Hudens uppbyggnad hos människan. Öv, överhud; Lä, läderhud; Un, underhud; Sv, svettkörtel som mynnar på hudens yta; Ta, talgkörtel som mynnar i hårsäcken; Mu, hårresarmuskel; Bu, hårlök (bulb); Pa, hårpapill (den ljusgrå tappen innerst i hårlöken). I övrigt, se denna artikel och artikeln nedan om hårväxt. Modified after an original with copyright Corel Corporation.

Vad består huden av? Hur tjock är huden som tjockast och var är den tjockast?

Huden översta skikt kallas överhuden (epidermis). Överhuden är ett skyddande ytskikt. Överhudens yttersta skikt, hornlagret, består av döda celler som är fullproppade av äggviteämnen (proteiner) som kallas keratiner. Keratinerna bildar långstäckta fibrer och de gör överhuden slittålig. De döda cellerna i hornlagret är hopkopplade varandra med kontakter som kallas desmosomer. Detta gör hornlagret ännu slittåligare. En bit ner i hornlagret är det också fullpackat med lipider (fettliknande ämnen) mellan de döda cellerna. Lipiderna gör att vi inte förlorar så mycket vatten genom avdunstning genom överhuden. Det är alltså inte i första hand fettet från talgkörtlarna som vattentätar huden. Talgkörtlarna är de fettproducerande hudkörtlar som i värsta fall kan bilda finnar. Talgets främsta funktion hos däggdjur är att göra pälsen vattenavvisande.

Men det yttersta skiktet av överhuden slits ständigt och ramlar av. En stor del av dammet i våra bostäder består av bitar av hornlagret jämte hårstrån som vi har tappat. När man har mjäll syns överhudsbitarna tydligt i håret. Hornlagret måste alltså ständigt förnyas. Överhudens nedersta skikt består av celler som ständigt delar sig och ger upphov till nya celler. Dessa nya celler kommer att ersätta de som vi förlorar när hornlagret slits bort. De närmar sig efter hand hudytan. Medan de gör det utvecklar de ett hårt hölje av proteiner, bildar keratiner och utsöndrar de vattentätande lipiderna. Sedan dör de och är färdiga att ersätta de celler som vi förlorat från hornlagrets yta.

Under epidermis finns huden andra skikt, läderhuden (dermis). Läderhuden stärker huden så att den inte går sönder. Den innehåller trådformade proteiner (kollagen och elastin) som gör huden stark och ändå tänjbar.

Under läderhuden finns underhuden (subcutis). Den innehåller många fettceller och fungerar bland annat som en polstrande kudde. Den ger oss också värmeisolering.

Om räknar ihop överhuden och läderhuden, så lär huden vara tjockast på ryggen och axlarna, cirka 5 millimeter. Överhuden ensam är däremot tjockast där huden är utsatt för högt tryck och mycket slitage, t.ex. på fingertopparna, handflatorna och fotsulorna. När ett hudområde slits mycket så blir hornlagret mycket tjockare. Det är naturligtvis bra för det ger oss extra skydd. Det är därför som händerna blir "tjockhudade" om man utför mycket hårt arbete med dem. Man kan inte förklara den mekanism som gör hornlagret tjockt. Jag skulle tro att den tjockaste överhuden finns på fotsulorna som ständigt är utsatta för tryck och slitage när vi står och går. 2001, 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag undrar varför fingrarna skrynklar sig när man badar. Vad är det som egentligen händer? Har det med osmos att göra?

Det hornlager som utgör hudens yttersta skikt består av döda celler, korneocyter. Korneocyterna innehåller stor mängder av proteinet keratin (hornämne). Det finns tätande material mellan cellerna. Detta material innehåller mycket fett och fettliknande ämnen som bidrar till att göra huden svårgenomtränglig för vatten. Hornlagret är dock inte ogenomträngligt för vatten och en hel del vatten avdunstar faktiskt från torr hud, även när vi inte svettas.

