De flesta sjöstjärnearter har fem armar, men som synes ovan finns det sådana som har fler. Copyright 1996 Corel Corporation.

Hej! Jag undrar hur sjöstjärnor fortplantar sig!

Sjöstjärnor är vanligen skildkönade. Fortplantningen sker som regel genom att honornas ägg och hannarnas spermier släpps ut i det omgivande havsvattnet. Befruktningen sker i vattnet. Det befruktade ägget utvecklas till en liten larv som kallas bipinnaria. Bipinnarialarven är pelagisk, d.v.s. den lever fritt i vattnet och inte på havsbottnen som de vuxna sjöstjärnan. Bipinnarian utvecklas så småningom till en s.k. brachiolaria. Med hjälp av ett speciellt häftorgan fäster sig brachiolarialarven vid ett underlag och omvandlas då från pelagisk larv till bottenlevande sjöstjärna.

Många havsdjur fortplantar sig liksom sjöstjärnorna med yttre befruktning och har pelagiskt levande larver. Fördelen med denna fortplantningsmetod är att djuren kan spridas till nya områden med havsströmmarna. Nackdelen är att dödligheten är stor. Därför måste de vuxna djuren producera mycket stora mängder ägg och spermier. Därmed kan ett stort antal larver utvecklas, ett så stort antal att tillräckligt många av dem lyckas bli vuxna djur. 1999.

Anders Lundquist

Till början på sidan

En leptocephaluslarv. Leptocephalus kallas ett larvstadium som finns hos tre ordningar bland benfiskarna, bland annat de ålartade fiskarna. Det går inte att säga vilken fiskart den här larven tillhör. Men ungefär så här ser våra ålar ut när de är på väg till Sverige från Sargassohavet. Leptocephaluslarver är som synes tunna och genomskinliga. De är, tillsammans med några så kallade isfiskar utanför Antarktis, kända för att vara de enda ryggradsdjur som saknar det syretransporterande blodpigmentet hemoglobin. Vuxna ålar har hemoglobin. Larverna är så tunna att syre kan transporteras med så kallad diffusion genom kroppsytan in till alla delar av kroppen. Utan hemoglobin blir de helt färglösa. Färglöheten och genomskinligheten gör dem svårare att upptäcka för rovdjur. Läs om genomskinliga djur hör. Courtesy of Dr. Antonio J. Ferreira and copyright California Academy of Sciences.

Hej. Jag undrar hur ålar fortplantar sig.

När det gäller ålens livshistoria finns en stor kunskapslucka. Man vet inte helt säkert vart de vuxna ålarna till slut tar vägen!

Ålar har liksom de flesta andra benfiskar yttre befruktning. Under leken släpper ut hannarna ut mjölke i vattnet och honorna ägg. Befruktningen och det befruktade äggets fortsatta utveckling äger rum i vattnet. Så småningom kläcks en larv från ägget.

Ålarna leker i Sargassohavet, ett tångrikt område långt ute i Atlanten. Ur ägget kläcks en genomskinlig, från sidan tillplattad larv som kallas leptocephalus. Leptocephaluslarverna driver med ytströmmarna mot Europas och Nordafrikas kuster. Vid kusterna genomgår de en omvandling (metamorfos) först till genomskinliga glasålar och sedan till färgade gulålar. Gulålarna vandrar upp i vattendragen och lever sedan många år i sötvatten som vuxna. En del ålar stannar dock kvar i kustområdena. Honorna vandrar i högre grad upp i sötvatten, medan hannarna i högre grad stannar kvar i kustvattnen.

Omställningen mellan att leva i saltvatten och att leva i sötvatten är större än man skulle kunna tro. I saltvatten är benfiskarnas kroppsvätskor mer utspädda än havsvattnet, vilket gör att fiskarna ständigt förlorar vatten via gälar och kroppsyta med s.k. osmos. För att inte torka ut måste fiskarna dricka saltvatten! Läs mer om detta här.

I sötvatten är problemet det motsatta. Fisken är mer koncentrerad än sötvattnet och tar därför upp vatten med osmos i gälarna och genom kroppsytan. Fisken skulle spricka om den inte ständigt avgav rikligt med urin! Ålen måste två gånger under sitt liv ställa om sig osmotiskt, först när gulålarna övergår till sötvattenliv och sedan när de vuxna ålarna vandrar tillbaka till havet.

Efter upp till många år i sötvatten ändrar ålarna färg och blir svarta på översidan och silverfärgade på undersidan. De kallas nu blankålar. Blankålarna slutar äta och vandrar ut i havet. På goda grunder antar man att de sedan vandrar till Sargassohavet för att leka och att de därmed sluter artens livscykel. Men man har inga direkta bevis för att så är fallet! Det har funnits de som menat att våra ålar aldrig når fram till Sargassohavet och att de leptocephaluslarver som når våra kuster resulterar från de amerikanska ålarnas lek i Sargassohavet. Nyare studier av enzymer hos ålar tyder dock på att de amerikanska och europeiska ålarna tillhör två olika arter som leker i olika (om än delvis överlappande) delar av Sargassohavet.

Efter kläckningen i Sargassohavet tar det upp till tre år för ålarna att nå våra vatten. Enligt en uppgift går det sedan 5-12 år för hannarna och 20-25 år för honorna, innan ålarna omvandlas till blankålar som ger sig iväg till Sargassohavet. Jag har också sett andra åldersuppgifter, dock i samma storleksordning. Rekordet i ålålder kan vara 88 år. Denna uppgift gäller en ål som levde i akvarium sedan den var liten och således hindrades från att ge sig i väg till Sargassohavet. I Skåne brukade man förr placera en ål i brunnen. Brunnsålarna ansågs göra brunnsvattnet renare genom att äta upp små djur i brunnen. Det finns uppgifter om brunnsålar som varit betydligt äldre än 88 år. 2000, 2008, 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hur förökar sig svampdjur?

Svampdjur kan föröka sig vegetativt (könlöst) genom att djuret delas upp i bitar som ger upphov till nya individer, genom förökningskroppar (gemmulae) eller genom knoppning. De är vanligen hermafroditer. De förökar sig könligt väg genom att äggceller och spermier släpps ut i vattnet och efter yttre befruktning ger upphov till larver med flimmerhår. Larverna fäster sig så småningom på havsbotten och ger upphov till nya individer. Hos många svampdjur transporteras spermierna i stället in i kanalsystemet hos en annan svamp där äggcellerna befruktas. Det resulterande embryot utvecklas inne i svampen till en larv som lämnar modern via kanalerna. Dessa svampdjur föder levande ungar, precis som däggdjur! Svampföräldern förser dock inte embryot med näring via en moderkaka. Detta kallas ovovivipari. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Livscykeln hos en manet. Stadierna följer efter varandra i medurs riktning. Livscykeln beskrivs i texten nedan. Modified after Ivy Livingstone and courtesy of BIODIDAC.

Om öronmaneter går sönder blir det fler då? Finns det olika kön? Hur parar öronmaneter sig? Hur länge lever de? Vad händer med dem på vintern? Hälsningar.

