otroligt känsliga för aminosyror. Aminosyror signalerar att mat finns i närheten. Om man löser 23 milligram av aminosyran alanin i en olympisk simbassäng (som innehåller 2 600 kubikmeter vatten) så blir koncentrationen tillräckligt hög för att malen Ictalurus punctatus ska reagera på den. Notera att simbassängen, om den är fylld med havsvatten, innehåller 92 ton salt!

Fiskarnas luktorgan är mer vällokaliserade än smakorganen. Hos både broskfiskar (t.ex hajar) och benfiskar (till vilka nästan alla matfiskar hör) finns det ett par luktgropar på nosen som är försedda med luktslemhinnor. För det mesta finns de på sidorna av nosen, men hajar har dem på nosens undersida. Hos benfiskar har de en ingångsöppning framtill och en utgångsöppning baktill, så att vattnet kan strömma förbi luktslemhinnan, när fisken simmar. Dessa luktgropar fick hos våra förfäder bland fiskarna förbindelser med munhålan, s.k. koaner (inre näsöppningar). Tack vare koanerna slipper vi andas genom munnen hela tiden. Men luktgroparnas luktslemhinna har vi fortfarande kvar upptill i näshålan! Läs mer om lukten ovan.

Läs om ormarnas sinnen här. 2000.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Det påstås ofta att fåglar ej kan känna lukt. Varför har de då näsborrar, kan man ju undra? Jag tror för egen del att fåglar kan känna lukt. Min papegoja tycks kunna avgöra när en frukt, gömd under en tidning, är mogen. Även om det skulle vara så att frukten avger olika ljus beroende på mognadsgrad så kan ju fågeln ej se detta under pappret. Han kan också avgöra när en frukt eller grönsak är dålig. Han låter då bli att smaka på den. Själv måste jag öppna en aubergine för att se att den är rutten. Det syns inte på utsidan. Skulle bli väldigt glad för svar.

Tidigare ansåg man att alla fåglar hade dåligt luktsinne, eftersom deras luktbulber i hjärnan var små. Men senare visade man att luktbulberna var mycket stora hos en del fåglar, upp till 37 procent av hjärnvikten hos en del havsfåglar.

Det finns nu en rad studier som visar att luktsinnet spelar en stor roll för många fåglar. Det står klart att duvor använder luktsinnet vid navigering, inte bara syn, magnetiskt sinne och hörsel. Duvor som inte kan använda luktsinnet har svårigheter att hitta hem. Höns kan använda luktsinnet för att undvika giftiga insekter. Kalkongamen (en av nya världens gamar, se nedan) kan hitta as med hjälp av luktsinnet.

Luktsinnet har, jämte synen, stor betydelse för många havsfåglar, när de letar efter föda. Albatrosser kan flyga i sicksack mot vinden för att nå områden där det finns föda, precis som en del fjärilshanar gör när de söker upp honorna. En nackdel med orientering via luktsinnet är ju att luktmolekyler bara följer den rådande vinden. De kan inte spridas i alla riktningar, som ljusstrålar. Men med lukten kan fåglarna hitta födokällor som ligger bortom horisonten. Havsfåglar följer ofta lukten av dimetylsulfid (DMS) som frigörs till luften där det finns växtplankton. Där det finns gott om växtplankton, basen i näringskedjan, finns det också ätbara fiskar och andra djur som är högre upp i näringskedjan.

När det gäller din papegoja, förefaller dina iakttagelser mycket övertygande. De synliga frukterna skulle kunna skilja sig från varandra i den ultraviolettea delen av ljusspektrum. Många fåglar kan, till skillnad från däggdjur, se ultraviolett ljus. Men en tidning torde inte släppa igenom ultraviolett. Dina iakttagelser stöds också av en vetenskaplig artikel, som visar att loripapegojor kan använda luktsinnet, när de väljer föda. Artikeln publicerades 2003 och i den uppger man att det var första gången som luktsinne påvisats hos en papegojart. Senare har luktsinne också påvisats hos ugglepapegojan på Nya Zeeland. Papegojor har små luktbulber, men kan uppenbarligen ändå ha nytta av sitt luktsinne.

Observera att näsborrarna och näshålan inte bara har betydelse för luktsinnet. Däggdjur och fåglar minskar vattenförlusterna och sparar på värme när de andas genom näsan, läs här. Så näsborrarna kan vara viktiga även för djur med dåligt luktsinne. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Det här är en kalkongam, en representant för nya världens gamar. Mera kända är de båda kondorarterna: den andinska kondoren och den utrotningshotade kaliforniska kondoren. Den förra kan ha ett vingspann på 3,2 meter! Man har visat att kalkongamen kan hitta sin föda med hjälp av luktsinnet. Copyright 1996 © Corel Corporation.

Det sägs att det skall finnas rovfåglar med bra luktsinne. Har ni någon aning om vilka det kan vara?

Enligt uppgift ska nya världens gamar (till vilka bland annat de två kondorarterna hör) kunna använda luktsinnet för att lokalisera sitt byte. Nya världens gamar anses numera inte vara närmare släkt med de andra rovfåglarna. Ett bättre namn på dem är därför kondorfåglar. Det är ett likartat levnadssätt som gör att de till det yttre påminner om gamla världens gamar. Jag har inte hittat några uppgifter om luktsinnet hos gamla världens gamar. 2001, 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag vet inte riktigt om du kan svara på min fråga. Jag var i Marocko en vecka på semester och då var vi på en dromedarridningstur. Efter turen klappade vi dromedarerna och blev alldeles blodfärgade på händerna. Guiden sade att det var deras svett och alla tre dromedarerna svettades likadant på bakhuvudet. Jag kollade noggrant och såg att de inte hade något sår på huvudena. De mörkfärgade parterna var inte där när vi började rida och under turen hade de inget som låg emot bakhuvudet. Dromedarsvetten luktade väldigt skarpt brännt fläsk. Nu undrar jag om det är sant att dromedarer svettas blodfärgat illaluktande svett? Tacksam för svar!

Det handlar om de så kallade occipitalkörtlarna som finns i nacken hos handromedarer. Dess körtlar avger ett sekret som innehåller feromoner. De används av hanarna för doftmarkering i samband med strider under brunstperioden. Nacken gnids då mot puckeln eller föremål i omgivningen. Sekretet beskrivs som kaffefärgat. Läs här om feromoner.

Körtlarna är förmodligen omvandlade så kallade apokrina svettkörtlar. Apokrina svettkörtlar används av många däggdjur för doftmarkering och finns bara på vissa kroppsdelar. Hos människor finns de bland annat i armhålorna och i genitalregionen. Dromedarer har, precis som människor även så kallade eccrina svettkörtlar som är spridda över stora delar av kroppen. De använd vid temperaturregleringen. När svetten avdunstar kyls kroppen. De undviker dock i det längsta att svettas, eftersom detta innebär vattenförluster.

Läs om hur kamelens nos fungerar, om vad dess puckel innehåller och om hur dess kroppstemperatur varierar kraftigt. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Åter till början på denna sida

Åter till "Svar på frågor" | Källor och referenser

Info om djur | Om du vill fråga zoofysiologen
Läs också "Artiklar om djur" och "Djurens fysiologi".