Hornlagret innehåller normalt en hel del vatten, dels fritt vatten och dels vatten som är bundet till vattenlösliga delar av keratinet och andra stora molekyler. Huden kan ta upp vatten genom en hygroskopisk effekt, det vill säga genom att molekyler binder vatten. Huden kan också ta upp vatten genom osmos. Osmos innebär att vatten tenderar att röra sig från ett område med låg totalkoncentration av lösta ämnen till ett område med högre, annorlunda uttryckt från ett område med hög "vattenkoncentration" till ett område med låg. När hudens vattenhalt sjunker så bryts ett speciellt protein ned till fria aminosyror som genom osmos håller kvar vatten i hornlagret.

När vi badar eller duschar tar hornlagret upp mer vatten vilket innebär att dess volym och därmed dess yta ökar. Eftersom hornlagret sitter fast på underlaget leder detta till att hela huden veckas, det vill säga skrynklar sig. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Vilka djur kan bli brända av solen?

Det är solens ultravioletta strålning (UV-strålning) som gör att vi människor kan bli brända av solen. Som alla vet kan människor, i mer eller mindre hög grad, skydda sig mot UV-strålningen genom att skaffa sig mer mörkt färgämne (pigment) i hudens översta lager. Människor som lever i soliga klimat är ju också mörkare än vi nordbor. Det mörka pigmentet i huden består av s.k. melaniner.

Djur som lever i klimat där de utsätts för kraftig solstrålning har skydd som gör att de inte skadas av den ultravioletta strålningen. De är ofta kraftigt mörkpigmenterade av melaniner och skyddade av döda strukturer på hudytan. Pigmentet finns i de döda hudstrukturerna och absorberar solens UV-strålning. Därmed når inte UV-strålningen de levande celler som finns längre ned i huden och dessa celler förblir oskadade. De pigmenterade döda strukturer som skyddar huden är olika hos olika djurgrupper. Insekter skyddas av kutikulan, ett skikt av dött material (bland annat kitin) som utsöndras av överhudscellerna. Snäckor skyddas av sitt skal (huvudsakligen av kalciumkarbonat) som även det produceras av hudcellerna. Kräldjur, fåglar och däggdjur skyddas av ett hornlager, ett skikt av döda överhudceller på hudens yta. Hornlagret innehåller huvudsakligen hornämnen (keratiner). Kräldjur kan dessutom skyddas av fjäll eller hornplåtar, fåglar av fjädrar och däggdjur av päls. Alla dessa strukturer bildas av överhuden och består huvudsakligen av keratiner.

De flesta menar numera att den moderna människan (Homo sapiens) uppkom i Afrika i ett tropiskt klimat. Sannolikt var därför alla människor från början mörkpigmenterade, precis som afrikanerna är än i dag. En fördel med pigmenteringen är, som ovan nämnts, att skydda mot brännskador orsakade av solens UV-strålning. Ytterligare en fördel är att minska risken för hudcancrar. Hudcancer är en folksjukdom i Australien, där ljushyllta människor av europeisk härstamning lever i ett soligt klimat. Men hudcancer uppkommer sent i livet, efter det att människor har fortplantat sig. Därför har minskad cancerrisk troligen inte varit en orsak till att mörk hudfärg gynnats av det naturliga urvalet. Men det finns en annan faktor som kan ha haft stor betydelse. Hos ljushyllta personer når en stor del av solens UV-strålning in till hudens blodkärl, där det bryter ner folsyra. Folsyra är ett av B-vitaminerna och måste tillföras via födan. Brist på folsyra kan bland annat leda till anemi ("blodbrist") och vissa former av fosterskador. Sådan brist anses också öka risken för en rad olika andra sjukdomar. Man tror att en mörkpigmenterad hud skyddar mot folsyranedbrytning och därmed folsyrabrist.

När människor sedan flyttade mot norr förlorade de sitt pigment. Om man bortser från sentida folkförflyttningar, så är människor ljusare ju längre norrut de lever. Varför minskade pigmenteringen när vi lämnade tropikerna? Det kan naturligtvis vara så att vi slutade tillverka mörkt pigment, när det inte längre behövdes som skydd. Men sannolikt har det att göra med vitamin D.

Vitamin D är ett näringsämne som vi får i oss via födan. Det omvandlas i kroppen till ett hormon som bland annat stimulerar upptaget av kalcium i tunntarmen. Kalcium behövs för att bilda ben. Den hårda beståndsdelen i ben är huvudsakligen kristaller av kalciumhaltiga mineraler som kallas hydroxiapatiter. Brist på vitamin D leder därför till kalciumbrist i kroppen och därmed till skadliga skelettförändringar (hos barn till en sjukdom som kallas rakitis eller "engelska sjukan"). D-vitaminbrist anses också öka risken för andra sjukdomar.