Öronmaneterna är skildkönade, det finns alltså både hannar och honor. Om öronmaneterna går sönder blir de inte fler, d.v.s. de vuxna djuren kan inte föröka sig genom delning. De fyra "öronen" som syns tydligt inuti maneten är djurens könsorgan, äggstockar hos honorna och testiklar hos hannarna. Parningen går troligen till så att hannarna släpper ut spermier i vattnet som honan fångar upp. Eventuellt överför hannen spermier direkt till honan. Spermierna transporteras sedan in till honans könsorgan där äggen befruktas. Hos öronmaneterna utvecklas sedan det befruktade ägget fäst vid en av honans munarmar och det ger så småningom upphov till en fritt i vattnet levande flimmerhårsförsedd liten larv som kallas för planula. Se bilden ovan. Planulorna fäster sig efter ett tag på bottnen och ger upphov till fastsittande s.k. polyper. En polyp består av ett rörformigt skaft som upptill är försett med tentakler. Nästa steg i utvecklingen är polypen ändrar form till en s.k. strobila som ser ut som en stapel med tallrikar. "Tallrikarna" snörps sedan av, en efter en, och ger upphov till fritt levande små maneter. En sådan liten manet kallas ephyra. Klicka här för att se en strobila och en ephydra i ett särskilt fönster (eller detta fönster). Fördelen med "strobileringen" är att en polyp kan ge upphov till många maneter. De små maneterna växer och utvecklas så småningom till vuxna maneter. En vuxen manet kallas medusa. Klicka här för att se en medusa i ett särskilt fönster (eller detta fönster). De vuxna maneterna lever mindre än ett år. Polyperna däremot är fleråriga och övervintrar. 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hur förökar sig kräftdjur och spindlar?

Hos kräftdjur finns vanligen skilda kön. De har inre befruktning och de befruktade äggen bärs ofta omkring av honan medan de utvecklas till larver, något som man kan se när man äter räkor. Tiofotade kräftdjur (bland annat kräftor, krabbor och räkor) saknar larvstadium. De flesta kräftdjur har emellertid ett larvform, nauplius, som utvecklas till en vuxen, antingen via flera stadier eller genom en radikal förvandling (metamorfos).

Spindlarna bland spindeldjuren har skilda kön och inre befruktning. Hanarna överför spermier till honorna med hjälp av de mundelar som kallas pedipalper. Honorna spinner en kokong kring de befruktade äggen. Inuti den utvecklas i äggen larver som lämnar kokongen och genomgår ett antal larvstadier, mellan vilka kutikulan ömsas, innan de blir vuxna. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag undrar hur räkor fortplantar sig! När man köper räkor har ju nästan alla rom. Är det för att alla som man fångar är honor?

De djur som vi i Sverige i gastronomiska sammanhang kallar räkor tillhör en art som heter nordhavsräka, Pandalus borealis. Nordhavsräkorna är s.k. protandriska hermafroditer. Det innebär att de när de blir vuxna först är hannar. Efter en tid ändrar de kön och blir honor. Alla stora räkor är således honor. Om räkorna sorteras efter storlek, kommer därför nästan bara honor att hamna på matbordet.

Nordhavsräkorna leker på hösten. Hannen placerar då först ett spermiepaket på honans undersida. Honan avger sedan äggen som befruktas när de passerar spermiepaketet på undersidan av hennes bakkropp. De befruktade äggen fastnar under bakkroppen och honan förvarar dem där hela vintern, medan de utvecklas. På våren kläcks ur ägget en frisimmande larv som lever ett planktonliv. Larven växer och undergår flera hudömsningar. Vid den sista hudömsningen omvandlas larven till en ung räka som sedan lever nära botten under cirka ett år. Därefter genomgår ungräkan en ny hudömsning och blir en könsmogen hanne som leker en eller ett par säsonger, innan den omvandlas till en hona. Honan leker sedan en eller ett par säsonger. Man tror att räkorna kan bli cirka 4-5 år gamla. 2000.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hej Anders, nu sitter jag här och skriver ett litet manus om vad myggor äter. Visst är det väl så att dom äter nektar som huvudföda både hanar och honor? Sen suger honorna blod när det är dags att lägga ägg. Men varför gör dom det? Vad är det i blodet dom behöver just då?

Det finns många familjer av myggor och det är endast ett par av dessa som suger blod från människor (stickmyggor, knott och vissa svidknott). Jag utgår ifrån att du avser familjen stickmyggor (Culicidae). Hos stickmyggorna suger båda könen nektar. Hos de flesta stickmyggsarter måste honorna dessutom suga blod, annars kan de inte producera ägg.

Eftersom äggen är större än spermierna måste honorna investera mycket mer energi vid produktionen av sina könsceller. De behöver dessutom få i sig mer näringsämnen som ska lagras i äggen. Dessa ämnen lagras i form av gula och myggornas ägg är gulerika, precis som fåglarnas. Skillnaden är att embryot hos insekter bildas runt om hela guleförrådet, medan det hos fåglar bildas som en några millimeter stor groddskiva på gulans yta. Gulan består av små gulekorn som innehåller bland annat proteiner, fett och kolhydrater. Ämnena i gulekornen används till att bygga upp embryot när det tillväxer. De bryts också ner för att ge energi till embryots tillväxt.

Proteiner är de kvantitativt dominerande komponenterna i celler, så också i det växande embryots celler. Problemet för mygghonorna är att nektar innehåller mycket små mängder proteiner. Blod, däremot, innehåller en hög halt av proteiner, främst i form av hemoglobin och plasmaproteiner. Blodet förser mygghonan med proteiner som bryts ner till aminosyror i matspjälkningapparaten. Aminosyrorna förs till fettkroppen (en motsvarighet till vår lever) där de används till syntes av guleproteiner. Desssa proteiner transporteras till äggstockarna där de tas upp av de blivande äggen (oocyterna). 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Kärlekspil från den vanliga trädgårdsnäckan Cepaea hortensis. Svepelektronmikroskopisk bild. Den vita skalstrecket motsvarar 0,5 mm. Courtesy of Joris M. Koene and Hinrich Schulenburg. From Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution 2.0 Generic License.

Finns det en snigel som heter kärlekssnigel som rätt nyligen upptäckts och som dessutom skickar iväg små pilar från skalet? Det sa nämligen en präst på en skolavslutning i onsdags.

Det finns inget som heter kärlekssnigel, men det ligger ändå något i vad prästen sade.

Sedan länge är det känt att en del landlevande snäckor skjuter in en pil av kalciumkarbonat i partnern samtidigt som de parar sig. Detta gäller bland annat vinbergssnäckan, den art som äts som en delikatess i Frankrike ("ätliga sniglar"). Snäckor är blötdjur som oftast är försedda med ett spiralvridet skal. De kallas ofta "sniglar" i dagligt tal, läs om detta här.

Kalciumkarbonat finns också i snäckornas skal och i de bergarter som kallas kalksten. Snäckans pil ser ofta ut precis som en pilspets, därav namnet. Den kallas på tyska "Liebespfeil" (vilket betyder kärlekspil) och på latin spiculum amoris.

