De här magnifika öronen tillhör en svartsvansad åsnehare från Nordamerika, i USA kallad "jack rabbit". Stora öron fångar upp ljud så att hörseln förbättras. Men storörade djur använder dessutom ofta sina öron till att till att kyla av sig, när de är varma eller när de springer. Copyright 1996 © Corel Corporation.

Hör kaniner med hängande öron sämre än de med uppåtstående öron?

Jag skulle inte tro att någon undersökt saken, men det är i högsta grad sannolikt att kaniner och hundar med hängande öron hör sämre. En av ytterörats funktioner är nämligen att samla upp ljud. Ljudvågor reflekteras ("studsar") mot ytterörats insida och når på detta sätt hörselgångens mynning. Därigenom kommer mer av ljudet (mer ljudenergi) nå mellanörat och så småningom de receptorer (mottagare) i innerörat som avläser ljudet.

Saknas ytterörat, kommer naturligtvis en mindre andel av ljudet nå innerörat och hörseln blir sämre. Om vi människor förstorar ytterörat genom att kupa handen bakom örat, blir hörseln faktiskt väsentligt förbättrad! Om ytterörat hänger ner framför hörselgångens mynnning, kommer det att hindra ljud från att gå in i hörselgången i stället för att leda ljud mot den. Hörseln borde bli väsentligt försämrad.

Ugglor hör mycket bra trots att de (precis som alla andra fåglar) saknar ytteröron. Men de har i stället sina ögonkretsar, d.v.s. fjädrar som som bildar en cirkel runt ögonen (och ger ugglorna deras karakteristiska utseende). Ögonkretsarna ser ju ut som parabolantenner och fungerar faktiskt delvis som ugglornas ytteröron! Hörselgångens mynning ligger hos ugglorna under fjäderdräkten.

Ytteröronen har faktiskt andra funktioner än att samla upp ljud. Hos bl.a. harar och kaniner används öronen för att avge överskottsvärme. När det är mycket varmt eller när djuret springer, kommer värmemängden i kroppen att öka och kroppstemperaturen stiger. Då ökar blodflödet till ytteröronen, värme transporteras dit av blodet och avges där till omgivningen. Ytteröronen har en idealisk konstruktion för att avge värme till omgivningen: en mycket stor yta försedd med ytliga blodkärl. Så kaninerna kan kyla av sig med hjälp av sina öron! 1999.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Varför har människor och andra primater ytteröron som ser ut som torkade aprikoser? Ur akustisk synvinkel bör de väl snarare vara trattar. De här skrynkliga sakerna vi har är väl inte det mest effektiva?

Den märkliga formen på insidan av människans ytteröra har faktiskt en funktion vid lokalisering av ljudkällor. Lokalisering av ljudkällor i horisontalplanet ("höger eller vänster") sker genom att hjärnan jämför antingen ljudstyrkan som når de båda öronen (för höga toner) eller ljudets ankomsttid till öronen (för låga toner). Detta fungerar naturligtvis inte för att lokalisera ljudkällor i höjdled ("uppe eller nere"). Men när ljudet reflekteras mot de skulpterade insidorna av ytteröronen uppkommer skillnader som gör att vi kan lokalisera ljudet i höjdled. Tittar du inne i ytterörat på en hund ser du att hundens öra har en form som påminner om människans. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Huvudets muskler hos människan. De muskler som ansluter till ytterörat är: (1) musculus auricularis anterior, (2) m. auricularis superior, (3) m. auricularis posterior. Endast få människor kan röra ytteröronen. Genom omsorgsfulla observationer framför en spegel har jag konstaterat att jag själv endast kan aktivera m. auricularis posterior. Denna muskel för öronen bakåt, så att de blir mindre utåtstående, samt även något uppåt. Jag kan inte vifta med ett öra i taget, bara båda samtidigt. Bild från 20:e upplagan (1918) av "Gray's Anatomy". Notera att "Gray's Anatomy" inte bara är en tv-serie (stavad "Grey's Anatomy") utan också en anatomibok, som fortfarande publiceras i nya upplagor. Notera även de många olika små musklerna i ansiktet. Däggdjuren har en särskilt välutveclad ansiktsmuskulatur. Tack vare dessa muskler kan människan och många andra sociala däggdjur kommunicera med artfränder via ansiktsuttryck (mimik). Mimisk kommunikation är, som alla vet, av oerhört stor betydelse för människor. Ormar och andra kräldjur saknar mimik. Detta är en viktig orsak till att de kan te sig så skrämmande. Courtesy of Keenan Pepper from Wikimedia Commons, in the public domain.

Varför kan inte människor röra på sina öron?

En del människor kan göra det. Själv gör jag stor lycka i sällskapslivet när jag viftar på öronen. Men även jag har en begränsad förmåga att röra på öronen. Alla människor har tre små muskler som fäster på ytterörat, men de flesta kan inte använda dem.

De flesta däggdjur kan rikta in öronen mot ljudkällor. Detta gör det lättare för dem att urskilja den riktning som ljudet kommer ifrån. Varför har då människor förlorat den förmågan? Kanske har det att göra med att människor och andra apor förlitar sig mer på synen än på hörseln när det gäller att upptäcka faror. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

De tre små hörselbenen starkt uppförstorade. Förbindelsen mellan hammaren och städet var en gång en käkled! Hammarens handtag är fäst i trumhinnan som tar emot ljudet. Stigbygelns fotplatta är fäst i ovala fönstret som leder ljudet in i innerörat (copyright © Corel Corporation).

Vilket är det minsta benet i örat?

Stigbygeln (stapes) är det minsta av de tre hörselbenen och även kroppens minsta ben över huvud taget. Stigbygeln är cirka 3 millimeter lång och väger bara cirka 3 milligram!

Hörselgången leder in till trumhinnan, som vibrerar när den träffas av ljudet. Ljud är ju svängningar i en gas eller en vätska. Innanför trumhinnan ligger en luftfylld hålighet som kallas mellanörat. De tre hörselbenen befinner sig i mellanörat och för ljudet vidare mot innerörat. Hörselbenen är hammaren (malleus), städet (incus) och stigbygeln (stapes). Hammarens handtag är fäst i trumhinnan, medan dess huvud är fäst vid städet. Städet ledar mot stigbygelns yttre del och stigbygelns fotplatta är fäst vid det ovala fönstret som för ljudet vidare in till innerörat. I innerörat finns de sinnesceller som reagerar på ljudet. Från innerörat kommer ljudet tillbaka till mellanörat via det runda fönstret som är täckt av ett membran. Innerörat ligger inne i tinningbenet och innehåller bara vätska, inte någon luft. Ljudöverföringen genom innerörat skulle avsevärt försvåras, om inte innerörats volym kunde öka vid runda fönstret, när dess volym minskar vid ovala fönstret (och vice versa).

Det märkligaste av allt, när det gäller mellanörat är hörselbenens historia. Alla tre fanns från början i fiskarnas gälbågsapparat. Hos reptiler och fåglar har ett av benen omvandlats till dessa djurs enda hörselben, columellan, medan de två andra bildar käkleden, i form av quadratum i överkäken och articulare i underkäken. Hos de djur som skulle ge upphov till däggdjuren inträffade något mycket märkligt. De fick en ny käkled samtidigt som quadratum och articulare ryckte in i mellanörat och utvecklades till städet respektive hammaren. Samma två ben har alltså under utvecklingens gång tjänat först andningen, sedan födointaget och sist hörseln! Och i vårt mellanöra har vi en gammal käkled! Reptilernas och fåglarnas columella har hos däggdjuren omvandlats till stigbygeln och alltså förblivit ett hörselben. Kloakdjuren har dock kvar columellan, men har tre hörselben. Det ovan beskrivna utvecklingsförloppet är mycket väl belagt i form av fossil.

Nya fynd av en fossil kloakdjursunderkäke tyder faktiskt på att den ovan nämnda omvandlingen av quadratum och articulare till städet respektive hammaren skedde parallellt i två olika utvecklingslinjer oberoende av varandra. Den ena linjen gav upphov till dagens kloakdjur, den andra till dagens pungdjur och äkta däggdjur.

Hörselbenens funktion är inte bara att leda ljudet vidare, utan också att förstärka det. Detta är nödvändigt, eftersom ljudet ska överföras från en gas (luften) till en vätska (vätskan i innerörat). Eftersom trumhinnans yta är cirka 13 gånger större än det ovala fönstrets, kommer trycket att förstärkas 13 gånger när ljudet överförs till innerörat. Tryck är kraft per ytenhet och om samma kraft verkar på en 13 gånger mindre yta blir trycket 13 gånger större. Dessutom sker det en ytterligare förstärkning genom att hammaren och städet tillsammans fungerar som en hävstång. Kraften ökar därvid cirka 1,3 gånger. Totalt ökar trycket alltså cirka 17 gånger under överföringen fram till ovala fönstret. För vissa tonhöjder kan förstärkningen bli ännu större på grund av resonans i hörselgången.

Mellanörat innerhåller också två mycket små skelettmuskler, musculus tensor tympani och musculus stapedius, som förbinder hammaren respektive stigbygeln med mellanörats vägg. De drar ihop sig när vi utsätts för starka ljud. Deras funktion är att dämpa hörselbenens svängningar och därmed att skydda innerörat. Tyvärr kan musklerna inte dra ihop sig tillräckligt snabbt för att skydda oss mot plötsliga ljud som gevärsskott och explosioner. Eftersom musklerna tröttas ut ganska snabbt, kan de inte heller skydda oss mot en långvarigt hög ljudnivå som vid rockkonserter.

Ett öppnat mellanöra från ett nötkreatur. Man ser trumhinnan (4) på vilken hammarens (1) handtag är fäst, Hammaren bildar i bakgrundenen en ledförbindelse med städet (2, 2') som i sin tur ledar mot stigbygeln (3). Stigbygelns platta är fäst vid det ovala fönstret (5) som via de tre hörselbenen förmedlar trummhinnans vibrationer till innerörat. M. tensor tympani fäster vid (6) i hammaren, m. stapedius vid (7) i stigbygeln. De övriga förbindelserna mellan hörselbenen och mellanörats vägg är ligament. Det kan vara intressant att veta att det luftfyllda mellanörat är förbundet med luftfyllda celler i tinningbenets mastoidutskott. Dessa celler är en motsvarighet till näsans bihålor. Inflammationer i mellanörat kan ibland sprida sig till mastoidcellerna. Mastoidutskottet är en rundad upphöjning som man kan känna av bakom ytterörat. Courtesy of Till Hörmann and Uwe Gille (University of Leipzig) from Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported License.

Mellanörat är förbundet med svalget med en gång som kallas för örontrumpeten eller det eustakiska röret. Örontrumpeten är cilierad invändigt och cilierna (flimmerhåren) transporterar sekret som bildas i mellanörat till svalget. Örontrumpeten fungerar också som en tryckutjämnare, som gör att trycket i mellanörat blir lika med det atmosfäriska trycket. Om trycket i mellanörat skiljer sig från det atmosfäriska, rör sig trumhinnan inte lika lätt och vi hör sämre. Det "slår lock för öronen". Örontrumpeten är stängd i vila, men öppnas när vi sväljer. 2005.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hur har hörseln utvecklats hos ryggradsdjuren? Hur hör reptiler och fåglar?

Hos fiskar avläses ljud i balansorganets två hinnsäckar (som kallas sacculus och utriculus) av s.k. makulor. Makulor används också av balansorganet för att avläsa rätlinjig acceleration och huvudets läge i rummet. Läs om fiskars balanssinne nedan. Makulor innehåller sinnesceller försedda med hårliknande utskott som kan vara känsliga för alla dessa typer av mekaniska sinnesstimuli. En makula som kallas macula neglecta ("den försummade makulan") har särskilt satts i samband med hörsel hos fiskar. Läs mer om hörsel hos fiskar och om fiskläten nedan.

Hos fiskar finns ett utskott från en av hinnsäckarna (sacculus) som kallas lagena. I denna uppträder hos groddjuren en makulaliknande struktur som kallas basilarpapillen. Hos groddjur och reptiler (utom krokodiler) fungerar basilarpapillen i lagena som hörselorgan. Hos groddjur finns i sacculus ytterligar en papill ("papilla amphibiorum") som reagerar på ljud. Hos krokodiler, fåglar och däggdjur är lagena förlängd till en snäckgång och basillarpapillen omvandlad till det s.k. Cortiska organet som avläser ljudet med hjälp av hårceller. Hos krokodiler och fåglar är snäckgången rak (men kallas ändå snäckgång). Hos däggdjur (utom kloakdjur) är den spiralvriden, kallas snäcka eller cochlea och ingår i innerörat. Läs om mellanörats utveckling ovan och om innerörats funktion nedan. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag undrar varför till exempel hundar kan höra högre frekvenser än vi människor? Beror det på skillnader i örat eller storleken på örats komponenter?

Frågan ger anledningan att förklara hur örat kan skilja mellan olika toner. När ljud når innerörat så vandrar en ljudvåg längs det så kallade basilarmembranet som löper längs med den spiralformade hörselsnäckan ända in till dess topp. Detta membran har olika egenskaper i olika delar av snäckan, bland annat så blir det bredare ju längre in man kommer i snäckan. För de högsta frekvenserna (tonhöjderna) blir den vandrande vågens höjd störst i början av i snäckan, för de lägsta frekvenserna i slutet på snäckan. På basilarmembranet sitter hela vägen sinnesceller försedda med hårliknande utskott (stereocilier). Ovanför sinnescellerna ligger det så kallade täckmembranet. När basilarmembranet vibrerar böjs sinneshåren mot täckmembranet. Ju högre den vandrande vågen är, ju mer påverkas håren. Höga frekvenser avläses alltså i början på snäckan, låga i slutet av den. Till detta kommer att hårcellerna har olika egenskaper i olika delar av snäckan. Längre in i snäckan är sinneshåren längre, vilket ger större känslighet för låga frekvenser. Dessutom ändras hårcellernas elektriska egenskaper så att de blir känsligare för allt lägre frekvenser ju längre in man kommer i snäckan.

Förmodligen är det alltså så att basilarmembranet är smalare och sinneshåren kortare i början av snäckan hos djur som hör högfrekvent ljud som ligger utanför människans hörselområde (ultraljud). Dessutom är troligen hörselcellernas elektriska egenskaper anpassade till ett mera högfrekvent ljud. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag har några frågor gällande örat, som jag har svårt att få svar på. Vi håller på med ett projekt om örats funktion och evolution. Varför hör inte äldre lika höga frekvenser som barn? Jag vore oerhört tacksam om jag skulle få ett svar på detta.

Man vet inte vad som orsakar de normala försämringar av hörseln som alla drabbas av när de blir äldre. Sannolikt handlar det om att man successivt förlorar nervceller i hörselsystemet samt även hårceller. Hårcellerna är de sinnesceller som reagerar på ljud. De är försedda med utskott ("hår", egentilgen stereocilier) som böjs när det så kallade basilarmembranet vibrerar i takt med ljudets frekvens, se ovanstående fråga. Frekvensen är antalet svängningar per sekund hos ljudet. Ju högre frekvens, ju högre tonhöjd. Hörselskador som orsakas av starka ljud leder till att håren på hårceller förstörs. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Överst, en purpursnäcka (släktet Murex), källan till färgämnet purpur, fordom en kostbar vara. I det gamla romarriket fick endast kejsaren bära en helt purpurfärgad mantel. Håll snäckan vid örat för att höra havets sus! Nederst, en sardinburk. Glöm inte att öppna den mot havet! Courtesy of Andrew Butko (top image). From Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported License.

Vad exakt är det som låter när man hör havets sus i ett snäckskal?

Det är en vacker tanke, men det tyvärr är det inte havets sus man hör och inte heller snäckans längtan som fortfarande vibrerar i den. Poeten Werner Aspenström har uttryckt en liknande tanke: "Sardinen vill att burken öppnas mot havet".

När man håller en snäcka mot örat förstärker snäckan vissa bakgrundsljud i omgivningen genom så kallad resonans. Dessa ljud är så svaga att örat normalt inte uppfattar dem eller också filtreras de bort när ljudinformationen behandlas av nervsystemet. Ljudvågorna går in i snäckan och reflekteras (studsar) flera gånger mot snäckans väggar. Då förstärks ljud av vissa våglängder, alltså vissa tonhöjder. En stor snäcka förstärker lägre toner än en liten snäcka. Möjligen är i vissa fall det förstärkta ljudet sådant ljud som bildas när blodet flödar genom blodkärlen inuti örat. Dessa ljud filtreras normalt bort av nervsystemet, men blir kanske hörbara då man skärmar av bakgrundsljud från omgivningen med snäckan.

Du hör ljuden också när du håller ett dricksglas mot örat. Du måste lämna ett avstånd mellan örat och glaset så att bakgrundsljuden kommer in i glaset. Du kan också konstatera att ljudet från ett stort glas är mer åt bashållet, ljuden från ett litet glas mer åt diskanthållet. Det går till och med att höra ljud när man håller en kupad hand framför örat. 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag har förstått att vatten leder ljud väldigt bra, bättre än luft. Varför hör jag då sämre under vatten?

Det är en bra fråga. När en människa är under vattnet så måste ljudet passera luft i den luftfyllda hörselgången, innan det via trumhinnan och hörselbenen når det vätskefyllda innerörat. I innerörat omvandlas ljudet av hörselcellerna till elektriska signaler som skickas till hjärnan. Ljudets energiinnehåll, och därmed ljudstyrkan, minskar mycket kraftigt när det passerar från vätska (vatten) till gas (luft) och när det passerar i motsatt riktning. Ytterligare ett problem är att ytterörat inte kan samla upp ljudet eftersom det har i det närmaste samma ljudledningsegenskaper som vatten.

Under vatten kommer därför den normala ledningen av ljudet via hörselgång och mellanöra inte att fungera. I stället leds ljudet nästan helt via kraniets ben som liknar vattnet när det gäller ljudledningsegenskaper. Detta kallas benledning. Hörselcellerna retas i avsevärt mindre grad vid benledning, vilket gör att hörselförmågan kraftigt minskar. Förmågan att urskilja ljudets riktning blir också mycket kraftigt försämrad. Hos valar anses ljudet ledas till innerörat via underkäken, vilket gör det lättare för dem att avgöra ljudets riktning.

Ett problem med att höra i luft är att det krävs mycket mer energi för att sätta vattenmolekylerna i innerörat i rörelse, än för att sätta luftmolekyler i rörelse. Ljudet måste därför förstärkas innan det når vätskan i innerörat. Detta sker genom att trumhinnan via hörselbenen är kopplad till det ovala fönstret. Läs mer om detta ovan på denna sida..

Det åtgår alltså mer energi till att sätta igång ljud i vatten. Men när ljudet väl skapats så leds det med större hastighet och med mindre energiförluster genom vattnet. Det senare medför att ljudet får större räckvidd. Bardvalar kan därför kommunicera med varandra på flera mils avstånd. Kommunikationen underlättas av att de använder ljud med låg frekvens (låg tonhöjd). Dessa ljud har längre räckvidd än ljud med höga frekvenser.

Många fiskar kan höra, men de har inte lika välutvecklade hörselorgan som landryggradsdjuren. Läs om detta nedan på denna sida. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hejsan! För cirka tjugo år sedan stod jag och min svärfar utanför stallet där vi bodde. Då säger han att nu är det den dagen då allt levande tystnar för en kort stund. Vi stod helt stilla och var tysta och det hördes inga fåglar som kvittrade eller andra djur. Det var som ett annat slags dagsljus, som något "färgat" skimmer. Det går inte att förklara, men något var det som hände. Vad var det? Är så nyfiken. Tacksam för svar.

Det är mycket svårt att veta, men jag tror att fåglarna tystnade eftersom det blev mörkare. Kanske kom det ett mörkt moln över himlen.

Jag har själv upplevt att alla fåglar tystnade. Det var den 30 juni 1954 då jag var åtta år gammal. Min far var astronomiintresserad så vi reste till Jönköping för att uppleva den fullständiga solförmörkelse som då ägde rum över norra Götaland. Min far var besviken för det var molnigt i Jönköping. Men när solen förmörkades så tystnade alla fåglarna.

Sedan är det ju så att våra minnen förändras med tiden. Kanske var det inte helt och hållet så som vi minns det. Låt mig citera vad Fritiof Nilsson Piraten säger om barndomsminnen: "Våra barndomsminnen äro inga reproduktioner av omedelbara intryck. Vad våra ögon sågo och våra öron hörde har lagrats av tiden och förädlats av fantasins jäst. Det grumliga har gått till bottnen, hörsägner och drömmar har kommit till. Detaljer har stötts i det undermedvetnas mortel och sållats genom årens såll tills den stora harmonin nåtts. Kvar står dessa bilder där konturerna bevarat sin klarhet, men perspektiven djupnat. Kvar står sanningen." 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

En schematisk bild av syrinx hos en fågel. Luftstrupen (det övre röret) grenar sig i två huvudbronker 8. Syrinx är belägen i området kring förgreningen. De gröna partierna numrerade 1, 3, 7 och 9 är broskringar i luftstrupen och bronkerna. Tympanum (2) i nedre delen av luftstrupen är en resonanskammare med sammanvuxna broskringar i väggen. Ljudet åstadkoms av vibrerande membraner (5) och (6), De inre membranerna är fästa i en broskstav som kallas pessulus (4). Ljudets egenskaper regleras av muskler som bland annat kan ändra membranernas spänningsgrad. Notera att syrinx uppbyggnad och muskulatur uppvisar stora skillnader mellan olika fågelgrupper. Många tättingar har en särskilt välutvecklad syrinxmuskulatur. Syrinx är det grekiska ordet för panflöjt. Det är ett passande namn för djurvärldens kanske förnämsta musikinstrument, som kan frambringa ljud som inkluderar både korpens kraxande och näktergalens sång. Även papegojornas imitation av mänskligt tal åstadkommes av syrinx. Courtesy of Uwe Gille from Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported License.

Hur uppkommer fåglarnas sång? Hur fungerar syrinx?

Fåglar har ett struphuvud (larynx), precis som däggdjur, men inga stämband. Struphuvudet är alltså inte ljudalstrande! Läten åstadkommes i stället av syrinx. Syrinx är en förstoring av luftstrupen precis där den grenar sig i de två huvudbronkerna. Syrinx ligger alltså i brösthålan. Syrinx är försett med muskler och stödjevävnad i form av brosk. Brosket är mer eller mindre omvandlade broskringar svarande mot de stödjande broskringar som finns i luftstrupen. Syrinx är också försett med ett eller flera vibrerande membraner som bidrar till ljudproduktionen. Syrinx saknas hos kondorfåglar (tidigare kallade "gamla världens gamar"). Hos många andra fåglar är syrinxmusklerna dåligt utvecklade eller saknas helt. Storkar har dåligt utvecklad syrinx och är ju kända för att de kommunicerar genom att klappra med näbben. Syrinx är mycket väl utvecklad hos tättingarna. Bland dem finns ju många kända sångfåglar, som näktergal, koltrast och kanariefågel. Eftersom syrinx ligger nedanför luftstrupen, så är luftstrupen hos fåglarna en del av den ljudalstrande apparaten, ungefär som röret i ett blåsinstrument. Hos en del fåglar är luftstrupen kraftigt förlängd och kan bilda en eller flera slingor. Likheten med ett blåsinstrument blir då ännu mer slående. En lång luftstrupe gör att fågeln kan producera låga toner. Hos tranan, för att ta ett exempel, så bildar luftstrupen en dubbelslinga i anslutning till bröstbenskammen.

En följd av luftstrupsslingorna och den långa halsen hos tranan är att den så kallade dödvolymen (döda rummet) blir större. Den inandade luften består nämligen till en del av "använd" luft, som finns kvar i luftvägarna efter den föregående utandningen. Denna luft utgör dödvolymen. I luftvägarna sker inget gasutbyte, allt gasutbyte sker nere i lungorna. Hos djur som har en extra lång luftstrupe med normal diameter så utgör dödvolymen en större del av den inandade luftvolymen. Volymen frisk luft som når lungorna blir därmed mindre. Djur med stor dödvolym måste kompensera för detta genom att höja andningsfrekvensen eller att andas djupare andetag. Det senare är bäst, för då ökar man inte utvädringen av dödvolymen, bara utvädringen av lungorna. Ett alternativ är att ha en luftstrupe med mindre diameter och därmed en normal dödvolym. Risken med detta är att resistansen ("motståndet") mot luftflöde blir större. Giraffen tycks ha löst sitt dödvolymsproblem genom att ha en smalare luftstrupe. Det tycks inte vara känt hur tranan är anpassad till sin stora dödvolym. 2001, 2008, 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Vilket djur låter starkast? Jag har hört att det antingen är vrålapan eller blåvalen!

Jag vet inte säkert, men min gissning är att det är blåvalen eller någon annan val. Jag har sett uppgifter på att blåvalens visslingar kan ha en ljudstyrka på 188 decibel och en räckvidd på cirka 80 mil. Ett jetplan med efterbrännkammare kan komma upp i cirka 160 decibel. Smärta kan åstadkommas av mycket svagare ljud än så och hörselskador av ljud som är ännu mycket svagare. Decibelskalan är logaritmisk och återspeglar inte direkt ljudstyrkan. Blåvalens ljudstyrka (mätt som ljudtryck) är faktiskt mer än hundra gånger högre än jetplanets. Jag har svårt att tro att en vrålapa, hur vältränad den än är, skulle kunna slå blåvalen. Man ska uppenbarligen inte vara i närheten av en blåval när den låter. Läs mer om ljud som valar producerar nedan. 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

I munhålan syns den mjuka gommen som nedåt avslutas med gomspenen (uvulan). Man ser också det bakre gomvecket och det främre gomvecket som bildar ett kryssvalv mellan munhålan och svalget (larynx). Mellan de båda vecken finns de två tonsillerna (halsmandlarna). Halsmandlarna ställer till problem bland annat vid halsfluss. Men de innehåller immunologiskt aktiv vävnad som är en del av kroppens försvar mot infektioner. Man är därför numera mycket återhållsam med att operera bort dem. Svalget förbinds upptill med näshålan och nedtill med matstrupen och, via struphuvudet (pharynx), med luftsstrupen (trachea). När vi inte sväljer hålls matstrupen stängd av en slutmuskel. När vi sväljer stängs struphuvudets öppning, samtidigt som struplocket uppifrån viks ner över öppningen, och mjuka gommen förs uppåt och bakåt, så att vägen till näshålan blockeras. Courtesy of U.S. National Cancer Institute, in the public domain.

Klass 1-2A på en skola i Skellefteå undrar vad man har gomspenen till?

Gomspenen är en del av mjuka gommen. Munnens tak består av två delar. Den främre delen kallas hårda gommen och innehåller ben (gombenen och delar av överkäksbenen). Om man känner efter med tungan, märker man att hårda gommen är hård och framtill räfflad. Den bakre delen av muntaket kallas mjuka gommen eller gomseglet. Mjuka gommen innehåller muskler, men inga ben. Gomspenen (uvulan) är ett utskott från mjuka gommen. Bakom mjuka gommet och munhålan ligger svalget, ett hålrum som upptill öppnar sig mot näshålan och nedtill övergår i matstrupen. Luftstrupen utgår framtill från svalgets nedre del. Se på denna bild som visas i eget fönster.

Mjuka gommen med gomspenen kan genom sammandragning av muskler föras uppåt och bakåt så att den täpper till öppningen som leder till näshålan. Denna rörelse gör vi automatiskt när vi sväljer. Därmed hindrar vi normalt mat och dryck från att komma upp i näshålan. Vi har väl alla någon gång råkat få upp en bit av tuggan i näshålan och vet hur obehagligt det känns!

Mjuka gommen är också viktig för talet. De flesta ljuden i svenska ord uttalas med mjuka gommen uppfälld, som vid sväljning. Luften går då bara ut genom munnen. Men en del ljud uttalas med mjuka gommen nedfälld så att en del luft går ut genom näsan. Sådana ljud kallas nasaler. Nasaler i svenskan är t.ex. "ng"-ljudet och "m"-ljudet. Kläm ihop näsan och pröva att säga "ng", så märker ni att det går rätt dåligt. Prövar ni att säga t.ex. "a" eller "b" i stället så går det bra. Franskan har flera utpräglat nasala vokaler. Be någon som kan franska säga "un bon vin blanc" så märker ni det.

Men gomspenen har också en alldeles egen funktion för oss skåningar. Vårt skorrande "r"-ljud (tungrots-r) är en så kallad uvular som vi åstadkommer genom att låta gomspenen vibrera. Uppe i Skellefteå använder ni i stället tungspetsen när ni uttalar "r". 2002.

Anders Lundquist

Till början på sidan

En tvåsitsig heliumballong. Molekylvikten för luftens kvävgas är cirka 7 gånger större än för helium, för luftens syrgas cirka 8 gånger större. Ballongen med heliumgas har därför mycket lägre densitet än luft, vilket gör att den stiger uppåt. Heliumatomerna i heliumgas är således mycket mindre och lättare än kvävemolekylerna och syremolekylerna i luft. Nedan beskrivs hur detta leder till en "Kalle Anka"-effekt. Courtesy of Gerritse from Wikimedia Commons under GNU Free Documentation License.

Varför låter det se "roligt" när man andas in helium och pratar? Vad händer i kroppen, hur påverkar det? Är det speciella egenskaper hos helium? Har ni någon annan rolig info om ädelgaserna så bifoga gärna detta. Tack på förhand.

Ljud är vågor som rör sig genom luften. Att man låter som Kalle Anka när man har helium i andningsvägarna, beror på att ljudets frekvens, som svarar mot tonhöjden, är högre än vanligt. Frekvensen mäts i Herz (perioder per sekund). När antalet ljudvågor per sekund ökar så stiger frekvensen och därmed tonhöjden.

Heliummolekylen är mycket mindre än de syrgasmolekyler och kvävgasmolekyler som utgör huvuddelen av vanlig luft. Detta gör att ljudets hastighet blir nästan tre gånger högre i helium (965 m/sek vid 0 grader Celsius) än i luft (331 m/sek vid 0 grader Celsius). Talapparaten ("talröret") har samma egenskaper som ett blåsinstrument. Vissa toner förstärks med s.k. resonans. När man pratar med helium i luftvägarna blir de resonanta ljudvågornas våglängd densamma som med luft på grund av talrörets egenskaper. Men eftersom dessa ljudvågor rör sig snabbare i heliumet, kommer avståndet i tid mellan varje topp i en ljudvåg bli mindre än i luft. Då blir det fler ljudvågor per sekund och därmed högre frekvens på resonansljudet, alltså ökad tonhöjd. Den talade röstens klang bestäms inte bara av stämbandens grundton utan också av alla dess övertoner. Vissa av tonerna kommer att förstärkas på grund av resonansen i talröret och de blir dominerande. Dessa toner finns inom s.k. formantområden. Det är formantfrekvenserna som påverkas när helium finns i talröret.

Det finns faktiskt ett biologiskt system som kan koncentrera de föga reaktiva ädelgaserna. I simblåsan hos en del fiskar blir koncentrationen av ädelgasen argon högre än i luften. Detta åstadkommes genom en s.k. utsaltningseffekt. När totalkoncentrationen av lösta ämnen ökar i en vattenlösning minskar lösligheten i vatten för alla gaser. Gas utsöndras till simblåsan av den s.k. gaskörteln. I gaskörteln åstadkommer fisken en mycket hög koncentration av mjölksyra som minskar lösligheten, inte bara för syre och kväve, utan också för ädelgasen argon (som utgör cirka 0,9 procent av vanlig luft). En stor del av de lösta gasmolekylerna tvingas då att övergå till gasform i simblåsan.

Den viktigaste mekanismen genom vilken gas utsöndras till simblåsan är dock inte utsaltningseffekten. Den mesta gasen i simblåsan är syrgas som tvingats släppa blodets hemoglobin av den pH-sänkning som den sura mjölksyran ger. Läs mer om simblåsan här. 2002.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Delfinen har sonar, men inte radar. Den sänder ut ljud genom fettkudden på pannan, den s.k. melonen. Det återkommande ekot leds via underkäken till innerörat. På bilden ser man också att delfinen har ovanligt många tänder för att var ett däggdjur. Copyright 1996 © Corel Corporation.

Undrar om ni vet om det finns djur som använder radar för navigering eller jaktteknik? Hur fungerar detta i så fall hos dessa djur? Tack på förhand.

Radar används för att lokalisera föremål med hjälp av elektromagnetisk strålning, vanligen mikrovågor eller radiovågar. Man känner inte till några djur som använder sig av radar. Den enda elektromagnetiska strålning som djur registrerar är infraröd strålning, synligt ljus och ultraviolett strålning.

Däremot finns det flera djurgrupper som navigerar med hjälp av sonar (så kallad ekolokalisering). Då handlar det om ljud, vanligen kortvågigt ultraljud, men även ljud som är hörbart för oss människor. Dessa djur producerar ljud som reflekteras mot objekt i deras omgivning. Det reflekterade ljudet (ekot) registeras av djurens öron. Med hjälp av ekot kan sedan djuren skaffa sig information om avståndet till objektet (tidsskillnaden mellan ljudet och dess eko), riktningen till objektet (riktningen som ekot kommer från) och objektets hastighet (ekots s.k. dopplerförskjutning). Ultraljud ger en precisare lokalisering, men har kortare räckvidd än det för oss hörbara ljudet.

Bland däggdjuren används ekolokalisering av fladdermöss och tandvalar (t.ex. delfiner, se nedan). Bardvalarna tycks däremot inte, vad man vet, använda ekolokalisering. Man har också påvisat ekolokalisering hos en del insektsätare, bl.a. vanliga näbbmöss! Slutligen känner man till några grottlevande fåglar som använder sonar. De är dels oljefågeln som finns i Sydamerika, dels några släktingar till våra tornseglare ("tornsvalor") som finns i Sydostasien.

Läs mer på engelska om ekolokalisering hos djur på denna utmärkta sajt: "Biosonar, seeing with sound". Lyssna på på ekolokaliseringsljud från fladdermöss här. Ljuden är egentligen ultraljud, men de spelas upp långsamt. Då blir tonhöjden lägre och ljuden kan uppfattas av ett mänskligt öra. 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Knölvalarna är kända för sin sång. Den här knölvalen har just kommit upp för att andas genom spruthålet som syns på huvudets ovansida. Knölvalen och andra bardvalar har ett dubbelt spruthål som motsvarar våra näsborrar och leder till de båda näsgångarna. Hos delfiner och andra tandvalar är spruthålet enkelt, men inuti huvudet delar sig luftvägen i två näspassager. Copyright 1996 Corel Corporation.

Hur kommunicerar valar och delfiner?

Bardvalar kommunicerar med hjälp av ljud över enorma avstånd. De producerar ljud med relativt låg tonhöjd som används för kommunikation. Ljuden har mycket hög ljudstyrka och mycket lång räckvidd. Det handlar om kommunikation över avstånd på tiotals eller till och med hundratals kilometer! Det har påståtts att blåvalens visslingar har en ljudstyrka på 188 decibel och en räckvidd på ca 80 mil! Viktiga orsaker till att ljudet har så lång räckvidd är, förutom den höga ljudstyrkan, att vatten leder ljud bättre än luft och att ljud med låg frekvens (d.v.s. låg tonhöjd) har en längre räckvidd än ljud med hög frekvens (d.v.s. hög tonhöjd).

Bland bardvalarna är knölvalarna särskilt omtalade för sin sång, som framför allt framförs av hannarna. Sången är alltid uppbyggd på liknande sätt, men knölvalar i olika oceaner sjunger olika sånger. Dessutom ändras sångens struktur med tiden, särskilt under parningssäsongen. Valarna i en population snappar snabbt upp förändringarna, så att de alla snart sjunger den sista versionen av sången. Detta skulle kunna betraktas som en enkel form av "kulturell utveckling"!

Knölvalarnas sång är troligen en del av parningsritualen och kan ha att göra med hannarnas tävlan om honorna. Även förändringarna i sången kan ha något att göra med parningsritualerna. Intressant är att sången kan innehålla element som har jämförts med rim. Det föreslagits att dessa element hjälper valarna att komma ihåg sången, precis som rim hjälper oss människor att komma ihåg våra sånger!

Även tandvalar kommunicerar med hjälp av ljud. Flasknosdelfinens kommunikationsljud innehåller frekvenser (tonhöjder) från 250 till 50 000 Herz. Som jämförelse kan nämnas att människans hörselområde går från 20 till, hos unga personer, maximalt 20 000 Herz. Hos flasknosdelfinerna har varje individ sin egen "visselsignal". Med hjälp av den kan varje delfin meddela de andra var han befinner sig. Men det finns inget som tyder på att delfiner eller andra valar har ett riktigt språk med symboler för olika företeelser och ord som kan kombineras med varandra på olika sätt. Det handlar bara om signaler.

Tandvalarna är också kända för sin förmåga att ekolokalisera. Det är inte klarlagt om bardvalarna också kan ekolokalisera. Ekolokalisering innebär att valen skickar ut ett ljud som reflekteras ("studsar") mot ett objekt i vattnet, t.ex. ett byte. Genom att lyssna på ekot kan valen bestämma bl.a. riktningen och avståndet till objektet samt objektets form och hastighet.

Delfiner skickar ut ljudet i en framåtriktad stråle som troligen riktas och koncentreras genom att ljudet reflekteras mot luftsäckar omedelbart framför kraniet. Luftsäckarna skulle alltså fungera som en buktig spegel som reflekterar ljud i stället för ljus. Ljudstrålen koncentreras troligen ytterligare när den passerar den s.k. melonen. Melonen är en fettkudde på delfinens panna framför luftsäckarna. Det är melonen som ger delfinhuvudet dess karakteristiska profil. Melonen skulle alltså fungera som en lins som fokuserar ljud i stället för ljus. Det är inte klarlagt hur delfinernas ljud produceras. Det återkommande ekot leds troligen genom underkäken till delfinens inneröra och inte genom hörselgången som hos oss. De ljud som används vid delfinernas ekolokalisering är högfrekventa ljud med så hög tonhöjd (40 000 - 150 000 Herz) att de är ohörbara för människan. Fördelen med att använda högfrekventa ljud är att de medger en exaktare lokalisering. Nackdelen är att dessa ljuds räckvidd är mindre än räckvidden hos lågfrekventa ljud (d.vs. ljud med låg tonhöjd).

Hos kaskeloten har melonen utvecklats till det märkliga spermacetiorganet, om vilket du kan läsa här.

Delfiner kan liksom vi orientera sig med hjälp av synen, men deras värld är i hög grad en värld av ljud. Den "bild" de har av sin omvärld får de till stor del med hjälp ekon från de ljud de själva producerar. Vi människor skaffar oss en bild av vår omvärld främst med hjälp av det ljus som produceras av eller reflekteras från föremålen i vår omgivning. Vi kan omöjligt föreställa oss hur det skulle vara att leva i delfinernas värld! Läs mer på engelska om ekolokalisering hos djur på denna utmärkta sajt: "Biosonar, seeing with sound". 1999, 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Överst en 1,8 cm lång otolit från balansorganet hos en djuphavskungsfisk (Sebastes mentella). Nederst en fossil otolit av en annan benfisk med tydliga årsringar som avspeglar otolitens tillväxt. Precis som hos träd är sommarringarna breda och ljusa, vinterringarna smala och mörka. Den här fisken uppgavs ha blivit 74 år gammal. Courtesy of Matthieu Godbout (above) and Hockeypoc (below) from Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported License.

Jag vill gärna veta hur exempelvis torsk, eller fiskar allmänt, vet vad som är upp och vad som är ner?

Fiskar är precis som vi människor försedda med ett parigt jämviktsorgan (balansorgan) i kraniet. Vårt jämviktsorgan ger oss tre typer av information: om roterande acceleration (d.v.s. när vi börjar och slutar snurra, men inte när vi snurrar med konstant hastighet), om linjär acceleration (d.v.s. när vi börjar och slutar röra oss rakt framåt, men inte när vi rör oss med konstant hastighet) och (när vi är stilla) troligen också om huvudets läge i rummet i förhållande till tyngdkraften. Jämviktsorganet hjälper oss att hålla kroppen i balans och att styra dess rörelser. Det styr dessutom ögonens rörelser, t.ex. när vi låter blicken följa ett rörligt föremål. Läs först här om hur jämviktsorganet hos däggdjur ser ut och fungerar.

Fiskarnas jämviktsorgan fungerar i princip på samma sätt som vårt, även om det finns en del anatomiska skillnader gentemot oss däggdjur. Fiskarna saknar bland annat hörselsnäcka, men många fiskar kan ändå höra med hjälp av någon av de s.k. maculae som finns i hinnsäckarna. Benfiskar har i regel en enda stor otolit i sacculus, en av hinnsäckarna. Vi människor har många små otoliter. Den stora otolitens tryck på hårceller i sacculus ger fisken god information om tyngdkraftens riktning, d.v.s. om vad som är upp och ner. Otoliten blir större när fisken tillväxer. Därvid kan det bildas årsringar som användes till att åldersbestämma fiskar.

Det finns många andra djur som har tyngdkraftssensorer, s.k. statocyster. Kräftor är ett exempel.

Ett märkligt förhållande när det gäller båggångarna hos ryggradsdjuren är att de käklösa pirålarna har en, de likaledes käklösa nejonögonen två och alla käkförsedda ryggradsdjur (d.v.s. alla andra ryggradsdjur) tre stycken. Båggångarna är de cirkelformade kanaler som används för att mäta roterande acceleration. Har man tre båggångar, så ligger de i rummets tre plan. Det är oklart om båggångsbristen hos rundmunnarna (pirålar och nejonögon) är ursprunglig eller om de under evolutionens gång förlorat båggångar. 2000, 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag har en lite fundering. Är det sant att insekter inte känner av gravitationen? Hur vet de då vad som är upp och ner? Tacksam för svar.

Många djur har så kallade statocyster i vilka korn av till exempel kalciumkarbonat är omgivna av eller vilar på en matta av cellutskott som fungerar som känselhår. Dessa organ kan känna av tyngdkraften, och fungerar på ett likartat sätt som ryggradsdjurens jämviktsorgan. Läs här om däggdjurens jämviktsorgan och ovan om fiskarnas jämviktsorgan. Läs också här om statocyster hos kräftor.

Hos insekter är statocystliknande organ beskrivna endast hos ett fåtal arter och det är oklart vad de mäter. Men insekter kan ändå känna av tyngdkraften.

Insekter är försedda med en rad olika typer av sinnesorgan på kroppsytan, bland annat kutikulaklädda hår, sensiller, som är böjliga vid basen. När dessa hår böjs aktiveras ett nervcellsutskott inuti håret som fungerar som sinnesreceptor (mottagare av sinnesstimuli). Information sänds sedan via en nerv till det centrala nervsystemet. Sådana hår finns bland annat vid benens leder, vid antennernas baser, mellan huvud och mellankropp och mellan mellankropp och bakkropp. De bildar där så kallade hårplattor med flera hår, ofta olika långa. Hårplattorna känner av kroppdelarnas läge i rummet, men de aktiveras också när hela kroppen ändrar läge i förhållande till tyngdkraften. Sådana hår anses vara de viktigaste tyngdkraftsreceptorerna hos de flesta insekter.

Hos den vattenlevande klodyveln (Nepa cinerea) förekommer sensiller i anslutning till det luftfyllda trakésystemets öppningar (spiraklerna). De känner av skillnader i vattentryck på olika kroppdelar. Sådana skillnader uppkommer när insekten inte är vågrät placerad i vattnet.

Hos flygande insekter känner sensiller och andra receptorer på vingarna, antennerna och huvudet av luftströmmar, vilket hjälper dem bibehålla kursen och kroppens läge i rummet. Synen spelar härvid också en stor roll. Hos tvåvingar (flugor och myggor) är det bakre vingparet omvandlade till så kallade svängkolvar (halterer). Dessa fungerar som ett gyroskop och är försedda med receptorer som påverkas då insekten ändrar läge i rummet. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

En vacker bild av knorrhanen eller knoten (Eutrigla gurnardus). Fisken finns vid Västkusten och i södra Östersjön. Tre av fenstrålarna på vardera bröstfenan är fria. Knorrhanen stödjer sig mot bottnen och uppges till och med kunna gå med hjälp av dessa fenstrålar. Fenstrålarna används även till att lokalisera bytesdjur i bottenslammet. Mest känd är knorrhanen för de ljud den ger upphov till med hjälp av trummmuskler, se vidare nedan. Namnet knorrhane torde vara ljudhärmande (onomatopoetiskt). Bilden är ur "Illustrations de Ichtyologie ou histoire naturelle générale et particulière des Poissons" publicerad 1795-1797. From Wikimedia Commons, in the public domain.

Har hört det i en saga eller skröna någon gång, vill veta om det finns någon sanning i påståendet om att ålar kan skrika. Hur gör de i så fall, utan lungor?

Ja, ålar kan ge ljud ifrån sig! Annars är knorrhanen (som finns vid västkusten och i södra Östersjön) den mest kända ljudalstrande fisken i vårt land. Fiskar kan åstadkomma ljud på många olika sätt. Här är några exempel.

Simmandet kan naturligtvis ge upphov till ljud. Ofta är dessa ljud bara en biprodukt av fiskens rörelser, men hos en del fiskar kan de kanske bidra till att hålla ihop stimmet. En del fiskar producerar ljud genom att slå eller gnida hårda strukturer, t.ex ben i skelettet, mot varandra. Dessa ljud kan vara en biprodukt av födointaget, men de kanske också fungerar som sociala signaler, t.ex. i samband med leken.

En tredje typ av ljud åstadkoms hos en del fiskar av muskler som är fästa vid den gasfyllda simblåsan. Simblåsan hos benfiskar är ursprungligen en lunga. Hos nutida fiskar ger gasen i simblåsan flythjälp, som gör att fiskarna kan sväva i vattnet utan att sjunka mot bottnen. Men en del luftandande fiskar använder faktiskt också simblåsan som andningsorgan. Vid ljudalstring med simblåsan drar muskler som är fästa i simblåsan (trummuskler) ihop sig så att simblåsans volym ändras. Simblåsan fungerar förmodligen som en förstärkare. Musklerna är bland de snabbaste muskler som man kan finna bland ryggradsdjuren. Hos en fiskart kan de dra ihop sig 300 gånger under en sekund och hinner ändå med att slappna av mellan muskelkontraktionerna. Detta svarar mot en tonhöjd hos det alstrade ljudet på 300 Herz.

Enligt uppgift ska ålen kunna ge ifrån sig kluckande ljud. Kanske sker detta genom att luftbubblor släpps ut från den gång som förbinder simblåsan med magtarmkanalen, men mekanismen är inte klarlagd. Knorrhanen däremot alstrar ljud med hjälp av trummuskler kopplade till simblåsan.

Många benfiskar kan höra, fastän de saknar ytteröron, hörselgång och mellanöra. De saknar också innerörats snäcka, den spiraliserade utbuktning från en av jämviktsorganets (balansorganets) hinnsäckar som känner av ljud hos däggdjur. Hos fiskarna uppfattas ljudet i stället i jämviktsorganets hinnsäckar. Hos en del hörande fiskar fortplantas ljudet via kraniets ben till jämviktsorganet. Hos andra fiskar fungerar simblåsan som mottagare av ljudet. Det finns till och med en fiskgrupp som utvecklat en slags hörselben, de s.k. Weberska benen, som leder ljudet från simblåsan till jämviktsorganet. De Weberska benen har ett helt annat ursprung än hammaren, städet och stigbygeln som är däggdjurens tre hörselben. 2000, 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag är en 15-årig tjej som har en fråga. Hur låter en giraff? Jag och min lärare har länge försökt ta reda på detta. För inte kan det väl vara så, att girafferna är helt stumma? Jag hoppas att du vet något om detta och är mycket tacksam för svar.

Giraffen ger så sällan hörbara ljud ifrån sig att den har rykte om sig att vara stum. Men den kan ge ifrån vad som beskrives som stönande ljud och rop med låg tonhöjd. Ungarna uppges också använda ljud för att kommunicera med modern.

På nätet finns uppgifter om att giraffen och dess släkting okapin ska ha förmågan att kommunicera med infraljud (låga tonhöjder ohörbara för människan). Men jag hittar inga vetenskapliga artiklar som bekräftar detta. Det förefaller dock inte osannolikt. Rätt nyligen har man upptäckt att elefanter kan kommunicera med infraljud över mycket långa avstånd. Infraljud har mycket större räckvidd än för oss hörbara ljud.

Här är en giraffsida på engelska. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hörselorgan hos en vårtbitare. Till vänster ses en bit av ett av benen i det främsta benparet. Hörselorganen finns inuti de båda tibiorna ("underbenen") i detta benpar. På varje tibia finns två njurformade ingångsöppningar. Till höger syns ett tvärsnitt av tibian. Där ser man att varje ingångsöppning leder in till ett luftfyllt förrum (motsvarande vår hörselgång) inne i frambenet. Den inre väggen i detta rum utgörs av ett membran, tympanum (motsvarande vår trumhinna). Innanför tympanum finns en luftfylld del av trakésystemet, ovan kallat trakéhålrum (motsvarande vårt mellanöra). Så kallade skolopidier som avläser ljudet (röda pilspetsar) finns i det inre hålrummets vägg. Det finns ingen motsvarighet till våra hörselben och inte heller till vårt inneröra. Ljudvågorna från tympanum påverkar de ljudkänsliga skolopidierna i den inre kammarens vägg. De ljusgrå områdena i figuren till höger innehåller muskler, hemolymfa ("blod") och nerver. Se vidare texten nedan. Modified after Ivy Livingstone, courtesy and copyright of BIODIDAC.

Hur hör fjärilar och andra insekter?

Många insekter har hörsel. De enklaste hörselorganen är hår eller borst på kroppen som bringas i vibration av ljudet. Därvid retas sinnesceller vid hårens bas. Hos stickmyggehannar bringas antennerna i vibration av honans flygton och vibrationen avläses av sinnesceller nära antennernas bas.

Mera avancerade hörselorgan hos insekter kallas tympanalorgan. Sådana organ kan förekomma på bland annat antennerna, bakkroppen, mellankroppen och till och med på frambenen. Tympanalorganen är försedda med ett membran som bringas i vibration av ljudet. Membranet kallas tympanum. Innanför tympanum finns i regel ett luftfyllt rum som kan vara en del av trakésystemet. Sinnescellerna finns innanför tympanum. Tillsammans med andra celler bildar en sådan sinnescell en struktur som kallas skolopidium. Varje sinnescell är försett med ett hårliknande utskott. Skolopidierna retas av ljudvågorna från det svängande tympanum. Hos vårtbitare (familjen Tettigoniidae) sitter tympanalorganen på frambenen (se bilden ovan). Skolopidierna sitter hos vårtbitarna i en rad med den längsta skolopidien överst. Under den blir de allt kortare och den kortaste skolopidien sitter nederst. De olika skolopidierna reagerar på olika toner. Den längsta avläser den lägsta tonen och den kortaste avläser den högsta tonen. De flesta hörande insekter anses emellertid vara tondöva, men de kan vara bra på att avläsa ljudets styrka och rytm.

Tympanalorgan finns hos syrsor, vårtbitare, gräshoppor och cikador som ju alla kan producera ljud själva. Tympanalorgan har också hittats hos arter inom andra insektsgrupper, bland annat nattfjärilar och dagfjärilar. Många nattfjärilar kan avlyssna fladdermössens ekolokaliseringsljud. När de hör ljudet slutar de flyga och faller mot marken. På detta sätt undviker de, i bästa fall, att bli uppätna av sina värsta fiender. 2002, 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Åter till början på denna sida

Åter till "Svar på frågor" | Källor och referenser

Info om djur | Om du vill fråga zoofysiologen
Läs också "Artiklar om djur" och "Djurens fysiologi".