Vi kan, som sagt, få i oss vitamin D med födan. Men vi kan också bilda vitamin D själva i överhudens levande celler med hjälp av solljus. Hos ljuspigmenterade människor absorberas mindre solljus i hornlagret och mer ljus når de levande cellerna längre ner i huden. Följaktligen kan mer vitamin D bildas i dessa celler. När mörkpigmenterade människor för länge sedan flyttade norrut till mindre solbelysta breddgrader drabbades de lättare av brist på vitamin D. Så är det än i dag för afrikaner som flyttar till Sverige. Det finns således en fördel med att vara ljuspigmenterad på nordliga breddgrader. Vår ljusa pigmentering kan alltså vara en anpassning som minskar risken att drabbas av vitaminbrist! Priset vi får betala är att vi lättare skadas av solstrålning och att vi löper större risk att drabbas av folsyrabrist. 2001, 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Vad är det som gör havsfåglars fjäderdräkt vattentät? Är det oljan från gumpkörteln?

Åsikterna går isär när det gäller gumpkörteln (uropygialkörteln). Traditionellt har man ansett att dess sekret gör fjäderdräkten vattentät. Sekretet från gumpkörteln består till största delen av fetter och vaxer, ämnen som är starkt vattenfrånstötande, vilket stöder denna tanke. Körteln anges också vara bäst utvecklad hos vattenlevande fåglar. Men jag fann en undersökning som som inte hittade något samband mellan olika fågelarters kontakt med vatten och storleken på gumpkörteln.

Det kan var så att det är fjädrarna enbart eller fjädrarna tillsammans med gumpkörtelsekretet som gör fjäderdräkten vattentät. Kanske har gumpkörtelsekretet också flera olika funktioner och kanske är funktionerna olika hos olika fågelarter. Andra funktioner som tillskrivits gumpkörtelsekretet är att döda bakterier och svampar samt att upprätthålla strukturen på benen och näbbens hud. Det anses också att den innehåller ämnen som med hjälp av solljus kan omvandlas till D-vitamin som fåglarna absorberar genom huden. Vi människor tillverkar själva en stor del av vårt D-vitamin genom en reaktion som bara sker i solbelyst hud.

Här är en länk på engelska. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

En hårsäck i huden hos ett däggdjur. En bit av hårstråets rot syns vid de två vita pilspetsarna. Snittet går till största delen genom hårsäckens hölje. Därför syns inte så mycket av hårroten. Längst ner syns hårlöken. Den vita pilen pekar på papillen inuti hårlöken. Den svarta slingan inuti papillen är ett blodkärl som försörjer löken med syrgas och näring. I löken finns hårets tillväxtzon (matrix). Se vidare texten nedan. Färgat ljusmikroskopiskt preparat. En mörkfärgad vätska har sprutats in i blodkärlen. Därför syns blodkärlen tydligt i hela preparatet. Courtesy of Richard J. Harris and © BIODIDAC.

Hur växer håret?

Hår bildas av överhuden (epidermis) och består huvusakligen av keratiner (hornämnen). Hårstråna växer upp ur hårsäckar. Hårsäckarna är inbuktningar av överhuden som går ner i läderhuden (dermis). Säckarna är omgivna av en bindvävskida. Ett hårstrå består av en synlig del ovanför hudytan och en rot under hudytan. Se på bilden högre upp på sidan. Strået tillväxer i rotens nedersta del, där hårsäcken är uppsvälld (hårlöken). En inbuktning av bindväv (papillen) skjuter in i hårlökens undersida. Den innehåller blodkärl som för näring till det växande hårstrået. Håret får alltså inte näring utifrån genom huden, något som man skulle kunna tro efter att ha lyssnat på schamporeklam. Inuti hårlöken finns en tillväxtzon (matrix) bestående av celler som delar sig och bildar nya celler. En del av de nybildade cellerna fylls med keratiner och dör. Med hjälp av dessa döda celler tillväxer hårstrået successivt underifrån. Hårstrået består staplar av sådana döda celler. Strået har en märg längst in, utanför den en bark och ytterst en tunn hård kutikula. Kutikulan består av taktegellikt placerade platta celler (som syns på denna bild nedan). Fårens ullhår har upphöjda kanter på kutikulacellerna. Kanterna gör att håren lätt fastnar i varandra och kan spinnas till yllegarn.

Håret tillväxer alltså nertill, inte i toppen som växter gör. Om man märker ut ett blad nedanför toppen på en växt och väntar några veckor, så finns bladet fortfarande kvar på samma höjd över marken. Men den som färgat håret märker efter några veckor, när håret växt, att hårstrånas nedre delar inte är färgade. Det beror på att delar av hårstråna som tidigare låg under huden skjutits upp ur huden då stråna växt underifrån.

Håret får sin naturliga färg av färgämnen som kallas melaniner. Skillnader i hårfärg beror på att det finns olika mängd melaniner eller olika typer av melaniner i hårstråna. Mörkare hår har högre melaninhalt. Rödhåriga människor har i hår och hud låga halter av melaniner och höga halter av ett närbesläktat pigment som kallas feomelanin.

Det kan inte göra ont i håret. Hårstråna är ju inte levande. När det känns som om det gör ont i håret är det smärtkänliga nervändar i huden som retats.

I hårsäckarna mynnar talgkörtlarna. De producerar fett som lägger sig som ett vattenfrånstötande skikt på hårets yta och på huden. Huden vattentätas dock främst av fettämnen som finns i hornlagret, inte av fettet från talgkörtlarna. Mellan hårsäcken och överhudens undersida löper en mycket liten glatt muskel. När den drar ihop sig reser sig hårstråna. Hos däggdjur med päls blir pälsens värmeisolerande luftlager då tjockare och värmeförlusterna minskar i kyla. Många däggdjur reser också på håren när de är rädda eller arga. De ser då större och hotfullare ut. Vi människor reser också hårstråna när vi fryser eller blir rädda. Men vi fryser inte mindre för det och ser inte farligare ut heller. Vår päls är alldeles för gles och kort. Vi får bara gåshud.

Ett hårstrå har tre utvecklingsstadier. Först växer det under en tillväxtperiod. Sedan kommer viloperioden då strået slutat växa men fortfarande finns kvar fäst i huden. Och till slut faller det gamla strået av när ett nytt strå börjat växa upp från hårlöken. Håret växer inte fortare om man klipper det. Hår på olika delar av kroppen blir olika långt. Det beror på att stråna tillväxer olika länge och olika fort, innan de går in i viloperioden. Ögonbrynshåren är rätt korta när de når viloperioden. Och tur är det, för det hade inte varit särskilt praktiskt med decimeterlånga ögonbryn. Huvudhåren däremot blir ju rätt långa. De lär växa i tre år och vila i ett till två år, innan de faller av. Vi lär tappa cirka hundra huvudhår varje dag. De bildar sedan dammråttor ett tag där hemma, innan de hamnar i dammsugaren. Men notera att det finns en övre gräns även för huvudhårets och skäggets längd. Man kan inte få hur långt hår som helst. Och de som försöker gör sig odödliga genom att skaffa sig tre meter långa mustascher, måste förmodligen vara begåvade med hår som har en ovanligt lång tillväxtperiod eller växer ovanligt snabbt. Läs nedan om hur håret grånar. 2001, 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Varför ser djur olika ut, jag menar alltså om dom har långt hår eller kort hår?

Pälsens viktigaste funktion hos däggdjur är värmeisolering, vanligen att hindra värme från att lämna kroppen. Därför har arktiska djur, som fjällräven och isbjörnen, en tjock päls som ger bra värmeisolering. Många djur i arktiska och tempererade områden byter som bekant också päls höst och vår så att de får en tjockare päls på vintern och en tunnare på sommaren. De håller sig då lättare varma vintertid och löper mindre risk att överhettas sommartid.

Men en isolerande päls kan också hindra ett alltför stort värmeupptag i solig miljö. Dromedarer har en ganska tjock päls på ryggen som gör att de tar upp mindre värme när de vandrar omkring i ökensolen. På kroppens sidor har de tunn päls som underlättar värmeavgivning genom avdunstning av svett och genom värmestrålning till omgivningen. Svett som avdunstar på ytan av en tjock päls, kyler inte hudytan under pälsen. Allt detta minskar risken för överhettning hos dromedarer.

Egentligen är det inte själva pälsen som isolerar, utan det stillastående luftlager som finns inuti pälsen. Däggdjur kan öka pälsens isolerande förmåga genom att resa på hårstråna, det vill säga "resa ragg". Då blir det isolerande luftlagret tjockare och värmetranporten genom pälsen försvåras. Vi människor kan också resa ragg. När de små hårresarmusklerna spänns så höjs hårens fästpunkter och huden blir knottrig, så kallad "gåshud". Men vi har så kort och gles päls att den isolerande effekten uteblir.

En del vattenlevande däggdjur med tät päls kan behålla luften i pälsen när de dyker. Detta gäller bland annat uttern och det australiska näbbdjuret. Men om pälsen blir indränkt med vatten försämras dess värmeisolerande förmåga. Många vattenlevande däggdjur har i stället en kort päls (t.ex. många sälar) eller saknar helt päls (valar och sirendjur). De isolerar sig då med ett tjockt fettlager i huden. Fördelen att ha fettvävnad som värmeisolator kan vara att fettväven mest består av just fett, med rätt lite levande cellcytoplasma. Därmed blir fettvävens syrgasbehov lågt och blodflödet till fettväven kan strypas mycket kraftigt. Ett litet blodflöde gör att värmetransporten inom fettväven minskar kraftigt, vilket naturligtvis ökar vävnadens värmeisolerande förmåga. Fett leder dessutom värme sämre än vatten, vilket även detta gör fettvävnad mera isolerande än andra vävnader. En annan fördel med att sakna päls är att resistansen ("motståndet") minskar vid simning. Vattnet glider lättare mot huden och vattenvirvlar uppkommer inte så lätt vid huden. Ofta har huden hos simmande djur också en ytstruktur som minimerar virvelbildning (så kallad turbulens).

Men åter till pälsen. Ett problem för små djur är att pälsen inte kan vara hur tjock som helst. En mus kan ju inte ha en 5 centimeter tjock päls. Då skulle den inte kunna röra sig. Dessutom har små djur en mycket större yta i förhållande till sin volym än större djur, något som gör att de blir ännu sämre isolerade. Små djur har det alltså besvärligt i kalla klimat. Läs mer om detta här.

Å andra sidan har stora djur en mycket liten yta i förhållande till sin volym. Därför kan de få svårt att avge kroppsvärmen i varma klimat. Pälsen hos stora tropiska däggdjur är därför oftast tunn. En del stora tropiska djur har till och med gjort sig av med pälsen. Elefanter, noshörningar och flodhästar saknar ju alla päls. Då blir de mindre värmeisolerade och kan lättare göra sig av med överflödig kroppsvärme. En nackdel är dock att de, eftersom de saknar päls, tar upp mer värme när solen skiner på dem. 2001, 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Varför har lejon så mycket hår i form av manen på huvudet?

Det är bara hanarna som har man bland lejonen. Det är därför troligen ett exempel på så kallad sexuell selektion. Detta innebär att honorna är mer benägna att para sig med en hane med stor man eller att en sådan hane väcker mer respekt hos sina rivaler. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hur kommer det sig att det manliga könshormonet ger mer kroppsbehåringing hos män än hos kvinnor?

Det manliga könshormonet testosteron från testiklarna orsakar den kraftigare kroppbehåringen hos män, bland annat på ansiktet och bålen. Det har föreslagits att detta skulle vara ett exempel på sexuell selektion, precis som hos lejonen ovan. Det finns dock inget klart experimentellt stöd för detta. Vissa undersökningar stöder tanken att hår på bålen och även skägg gör män mera attraktiva för kvinnor, andra inte. Skägg skulle även kunna signalera mognad eller social status och därmed skrämma bort rivaler. Det har också föreslagits att det förekommit en sexuell selektion för minskad kroppsbehåring, särskilt hos kvinnor, och för långt hår på huvudet hos kvinnor, men även här krävs det fler studier. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Varför har vi mest hår just på huvudet? Har det med evolution att göra och i så fall på vilket sätt?

Det finns flera möjliga hypoteser som skulle kunna förklara hur det naturliga urvalet gynnat kraftig hårväxt på huvudet, men inte på kroppen.

Tropiska däggdjur har ofta tunn päls, som zebror och antiloper. Ibland är de nästan eller helt hårlösa, som vårtsvin och elefanter. Detta gynnar värmeavgivning till omgivningen både med värmestrålning och med avdunstning av svett från kroppsytan. Men det försämrar värmeisoleringen mot infallande solstrålning, liksom isoleringen mot nattkylan.

Människan utvecklades ju i det tropiska Afrika och hennes hårlöshet kan vara en liknande anpassning. För ett djur med upprätt gång skulle det kunna vara funktionellt att behålla huvudbehåringen för att skydda den känsliga hjärnan mot överhettning i solsken och att göra sig av med kroppsbehåringen för att kunna avge värme lättare, särskilt vid fysiskat arbete, som flykt undan rovdjur och jakt. Bålen utsätts dessutom för mindre intensiv solstrålning vid upprätt kroppshållning, i synnerhet när solen står nära zenit.

Människan är på nästan hela kroppen rikligt utrustad med svettkörtlar av den typ som bidrar till att sänka kroppstemperaturen när svetten avdunstar på huden. Avsaknaden av päls gör att svettningen kyler effektivt. Människan är dessutom den enda apa som är väl anpassad till löpning. Sådana anpassningar är bland annat de välutvecklade sätesmusklerna och den märkliga foten. Foten har korta tår och saknar andra apors motsättliga stortå som ger gripförmåga. Den är dessutom försedd med ett fotvalv som tillsammans med akillessenan lagrar elastisk lägesenergi vid nedslaget på marken och utnyttjar denna energi vid avstampet. Dessa egenskaper stöder hypotesen att förlusten av pälsen är en anpassning till uthållig löpning, till exempel vid jakt. Vid så kallad uthållighetsjakt förföljer löpande jägare bytet och tröttar ut det tills det inte orkar mer och kan dödas. Detta kan vara en mycket effektiv jaktstrategi som fortfarande används av khoisanfolken i södra Afrika.

En annan intressant förklaring till vår hårlöshet är att människan under en lång period vistades mycket i vatten och som en anpassning till detta liv förlorade pälsen. I likhet med många vattenlevande däggdjur saknar människan päls och har ett relativt tjockt lager av isolerande underhudsfett. Ytterligare en möjlighet är att förlusten av päls minskade problemen med löss och loppor. 2011, 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag undrar om det finns något biologisk syfte med att (mer eller mindre) mogna män ofta tappar hår på huvudet, men däremot får behåring i näsa och öron. Ingen av de båda sistnämnda händelserna torde göra mannen mer attraktiv för kvinnan.

Vi ska inte prata om "syfte" här. Det antyder att det funnits en förutbestämd plan. Biologiskt sett handlar det om huruvida de av dig nämnda egenskaperna varit föremål för så kallad sexuell selektion. Sådan selektion gynnar egenskaper som antingen gör att män konkurrerar ut sina rivaler om kvinnor eller gör att män blir mer attraktiva för kvinnor. Män med dessa gynnade egenskaper får då en större avkomma.

Naturligtvis finns det hos människan inte bara biologiska, utan också sociala och kulturella faktorer som påverkar valet av partner.

Du syftar troligen på den typ av skallighet som förkommer även hos yngre män, hos vilka hårfästet drar sig tillbaka, oftast först framtill på skalpen. Sådan skallighet är genetiskt betingad hos vissa män. Hos dessa hämmar det manliga könshormonet testosteron hårtillväxten på huvudet.

Det råder oklarhet om den sexuella selektionens betydelse för människans behåring, läs ovan om detta. Detta gäller också hår på huvudet. Ett stort problem är att det är svårt eller omöjligt att skilja de genetiska från de sociala och kulturella faktorerna.

Håren i näsborrarna och i hörselgångens mynning fyller en funktion. De hindrar större partiklar från att komma in i öppningarna. Män har skäggväxt och det är väl inte särskilt förvånande att hårväxten kan vara stor också på andra delar av ansiktet. En av vår civilisations mest geniala och betydelsefulla innovationer, den batteridrivna näshårstrimmern, har lyckligtvis numera gjort det lättare för de drabbade att eliminera sådana vanprydnader. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

En bit av ett människohår i stark förstoring. Håret har en fjällig yta och löper lodrätt i bilden. Håret består, liksom överhudens hornlager, huvudsakligen av trådformiga proteiner som kallas keratiner. Hårets färg framgår inte här, eftersom bilden är elektronmikroskopisk. Svepelektronmikroskopisk bild (courtesy of Nanoworld at the University of Queensland).

Varför blir man gråhårig?

När man blir äldre fungerar hårsäckarna som bildar håren sämre. Detta leder till att det pigment som ger hårstrået dess färg i allt mindre grad byggs in i det växande strået. Hår med minskat pigmentinnehåll blir grått. Hår helt utan pigment blir vitt. Därför grånar kalufsen för att så småningom bli helt vit. En annan faktor som bidrar till att håret blir grått eller vitt är att det uppkommer ljusspridande luftfyllda mellanrum mellan hårstråets celler.

Man kan jämföra med vita kronblad i växtvärlden. De saknar helt varje form av färgpigment. I stället har de luftfyllda mellanrum mellan cellerna som reflekterar ljus av alla våglängder. Eftersom det reflekterade ljuset innehåller alla våglängder upplevs det som vitt. Trycker man på det mjuka kronbladet så att mellanrummen för svinner, upphör reflektionen och kronbladet blir glasklart. Läs ovan om hur håret växer. 1999.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Människans naglar och björnens klor. Naglar är omvandlade klor. Copyright 1996 Corel Corporation.

Varför har vi naglar?

Naglarna är tillplattade klor. Klor finns ju längst ut på fingrar och tår hos kräldjur, hos många däggdjur och på tårna hos fåglar. Hos en del däggdjur har klorna omvandlats till naglar och hos andra till hovar eller klövar. Hovar och klövar kan betraktas som extra kraftiga naglar som användes till att gå med. Läs mer om detta nedan.

Fåglarna har förlorat klorna på fingrarna i samband med att deras händer blivit ett flygredskap, d.v.s. vingar. Men den berömda urfågeln (Archaeopteryx) hade kvar klor på vingarna. Urfågeln levde under juratiden för cirka 140 miljoner år sedan. Det finns dock klor på vingarna hos en nu levande fågel. Ungarna hos den sydamerikanska hoatzin uppvisar två klor på varje vinge och kan klättra omkring i träden med hjälp av dessa klor. Ramlar en hoatziunge ner från boet kan den klättra upp igen. Men hoatziungarnas klor är förmodligen inte en rest från fåglarnas förfäder, utan en nybildning.

Klorna har hos nästan all apor omvandlats till platta naglar, så också hos den tvåbenta apa vi kallar för människa. Vad har vi då för nytta av våra naglar? En funktion hos naglarna är att skydda de yttersta delarna av fingrar och tår, till exempel mot slag. Naglarna på fingrarna gör det också lättare för oss att handskas med olika föremål. Vi människor är ju, liksom många apor, mycket skickliga i att använda händerna som redskap. Naglarna gör fingrarna stadigare och därmed lättare att använda. Man kan ju också använda naglarna på tummen och pekfingret till att gripa om något mycket litet föremål. Man kan även använda naglarna som skrapor, till exempel när man kliar sig.

Naglarna består huvudsakligen av äggviteämnen (proteiner) som kallas keratiner eller hornämnen. Samma ämnen utgör huvudbeståndsdelen i hudens yttersta lager (hornlagret), i hår och i fåglarnas fjädrar. Nageln tillväxer från sin matrix ("nagelmodern") som finns under huden nedanför den synliga delen av nageln. När nageln förlängs nere i matrix, rör sig den synliga delen av nageln uppåt. Det kan man se om man har skadat den synliga nageldelen nära nagelbandet. Det skadade stället rör sig uppåt under några veckor tills dessa att man kan klippa bort det. Den synliga delen av nageln består av döda celler fullproppade med keratiner.

Det finns flera studier naglars tillväxthastighet. Fingernaglar växer mycket fortare än tånaglar. Enligt den senaste studien växer fingernaglar med en genomsnittlig hastighet av 3,5 mm per månad, tånaglar med 1,6 mmm per månad. Studien gjordes på 22 unga personer från USA. Man fann också att lillfingernageln växte långsammare än de andra fingernaglarna, stortånageln snabbare än de andra tånaglarna. Män, nagelbitare och yngre personer tenderade att ha snabbare nageltillväxt, men dessa skillnader var inte statistiskt signifikanta.

Man kan fråga sig varför forskare lägger ner tid på att mäta nageltillväxt. Emellertid finns det en förnuftig förklaring. Man kan mäta halten av vissa miljögifter och näringsämnen i avklippta nagelbitar. På så sätt kan man få en uppfattning om intaget av dessa ämnen under längre tidsperioder. 2000, 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Min 10-åriga son frågade mig idag en fråga som jag önskar få hjälp med. "Varför har hundar trampdynor?" Inte så lätt att svara på tycker jag! Att trampdynorna på något sätt är stötdämpande fattar man ju, men varför har inte hundar fötter eller hovar?

Det är en bra fråga, men man ska ska lämpligen formulera den så här: "Varför finns det djur som inte går på trampdynor?" Det är nämligen så att de ursprungliga däggdjuren sannolikt var femtåiga hälgångare med trampdynor. Trampdynornas funktion är, som du säger, att dämpa stötar och kanske också att ge svikt i steget.

Hälgångare går på hela foten. Exempel på hälgångare är insektsätare (t.ex. igelkotten), gnagare (t.ex råttor och möss), björnar och människor. Människan är inte en ursprunglig hälgångare: vi har förfäder som levde i träden och hade gripfot. Det ursprungligaste trampdynemönstret hos hälgående däggdjur är två dynor under hälen, fyra dynor bakom tårna vid varje tåmellanrum och fem dynor under tårna, en för varje tå.

Kattdjur och hunddjur är tågångare: de sätter hela tån i marken men håller mellanfoten upplyft över marken. Detta är sannolikt en anpassning till att kunna springa snabbt. Trampdynor finns som bekant kvar hos hundar och katter. Titta här på ett skelett av en katt.

Många hovdjur är tåspetsgångare. Hästar går på spetsen av den tredje tån (hoven). Idisslare (t.ex. nötkreatur) och svin går på spetsarna av den tredje och fjärde tån (klövarna), men kan använda den andra och femte tån (lättklövarna) när de går på mjuk mark. Hovarna och klövarna är omvandlade klor. Mot marken bildar de en rundad eller v-formad yta med en öppning bakåt. Foten vilar på denna yta. Innnanför kontaktytan finns en dyna motsvarande den gamla trampdynan under tåspetsen. Tåspetsgång är, precis som tågång, en anpassning till att springa snabbt och en anpassning som är mer långtgående än tågång.

Varför har då hundar och katter inte utvecklat tåspetsgång och hovar som kanske hade möjliggjort en snabbare löpning? Om detta kan man bara spekulera. Hade djuren då gett mer ljud ifrån sig vid smygande jakt? Trampdynor dämpar kanske ljudet av stegen. Hade de haft svårare att manövrera kroppen i samband med bytesfångsten? En bredare fot med många tår ger kanske ett bättre stöd mot underlaget. Eller har de av något skäl inte hunnit så långt i sin evolution? Man kan, som sagt, bara spekulera.

Varför har människan inte trampdynor på händerna? Hos apor har är trampdynorna dåligt utvecklade. I stället är griphandens och gripfotens undersida täckta med ett mönster av åsar som förhindrar glidning och ger ett stadigt grepp vid klättring i träden. Det är ett sådant mönster som ger fingeravtryck. Vi människor har naturligtvis kvar aphänderna. Men när vi börjat gå på två ben har vi skaffat oss nya trampdynor. Foten vilar på hälen och de främre delarna av det första och det femte mellanfotsbenet. På dessa ställen finns trampdynor där överhudens hornlager är kraftigare och underhuden förtjockad av fettväv innesluten i små kammare av bindväv. 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Åter till början på denna sida

Åter till "Svar på frågor" | Källor och referenser

Info om djur | Om du vill fråga zoofysiologen
Läs också "Artiklar om djur" och "Djurens fysiologi".