De pilskjutande snäckorna är hermafroditer. En individ är alltså både hona och hane och de båda djuren skjuter nästan samtidigt av var sin pil vid parningen. Pilen bildas inte av skalet utan av en särskild säckformig körtel. Pilen skjuts i väg när muskler i körtelns vägg drar ihop sig och den tränger ofta djupt in i den andra snäckan. Pilen är klädd med slem som innehåller ett ämne, troligen ett protein, som påverkar den andra snäckan. Detta leder via en komplicerad mekanism till att en snäcka som träffar rätt får en större avkomma. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hur förökar sig rundmaskar?

Hos rundmaskar (nematoder) finns hanar och honor. Maskarna har inre befruktning och hanarna har utskott (spiculae) som används vid parningen. Honorna lägger ägg och dessa utvecklas till larver som genomgår ett antal larvstadier innan de blir vuxna. Mellan varje larvstadium ömsas hudens yttre kutikula ("hudömsning"), precis som hos insekter.

Man skulle kunna tro att insekterna är de djur som det finns flest individer av på jorden. men så är det inte. Det är rundmaskarna. Rundmaskar finns nästan överallt: i jord, i havsbottnar och som parasiter inuti nästan alla djur och växter. Jord kan innehålla tusentals eller till och med miljontals rundmaskar per kvadratmeter. En nematolog har hävdat att växtlighetens former skulle förbli urskiljbara i form av rundmaskar, även om alla växter plötsligt försvann, men de nematoder de innehåller blev kvar, svävande i luften.

De flesta rundmaskar är så små att man inte lägger märke till dem utan mikroskop. men det finns undantag. Den största nematod man känner till (Placentonema gigantisma) hittades i en kaskelottval och var 8 meter lång. Läs mer om rundmaskar här. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hur parar sig daggmaskar? Hur många ungar får de? Hur ser ungarna ut? Kan man se om de är släkt?

Daggmaskarna är så kallade hermafroditer vilket innebär att en mask är både hanne och hona på en gång. De lägger sig intill varandra när de parar sig. Äggen och spermierna hamnar i en så kallad kokong som masken utsöndrar. I den utvecklas de befruktade äggen till småmaskar som kläcks. Kokongen bildas runt den gördel som man tydligt ser bakom framänden på de vuxna maskarna. Jag vet inte hur många småmaskar som kläcks ur en kokong. Daggmaskarna har inga larver som insekterna. Småmaskarna ser alltså ut som föräldrarna. Det är nog väldigt svårt eller omöjligt att se på småmaskarna vilka som är släkt med varandra. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag undrar hur lansettfiskar förökar sig? Tar de hand om sina ungar? Hur utvecklas ungarna? Vad äter lansettfiskarna? Hur länge lever de och vad händer när de dör? Förmultnar de under sanden eller blir de uppätna?

Lansettfiskar är skildkönade och avger, precis som många fiskar, könscellerna till det omgivande vattnet där befruktning sker. Här är en bild och mer info om lansettfiskar och här beskrivs deras uppbyggnad. Notera att lansettfiskar inte är fiskar!

Lansettfiskarna tar inte hand om sina ungar. Larver kläcks ganska snart ut det befruktade ägget. Larverna simmar uppåt i vattnet och uppehåller sig där under några månader. De skaffa föda genom att filtrera plankton (se nästa stycke) och utvecklas så småningom till vuxna lansettfiskar. De vuxna simmar ner mot sandiga bottnar, gräver ner sig med bara huvudet synligt ovanför sanden och fortsätter filtrera föda. Men de kan också simma.

Lansettfiskar är så kallade filtrerare. De tar in vatten genom munnen, pressar ut det genom ett stort antal springor i den så kallade gältarmen och sedan ut ur kroppen genom en öppning på buksidan. Planktonorganismer och andra små födopartiklar fastnar i slemmet på de gälbågar som finns mellan springorna. Slemmet med födopartiklarna transporteras sedan med hjälp av flimmerhår vidare i mag-tarmkanalen. Där bryts partiklarna ner och nedbrytningsprodukterna tas upp i kroppen. Läs mer om gältarmen här.

Det finns djur som äter lansettfiskar, bland annat bottenlevande fiskar och en del kräftdjur, kanske också havsfåglar. Men det kan ju hända att en lansettfisk dör i sanden, äts upp av av djur som lever där eller bryts ner av bakterier. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Vad är fördelarna med yttre befruktning och med inre befruktning?

Yttre befruktning är den ursprungligaste metoden. Denna metod är bara möjlig i vatten. Hanar och honor släpper ut könscellerna i det omgivande vattnet. Vanligen måste stora mängder könsceller avges, eftersom ett stort antal äggceller och spermier går förlorade. Djuren satsar på kvantitet, snarare än på kvalitet i form av skydd åt könsceller och embryon. För att underlätta befruktning är det viktigt att könscellerna avges samtidigt på en bestämd plats. Hanar och honor avger sina könsceller vid en viss tidpunkt och samlas då ofta på särskilda lekplatser. Detta gäller till exempel många av våra vanligaste fiskar och flertalet ryggradslösa djur i havet. En del landlevande djur, bland annat groddjur, uppsöker vatten vid fortplantningen och har yttre befruktning.

Inre befruktning är nödvändig på land för att inte könscellerna ska dö av uttorkning, men förekommer också hos många vattenlevande djur. Befruktningen kan åstadkommas genom att spermier förs in i honans reproduktionsorgan med hjälp av hanens parningsorgan (penis). Den kan också ske genom att hanen för in en behållare med spermier (en spermatofor) i honan, ofta med hjälp av speciella extremiteter. Det senare gäller bland annat bläckfiskar, vissa kräftdjur och hajar.

Hos de flesta djur med inre befruktning befruktas äggcellerna inne i honans kropp varefter äggen lämnar kroppen genom äggläggning. Sådana ägg är ofta skyddade mot uttorkning och mekaniska skador av ett eller flera tjocka äggskal, som bildas efter befruktningen. Tjocka skyddande skal kan inte förekomma hos djur med yttre befruktning, eftersom de skulle hindra spermiernas inträde i äggcellen. Även tjocka skal måste dock släppa igenom syre och koldioxid, vilket gör dem genomträngliga för vatten. Därför sker på land ändå en viss vattenförlust under embryots utveckling inne i ägget. De flesta landdjur lägger därför äggen på fuktiga ställen. Men ägg av en del landdjur, t.ex. vissa insekter, har en mycket låg vattengenomsläpplighet och kan ändå utbyta syre och koldioxid.

Vissa djur vårdar äggen och avkomman som kläcks ur dem. Detta gäller fåglar, men bland annat också vissa vattenlevande djur och en del insekter, t.ex. tvestjärtar. Eftersom chansen då blir större att avkomman överlever, behöver dessa djur inte producera lika stora mängder könsceller. De satsar på kvalitet snarare än på kvantitet.

Andra sätt att satsa på kvalitet och öka chansen för att avkomman ska överleva är ovovivipari och vivipari. Läs om ovovivipari och vivipari här.

Inre befruktning, ovovivipari och vivipari har utvecklats många gånger under evolutionens gång i olika djurgrupper, både på land och i vatten. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Schema över den tidiga embryonalutvecklingen hos djur. Med detta basschema som grund har många varianter utvecklats. Det befruktade ägget genom går celldelningar som kallas klyvningar. De första fem klyvningarna ger upphov till 2 celler, 4 celler, 8 celler, 16 celler respektive 32 celler. Klyvningar skiljer sig från vanliga celldelningar genom att dottercellerna inte tillväxer mellan delningarna. Klyvningarna är ofta synkrona, d.v.s. alla celler delar sig samtidigt. Efter klyvningen följer blastulationen som resulterar i en ihålig boll av celler, blastulan. Blastulans omgivande cellskikt kallas blastoderm och dess hålighet blastocoel. Vid gastrulationen buktar blastulans ena pol in. Detta leder till att blastocoelets volym minskar och till att en ny hålighet uppkommer. Den nya håligheten kallas urtarm (archenteron). De sista fyra bilderna är genomskurna så att man ser blastocoelet och urtarmen. Modified after Ivy Livingstone and courtesy of BIODIDAC.

Vad är kännetecknen för hur ett ryggradslöst djur utvecklas som embryo? Är det stor skillnad ifrån ryggradsdjurens utveckling redan från början?

Det finns stora skillnader i embryonalutvecklingen mellan olika ryggradslösa djur, framför allt när det gäller den senare delen av utvecklingen. Man bör betänka att de ryggradslösa djuren består av ett 30-tal stammar, medan ryggradsdjuren tillsammans med sjöpungar och lansettfiskar utgör en enda stam, Chordata (ryggsträngsdjur). Stammar eller phyla (sing. phylum) kallas de huvudgrupper som djurriket indelas i. Med djur menar jag här bara flercelliga organismer. Numera räknas inga encelliga organismer till djuren.

Inte desto mindre så är likheterna i den tidiga embryonlalutvecklingen bland djurrikets alla stammar rätt stora, något som starkt stöder tanken att alla stammarna har ett gemensamt ursprung. Hos de flesta phyla sker således först klyvningdelningarna, då det befruktade ägget delar sig upprepade gånger så att en boll bestående av många celler uppkommer. Vid blastulationen uppkommer en hålighet , det s.k. blastocoelet, inuti bollen och vi får en blastula. Sedan sker gastrulationen som resulterar i tvåväggig struktur, gastrulan. Enklast bildas gastrulan genom att blastulans vägg buktar in så att blastocoelet blir mindre och en ny hålighet uppkommer, den s.k. urtarmen.

Hos en rad djurgrupper har klyvningsförloppet och gastrulationen starkt förändrats, men inte mer än att man kan härleda utvecklingsförloppen från det som beskrivits ovan. Annorlunda utveckling uppträder särskilt hos grupper vars ägg innehåller mycket förrådsnäring i form av gula. Insekterna utgör ett exempel. Hos dem delas bara äggets ytskikt upp i celler vid klyvningen. Resultatet blir ett yttre skikt av celler som kallas blastoderm och en enda mångkärnig och gulerik jättecell innanför blastodermet. Fåglar, kräldjur och de flesta fiskar utgör ett annat exempel. Hos dem kommer bara en liten del av ägget övre ytskikt att klyvas så att en skiva av celler uppkommer ovanför den mycket gulerika och kärnlösa återstoden av ägget. 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Eremitkräftor gömmer sin mjuka bakkropp i ett snäckskal. När de blir större byter de till ett större snäckskal. Denna kräfta uppges vara av släktet Diogenes, uppkallat efter den grekiske filosofen Diogenes från Sinope. Enligt Diogenes etik skulle man leva enkelt. Själv bodde han i en tunna, så till vida påminnande om en eremikräfta. När han erbjöds en belöning av Alexander den store, lär han ha bett värlsdhärskaren, makedonernas konung, att flytta på sig för att inte skymma solen. Ibland önskar man att man var lika slagfärdig. From Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License.

Hur växer djur med skal? Ömsar de skal? Ibland är skalet ganska mjukt och ibland väldigt hårt.

Kräftdjur har ett yttre skelett (kutikulan, "skalet") bestående av dött material, bland annat kitin och kalciumkarbonat (kalk). Det är kalciumkarbonaten som gör skalet hårt. Skalet kan inte utvidgas. För att djuren ska kunna växa måste de göra sig av med skalet ("hudömsning"). När de gjort så är kroppsytan mjuk och kräftdjuren sårbara. Huden utvidgas sedan och kroppen blir större. Därefter producerar de levande hudcellerna ett nytt större skal. Eremitkräftor har hela livet en mjukskalig bakkropp, som de skyddar genom att bosätta sig i ett gammalt snäckskal.

Musslor har ett hårt skal av bland annat kalciumkarbonat. De båda skalhalvorna omsluter hela kroppen. Musslorna ömsar inte skal. När djuret tillväxer inne i skalet så producerar celler i manteln mer skalmaterial så att skalet tillväxer i kanten. Eftersom musslor (precis som träd) växer långsammare på vintern kan det uppkomma årsringar i skalet. Läs här om musslors ålder.

Snäckor har också ett hårt kalciumkarbonatskal. De tillväxer på liknande sätt som musslor. Manteln producerar nytt skalmaterial när snäckan växer. På så sätt uppkommer det fler och större skalvindlingar ju större snäckan blir. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag är lärare till en åk 5 och två av mina elever hittade häromdagen en gräsulvslarv, varpå klassen blev mycket nyfikna på fjärilar och deras livscykel. Massor av frågor dök upp som vi försökt ta reda på, men några frågor har vi inte lyckats hitta tillfredsställande svar på. Vad är det som sker i puppan, hur kan larven byggas om till en fjäril inne i puppan? Hur kan larven överleva inne i puppan? Andas den genom puppans hud eller behöver den inte andas? Vi hoppas att du kan hjälpa oss med svar.

Alla insekter genomgår flera larvstadier. Mellan larvstadierna sker kutkulaömsning ("hudömsning"). Kutikulan är hudens yttre döda skikt och utgör insekternas yttre skelett. Innan ömsningen släpper den gamla kutikulan från resten av huden, huden tillväxer genom celldelningar och en ny kutikula byggs upp av hudcellerna under den gamla kutikulan. Den gamla kutikulan brister och avlägsnas. Den nya är mjuk och utvidgas genom att larven ökar sin kroppsvolym. Ofta gör larven detta genom att svälja vatten eller luft. Så småningom hårdnar kutikulan. När den hårdnat kan larven inte öka i storlek. Men tack vare kutikulaömsningarna kan larven ändå växa och bli större.

Hos insekter med ofullständig förvandling, t.ex. gräshoppor och trollsländor, ser larvstadierna ut som de vuxna frånsett att de i början saknar vingar. Larverna kallas ofta nymfer. Vingarna utvecklas successivt från larvstadium till larvstadium. Den sista hudömsningen ger en vuxen insekt med fullt utvecklade vingar.

Hos insekter med fullständig förvandling, t.ex. fjärilar, flugor och skalbaggar, ser larverna helt annorlunda ut än de vuxna och saknar vingar. Dessutom är ett puppstadium inskjutet mellan det sista larvstadiet och den vuxna insekten. I puppan sker en drastisk omvandling som leder till att en vuxen bevingad insekt så småningom kläcks från puppan.

Kutikulaömsningen från det sista larvstadiet till puppan sker på vanligt sätt. Men i samband med ömsningen krängs inbuktningar av huden (som inte syns utanpå larven) ut och in, så att de bildar utskott från kroppsytan. Dessa utskott syns utanpå den färdiga puppan, även om de ibland kan vara fastklistrade vid kroppen. Utskotten innehåller celler som kan dela sig och på ett programmerat sätt utvecklas till nya kroppsdelar. De ger bland annat upphov till den vuxna insektens ben, antenner och vingar.

Larvens trakésystem finns kvar i puppan. Puppan kan därmed andas med hjälp av sina luftfyllda trakéer, precis som larver och vuxna insekter. Nya trakérör växer ut, bland annat till benen och andra nybildade kroppsdelar. Läs om trakéer här.

En del inre organ i larven bryts helt ner till en näringrik soppa som kan användas till att bygga upp nya organ. Detta gäller särskilt larvens muskulatur som i regel är helt annorlunda än den vuxna insektens. Delande celler ger sedan upphov till nya muskler.

Andra organsystem hos larven finns kvar, men ombildas. Gamla celler dör och nya bildas genom celldelningar. De nya cellerna specialiseras genom s.k. celldifferentiering och ger upphov till olika celltyper. Till dessa organ hör nervsystemet och ofta magtarmkanalen.

Lite förenklat kan man säga att insekternas larvstadium är ett tillväxtstadium, medan det vuxna stadiet är specialiserat för fortplantning och spridning till nya områden. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Framänden på en axolotl. Notera de fjäderformade yttre gälarna som visar att djuret är en larv. Vuxna salamandrar har inga gälar. De andas via lungorna och huden. Lunglösa salamandrar (familjen Plethodontidae) har dock förlorat lungorna och andas enbart genom huden. Courtesy of Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported License.

Finns det larver som föds till larver och förblir larver fram till de dör?

Jo, intressant nog så finns det det. Det förekommer hos vissa djur att det vuxna stadiet försvunnit och att larverna i stället blir könsmogna. Detta kallas permanent neoteni och förekommer bland annat hos vissa salamanderarter. Dessa salamandrar blir könsmogna i det vattenlevande larvstadiet. Bland dessa salamandrar kan olmarna (finns i Nordamerika och Sydeuropa) aldrig metamorfosera till ett vuxet stadium. Axolotlarna (finns i Nordamerika) kan i vissa fall metamorfosera till vuxna individer, till exempel om vattenhålet de lever i torkar ut. Ordet axolotl är ett av våra få aztekiska låneord och betyder "vattnets tjänare".

Enligt en teori så uppkom ryggradsdjuren ur frilevande larver av fastsittande djur genom permanent neoteni. Dessa larver anses ha liknat nejonögonens ammocoeteslarver, linålarna. Numera har de flesta dock gått ifrån denna teori. Människan saknar ju larvstadium, men vuxna människor uppvisar neotena drag i sin anatomi jämfört med vuxna människoapor, bland annat ett proportionellt sett stort huvud med hög panna och litet käkparti. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag undrar varför hudceller ofta delar sig, medan muskelceller och nervceller sällan delar sig?

Olika celltyper i kroppen delar sig olika ofta. I vävnader som utsätts för stort slitage delar sig cellerna ofta. Huden slits ju och behöver förnyas. Det yttersta döda hornlagret i överhuden (epidermis) slits ständigt av. De delande hudcellerna ger upphov till nya celler som fylls med proteinet keratin (hornämne) och fyller på det skyddande hornlagret underifrån så att det förblir lika tjockt som tidigare. Läs mer om huden här. Cellerna på insidan av magsäck och tarmar delar sig också ofta, eftersom de skadas när maginnehåll och tarminnehåll passerar och därför behöver ersättas av nya celler.

De flesta nervcellstyper delar sig inte hos vuxna människor. En av flera möjliga funktioner med detta kan vara att nervceller lagrar minnen som skulle försvinna om nervcellen dog. I vissa delar av hjärnan finns dock celler som delar sig och ger upphov till nya nervceller.

Leverceller och njurceller delar sig bara om organen skadas så att det blir färre celler i organen. Man säger att de regenererar. Om en bit av levern måste tas bort så tillväxer den återstående delen genom att cellerna delar sig. På så sätt kan den ursprungliga levermassan återställas. Läs om regeneration nedan på denna sida.

Skelettmuskelceller är jättestora celler med flera kärnor som inte kan dela sig. Om en bit av en muskel förstörs kan stamceller i muskeln dela sig och ge upphov till nya muskelceller. Vid styrketräning tillväxer musklerna men är inte på grund av celldelningar utan på grund av att de befintliga cellerna ökar i storlek. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hej Anders. Låt mej föra ett förenklat resonemang. Antag att en elefant är tusen gånger större än en mus. Är då elefantens celler tusen gånger större? Har elefanten tusen gånger större mitokondrier i cellerna eller tusen gånger fler mitokondrier? Om cellerna är lika stora, är då elefanten tusen gånger mer "intelligent" än musen eller behöver elefanten tusen gånger fler hjärnceller för att styra tusen gånger fler muskelceller och andra celler?

Du tar upp intressanta frågor. Celler hos olika djur kan variera i storlek. Olika typer av celler är också olika stora. Men den allmänna principen är att cellstorleken hos alla djur håller sig inom vissa gränser. Den övre gränsen betingas förmodligen bland annat av transportproblem. Transporter inom cellen kan bli för långsamma om cellen är för stor. Syrgastranporten in i cellen försvåras också om cellen är för stor. Den nedre gränsen betingas förmodligen av att cellen måste rymma alla de komponenter som är nödvändiga för att den ska fungera. Den måste till exempel ha en kärna som rymmer hela dess arvsmassa och så många mitokondrier att den kan producera tillräckligt mycket ATP. ATP är den energikälla som används vid de flesta energikrävande processer i cellen.

Elefanten är således större än musen på grund av den har fler celler, inte på grund av den har större celler. Elefanten har därför många fler nervceller i sin hjärna än musen. Den behöver ett större antal nervceller för att styra ett större antal muskelceller och för att ta emot information från ett större antal sinnesceller. Men ett större antal nervceller ger också en möjlighet att utveckla ett mer komplicerat beteende och, eventuellt, en "intelligens". "Intelligens" är en dåligt definierad term och det är tveksamt om man ska kalla elefanter "intelligenta". Men för att utveckla högre mentala förmågor behöver ett djur en stor hjärna med många nervceller. Så det är inte en tillfällighet att människan är ett förhållandevis stort djur. Små djur, som möss och insekter, har sannolikt för få nervceller i sin hjärna för att kunna utveckla högre mentala förmågor.

Intelligensen beror förstås inte enbart på hjärnans storlek. Den beror även på hur pass komplext kopplingsschemat är mellan nervcellerna och på de enskilda nervcellernas funktion. Den beror också på vilka delar av hjärnan som är förstorade. Människan har en kraftigt förstorad storhjärnsbark. Denna bark innehåller stora områden som inte är direkt inblandade i styrning av muskler eller mottagande av sinnesintryck. Dessa områden bidrar till komplexa mentala funktioner, till exempel medvetandet. Allt detta förklarar hur människan kan vara mer mentalt avancerad än en elefant, som har en mycket större hjärna, och till och med än valar med mycket stora hjärnor. Läs mer här om hjärnors storlek. 2004, 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Det sägs att strutsägget är världens största cell. Är det verkligen så? Om man strikt skulle svara hur stor strutsens äggcell är, hur stor är den då? Räknas gulan och vitan till äggcellen? Är de den cell som sen delar sig och blir fågelungen? Många frågor, mycket tacksam för svar.

Ett fågelägg består av en enda cell samt ett antal höljen. Höljena består inte av celler. Cellen utgörs av gulan minus det tunna innersta höljet. Cellen har ytterst, som alla andra celler, ett mycket tunnt cellmembran. Cellen innehåller också en cellkärna. Den uppkommer genom tillväxt av en normalstor cell som kallas oocyt. Det tunna innersta höljet är det så kallade vitellinmembranet. Det är också tunnt, men mycket tjockare än cellmembranet. Det är vitellinmembranet som håller ihop gulan och det är det vi känner när vi sticker hål på gulan i ett hönsägg. Cellmembranet är för tunnt för att urskiljas. De övriga höljena är vitan, två skalmembraner och skalet. Läs mer om dem här.

Strutsäggets gula, exklusive dess vitellinmembran, brukar räknas som den största cell som finns idag. Den uppges vara cirka 8 cm i diameter. Bland de utdöda elefantfåglarna från Madagaskar förekom ännu större ägg som sannolikt hade ännu större gulor. Det finns bara skal kvar av dessa ägg som kunde ha en volym på upp till sju liter. Elefantfåglarna dog ut för inte så länge sedan, möjligen fanns de kvar så sent som på 1600-talet. En intressant spekulation är att det var dessa fåglar som gav upphov till den arabiska legenden om Fågel Rock.

Hajar och rockor har mycket gulerika ägg som kan vara väldigt stora. Äggkapslarna kan vara flera decimeter långa. Äggcellen hos någon av de större arterna kan mycket väl vara större än strutsens, men jag har inte hittat några säkra data.

Kärnan i ett fågelägg är belägen i den så kallade groddskivan, den lilla vita platta som man kan se på gulan. När ett befruktat fågelägg utvecklas så är det bara groddskivan som delas upp i celler vid de så kallade klyvningsdelningarna. Embryot och fosterhinnorna härstammar från dessa celler. Huvudparten av gulan innesluts av en fosterhinna som växer ut från groddskivans kant och till slut omsluter gulan helt, så att en gulesäck bildas. Gulan i gulesäcken fungerar endast som upplagsnäring åt det växande embryot.

En ägggula (utan vitellinmembran) är alltså en cell, men en märklig sådan. Grundläggande processer som normalt kännetecknar celler äger bara rum i den lilla groddskivan och i de strukturer den ger upphov till. Exempel på sådana processer är DNA-syntes, proteinsyntes och celldelning. Huvudparten av gulan fungerar faktiskt som om den var en utanför celler belägen (extracellulär) struktur. Ändå börjar den sin bana inuti en cell. 2004, 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hej! Min undring är hur går det till när det blir tvillingar. Är det en spermie som befruktar ägget och så blir det en dubblering av ägget eller är det två spermier som befruktar ägget? Tusen tack för hjälpen, ha en bra dag!

Enäggstvillingar bildas genom att ett embryo, utvecklat ur ett ägg som befruktats av en spermie, tidigt under sin utveckling klyves i två delar. De båda delarna utvecklas sedan till var sitt embryo. I mycket sällsynta fall är separationen mellan delarna ofullständig vilket ger siamesiska tvillingar. Enäggstvillingar har exakt samma genotyp (genuppsättning) och är därför också alltid av samma kön. Tvåäggstvillingar bildas genom att två ägg befruktas med var sin spermie och har därför olika genotyp och kan vara av samma eller olika kön. De flesta däggdjur föder fleräggsmånglingar, alltså flera ungar som härstammar från flera olika befruktade ägg. Större däggdjur föder dock oftast bara en eller två ungar. Mindre däggdjur däremot tenderar att föda flera ungar. Ett märkligt förhållande som kallas polyembryoni förekommer hos vissa bältor. De kan föda upp till tolv ungar som alla härstammar från samma ägg. Alla ungarna är då av samma kön med samma genotyp. Om ungarna är tolv är de alltså enäggstolvlingar. Hos vissa parasitiska steklar kan upp till två tusen individer uppkomma ur ett ägg, alltså enäggstvåtuslingar.

Om flera spermier för in sina kärnor i samma ägg så talar man om polyspermi. Hos de flesta djur (människan inkluderad) finns det spärrmekanismer som hindrar polyspermi. Hos en del djur förändras äggets hölje (som hos däggdjur kallas zona pellucida) när den första spermien passerat, så att efterkommande spermier hindras. Hos andra djur förändras äggets yta, så att polyspermi förhindras. Hos djur som inte förhindrar polyspermi, kommer normalt endast en spermiekärna förenas med äggets kärna, medan de övriga spermiekärnorna degenererar. Om det skulle förekomma att två spermiekärnor ändå förenas med äggets kärna, så skulle detta leda till att embryots kromosomtal bli för högt och obalanserat. Sådana embryon överlever inte hos människan. 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hej. Skriver till dig med anledning av en diskussion som uppstått på min arbetsplats huruvida det kan utvecklas två kycklingar ur ett ägg. De flesta har sett att det ibland förekommer dubbla gulor i ägg, men kan det ur detta utvecklas två kycklingar? Vi har letat info men inte kommit fram till något entydigt svar. Glad Påsk!

Detta är en viktigt fråga som ovillkorligen måste utredas, nu då påsken närmar sig.

Tvillingembryon förekommer hos höns (och hos andra fåglar t.ex strutsar) men det finns inte många rapporter om detta. Det handlar både om tvillingembryon från ett ägg med två gulor (motsvarande tvåäggstvillingar hos människan) och tvillingembryon från ett ägg med en gula (motsvarande enäggstvillingar hos människa). Den senare typen av tvillingembryon kan också framställas på experimentell väg.

Men tvillingarna tycks sällan överleva längre än fram till kläckningen, eventuellt något längre. En rapport beskriver ett par strutstvillingar från två gulor som dog strax innan kläckningen. En annan rapport anger att en kycklingtvilling överlevde i 10 veckor efter kläckningen, medan den andra tvillingen från samma gula dog efter 4 dagar.

En rimlig förklaring den dåliga överlevnaden skulle kunna vara att fågelembryon har tillgång en begränsad mängd näring i form av gula och vita. Däggdjursembryon tillförs ju hela tiden näring från modern via moderkakan.

Läs även här om fågeläggets uppbyggnad och ovan om de största äggen. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hej! Jag undrar hur man tar reda på om ett beteende är genetiskt styrt eller inte. En undrande tjej.

Först är det viktigt att notera att det inte handlar om arv eller miljö. De allra flesta egenskaper påverkas, i varierande grad, av både arv och miljö. Ibland kan arvet vara viktigast, ibland miljön.

En metod som används hos människor är så kallade tvillingstudier. Enäggstvillingar har samma genetiska uppsättning (genotyp), medan tvåäggstvillingar har olika. Läs mer här ovan om detta.

Man kan jämföra en stor grupp av enäggstvillingar med en jämförbar grupp av tvåäggstvillingar. De båda tvillingarna i varje tvillingpar ska ha vuxit upp tillsammans i samma familj. Man kan då antaga att båda utsatts för samma miljö. Om det är vanligare att båda tvillingarna i ett enäggspar uppvisar en egenskap än att båda tvillingarna i ett tvåäggspar uppvisar den så kan man antaga att egenskapen åtminstone delvis är nedärvd. Ju större denna skillnad är mellan de båda typerna av tvillingar, ju större betydelse har arvet och ju mindre miljön.

Man kan också jämföra par av enäggstvillingar som vuxit upp tillsammans med andra par som vuxit upp skilda från varandra. Likheter mellan tvillingar som vuxit upp skilda från varandra kan antagas vara till stor del ärftligt betingade.

Tvillingstudier är emellertid inte en helt problemfri metod. Antagandet att tvillingar som vuxit upp tillsammans har utsatts för samma miljöinflytande är inte helt riktigt. Exempelvis så kan deras miljö under fosterperioden varit rätt olika. Tvillingar i ett par skiljer sig ofta rätt mycket i födelsevikt. Det kan också finnas vissa ärftliga skillnader mellan enäggstvillingar. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Vad är en jungfrufödsel? Det skulle vara fint om du vill svara. Med vänliga hälsningar.

Vuxna djur är nästan alltid diploida, det vill säga de har varje kromosom i dubbel upplaga. Könscellerna (ägg och spermier) bildas däremot genom s.k. meios (reduktionsdelning). De blir därvid haploida med ett exemplar av varje kromosom och således hälften av det diploida kromosomantalet. Vid befruktningen återställs kromosomantalet. Det befruktade ägget, och därmed det embryo som utvecklas ur ägget, erhåller då det diploida kromosomtalet. Partenogenes ("jungfrufödsel") förekommer hos en del djur och innebär att en vuxen diploid eller haploid individ utvecklas från ett obefruktat ägg. Hos vissa djur med partenogenes sker, när ägget bildas, ingen meios som halverar kromosomtalet. Då uppkommer partenogenetiska diploida honor. Så kan det vara hos hjuldjur (rotiferer) och hinnkräftor (vattenloppor, cladocerer). Hos andra sker en meios och spermien aktiverar ägget utan att befrukta det. På så sätt kan haploida honor uppkomma hos en del rundmaskar (nematoder). Hos myror, bin och andra steklar ger obefruktade haploida ägg upphov till hannar (hos bina kallade drönare) och befruktade diploida ägg till honor (hos myror och bin av två typer, arbetare eller drottningar). Hos vissa djur (t.ex. bladlöss) kan generationer som fortplantar sig partenogenetiskt omväxla med generationer med könlig förökning. Partenogenes är inte känd hos däggdjur. Detta kan tänkas bero på att kromosomerna hos däggdjuren är kemiskt modifierade så att äggets och spermiens kromosomer har olika egenskaper (så kallad genomisk prägling). Detta innebär att vissa gener är aktiva endast på den kromosom inom ett kromosompar som kommer från spermien, andra bara på den kromosom som kommer från ägget. 2002, 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Varför finns det honkön och hankön?

Förökning på icke könlig väg kan ske genom att delar av ett djur ger upphov till nya individer eller genom partenogenes (se ovan). Sådan förökning ger upphov till genetiskt identiska individer som tillsammans utgör en klon. Vid könlig förökning sker däremot en omkombination av gener dels genom att kromosomer från fadern och modern fördelas på olika sätt till olika individer inom avkomman, dels genom att det under meiosen (se ovan) sker ett utbyte av gener mellan de båda kromosomerna i ett kromosompar inom den diploida kromosomuppsättningen. En nyuppkommen mutation kan också snabbt sprida sig inom populationen. (En population är alla de individer av en art som finns i ett område.) Den nyuppkomna mutationen kan dessutom eventuellt kombineras med andra mutationer. Allt detta ger en stor genetisk variabilitet hos individerna och detta anses vara den stora fördelen med könlig förökning. Variabiliteten ger ett utgångsmaterial för det naturliga urvalet att verka på och ökar chansen att en del individer inom en population överlever när miljön förändras.

Det finns emellertid nyare konkurrerande teorier som försöker förklara fördelarna med könlig förökning på andra sätt. De olika teorierna behöver inte utesluta varandra. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hej! Jag undrar om det finns ormar med två huvud? Det är nämligen så att jag har blivit osams med min kompis på grund av det. Han tror inte att det finns och jag tror att de finns.

Det finns inga ormar som normalt har två huvud. Däremot kan det hos ryggradsdjur mycket sällsynt som en missbildning uppträda individer med två huvud. Denna missbildning förekommer också hos ormar. Det finns människor med två huvud. Dessa fungerar inte som en individ, utan de är två personer som delar samma kropp. De kan betraktas som en slags siamesiska tvillingar. 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Vilka delar eller organ man kan ta bort på människokroppen och personen kan fortfarande leva ett någorlunda normalt liv?

Jag ger exempel på organ som man kan klara sig utan. Det är ingen fullständig lista.

Flera lymfatiska organ (som har funktioner i immunförsvaret) opereras rätt ofta bort. Mjälten kan brista vid yttre våld mot buken och opereras då bort. De opererade personerna klarar sig bra, men är bland annat mera känsliga mot vissa bakterieinfektioner. Gommandlarna (gomtonsillerna) och blindtarmens maskformiga bihang (som innehåller mycket lymfatisk vävnad) opereras också bort. De opererade klarar sig bra, men man kan inte utesluta möjligheten att immunförsvaret skadas. Äggstockar och testiklar kan opereras bort, men detta leder till naturligtvis till hormonella störningar och oförmåga till fortplantning. Magsäcken kan opereras bort. Detta leder till svårigheter, bland annat beroende på att födan kommer ner i tunntarmen för snabbt. De som saknar magsäck drabbas också lätt av järnbrist och alltid av brist på vitamin B12. De måste därför få extra tillskott av vitamin B12. Ett protein som bildas i magsäcken är nämligen nödvändigt för normalt upptag av födans vitamin B12 i tunntarmen.

När det gäller pariga organ kan man oftast klara sig bra med bara ett exemplar av organet. Man kan klara sig med en lunga, men blir naturligtvis inte någon duktig löpare då. Man kan klara sig med en njure. När en njure är borta tillväxer den andra så att den förlorade njurvävnaden ersättes. Hos vissa barn med mycket svår epilepsi kan man mildra eller till och med bota sjukdomen genom att avlägsna eller isolera storhjärnans ena hemisfär (hjärnhalva). Den andra hjärnhalvan kan då ta över en stor del av den försvunna halvans funktioner! Man kan klara sig rätt bra med bara ett fungerande öga, men det blir svårare att bedöma avstånd. Man kan klara sig rätt bra med bara ett fungerande öra, men man får svårare att urskilja den riktning ett ljud kommer från. När det gäller balansorganen i innerörat kan man klara sig ganska bra även om båda organen är förstörda. Man kompenserar genom att använda andra sinnen, särskilt synen.

När det gäller opariga organ kan man i flera fall ta bort en mer eller mindre stor del av organet. Man kan ta bort tjocktarmen och delar av tunntarmen. Man kan ta bort stora delar av levern. Den resterande levervävnaden tillväxer då så att förlusten ersätts. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Sjöstjärnors regenerationsförmåga verkar ju vara helt enorm, men jag blev ändå lite tveksam till om det är sant att en avsliten sjöstjärnearm kan bilda en hel ny individ. Jag har hört detta och hittat det på flera ställen på Internet, men det har inte varit seriösa sidor. Vet du något om detta?

En sjöstjärnsbit kan växa ut till en ny individ om en arm och en bit av mittskivan ingår i biten. Det räcker således inte med bara armen. Men man kan skära en sjöstjärna i flera bitar som regenererar till nya sjöstjärnor. De ostronodlare som försökte skydda ostronen från sjöstjärnor genom att skära sönder djuren och kasta tillbaka dem i vattnet fick bittert erfara detta. Läs mer om regeneration i nästa svar. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Det här är ett färgat preparat av en plattmask, virvelmasken Dugesia. Små bitar av sådana maskar kan regenerera till fullständiga nya individer. På huvudet (till höger) syns de enkelt byggda ögonen som två kommatecken. Det ljusa området mitt i djuret är svalget med munnen. De mörkfärgade strukturerna utgörs huvudsakligen av den kraftigt förgrenade tarmen. Du kan se huvudet av en virvelmask i närbild här. Klicka här för info om hur maskar rör sig. Courtesy of BIODIDAC.

Är det sant att man kan "dela" en mask i två delar och att bägge delarna växer ut till nya maskar?

Det finns maskar som man kan skära i småbitar och sedan se varje bit utvecklas till en fullständig ny mask. Men det gäller inte alla maskar. Man talar om regeneration när ett djur kan återbilda en förlorad kroppsdel och när en avskuren bit av en individ kan utvecklas till en hel individ.

För att regeneration ska ske krävs i de flesta fall stamceller. Stamceller är odifferentierade (omogna) celler som kan dela sig och därvid ge upphov dels till nya stamceller, dels till celler med högre differentieringsgrad. Totipotenta stamceller kan ge upphov till alla de celltyper som ett befruktat ägg kan ge upphov till under embryonalutvecklingen. Multipotenta stamceller kan ge upphov till flera celltyper, men inte alla. Unipotenta stamceller kan bara ge upphov till en celltyp, t.ex. skelettmuskelceller eller röda blodkroppar. Hos däggdjur finns dessutom pluripotenta stamceller som kan ge upphov till alla celler i embryot utom cellerna i den yttre fosterhinnan. Regeneration stimuleras ofta av tillväxtfaktorer, av hormoner eller av större molekyler i den så kallade extracellulära matrixen utanför cellerna. Vid regeneration av komplicerat byggda delar av kroppen, t.ex. ben och inre organ, krävs dessutom en återaktivering av de mekanismer som styrde formbildningen under embryots utveckling. Formbildning innebär att strukturer i kroppen utvecklas från en ostrukturerad vävnad, till exempel ett ben frän en extremitetsknopp.

Åter till maskarna. Det finns flera stammar i djurvärlden som i dagligt tal kallas "maskar", men som inte är närmare besläktade med varandra. Många av dessa grupper har regenerationsförmåga. Jag ger några exempel.

Plattmaskarna är den maskgrupp som är enklast uppbyggd. Bland plattmaskarna är virvelmaskarna (klassen Turbellaria) kända för sin regenerationsförmåga. Man kan dela en del virvelmaskar i flera små bitar som alla tillväxer och ger upphov till en ny fullständig mask, med huvud och allt. Slemmaskarna (Nemertea) har också en mycket god regenerationsförmåga. Rundmaskar (Nematoda) regenererar däremot dåligt.

Med maskar menas väl ofta daggmaskar. Daggmaskarna tillhör stammen ringmaskar (Annelida) som dessutom omfattar iglarna och de marina havsborstmaskarna. Ringmaskarnas kropp är uppdelad i ett flertal segment. Havsborstmaskar kan vara bra på att regenerera. Hos en art kan en komplett mask uppkomma ur ett enda bortskuret segment. Daggmaskar kan också regenerera så att, i vissa fall, två fullständiga maskar uppkommer om masken skärs i två bitar. Det finns dock vissa begränsningar. En framdel kan alltid ge upphov till en fullständig mask. En bakdel kan bara ge upphov till ett visst maximalt antal segment, olika antal hos olika daggmaskarter. Det innebär att en alltför kort bakdel utvecklas till en ofullständig mask. En sådan ofullständig mask kan bland annat sakna könsorgan. Iglar kan inte regenerera alls.

Mer komplicerat byggda djur kan i regel inte regenerera nya individer om kroppen skärs i bitar. Däremot kan många av dessa djur regenerera förlorade extremiteter. Detta gäller för de flesta kräftdjur. Hos en del insekter kan förlorade ben växa ut igen, men bara hos djur som är i larvstadiet. Bland blötdjuren lär bläckfiskar kunna regenerera förlorade armar. Bland tagghudingarna är sjöstjärnorna välkända för att kunna regenerera förlorade armar.

Bland ryggradsdjuren är stjärtgroddjuren (till vilka våra vattensalamandrar hör) kända för god regenerationsförmåga. De kan bland annat regenerera förlorade ben och till och med käkar. Grodlarver kan också regenerera förlorade ben, men det kan inte vuxna grodor. En del ödlor kan regenerera en förlorad stjärt. Stjärten bryts av på ett bestämt försvagat ställe. Sådan s.k. autotomi kan var ett sätt att slippa undan ett rovdjur.

Vi däggdjur kan inte regenerera förlorade ben och armar. Men en del inre organ och vissa vävnader kan vi regenerera, om det finns en bit kvar av organet eller vävnaden. Levern och njurarna är kända för detta. Om större delen av levern tas bort kan återstoden regenerera till en lika stor ny lever, om än inte med samma form som den gamla. Nya skelettben kan inte bildas, men benvävnad kan regenerera vid läkning av benbrott och ny hud kan bildas vid sårläkning. Vi lär också kunna regenerera fingerblomman, den allra yttersta delen av ett finger. Kanske är detta det enda vi kvar av förmågan att regenerera hela frambenet hos vår förfader bland groddjuren.

Läs om självstympning hos djur hos "Jourhavande biolog" på Riksmuseets sajt. 2001, 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan