Hej! Vi har kommit fram till att ormar kan föda levande ungar, men vi blir osäkra eftersom vi också läst att den har ägg som "kläcks i magen". Gör detta ormar till däggdjur?

Ormar är en reptiler. Läs om detta här. Det finns faktiskt andra djur än däggdjur som föder levande ungar. Det finns också däggdjur som inte föder levande ungar. Man skiljer mellan ovipara, ovovivipara och vivipara djur.

Ovipara djur lägger ägg som utvecklas utanför kroppen. De flesta djur är ovipara. De flesta ovipara djur tar inte hand om äggen när de väl är lagda. Men hos många djur vaktar en av föräldrarna äggen för att skydda dem t.ex. mot äggätande rovdjur. Fåglarna är jämnvarma djur som håller kroppstemperaturen konstant och högre än omgivningens temperatur. Fåglar måste inte bara vakta äggen utan också hålla dem vid en konstant hög temperatur. Det åstadkommes i regel genom att en eller båda av föräldrarna ruvar äggen. Mindre känt är att det finns fåglar som inte ruvar äggen. En del storfothöns lägger äggen i ruvningshögar som de byggt, främst av växtdelar. Äggen värms av växtdelarnas förmultning och av solen. Andra storfothöns utnyttjar vulkanisk värme som värmekälla åt äggen. Mindre känt är också att pytonormar ruvar sina ägg. Pytonormar är växelvarma djur som har omgivningen som värmekälla. Men de ruvande honorna blir jämnvarma. De slingrar sig runt äggen och håller äggens temperatur hög och jämn med hjälp av muskelkontraktioner jämförbara med frosskakningar hos oss människor. De flesta ormar ruvar dock inte äggen. Läs här fågeläggets uppbyggnad och syrgasförsörjning.

Hos ovovivipara djur utvecklas äggen skyddade inuti honans kropp, men de tar inte upp näring från honan. Äggen lever på sitt förråd av gula (och vita om sådan finns). Hos en del ovovivipara djur kläcks äggen inuti honan och föds alltså levande. Hos andra kläcks äggen omedelbart efter det att de har lagts. Ovovivipari förekommer inom många djurgrupper, bland annat hos insekter, snäckor, fiskar och ormar. Men de flesta arterna inom alla de nämnda djurgrupperna är ovipara.

Vivipari innebär att ägget utvecklas till ett embryo som via en placenta (moderkaka) tar upp näring från modern. Vivipari har med största sannolikhet utvecklats ur ovovivipari. Hos alla ovovivpara tar ägget upp syrgas, hos många också vatten och näringsämnen. Det finns alltså ingen skarp gräns mellan ovovivipari och vivipari. Vivipari har utvecklats av flera djurgrupper oberoende av varandra. Vi däggdjur är naturligtvis vivipara, med undantag av kloakdjuren. Men många hajar är också vivipara. Vivipari med moderkaka kan ha funnits bland hajarna medan de äkta däggdjurens förfäder ännu lade ägg! 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hur är reptilägg och fågelägg uppbyggda?

Reptilers och fåglars ägg är så kallade kleidoiska ägg. Det innebär att de är försedda med ett hölje som i stort sett inte släpper igenom andra ämnen än syrgas, koldioxid och vatten. Syrgas tas upp och koldioxid avges alltid som en följd av äggets andning. Fågelägg förlorar alltid kontinuerligt vatten under utvecklingen, medan vissa reptilägg kan ta upp vatten och svälla upp. Ägg hos alla reptiler och fåglar innehåller gula som upplagsnäring. På gulans yta finns ett litet område som kallas groddskiva och som ger upphov till embryot i ett befruktat ägg. Ytterligare upplagsnäring i form av vita (albumen) finns utanför gulan hos sköldpaddor, krokodiler och fåglar. Vita saknas hos ödlor och ormar. Ytterst finns hos både fåglar och reptiler ett skal. Hos ödlor och ormar är skalet vanligen tunnt och tänjbart. Sådana ägg kan både ta upp och avge vatten och är mycket känsliga för fuktigheten i omgivningen. Sköldpaddsägg har ett kraftigare skal som till en del är förkalkat av kalciumkarbonat. Sköldpaddsäggens skal kan vara antingen mjuka eller stela. Krokodiler och fåglar har stela, kraftigt förkalkade skal. Mer information om fågeläggets uppbyggnad hittar du här.

En del ödlor och ormar är ovovivipara eller till och med vivipara med en moderkaksliknande struktur som möjliggör näringsutbyte mellan honan och embryot. Läs om detta här ovan. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag är mycket intresserad av fågeläggets utveckling och undrar om du vet från vad eller hur det har uppkommit under evolutionen. Vore jättetacksam för svar.

Fågelägget kännetecknas av sitt välutvecklade skal. Embryot inne i ägget har fyra fosterhinnor: runt om embryot amnion, utanför denna hinna korion och desssutom gulesäcken och allantois. Det är ett så kallat kleidoiskt ägg. Ett sådant ägg har ett skal som i princip släpper igenom bara tre molekyler. Ägget tar upp syrgas och avger koldioxid, vilket det naturligtvis måste kunna göra. Dessutom avger kleidoiska ägg ofta vatten, vilket är en nackdel. Men för att kunna släppa igenom syrgas och koldioxid måste äggskalet också släppa igenom vatten. Läs här om fågeläggets uppbyggnad. Läs även föregående svar.

Ett kleidoiskt ägg utvecklades som en anpassning till landliv hos en grupp groddjur under Permperioden för mer än 245 miljoner år sedan. Det kleidoiska ägget gjorde dessa djur oberoende av vatten för sin fortplantning. Groddjuren är än i dag beroende av vatten för sin fortplantning och deras larver måste utvecklas i vatten. Alla andra landryggradsdjur, de så kallade amnioterna, behöver inte vatten för att fortplanta sig. Bland amnioterna har alla kräldjur och fåglar forfarande kleidoiska skalförsedda ägg, liksom kloakdjuren bland däggdjuren. Hos pungdjuren och de äkta däggdjuren har skalet försvunnit. Hos äkta däggdjur utvecklas avkomman i honans livmoder och får näring av henne. Hos pungdjuren utvecklas fostret först i livmodern och sedan i honans pung fäst vid en spene. Men pungdjuren och de äkta däggdjuren har fortfarande kvar de fyra fosterhinnorna (amnion, korion, gulesäck och allantois) vilket visar att de härstammar från djur med ett kleidoiskt amniotägg.

Däggdjuren utvecklades ur en grupp av reptilliknande djur som kallas synapsider. Fåglarna utvecklades ut tvåbenta dinosaurier och är dinosaurier själva. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Äggledaren hos en höna. 1. Äggledarens tratt (infundibulum) som fångar upp äggcellen (d.v.s. gulan) som redan är inklädd med vittelinmembranet. Här sker befruktningen. 2. Den del av äggledaren (magnum) där vitan lagras på äggcellen. 3. Den smalare del av äggledaren (isthmus) där de båda skalmembranerna bildas runt om vitan. 4. Skalkörteln (uterus) där skalet bildas. 5. Vaginan med ett fårdigt ägg. Hos äggläggande hönor ser äggledaren ut som ett stort pärlband, med jämna mellanrum utvidgad av blivande ägg i olika stadier. Courtesy of Uwe Gille. From Wikimedia Commons under GNU Licence.

Hej Anders! Jag har haft hand om höns över sommaren och måste få veta mer om deras äggproduktion! Kollat på internet men inte hittat information. Vi satt en kväll några kompisar och försökte klura ut hur det går till - hur ett ägg växer till alltså. Ägget måste ju utvecklas supersnabbt inne i hönan eftersom de lägger cirka ett om dan. Växer skalet på efterhand inne i hönan? Är skalet hårt hela tiden, även när det värps? Gör det ont för hönan att värpa ägget? Har bilder du som visar hur ett ägg blir till inne i hönan? Tack på förhand!

Läs först här om hönsäggets uppbyggnad. Fågelhonor har bara en äggstock och en äggledare. Höger äggstock och äggledare degenererar under fosterutvecklingen. Vid ägglossningen avstöts från äggstocken en äggcell, det vill säga en gula, som är omgiven av ett tunt vitellinmembran. Vitellinmembranet har bildats redan i äggstocken.

Äggcellen fångas upp av äggledarens trattformade övre del. Ägget befruktas sedan i övre delen av äggledaren, innan det täckts med vita. Spermierna kan ta sig igenom vittelinmembranet.

Under äggets färd ner genom äggledaren kläds det in, först med de olika lagren av vita, sedan med de båda skalmembranerna. Materialet till dessa strukturer avsöndras från körtelceller i äggledarens vägg. Sedan når ägget livmodern, även kallad skalkörteln. Där kläds ägget in med det hårda skalet. Skalet består av kalciumkarbonatkristaller som gör det hårt och proteiner som gör det mindre sprött. Skalkörteln mynnar via vaginan i kloaken. Vid värpningen behöver det färdiga ägget bara klämmas ut ur skalkörteln, genom den korta vaginan och ut genom kloaken. Värphönor har vid en given tidpunkt en hel rad av ägg i äggledaren, de översta i tidiga stadier och de nedersta i sena stadier av utvecklingen. Det är därför som de kan värpa så ofta. De behöver inte vänta på att nästa ägg ska passera hela vägen genom äggledaren. Jag tror inte att det gör ont när hönor värper.

Läs också här om de största cellerna man känner till. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag ringmärker kattugglor och har en del funderingar kring hur äggläggningen fungerar. Hur fungerar befruktningen? Måste varje befruktat ägg föregås av en parning eller räcker det att honan parar sig en enda gång under fortplantningscykeln?

Läs först i föregående svar om hur ägget bildas hos fåglar.

Fågelhonor kan lagra spermier. I övergången mellan skalkörteln (uterus) och vaginan finns rörformiga inbuktningar i äggledarens vägg. På engelska kallas de "sperm storage tubules" eller "SSTs", på svenska förslagsvis spermielagringsrör. Miljön i dessa rör är sådan att spermierna kan förbli befruktningsdugliga länge. Hos fåglar uppges de kunna klara sig från ett par veckor till några månader, olika lång tid hos olika arter. Hos höns kan spermierna förbli fungerande i åtminstone två veckor efter parningen. Det räcker således med en parning för att befrukta flera ägg. Spermier släpps ut ur rören när ett ägg lossnar från äggstocken och en av dessa spermier befruktar ägget innan gulan täcks av vita.

Spermielagringsrören tycks vara innerverade. Kanske kan de stimuleras av nerver till att släppa ut spermier i äggledaren, men det har man inte klart visat. 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag undrar varför hönor värper ägg som inte är befruktade? Det är ju inte till någon nytta för dem själva? Kan det ha att göra med människans avel av hönsen?

Det har med aveln att göra. Våra höns härstammar från den vilda asiatiska bankivahönan, eventuellt också från en annan asiatisk hönsart. Bankivahönan lägger befruktade ägg på våren och ruvar äggen tills kycklingarna kläcks. Liksom hos andra vilda fåglar är endast enstaka ägg obefruktade.

Genom avel av tamhöns har man gett hönsen egenskaper som obönhörligen hade sorterats ut av det naturliga urvalet hos vilda fåglar. Man har fått fram höns som lägger obefruktade ägg utan att ha parat sig. Moderna tamhöns kan dessutom lägga ägg året om. I äldre tider började hönsen lägga ägg på vårkanten, vilket är en förklaring till att man äter ägg under påsken. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Min fråga är varför vissa höns äggskal är bruna och vissa vita?

Vita äggskal saknar färgämne. Bruna ägg har i ytskiktet ett färgämne som kallas protoporfyrin och är besläktat med det porfyrin som utgör den syrebildande delen av blodfärgämnet hemoglobin. Färgen på äggen är nästan helt genetisk betingad och beror därför på vilken hönsras som lagt äggen. Det kan dock finnas genetiska variationer när det gäller äggfärg också inom en hönsras. 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Har alla däggdjur en navel? Mitt marsvin har något som liknar en navel, kan det stämma?

Naveln (umbilicus på latin) hos däggdjur är det ställe på kroppen där navelsträngen utgår under fosterutvecklingen. Genom navelsträngen går blodkärl ut från och in i fostret. Äkta däggdjur och pungdjur föder levande ungar och hos dem måste navelsträngen gå av så att den nyfödda ungen skiljs från moderkakan som sitter i andra änden av navelsträngen. Det ärr som uppkommer på buken kallas för navel. Ditt marsvin har således en navel. Hos de äggläggande landryggradsdjuren (kloakdjur bland däggdjuren samt fåglar och reptiler) är förhållande annorlunda, eftersom de saknar moderkaka. De har i stället fullt med näring i form av gula och eventuellt vita inuti ägget. Men också hos dem går blodkärl ut från och in i fostret på buksidan genom en struktur som motsvarar vår navelsträng. Man brukar tala om en navel också hos nykläckta fågelungar. Hos foster av fiskar finns näringsrik gula i gulesäcken på buksidan. Gulesäcken kan vara skaftad så att att man får en struktur som påminner om en navelsträng.

När en däggdjursunge framfötts stängs blodcirkulationen genom navelsträngen spontant av varefter strängen förtvinar och faller av. Hos många däggdjur äter mamman upp efterbörden och biter kanske då av navelsträngen. Läs mer om naveln här. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag undrar varför olika däggdsjur ligger olika länge i livmodern? Varför är elefanten dräktig i nästan två år och människan i bara nio månader? Jag undrar också varför vissa ungar föds helt färdigutvecklade, som hjortar, medan andra djurarter betydligt mindre utvecklade, som möss och människor?

Det finns ett samband mellan dräktighetstid och kroppsvikt hos däggdjur. Större djur har längre dräktighetstid. Men avvikelser finns mot trenden.

En förklaring är att större däggdjur föder större ungar än mindre däggdjur. För att bli stora måste de större däggdjurens ungar bilda fler celler och de måste därför växa under längre tid. Således blir dräktighetstiden längre.

En annan förklaring har med fortplantningssstrategier att göra. Små djur tenderar att ha så kallad r-selektion. Detta innebär bland annat att de producerar många, små ungar (ofta flera kullar om året) och har kortvarig yngelvård. Risken är större att ungar dör, men eftersom ungarna är så många överlever rätt många ändå. Råttor och möss är bra exempel.

Större djur tenderar att ka så kallad K-selektion. Detta innebär bland annat att de producerar få, stora ungar (ofta en eller två ungar per år) och att de vårdar avkomman under längre tid. De satsar på kvalitet i stället för kvantitet. Därför överlever rätt många ungar, trots att de är ganska få från början. Exempel är bävrar, elefanter och människor.

Precis som hos fåglar skiljer man hos däggdjur mellan "borymmare" (som föds välutvecklade) och "bostannare" (som föds relativt outvecklade). Även här handlar det om olika evolutionära strategier med olika fördelar och nackdelar. Hos bostannare måste mycket energi investeras i form av mjölk till ungarna och föda som bärs till dem. Hos borymmare måste honan i stället investera mycket energi under dräktighetsperioden. Hos bostannare kan boet döljas, vilket gör det svårare för rovdjur att hitta det, men om boet hittas stryker hela kullen med. Hos borymmare har ungarna inget bo att gömma sig i, men i stället vissa möjligheter att själva undvika rovdjur och risken är mindre att hela kullen stryker med.

När det gäller människan, läs också nästa svar. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Människans bäcken sett framifrån. Hos vuxna är tarmbenet (ilium), blygdbenet (pubis) och sittbenet (ischium) sammanvuxna till ett ben, höftbenet (coxa). Korsbenet (sacrum) består av fem sammanvuxna ryggkotor. Det lilla svansbenet (coccyx; skymt på bilden) består av fyra till fem små kotor som är mer eller mindre sammanväxta. Svansbenet ansluter till korsbenets nedre del och är förstås en rest av den svans vi inte längre har. Det finns flera skillnader mellan ett kvinnligt och ett manligt bäcken. Bland annat så är bäckenet vidare hos kvinnan. Dessutom skjuter korsbenets kotkroppar (som syns i bildens mitt) inte lika långt fram hos kvinnan. Detta gör att bäckenets mynning blir tvärställt oval hos kvinnan snarare än hjärtformad som hos mannen. Därmed blir utrymmet som fosterhuvudet ska passera igenom större. Födelsekanalen börjar nämligen vid bäckenets mynning (som syns ungefär mitt på bilden mellan korsbenet och blygdbenet). Även bäckenets utgång (som inte syns på bilden) är större hos kvinnan.

Jag har funderat lite på huruvida djur liksom människor upplever smärta när de föder ungar. De verkar relativt oberörda vid födsel. Om nu inte djur känner smärta, finns det teorier om varför just människan gör det? Är det av fysiologiska, anatomiska eller beteendebetingade orsaker? Eller är det bara ett litet fel? Tack på förhand.

Nyfödda barn skulle inte kunna vara mycket större än de är. Människan har ju en mycket stor hjärna i förhållande till sin kroppsvikt. Det nyfödda barnets huvud är också mycket stort i förhållande till kroppen. Huvudet är faktiskt precis så stort att det kan passera genom mammans bäcken under födelsen. Hjärnan fortsätter sedan att tillväxa efter födelsen och därmed ökar huvudet i storlek. Människobarn föds på ett förhållandevis tidigt utvecklingsstadium. De skulle inte kunna födas mycket senare, för då hade huvudet varit för stort för att kunna passera mammans bäcken!

Bäckenet består av ett antal ben vars funktion är att förbinda de bakre extremiteterna med ryggraden. Under människans utveckling har bäckenet anpassat sig till upprätt gång. Födelsekanalen genom bäckenet har därmed också förändrats. Den utgör nu inte längre en enkel kort ringformig passage, utan en böjd kanal. För att barnets huvud över huvud taget ska kunna passera genom kanalen, måste det faktiskt rotera på ett speciellt sätt. Man tror att det kvinnliga bäckenets utformning är en evolutionär kompromiss mellan två krav: att möjliggöra upprätt gång och att ingå i födelsekanalen.

Jag kan inte svara säkert på din fråga om smärta. Det går ju inte att avgöra hur mycket smärta ett djur känner. Men om människor känner mer smärta när de föder än vad andra djur gör, skulle det möjligen kunna ha att göra med att vår stora hjärna gör att fostrets huvud blivit mycket stort. 2000.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Har kängurupappor (och andra pungdjurspappor) ficka? Alla jag frågar stirrar häpet på mig och frågar varför de skulle ha det. Men däggdjurspappor har ju bröstvårtor! Har funderat över detta i åratal och vore verkligen tacksam för ett klargörande.

Fundera ej mer. Känguruhannar och andra pungdjurshannar har inte den ficka (pung) som många pungdjurshonor har att förvara ungarna i. Ungarna föds hos pungdjuren i ett mycket tidigare utvecklingsstadium än ungar hos äkta däggdjur och pungen utgör ett skydd för dem. I pungen suger de sig under den första tiden efter födelsen fast vid spenarna. Men det finns rätt många pungdjursarter hos vilka honorna saknar pung, t.ex. en del opossumarter. Hos dem hänger ungarna fast i spenarna under honans buk. 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag vill veta mer om hur jättekängurus baby utvecklas i pungen. Var kan man leta?

Jag hittar ingen lättåtkomlig information. Jag berättar lite här. När känguruungen föds är den cirka 2 centimeter lång och väger mindre än 1 gram. Den är så liten att den egentligen är ett foster. Ändå kan den alldeles själv, med hjälp av sina kloförsedda framben, kravla sig in i mammans pung och suga tag i en spene. Spenen förstoras då så att ungen fastnar runt den. I flera veckor sitter ungen fast vid spenen och suger mammans mjölk. Den växer hela tiden. När den blivit större kan den göra sig lös från spenen och titta ut ur pungen. Lite senare kan lämna pungen för korta stunder. Så småningom tillbringar allt mera tid utanför pungen, men suger fortfarande mjölk. När den är sju till tio månader gammal lämnar den pungen för gott. En känguruunge kallas i Australien för en "joey". 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hur fet är valmjölk?

Hos de flesta däggdjur har mjölken en fetthalt på mellan 2 och cirka 10 procent. En procent motsvarar 1 gram fett per 100 gram mjölk. Komjölk innehåller 3,7 procent och människomjölk 3,8 procent fett. Men högre fetthalter förekommer och de allra högsta hittar man bland valar och sälar, mellan 30 och 60 procent. För den antarktiska weddellsälen anges en maximal fetthalt på 57,9 procent, alltså en halt som vida överstiger den i vispgrädde. Weddellsälmjölk med den angivna fetthalten innehåller bara 27,2 procent vatten!

Man anser att mjölkens höga fetthalt hos valar och sälar möjliggör en snabb tillväxt hos ungarna, i all synnerhet en snabb ökning av späcklagrets tjocklek. Späcklagret isolerar ungarna mot värmeförluster. Denna isolering är nödvändig i ett kallt klimat, i synnerhet då djuren befinner sig i vattnet. Läs mer om isolerande späcklager här.

Den höga fetthalten i sälmjölken kan också vara ett sätt för modern att spara på vatten. Så är det sannolikt också hos de ökenlevande känguruspringmössen hos vilka mjölken har en fetthalt på upp mot 30 procent.

Kolhydrathalterna och proteinhalterna i mjölken kan även de vara mycket olika hos olika däggdjursarter. Sälar har mycket låg kolhydrathalt i mjölken, mindre än 1 procent. Komjölk innehåller 5 procent kolhydrater, medan människomjölk har en ovanligt hög kolhydrathalt på 7 procent. Hos äkta däggdjur (men inte hos pungdjur) utgörs mjölkens kolhydratinnehåll nästan bara av sockerarten laktos. Mjölkens proteinhalt kan variera från cirka 1 procent upp mot 10 procent eller mer. För människa anges 1 procent, för ko 3 procent och för vissa sälar mer än 10 procent. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag går på naturbruksprogrammet på gymnasiet. Jag har en fråga om råmjölk. Jag läste att hästföls förmåga att ta upp antikroppar i råmjölk är begränsad. Några timmar efter födseln börjar "porerna" i tarmen stängas. Föl som då missat råmjölken får en sämre start i livet. Stämmer detta? Om så är fallet, gäller det även alla andra däggdjur? Tacksam för svar!

Råmjölk (colostrum) kallas den mjölk som däggdjurshonor producerar under tiden närmast efter ungarnas födsel. Den har en annorlunda sammansättning än den mjölk som senare produceras.

Föl kan ta upp antikroppar från råmjölken under cirka ett dygn efter födseln, sedan "stängs" tarmslemhinnan. Får fölen inte mjölk inom den perioden kan tarmen vara "öppen" lite längre. Jag har inga uppgifter på hur länge. "Stängning" innebär att de tarmceller som ligger närmast tunntarmens hålrum (slemhinnans epitel) förändras så att proteiner (t.ex. antikroppar) inte längre kan passera. Föl som inte får dessa antikroppar löper större risk att drabbas av infektioner, precis som flaskuppfödda spädbarn. Jag vet inte hur stor betydelse detta har för fölen.

Många andra däggdjursungar tar, precis som föl, upp antikroppar genom tarmväggen från råmjölken. Den tidsperiod under vilken detta kan ske är olika lång hos olika arter. Andra däggdjur saknar denna mekanism. Till dessa hör människan. Antikropparna i modersmjölk tas inte upp av spädbarnet, utan verkar i tarmens hålrum och skyddar där barnet mot vissa infektioner. Dessa antikroppar är av en särskild typ (IgA) som verkar i hålrum i olika organ. De hjälper till exempel till i försvaret mot förkylningar i näshålan. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jo, jag skulle vilja veta skillnaden mellan ett litet barns skelett och en gammal persons skelett. Tacksam för svar!

Under fosterutvecklingen anläggs benvävnad på två sätt. Några ben anläggs genom att en skiva av bindväv förbenas. Sådan benbildning förekommer på många ställen i skallen och ansiktet samt i nyckelbenen. Benen i skalltaket bildas på detta sätt. Hos nyfödda barn är skalltaket inte helt förbenat. De mjuka oförbenade områdena kallas fontaneller. Fontanellerna blir successivt mindre och är vanligen helt förbenade vid 2 års ålder.

De flesta benen i skelett anlägges i stället genom att det först bildas en "modell" av benet i brosk. Denna broskmodell förbenas därefter. Hos långa ben börjar förbeningen i den mellersta delen (diafysen) så att det uppstår en "krage" av benvävnad runt broskmodellen. Diafysens inre delar förbenas sedan och det uppkommer en inre hålighet där benmärgen bildas. Förbeningen av benets ändpartier (epifyserna) börjar därefter och sker inifrån och utåt. Mellan epifyserna och diafysen, nära benets ändar, kvarstår under barnets uppväxttid två zoner av brosk, de så kallade epifysplattorna. I dessa plattor sker benets längdtillväxt genom att nytt brosk bildas på epifyssidan och genom att brosket förbenas på diafyssidan. Benets tjocklekstillväxt sker genom att ny benvävnad läggs till på dess utsida. När benet växt färdigt, förbenas även epifysplattorna. Detta sker, vid olika tidpunkter för olika ben i skelettet, mellan 12 och 25 års ålder. Då finns brosk kvar bara på benets ändar där det ingår i ledförbindelserna med angränsande ben. Sådant brosk kallas ledbrosk.

Benvävnad är inte en död vävnad. Även när benen vuxit färdigt sker det under resten av livet en ständig nedbrytning och nybildning av benvävnad. Benvävnad bryts ner av celler som kallas osteoklaster och nybildas av celler som kallas osteoblaster. På så sätt kan till benvävnadens struktur till och med anpassas efter de belastningar den utsätts för. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag och några vänner satt och diskuterade lite om elefanter och vi är oense om hur många spenar en elefanthona har. Vi har sökt och tittat lite varstans men finner nu att du är vår sista utväg. Tack på förhand.

Jag har fördjupat mig lite i ämnet.

Elefanter har ett par spenar som är belägna i bröstregionen. Mjölkkörtlarna hos däggdjur anläggs under fosterutvecklingen i mjölklisterna, ett par förtjockningar i huden som löper från armhålorna till ljumskarna. Hos pungdjur och moderkaksdäggjur är körtlarna försedda med spenar, hos kloakdjur med hår som leder mjölken till den diande ungen. Man tror att mjölkkörtlarna utvecklats ur en typ av svettkörtlar. Olika däggdjursarter har olika antal spenar och de kan var belägna på olika ställen längs med mjölklisterna. Hos vissa arter har olika individer olika antal spenar. Hos tamgris uppges totalantalet variera mellan 6 och 32, vanligen är det dock 12-14. Hos de flesta däggdjur finns jämna par av spenar, mera sällan ett udda antal, som hos opossum med totalt 13 spenar.

Oftast finns det fler spenar än det normala antalet ungar i en kull, men det finns undantag. Hos pungmård finns totalt 6-8 spenar, men upp till 24 ungar i kullen. Ett enda par spenar förekommer hos stora däggdjur som föder en eller två ungar, till exempel människor och andra primater, hästar, valar och elefanter. Enligt uppgift finns det största totalantalet spenar hos en tanrekart (en insektsätare från Madagaskar) med totalt 22-24 stycken och en sydamerikansk pungnäbbmus med totalt 25 stycken. 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Vi kom att prata om spenar och läste ditt svar om spenar [ovan på denna sida]. Du skriver att större däggdjur vanligen har ett par spenar. Men kor då? Får och getter får normalt två, ibland tre, ungar och de har två spenar medan kor normalt föder en kalv och har fyra spenar. Hur förklarar man detta evolutionärt?

Det är en bra fråga. Jag har inget svar på den. Som jag nämner i artikeln brukar stora däggdjur, som vanligen föder bara en unge, ha ett par spenar, inte två par som korna. Får och getter är nära släkt med nötkreatur och det är förvånande att de har färre antal spenar än kor.

Allmänt sett så är inte alla egenskaper hos djur funktionella. Icke funktionella egenskaper kan etableras bland annat genom att genvarianter har etablerats i en liten population genom ren slump (s.k. genetisk drift). Det kan också handla om egenskaper som tidigare varit funktionella, men nu inte är det och inte är till någon större nackdel för djuret. Nötkreatur, får och getter har med största sannolikhet en gemensam förfader. En spekulation är att en förfader till alla dessa djur var mindre, födde fler ungar och därför hade fler spenar. Hos förfäderna till får och getter reducerades antalet spenar, när djuren blev större och födde färre ungar. Hos oxdjuren skedde inte detta. Eftersom nackdelen var liten med två par spenar, var trycket inte särskilt stort att reducera antalet spenar genom naturligt urval. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Varför har manliga däggdjur bröstvårtor?

Vi känner inte till något svar på den frågan. Vi kan bara spekulera.

Mjölkkörtlarna anläggs hos däggdjur relativt tidigt under fosterutvecklingen. Två s.k. mjölklister bildas i huden på buksidan. De ligger i kroppens längsriktning på höger och vänster sida. Mjölklisterna finns bara hos däggdjur. I de båda mjölklisterna utdifferentieras ett antal mjölkkörtelanlag, olika antal hos olika däggdjursarter. Mjölkkörtlarna anses vara omvandlade svettkörtlar. Mjölkkörtlar finns bara hos däggdjur och har ingen känd funktion hos hannar.

När det gäller din fråga kan man göra följande spekulation. Mjölklisten anlägges innan fostret differentierats till hona eller hanne. Kanske är det, av något skäl, nödvändigt att anläggningen sker så pass tidigt under utvecklingen och i så fall måste mjölklisterna anläggas både hos honliga foster och hos hanliga foster. Senare under utvecklingen kommer hanliga foster (under inflytande av Y-kromosomen som bara finns hos hannar) att utveckla hanliga könskaraktärer, medan honliga foster utvecklar honliga könskaraktärer. Hos hannarna kommer det då att finnas mjölkkörtlar och bröstvårtor, men de kommer aldrig senare att utvecklas till fungerande strukturer. 1999.

Sven-Olle Nielsen
Anders Lundquist

Till början på sidan

Åter till början på denna sida

Åter till "Svar på frågor" | Källor och referenser

Info om djur | Om du vill fråga zoofysiologen
Läs också "Artiklar om djur" och "Djurens fysiologi".