Biologisk utbildning i Lund Sök på "Info om djur":  
Naturvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitetPopulärvetenskap från Lunds universitet

Populärt om djur
från Lunds universitet
   Fråga       Läs svar       Djurfysiologi       Djurartiklar      Källor  

Funderar du på att läsa vid universitetet?

Info om djur: Fråga en zoofysiolog

Fortplantning, fosterutveckling
och yngelvård hos ryggradsdjur

Fortplantning omfattar både könlig och könlös förökning. Båda förökningsätten förekommer hos djur.
Åter till "Svar på frågor"
Om ägg hos kräldjur och fåglar
Hur uppkom fåglarnas ägg?
Hur bildas ägget i hönan?
Parar sig fåglar före varje äggläggning?
Varför lägger hönsen obefruktade ägg?
Har höns menopaus och klimakterium?
Varför är hönsägget brunt?
Om moderkakor hos äkta däggdjur och pungdjur
Har alla däggdjur navel?
Har myror navel? Om insektsembryots utveckling
Varför är däggdjur dräktiga olika länge?
Föder alla djur sina ungar med smärta?
Om antalet spenar hos däggdjur
Varför har kor fyra spenar?
Varför har hannar bröstvårtor?
Om mjölk hos olika djur
Om antikroppar i råmjölk
Har pungdjurshanar pung?
Hur utvecklas känguruungar i pungen?
Hur fortplantar sig ålar?
Hur utvecklas skelettet?
Sök i alla svar och i alla djurartiklar
Åter till "Svar på frågor"


På videon ses hur alligatorungar kläcks ur äggen. Honan reagerar på de ljud ungarna ger ifrån sig inuti äggen och gräver fram äggen ur bohögen, när det är tid för kläckning. De krokodilartade kräldjuren bygger högar av jord eller växtdelar inuti vilka äggen utvecklas. Oftast vaktar honan äggen, gräver fram äggen när de ska kläckas, hjälper de nykläckta ungarna att ta sig fram till vattnet och vakar över dem i ytterligare ett par veckor eller månader. From YouTube, courtesy of the Kiawah Island Community Association.

Hur är reptilägg och fågelägg uppbyggda?

Reptilers och fåglars ägg är så kallade kleidoiska ägg. Det innebär att de är försedda med ett hölje som i stort sett inte släpper igenom andra ämnen än syrgas, koldioxid och vatten. Syrgas tas upp och koldioxid avges alltid som en följd av äggets andning. Fågelägg förlorar alltid kontinuerligt vatten under utvecklingen, medan vissa reptilägg kan ta upp vatten och svälla upp. Ägg hos alla reptiler och fåglar innehåller gula som upplagsnäring. På gulans yta finns ett litet område som kallas groddskiva och som ger upphov till embryot i ett befruktat ägg. Ytterligare upplagsnäring i form av vita (albumen) finns utanför gulan hos sköldpaddor, krokodiler och fåglar. Vita saknas hos ödlor och ormar. Ytterst finns hos både fåglar och reptiler ett skal. Hos ödlor och ormar är skalet vanligen tunnt och tänjbart. Sådana ägg kan både ta upp och avge vatten och är mycket känsliga för fuktigheten i omgivningen. Sköldpaddsägg har ett kraftigare skal som till en del är förkalkat av kalciumkarbonat. Sköldpaddsäggens skal kan vara antingen mjuka eller stela. Krokodiler och fåglar har stela, kraftigt förkalkade skal. Läs mer om fågeläggets uppbyggnad på en annan sida. Texten fortsätter under videon.

Videon visar en ödla som föder levande ungar! Det är en skink (familjen Scincidae). Flera skinkar är precis som däggdjur vivipara och har en moderkaka. Det är oklart om denna art är vivipar eller ovovivipar, se vidare texten nedan. From YouTube, courtesy of Wildlife Aid Australia.

En del ödlor och ormar är ovovivipara vilket innebär att äggen utvecklas i honans livmoder och att hon föder levande ungar, Andra är till och med vivipara med en moderkaksliknande struktur som möjliggör näringsutbyte och gasutbyte mellan honan och embryot, precis som hos däggdjur. Läs om ovovivipari och vivipari på en annan sida. 2004, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Tidigt människoembryo

Mycket schematisk bild av ett tidigt människoembryo. De fyra fosterhinnor som vi ärvt från våra äggläggande förfäder är angivna med grön text, se texten nedan. Den yttesta hinnan, korion, omsluter hela embryot och bildar dessutom fostrets del av moderkakan (placentan). Innanför den finns amnion som kommer att växa och så småningom ligga tätt intill korion. Amnionhålan innehåller fostervattnet. Gulesäcken innehåller hos våra äggläggande förfäder en stor mängd gula, som i hönsägget. Hos oss äkta däggdjur (placentadäggdjur) är den tom och tillbakabildas snart. Däggdjursägg är gulefattiga och får sin näring från modern via moderkakan. Hos fåglar tillväxer allantois och ansluter till korion under äggskalet. Hos många däggdjur ingår den i moderkakan. Men hos människor tillbakabildas den och har ingen funktion. Allantoisstjälken kommer så småningom att ersättas av navelsträngen. Märkligt nog finns hos vuxna människor en rest av allantois kvar. Läs om vart naveln tar vägen inuti kroppen på en annan sida. Modified image, original from "Gray's Anatomy", 20th ed, 1918, in the public domain.

Jag är mycket intresserad av fågeläggets utveckling och undrar om du vet från vad eller hur det har uppkommit under evolutionen. Vore jättetacksam för svar.

Fågelägget kännetecknas av sitt välutvecklade skal. Embryot inne i ägget har fyra fosterhinnor: runt om embryot amnion, utanför denna hinna korion och desssutom gulesäcken och allantois. Det är ett så kallat kleidoiskt ägg. Ett sådant ägg har ett skal som i princip släpper igenom bara tre molekyler. Ägget tar upp syrgas och avger koldioxid, vilket det naturligtvis måste kunna göra. Dessutom avger kleidoiska ägg ofta vatten, vilket är en nackdel. Men för att kunna släppa igenom syrgas och koldioxid måste äggskalet också släppa igenom vatten. Läs mer om fågeläggets uppbyggnad på en annan sida. Läs även föregående svar.

Ett kleidoiskt ägg utvecklades som en anpassning till landliv hos en grupp djur under permperioden för mer än 245 miljoner år sedan. Dessa djur härstammade från groddjur. Det kleidoiska ägget gjorde dessa djur oberoende av vattenmiljöer för sin fortplantning. Nästan alla groddjur är än i dag beroende av vatten, t.ex. dammar och sjöar, för sin fortplantning och har larver som måste leva i vatten. Alla andra landryggradsdjur, de så kallade amnioterna, behöver inte vattenmiljöer för att fortplanta sig. Bland nu levande amnioter har de flesta kräldjur och alla fåglar forfarande kleidoiska skalförsedda ägg, liksom kloakdjuren bland däggdjuren. Vissa kräldjur är vivipara, se föregående svar. Hos pungdjuren och de äkta däggdjuren (placentadäggdjuren) har äggskalet försvunnit. Hos äkta däggdjur utvecklas avkomman i honans livmoder och utbyter näring, restprodukter, syre och koldioxid med henne via moderkakan (placentan). Hos pungdjuren utvecklas fostret först i livmodern, på samma sätt som hos de äkta däggdjuren, och sedan i honans pung fäst vid en spene. Men pungdjuren och de äkta däggdjuren har fortfarande kvar de fyra fosterhinnorna (amnion, korion, gulesäck och allantois) vilket visar att de härstammar från djur med ett kleidoiskt amniotägg. Läs om varför pungdjursfostren måste lämna moderns livmoder på en annan sida.

Däggdjuren utvecklades ur en grupp av djur som kallas therapsider och som inte var kräldjur. Fåglarna utvecklades ut tvåbenta dinosaurier. De är därför själva dinosaurier och därmed också kräldjur. 2011, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Hönans äggledare

Äggledaren hos en höna. 1. Äggledarens tratt (infundibulum) som fångar upp äggcellen (d.v.s. gulan) från äggstocken. Gulan är då redan klädd med vitellinmembranet. Befruktningen sker redan i den översta del av äggledaren där tratten mynnar. 2. Den del av äggledaren (magnum) där vitan lagras på äggcellen. 3. Den smalare del av äggledaren (isthmus) där de båda skalmembranerna bildas runt om vitan. 4. Skalkörteln (uterus) där skalet bildas. 5. Vaginan med ett färdigt ägg. Hos äggläggande hönor ser äggledaren ut som ett stort pärlband, med jämna mellanrum utvidgad av blivande ägg i olika stadier. Se vidare svaret nedan. Courtesy of Uwe Gille, from Wikimedia Commons under GNU Free Documentation License.

Hej Anders! Jag har haft hand om höns över sommaren och måste få veta mer om deras äggproduktion! Kollat på internet men inte hittat information. Vi satt en kväll några kompisar och försökte klura ut hur det går till - hur ett ägg växer till alltså. Ägget måste ju utvecklas supersnabbt inne i hönan eftersom de lägger cirka ett om dan. Växer skalet på efterhand inne i hönan? Är skalet hårt hela tiden, även när det värps? Gör det ont för hönan att värpa ägget? Har bilder du som visar hur ett ägg blir till inne i hönan? Tack på förhand!

Läs först på en annan sida om hönsäggets uppbyggnad. Fågelhonor har bara en äggstock och en äggledare. Höger äggstock och äggledare degenererar under fosterutvecklingen. Vid ägglossningen avstöts från äggstocken en äggcell, det vill säga en gula, som är omgiven av ett tunt vitellinmembran. Vitellinmembranet har bildats redan i äggstocken.

Äggcellen fångas upp av äggledarens trattformade övre del. Ägget befruktas sedan i övre delen av äggledaren, innan det täckts med vita. Spermierna kan ta sig igenom vittelinmembranet.

Under äggets färd ner genom äggledaren kläds det in, först med de olika lagren av vita, sedan med de båda skalmembranerna. Materialet till dessa strukturer avsöndras från körtelceller i äggledarens vägg. Sedan når ägget livmodern, även kallad skalkörteln. Där kläds ägget in med det hårda skalet. Skalet består av kalciumkarbonatkristaller som gör det hårt och proteiner som gör det mindre sprött. Skalkörteln mynnar via vaginan i kloaken. Vid värpningen behöver det färdiga ägget bara klämmas ut ur skalkörteln, genom den korta vaginan och ut genom kloaken. Värphönor har vid en given tidpunkt en hel rad av ägg i äggledaren, de översta i tidiga stadier och de nedersta i sena stadier av utvecklingen. Det är därför som de kan värpa så ofta. De behöver inte vänta på att nästa ägg ska passera hela vägen genom äggledaren. Jag tror inte att det gör ont när hönor värper.

Läs också om de största celler man känner till på en annan sida. 2011, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Jag ringmärker kattugglor och har en del funderingar kring hur äggläggningen fungerar. Hur fungerar befruktningen? Måste varje befruktat ägg föregås av en parning eller räcker det att honan parar sig en enda gång under fortplantningscykeln?

Läs först i föregående svar om hur ägget bildas hos fåglar.

Fågelhonor kan lagra spermier. I övergången mellan skalkörteln (uterus) och vaginan finns rörformiga inbuktningar i äggledarens vägg. På engelska kallas de "sperm storage tubules" eller "SSTs", på svenska förslagsvis spermielagringsrör. Miljön i dessa rör är sådan att spermierna kan förbli befruktningsdugliga länge. Hos fåglar uppges de kunna klara sig från ett par veckor till några månader, olika lång tid hos olika arter. Hos höns kan spermierna förbli fungerande i åtminstone två veckor efter parningen. Det räcker således med en parning för att befrukta flera ägg. Spermier släpps ut ur rören när ett ägg lossnar från äggstocken. Dessa spermier vandrar sedan upp till övre delen av äggledaren, där en av dem befruktar ägget innan gulan täcks av vita.

Spermielagringsrören tycks vara innerverade. Kanske kan de stimuleras av nerver till att släppa ut spermier i äggledaren, men det har man inte klart visat. 2012, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Röd djungelhöna (Gallus gallus)

En tupp av den röda djungelhönan (bankivahönan; Gallus gallus). Det finns fem underarter av denna vilda hönsfågel i Indien och Sydöstasien. Den är stamform för tamhönsen (Gallus gallus domesticus). Courtesy of Lip Kee Yap from Encyclopedia of Life under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported License.

Jag undrar varför hönor värper ägg som inte är befruktade? Det är ju inte till någon nytta för dem själva? Kan det ha att göra med människans avel av hönsen?

Det har med aveln att göra. Våra höns härstammar från den vilda asiatiska röda djungelhönan (bankivahönan; Gallus gallus). Den röda djungelhönan lägger befruktade ägg på våren och ruvar äggen tills kycklingarna kläcks. Liksom hos andra vilda fåglar är endast enstaka ägg obefruktade.

Genom avel av tamhöns har man gett hönsen egenskaper som obönhörligen hade sorterats ut av det naturliga urvalet hos vilda fåglar. Man har fått fram höns som lägger obefruktade ägg utan att ha parat sig. Moderna tamhöns kan dessutom lägga ägg året om. I äldre tider började hönsen lägga ägg på vårkanten, vilket är en förklaring till att man äter ägg under påsken. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Vid kommersiell äggproduktion slaktar man hönsen ganska unga, då de värper färre ägg. Kan höns fortsätta värpa upp i hög ålder?

Frågan gäller om äldre höns når ett tiilstånd som liknar menopausen. Menopausen hos kvinnor orsakas av förstadierna till äggcellerna (oocyterna) i äggstockarna åldras och blir allt färre, vilket leder till att ägglossningarna upphör. Hos kvinnnor bildas alla oocyter under fosterutvecklingen, inga nya oocyter bildas efter födseln.

Äldre hönor värper färre ägg. En del menar att detta inte har att göra med att oocyterna minskar i antal, utan med att äldre hönor är mer känsliga för negativa miljöfaktorer och ändringar i dieten. Detta är sannolikt fel. Flera undersökningar har visat att antalet oocyter minskar med åldern hos hönor och hos japanska vaktlar. Detta åtföljs av hormonella förändringar, precis som hos kvinnor efter menopausen, och av en minskad äggproduktion. Motsvarande tycks vissa gälla för vissa papegojarter, hos vilka honorna kan leva ett par decennier efter det att de slutat lägga ägg. Å andra sidan tycks honorna av vissa havsfåglar kunna fortsätta att reproducera sig även vid hög ålder. Ett exempel är en albatrosshona som lade ägg och födde upp en kyckling vid 60 års ålder. 2014.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Min fråga är varför vissa höns äggskal är bruna och vissa vita.

Vita äggskal saknar färgämne. Bruna ägg har i ytskiktet ett färgämne som kallas protoporfyrin och är besläktat med det porfyrin som utgör den syrebildande delen av blodfärgämnet hemoglobin. Färgen på äggen är nästan helt genetisk betingad och beror därför på vilken hönsras som lagt äggen. Det kan dock finnas genetiska variationer när det gäller äggfärg också inom en hönsras. 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Moderkaka med navelsträng

Efterbörden, en moderkaka (placenta) med vidhängande navelsträng. Läs om vart naveln tar vägen på insidan på en annan sida. Courtesy of Asturnut from Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported License.

Hur kommer det sig att placentadäggdjuren (moderkaksdäggdjuren) är den nu dominerande gruppen bland däggdjuren?

Placentadäggdjuren har troligen konkurrerat ut de två andra huvudgrupperna bland de nutida däggdjuren, pungdjuren och de äggläggande kloakdjuren, från alla områden på jorden utom Australien, Nya Guinea och, när det gäller pungdjur, Sydamerika, Dessa tre områden har varit isolerade från andra kontinenter under geologiskt sett mycket lång tid. Det kan vara anledningen till att pungdjur och kloakdjur finns kvar där.

Men varför har pungdjur och kloakdjur försvunnit från större delen av världen? Det finns sannolikt många orsaker till detta. Men placentadäggdjurens viktigaste försteg är kanske just deras avancerade placenta (moderkaka). Tack vare den kan fostren utvecklas mycket länge, skyddade i moderns livmoder. Hos många placentadäggdjur kan de nyfödda ungarna ju till och med springa omkring och även klara av att själva reglera sin kroppstemperatur. Men pungdjuren har också en placenta. Termen placentadäggdjur är därför felaktig. Det är bättre att använda termen "äkta däggdjur".

Inget annat organ hos däggdjuren skiljer sig lika mycket i sin uppbyggnad hos olika arter som placentan. Placentan består av två delar. Den ena delen bildas av moderns livmoder. Den andra bildas av så kallade fosterhinnor (extraembryonala hinnor), cellskikt som härstammar från det befruktade ägget, men är belägna utanför fostret. Hos alla reptiler, inklusive fåglarna, och hos alla däggdjur finns det fyra sådana hinnor amnion, korion, allantois och gulesäcken. Läs om fosterhinnorna ovan på denna sida. Där finns också en bild som klargör hur fosterhinnorna är anordnade och hur de är förbundna med fostret hos människan.

Fostrets och moderns blod blandas aldrig. I stället sker det en transport av kemiska ämnen genom ett varierande antal cellskikt från moderns till fostrets blod och i motsatt riktning. Exempel på sådana ämnen är syre, koldioxid, näringsämnen, "avfallsprodukter" och hormoner.

Ultraljudsbild av tvillinggraviditet

En ultraljudsbild av en tvillinggraviditet. Fostren ligger i fostervätskan som är svart på bilden. Området där skiljeväggen mellan tvillingarna ansluter till deras hopväxta placentor bildar en triangel (röd pil). Detta tyder på att fostren har var sin inre fosterhinna (amnion) och var sin yttre fosterhinna (korion). Det är dock inget säkert tecken. Tvillingar kan också ha en gemensam korion och i sällsynta fall både gemensam korion och gemensam amnion. Högre upp på denna sida finns en schematisk bild som visar fosterhinnorna när det bara finns ett foster. Läs om tvillingar och månglingar på en annan sida. Courtesy and copyright of Nevit Dilmen from Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported License.

I placentadäggdjurens placenta ingår alltid korion, vanligen också allantois. Gulesäcken kan ingå i stället för allantois, men bara i en del av placentan och vanligen bara under tidiga fosterstadier. Hos visssa placentadäggdjur finns dock gulesäcksdelen av placentan kvar också under sena stadier. Hos människan är korion den enda fosterhinna som ingår i placentan. Vår allantois är förkrympt, men det är dess blodkärl som för fosterblod till och från placentan. Läs om fostrets blodcirkulation hos människan på en annan sida.

I pungdjurens placenta ingår alltid korion och gulesäcken. Hos ett fåtal pungdjur kan dock allantois ingå i stället för gulesäcken, men bara i en del av placentan. Gulesäcksplacentan består av två delar. I en del absorberar fosterhinnorna sekret som utsöndras från livmoderns vägg, något som aldrig sker hos placentadäggdjuren. I den andra delen sker transport av lösta ämnen mellan moderns och fostrets blod på samma sätt som i placentadäggdjurens placenta.

Det finns en viktig skillnad mellan pungdjurens och placentadäggdjurens placenta. Pungdjuren kan behålla fostren i livmodern under en mycket kortare tid än placentadäggdjuren. Ungarna föds vid ett mycket tidigt utvecklingsstadium och måste därför fortsätta sin utveckling fästa vid moderns spenar, vanligen, men inte alltid, inuti moderns pung. De som begränsar utvecklingstiden i livmodern anses vara immunsystemet. Om pungdjursfostren stannat kvar i livmodern, hade moderns immunförsvar sannolikt angripit dem. Placentadäggdjuren har löst detta problem och utvecklat en placentabarriär som hindrar moderns immunsystem från att angripa fostren. Läs den märkliga historien om hur virus bidragit till att skydda fostret på en annan sida. 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Har alla däggdjur en navel? Mitt marsvin har något som liknar en navel, kan det stämma?

Naveln (umbilicus på latin) hos däggdjur är det ställe på kroppen där navelsträngen utgår under fosterutvecklingen. Genom navelsträngen går blodkärl ut från och in till fostret. Äkta däggdjur och pungdjur föder levande ungar och hos dem måste navelsträngen gå av så att den nyfödda ungen skiljs från moderkakan som sitter i andra änden av navelsträngen. Det ärr som uppkommer på buken kallas för navel. Ditt marsvin har således en navel.

Hos de äggläggande landryggradsdjuren (kloakdjur bland däggdjuren samt fåglar och reptiler) är förhållande annorlunda, eftersom de saknar moderkaka. De har i stället fullt med näring i form av gula och eventuellt vita inuti ägget. Gulan finns inne i en gulesäck som är förbunden med fostret. Men också hos dem går blodkärl ut från och in i fostret på buksidan genom navelstjälken, en struktur som motsvarar vår navelsträng. Dessa blodkärl transporterar näring från gulesäcken till fostret. Man brukar tala om en navel också hos nykläckta fågelungar. Även i fiskägg finns näringsrik gula i gulesäcken på buksidan. Gulesäcken kan vara skaftad så att att man får en struktur som påminner om en navelsträng. Hos djur med gulesäck kan det, särskilt hos unga djur, finnas ett ärr på buksidan, där gulesäckens skaft med sina blodkärl tidigare utgick från fostret.

När en däggdjursunge framfötts stängs blodcirkulationen genom navelsträngen av varefter strängen förtvinar och faller av. Hos många däggdjur äter mamman upp efterbörden och biter kanske då av navelsträngen. Läs om vart naveln tar vägen inuti kroppen på en annan sida. 2004, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Bladskärarmyror (släktet Atta) transporterar bladbitar till sina svampodlingar

De här myrorna har ingen navel, läs mer i svaret nedan. De är bladskärarmyror (släktet Atta) som transporterar bladbitar till sina svampodlingar. Inne i stacken tuggar myrorna sönder bladen och blandar dem med sin saliv och sin avföring. På den massa som bildas växer en svamp. Svampens myceltrådar utgör föda för myrorna och deras larver. Courtesy of Jim Webber from Encyclopedia of Life under Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 2.0 Generic License.

Den här frågan kom upp i min barngrupp idag. Har myror en navel? Har de det ?

Nej, det har de inte. Inga insekter har navel.

Naveln är ju ett ärr efter navelsträngen. Genom navelsträngen löper blodkärl som bland annat för näring till fostret. Hos bland annat kräldjur, inklusive fåglar, och hos kloakdjuren bland däggdjuren kommer näringen från gulan, som finns inuti en gulesäck. Gulesäcken är belägen utanför fostret. Hos de flesta däggdjur, det vill säga pungdjur och placentadäggdjur (äkta däggdjur), kommer näringen från mamman via en moderkaka, även den belägen utanför fostret. Navelsträngen behövs alltså hos alla de ovan nämnda djuren för att transportera näring till fostret. Hos de ovan nämnda äggläggande djuren är navelsträngen kort och kallas vanligen navelstjälk.

I de mycket gulerika äggen hos kräldjur, inklusive fåglar, och hos kloakdjur anläggs embryot ("fostret") som en liten skiva ovanpå och utanför den näringsrika gulan. Gulan innesluts sedan i gulesäcken utanför fostret. Insekternas ägg innehåller även de en stor mängd näringsrik gula. Men hos dem anläggs embryot ("fostret") runt om hela gulan. Gulan hamnar således inuti embryot, så småningom inuti embryots mag-tarmkanal. Eftersom gulan redan från början finns inuti embryot, bildas inte någon navelsträng. Därmed finns det inte heller någon navel hos den larv som kläcks ur ett insektsägg.

Läs mer om naveln i föregående svar och om vart naveln tar vägen på insidan på en annan sida. 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Jordsvin (Orycteropus afer)

Äntligen en chans att visa jordsvin, dessa märkliga djur som ser ut precis som Sniff i Muminböckerna. Djuret uppvisar nämligen så kallad K-selektion, läs om det i texten nedan. Det afrikanska jordsvinet (Orycteropus afer) föder bara en unge efter att ha varit dräktigt i 7-9 månader. Ungarna diar i cirka tre månader och stannar hos modern ungefär ett halvt år efter födelsen.
    Jordsvinet bildar ensam ordningen Tubulidentata bland de nu levande däggdjuren. Det kännetecknas av de märkliga kindtänderna som är rörformiga och växer hela livet. Vuxna djur har inga andra tänder än kindtänder. Jordsvinet lever på termiter och myror och har liknande anpassningar till denna diet som myrslokar och myrkottar: kraftiga klor att gräva sönder termitstackar med, en lång klibbig tunga att hala in insekterna med och en reducerad tanduppsättning. Courtesy of Scotto Bear from Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License.

Jag undrar varför olika däggdsjur ligger olika länge i livmodern? Varför är elefanten dräktig i nästan två år och människan i bara nio månader? Jag undrar också varför vissa ungar föds helt färdigutvecklade, som hjortar, medan andra djurarter betydligt mindre utvecklade, som möss och människor?

Det finns ett samband mellan dräktighetstid och kroppsvikt hos däggdjur. Större djur har längre dräktighetstid. Men avvikelser finns mot trenden.

En förklaring är att större däggdjur föder större ungar än mindre däggdjur. För att bli stora måste de större däggdjurens ungar bilda fler celler och de måste därför växa under längre tid. Således blir dräktighetstiden längre.

En annan förklaring har med fortplantningssstrategier att göra. Små djur tenderar att ha så kallad r-selektion. Detta innebär bland annat att de producerar många, små ungar (ofta flera kullar om året) och har kortvarig yngelvård. Risken är större att ungar dör, men eftersom ungarna är så många överlever rätt många ändå. Råttor och möss är bra exempel.

Större djur tenderar att ka så kallad K-selektion. Detta innebär bland annat att de producerar få, stora ungar (ofta en eller två ungar per år) och att de vårdar avkomman under längre tid. De satsar på kvalitet i stället för kvantitet. Därför överlever rätt många ungar, trots att de är ganska få från början. Exempel är bävrar, elefanter och människor.

Precis som hos fåglar skiljer man hos däggdjur mellan "borymmare", som föds välutvecklade, och "bostannare", som föds relativt outvecklade. Även här handlar det om olika evolutionära strategier med olika fördelar och nackdelar. Hos bostannare måste mycket energi investeras i form av mjölk till ungarna och föda som bärs till dem. Hos borymmare måste honan i stället investera mycket energi under dräktighetsperioden. Hos bostannare kan boet döljas, vilket gör det svårare för rovdjur att hitta det, men om boet hittas stryker hela kullen med. Hos borymmare har ungarna inget bo att gömma sig i, men i stället vissa möjligheter att själva undvika rovdjur och risken är mindre att hela kullen stryker med.

När det gäller människan, läs också nästa svar. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Människans bäcken
Människans bäcken sett framifrån. Det är sannolikt dess utformning som gör att kvinnor föder barn med smärta, läs svaret nedan. Hos vuxna är tarmbenet (ilium), blygdbenet (pubis) och sittbenet (ischium) sammanvuxna till ett ben, höftbenet (coxa). Korsbenet (sacrum) består av fem sammanvuxna ryggkotor. Det lilla svansbenet (coccyx; skymt på bilden) består av tre till fem små kotor som är mer eller mindre sammanväxta. Svansbenet ansluter till korsbenets nedre del och är förstås en rest av den svans vi inte längre har. Det finns flera skillnader mellan ett kvinnligt och ett manligt bäcken. Bland annat så är bäckenet vidare hos kvinnan. Dessutom skjuter korsbenets kotkroppar (som syns i bildens mitt) inte lika långt fram hos kvinnan. Detta gör att bäckenets mynning blir tvärställt oval hos kvinnan snarare än hjärtformad som hos mannen. Därmed blir utrymmet som fosterhuvudet ska passera igenom större. Födelsekanalen börjar nämligen vid bäckenets mynning (som syns ungefär mitt på bilden mellan korsbenet och blygdbenet). Även bäckenets utgång (som inte syns på bilden) är större hos kvinnan. Copyright 1996 © Corel Corporation.

Jag har funderat lite på huruvida djur liksom människor upplever smärta när de föder ungar. De verkar relativt oberörda vid födsel. Om nu inte djur känner smärta, finns det teorier om varför just människan gör det? Är det av fysiologiska, anatomiska eller beteendebetingade orsaker? Eller är det bara ett litet fel? Tack på förhand.

Nyfödda barn skulle inte kunna vara mycket större än de är. Människan har ju en mycket stor hjärna i förhållande till sin kroppsvikt. Det nyfödda barnets huvud är också mycket stort i förhållande till kroppen. Huvudet är faktiskt precis så stort att det kan passera genom mammans bäcken under födelsen. Hjärnan fortsätter sedan att tillväxa efter födelsen och därmed ökar huvudet i storlek. Människobarn föds på ett förhållandevis tidigt utvecklingsstadium. De skulle inte kunna födas mycket senare, för då hade huvudet varit för stort för att kunna passera mammans bäcken!

Bäckenet består av ett antal ben vars funktion är att förbinda de bakre extremiteterna med ryggraden. Under människans utveckling har bäckenet anpassat sig till upprätt gång. Födelsekanalen genom bäckenet har därmed också förändrats. Den utgör nu inte längre en enkel kort ringformig passage, utan en böjd kanal. För att barnets huvud över huvud taget ska kunna passera genom kanalen, måste det faktiskt rotera på ett speciellt sätt. Man tror att det kvinnliga bäckenets utformning är en evolutionär kompromiss mellan två krav: att möjliggöra upprätt gång och att ingå i födelsekanalen.

Jag kan naturligtvis inte svara säkert på din fråga om smärta. Det går ju inte att avgöra hur mycket smärta ett djur känner. Men det är inte osannolikt att människor känner mer smärta när de föder än vad andra däggdjur gör. I så fall har det att göra med att vår stora hjärna gör att fostrets huvud blivit mycket stort. 2000, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



De bisarra djuren i videon är inte igelkottar, utan strimmiga tanrekar (Hemicentetes semispinosus) från Madagaskar. Deras släkting vanlig tanrek (Tenrec ecaudatus) uppges ha rekordet bland däggdjuren när det gäller antal spenar och antal ungar i en kull, se svaret nedan. Den strimmiga tanreken producerar ultraljud, ohörbara för människan, genom att bringa specialutvecklade taggar i vibration. Baktill på ryggen sitter 15-16 taggar. I huden under dem finns snabbt kontraherande skelettmuskulatur. Troligen uppkommer ljudet genom att taggarna gnids mot varanda. Ljudproduktion genom att gnida kroppsdelar mot varandra, så kallad stridulering, är annars bara känd hos insekter, till exempel gräshoppor, syrsor och vårtbitare. Tanrekarnas ljud har i videon gjorts hörbara för människor med hjälp av en fladdermusdetektor. From YouTube, courtesy of BBC.

Jag och några vänner satt och diskuterade lite om elefanter och vi är oense om hur många spenar en elefanthona har. Vi har sökt och tittat lite varstans men finner nu att du är vår sista utväg. Tack på förhand.

Jag har fördjupat mig lite i ämnet spenar.

Elefanter har ett par spenar som är belägna i bröstregionen. Mjölkkörtlarna hos däggdjur anläggs under fosterutvecklingen i mjölklisterna, ett par förtjockningar i huden som löper från armhålorna till ljumskarna. Hos pungdjur och äkta däggjur (placentadäggdjur) är körtlarna försedda med spenar, hos kloakdjur med hår som leder mjölken till den diande ungen. Man tror att mjölkkörtlarna utvecklats ur en typ av svettkörtlar. Olika däggdjursarter har olika antal spenar och de kan var belägna på olika ställen längs med mjölklisterna. Hos vissa arter har olika individer olika antal spenar. Hos tamgris uppges totalantalet variera mellan 6 och 32, vanligen är det dock 12-14. Hos de flesta däggdjur finns jämna par av spenar, mera sällan ett udda antal, som hos opossum med totalt 13 spenar. Hos människor är det inte alltför ovanligt med extra bröstvårtor, oftast där en av mjölklisterna gick i fostret.

Oftast finns det fler spenar än det normala antalet ungar i en kull, men det finns undantag. Hos pungmård finns totalt 6-8 spenar, men upp till 24 ungar i kullen. Ett enda par spenar förekommer hos stora däggdjur som föder en eller två ungar, till exempel människor och andra primater, hästar, valar och elefanter. Enligt uppgift har man funnit det största totalantalet spenar hos vanlig tanrek (Tenrec ecaudatus), (en insektsätare från Madagaskar, Den kan ha upptill 29 stycken spenar. Den uppges också ha rekordet för antal ungar i en kull, upp till 32 stycken. En sydamerikansk pungnäbbmusart uppges ha totalt 25 stycken spenar. 2008, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Vi kom att prata om spenar och läste ditt svar om spenar. [Se föregående svar.] Du skriver att större däggdjur vanligen har ett par spenar. Men kor då? Får och getter får normalt två, ibland tre, ungar och de har två spenar medan kor normalt föder en kalv och har fyra spenar. Hur förklarar man detta evolutionärt?

Det är en bra fråga. Jag har inget svar på den. Som jag nämner i artikeln brukar stora däggdjur, som vanligen föder bara en unge, ha ett par spenar, inte två par som korna. Får och getter är nära släkt med nötkreatur och det är förvånande att de har färre antal spenar än kor.

Allmänt sett så är inte alla egenskaper hos djur funktionella. Icke funktionella egenskaper kan etableras bland annat genom att genvarianter har etablerats i en liten population genom ren slump (s.k. genetisk drift). Det kan också handla om egenskaper som tidigare varit funktionella, men nu inte är det och inte är till någon större nackdel för djuret. Nötkreatur, får och getter har med största sannolikhet en gemensam förfader. En spekulation är att en förfader till alla dessa djur var mindre, födde fler ungar och därför hade fler spenar. Hos förfäderna till får och getter reducerades antalet spenar, när djuren blev större och födde färre ungar. Hos oxdjuren skedde inte detta. Eftersom nackdelen var liten med två par spenar, var trycket inte särskilt stort att reducera antalet spenar genom naturligt urval. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Varför har manliga däggdjur bröstvårtor?

Mjölkkörtlarna anläggs hos däggdjur relativt tidigt under fosterutvecklingen. Två s.k. mjölklister bildas i huden på buksidan. De ligger i kroppens längsriktning på höger och vänster sida. Mjölklisterna finns bara hos däggdjur. I de båda mjölklisterna utdifferentieras ett antal mjölkkörtelanlag försedda med bröstvårtor eller spenar, olika antal hos olika däggdjursarter. Mjölkkörtlarna anses vara omvandlade svettkörtlar. Mjölkkörtlar finns bara hos däggdjur och har ingen känd funktion hos hannar.

När det gäller din fråga är det sannolikt på följande sätt. Mjölklisten anläggs och två bröstvårtor med mjölkkörtlar bildas tidigt under fosterutvecklingen. Detta sker innan fostret differentierats till hona eller hanne. Kanske är det nödvändigt att anläggningen sker så pass tidigt under utvecklingen och i så fall måste mjölklisterna anläggas både hos honliga foster och hos hanliga foster. Senare under utvecklingen kommer hanliga foster (under inflytande av Y-kromosomen som bara finns hos hannar) att utveckla hanliga könskaraktärer, medan honliga foster utvecklar honliga könskaraktärer. Hos pojkar kommer det då att finnas bröstvårtor med små mjölkkörtlar, men de kommer normalt inte att utvecklas vidare. Hos flickor gör de det vid puberteten under inflytande av kvinnliga könshormoner. Nackdelen med manliga bröstvårtor är sannolikt så liten, att de inte försvunnit under inflytande av det naturrliga urvalet. 1999, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Diande kut

Sälar och valar producerar en mjölk med oerhört hög fetthalt, se texten nedan. Courtesy of Nevit Dilmen from Wikimedia Commons under GNU Free Documentation License.

Hur fet är valmjölk?

Hos de flesta däggdjur har mjölken en fetthalt på mellan 2 och cirka 10 procent. En procent motsvarar 1 gram fett per 100 gram mjölk. Komjölk innehåller 3,7 procent och människomjölk 3,8 procent fett. Men högre fetthalter förekommer och de allra högsta hittar man bland valar och sälar, mellan 30 och 60 procent. För den antarktiska weddellsälen anges en maximal fetthalt på 57,9 procent, alltså en halt som vida överstiger den i vispgrädde. Weddellsälmjölk med den angivna fetthalten innehåller bara 27,2 procent vatten!

Man anser att mjölkens höga fetthalt hos valar och sälar möjliggör en snabb tillväxt hos ungarna, i all synnerhet en snabb ökning av späcklagrets tjocklek. Späcklagret isolerar ungarna mot värmeförluster. Denna isolering är nödvändig i ett kallt klimat, i synnerhet då djuren befinner sig i vattnet. Läs mer om isolerande späcklager på en annan sida.

Den höga fetthalten i sälmjölken kan också vara ett sätt för modern att spara på vatten. Så är det sannolikt också hos de ökenlevande känguruspringmössen hos vilka mjölken har en fetthalt på upp mot 30 procent.

Kolhydrathalterna och proteinhalterna i mjölken kan även de vara mycket olika hos olika däggdjursarter. Sälar har mycket låg kolhydrathalt i mjölken, mindre än 1 procent. Komjölk innehåller 5 procent kolhydrater, medan människomjölk har en ovanligt hög kolhydrathalt på 7 procent. Hos äkta däggdjur (men inte hos pungdjur) utgörs mjölkens kolhydratinnehåll nästan bara av sockerarten laktos. Mjölkens proteinhalt kan variera från cirka 1 procent upp mot 10 procent eller mer. För människa anges 1 procent, för ko 3 procent och för vissa sälar mer än 10 procent. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Diande föl

Diande föl kan ta upp antikroppar från råmjölken under cirka ett dygn efter födseln, se vidare texten nedan. Courtesy of TwoWings, in the public domain.

Jag går på naturbruksprogrammet på gymnasiet. Jag har en fråga om råmjölk. Jag läste att hästföls förmåga att ta upp antikroppar i råmjölk är begränsad. Några timmar efter födseln börjar "porerna" i tarmen stängas. Föl som då missat råmjölken får en sämre start i livet. Stämmer detta? Om så är fallet, gäller det även alla andra däggdjur? Tacksam för svar!

Råmjölk (colostrum) kallas den mjölk som däggdjurshonor producerar under tiden närmast efter ungarnas födsel. Den har en annorlunda sammansättning än den mjölk som senare produceras.

Föl kan ta upp antikroppar från råmjölken under cirka ett dygn efter födseln, sedan "stängs" tarmslemhinnan. Får fölen inte mjölk inom den perioden kan tarmen vara "öppen" lite längre. Jag har inga uppgifter på hur länge. "Stängning" innebär att de tarmceller som ligger närmast tunntarmens hålrum (slemhinnans epitel) förändras så att proteiner (t.ex. antikroppar) inte längre kan passera. Föl som inte får dessa antikroppar löper större risk att drabbas av infektioner, precis som flaskuppfödda spädbarn. Jag vet inte hur stor betydelse detta har för fölen.

Många andra däggdjursungar tar, precis som föl, upp antikroppar genom tarmväggen från råmjölken. Den tidsperiod under vilken detta kan ske är olika lång hos olika arter. Andra däggdjur saknar denna mekanism. Till dessa hör människan. Antikropparna i modersmjölk tas inte upp av spädbarnet, utan verkar i tarmens hålrum och skyddar där barnet mot vissa infektioner. Dessa antikroppar är av en särskild typ (IgA) som verkar i hålrum i olika organ. De hjälper till exempel till i försvaret mot förkylningar i näshålan. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Har kängurupappor (och andra pungdjurspappor) ficka? Alla jag frågar stirrar häpet på mig och frågar varför de skulle ha det. Men däggdjurspappor har ju bröstvårtor! Har funderat över detta i åratal och vore verkligen tacksam för ett klargörande.

Fundera ej mer. Känguruhannar och andra pungdjurshannar har inte den ficka (pung) som många pungdjurshonor har att förvara ungarna i. Ungarna föds hos pungdjuren i ett mycket tidigare utvecklingsstadium än ungar hos äkta däggdjur och pungen utgör ett skydd för dem. I pungen suger de sig under den första tiden efter födelsen fast vid spenarna. Men det finns rätt många pungdjursarter hos vilka honorna saknar pung, t.ex. en del opossumarter. Hos dem hänger ungarna fast i spenarna under honans buk. 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Nyfödd vallaby i honans pung

En nyfödd vallaby som kravlar i pälsen inne i moderns pung för att nå fram till en spene. Vallabyerna är små kängurudjur. Se en kängurunge som sitter fast på en spene på en annan sida. Courtesy of the Australian Broadcasting Corporation from Wikimedia Commons under GNU Free Documentation License.

Jag vill veta mer om hur jättekängurus baby utvecklas i pungen.

Kängurur är pungdjur. Pungdjurens foster utvecklas först i moderns livmoder, där de får näring av henne via en moderkaka. Näring från livmoderns vägg når fostret via gulesäckens blodkärl. Hos äkta däggdjur (placentadäggdjur) har gulesäcken ingen funktion. Läs om gulesäcken och de andra fosterhinnorna och om moderkakan (placentan) hos däggdjuren ovan på denna sida.

När känguruungen föds är den cirka 2 centimeter lång och väger mindre än 1 gram. Den är så liten att den egentligen är ett foster. Ändå kan den alldeles själv, med hjälp av sina kloförsedda framben, kravla sig in i mammans pung och suga tag i en spene. Spenen förstoras då så att ungen fastnar runt den. I flera veckor sitter ungen fast vid spenen och suger mammans mjölk. Den växer hela tiden. När den blivit större kan den göra sig lös från spenen och titta ut ur pungen. Lite senare kan lämna pungen för korta stunder. Så småningom tillbringar allt mera tid utanför pungen, men suger fortfarande mjölk. När den är sju till tio månader gammal lämnar den pungen för gott. En känguruunge kallas i Australien för en "joey".

Läs om varför pungdjursfostren så snart måste lämna moderns livmoder på en annan sida. 2004, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Leptocephaluslarv

En leptocephaluslarv, kanske en ål. Läs om ålens märkliga livshistoria i svaret nedan. Leptocephalus kallas ett larvstadium som finns hos tre ordningar bland benfiskarna, bland annat de ålartade fiskarna. Det går inte att säga vilken fiskart den här larven tillhör. Men ungefär så här ser våra ålar ut när de är på väg från Sargassohavet till Sverige. Leptocephaluslarver är som synes tunna och genomskinliga. De är, tillsammans med några så kallade isfiskar utanför Antarktis, kända för att vara de enda ryggradsdjur som saknar det syretransporterande blodpigmentet hemoglobin. Vuxna ålar har hemoglobin. Larverna är så tunna att syre kan transporteras med så kallad diffusion genom kroppsytan in till alla delar av kroppen. Utan hemoglobin blir de helt färglösa. Färglösheten och genomskinligheten gör dem svårare att upptäcka för rovdjur. Läs om genomskinliga djur på en annan sida. Courtesy of Dr. Antonio J. Ferreira and copyright California Academy of Sciences.

Hej. Jag undrar hur ålar fortplantar sig.

När det gäller ålens livshistoria finns en stor kunskapslucka. Man vet inte helt säkert vart de vuxna ålarna till slut tar vägen!

Ålar har liksom de flesta andra benfiskar yttre befruktning. Under leken släpper hannarna ut mjölke i vattnet och honorna ägg. Befruktningen och det befruktade äggets fortsatta utveckling äger rum i vattnet. Så småningom kläcks en larv från ägget.

Ålarna leker med största sannolikhet i Sargassohavet, ett tångrikt område långt ute i Atlanten. Ur ägget kläcks en genomskinlig, från sidan tillplattad larv som kallas leptocephalus. Leptocephaluslarverna driver med ytströmmarna mot Europas och Nordafrikas kuster. Vid kusterna genomgår de en omvandling (metamorfos) först till genomskinliga glasålar och sedan till färgade gulålar. Gulålarna vandrar upp i vattendragen och lever sedan många år i sötvatten som vuxna. En del ålar stannar dock kvar i kustområdena. Honorna vandrar i högre grad upp i sötvatten, medan hannarna i högre grad stannar kvar i kustvattnen.

Omställningen mellan att leva i saltvatten och att leva i sötvatten är större än man skulle kunna tro. I saltvatten är benfiskarnas kroppsvätskor mer utspädda med lösta ämnen än det omgivande havsvattnet, vilket gör att fiskarna ständigt förlorar vatten via gälar och kroppsyta med så kallad osmos. För att inte torka ut måste fiskarna dricka saltvatten! Läs om fiskars vattenproblem på en annan sida.

I sötvatten är problemet det motsatta. Fisken är mer koncentrerad med lösta ämnen än sötvattnet och tar därför upp vatten med osmos i gälarna och genom kroppsytan. Fisken skulle spricka om den inte ständigt avgav rikligt med urin! Ålen måste två gånger under sitt liv ställa om sig osmotiskt, först när gulålarna övergår till sötvattenliv och sedan när de vuxna ålarna vandrar tillbaka till havet.

Efter upp till många år i sötvatten ändrar ålarna färg och blir svarta på översidan och silverfärgade på undersidan. De kallas nu blankålar. Blankålarna slutar äta och vandrar ut i havet. På goda grunder antar man att de sedan vandrar till Sargassohavet för att leka och att de därmed sluter artens livscykel. Men man har inga direkta bevis för att så är fallet!

Det har funnits de som menat att våra ålar aldrig når fram till Sargassohavet och att de leptocephaluslarver som når våra kuster resulterar från de amerikanska ålarnas lek i Sargassohavet. Så är det inte. Molekylärbiologiska studier har nämligen klart visat att de amerikanska och europeiska ålarna tillhör två olika arter (Anguilla anguilla respektive Anguilla rostrata) som leker i olika, om än delvis överlappande, delar av Sargassohavet. De anatomiska skillnaderna mellan de två arterna är små. De har dock olika antal ryggkotor. Hybrider mellan de två arterna uppkommer, förmodligen där lekplatserna överlappar i Sargassohavet. Dessa hybrider kan fortplanta sig. De utgör dock en mycket liten del av de amerikanska och europeiska ålpopulationerna, utom på Island. Den isländska ålpopulationen består till cirka 15 procent av första generationens och senare generationers hybrider. Man kan inte förklara detta, men det har sannolikt att göra med Islands geografiska läge mellan de europeiska och nordamerikanska kontinenterna. Texten fortsätter under bilderna.

Sträng av tång flyter omkring i Sargassohavet
Sargassotång (Sargassum vulgare)

Överst ses en sträng av sargassotång som driver omkring på Sargassohavet. Strängarna kan bli flera kilometer långa. De har ryckts loss från Atlantens kuster, drivit med havsströmmarna och ansamlats i Sargassohavet, där det uppges finnas flera miljoner ton tång. Sargassohavet är ett jättestort område med stillastående vatten mitt i Atlanten. Det är beläget inuti en strömvirvel som i väster delvis utgörs av Golfströmmen. Det antas, på goda grunder, att ålen fortplantar sig där. Men ingen har någonsin sett ålarna leka. Nederst ses en art av sargassotång (Sargassum vulgare), en brunalg som utgör en stor del av Sargassohavets tångbestånd. Lägg märke till de gasfyllda blåsor som håller tången flytande. De fylls förmodligen med den syrgas som bildas vid deras egen fotosyntes eller med i havsvattnet löst syre och kväve som transporteras in i dem. Courtesy National Oceanic and Atmospheric Administration, in the public domain (above); courtesy and copyright of Valter Jacinto, from Encyclopedia of Life under Attribution-NonCommercial-ShareAlike 2.0 Generic License (below).

Efter kläckningen i Sargassohavet tar det upp till tre år för ålarna att nå våra vatten. Enligt en uppgift går det sedan 5-12 år för hannarna och 20-25 år för honorna, innan ålarna omvandlas till blankålar som ger sig iväg till Sargassohavet. Jag har också sett andra åldersuppgifter, dock i samma storleksordning. Rekordet i ålålder kan vara 88 år. Denna uppgift gäller en ål som levde i akvarium i Helsingborg sedan den var liten och således hindrades från att ge sig i väg till Sargassohavet. I Skåne brukade man förr placera en ål i brunnen. Brunnsålarna ansågs göra brunnsvattnet renare genom att äta upp små djur i brunnen. Det finns osäkra uppgifter om brunnsålar som varit betydligt äldre än 88 år. 2000, 2008, 2011, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Jo, jag skulle vilja veta skillnaden mellan ett litet barns skelett och en gammal persons skelett. Tacksam för svar!

Under fosterutvecklingen anläggs benvävnad på två sätt. Några ben anläggs genom att en skiva av bindväv förbenas. Sådan benbildning förekommer på många ställen i skallen och ansiktet samt i nyckelbenen. Benen i skalltaket bildas på detta sätt. Hos nyfödda barn är skalltaket inte helt förbenat. De mjuka oförbenade områdena kallas fontaneller. Fontanellerna blir successivt mindre och är vanligen helt förbenade vid 2 års ålder.

De flesta benen i skelett anlägges i stället genom att det först bildas en "modell" av benet i brosk. Denna broskmodell förbenas därefter. Hos långa ben börjar förbeningen i den mellersta delen (diafysen) så att det uppstår en "krage" av benvävnad runt broskmodellen. Diafysens inre delar förbenas sedan och det uppkommer en inre hålighet där benmärgen bildas. Förbeningen av benets ändpartier (epifyserna) börjar därefter och sker inifrån och utåt. Mellan epifyserna och diafysen, nära benets ändar, kvarstår under barnets uppväxttid två zoner av brosk, de så kallade epifysplattorna. I dessa plattor sker benets längdtillväxt genom att nytt brosk bildas på epifyssidan och genom att brosket förbenas på diafyssidan. Benets tjocklekstillväxt sker genom att ny benvävnad läggs till på dess utsida. När benet växt färdigt, förbenas även epifysplattorna. Detta sker, vid olika tidpunkter för olika ben i skelettet, mellan 12 och 25 års ålder. Då finns brosk kvar bara på benets ändar där det ingår i ledförbindelserna med angränsande ben. Sådant brosk kallas ledbrosk.

Benvävnad är inte en död vävnad. Även när benen vuxit färdigt sker det under resten av livet en ständig nedbrytning och nybildning av benvävnad. Benvävnad bryts ner av celler som kallas osteoklaster och nybildas av celler som kallas osteoblaster. På så sätt kan till benvävnadens struktur till och med anpassas efter de belastningar den utsätts för. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan


Zoofysiolog, skribent och webbansvarig Anders Lundquist,
   senior universitetslektor emeritus
Adress:  Biologiska institutionen, Lunds universitet,
Biologihus B, Sölvegatan 35, 223 62 Lund
 
Telefon: 046-222 93 53   Fax: 046-222 42 06
E-post:
Senast uppdaterad: Se årtal efter varje svar
Besök på sajten från den 11 oktober 2000:

Creative Commons License Detta verk är licensierat under en
Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-
-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens