Hur kan det komma sig att min hund inte får en hjärnskakning när han ryster huvudet häftigt?

Hjärnan är naturligtvis skyddad av kraniet, men den är också försedd med stötdämpare. Jag kan bara svara allmänt på vad som skyddar vår och andra däggdjurs hjärnor från mekaniska skador, t.ex. vid slag mot huvudet.

Hjärnan är omgiven av tre hjärnhinnor. De båda yttersta ligger tätt inpå kraniets insida och är fästa i detta. Den innersta är fäst i hjärnans yta. Mellanrummet är fyllt med vätska. Hjärnan har nästan samma densitet som denna vätska och svävar därför nästan i vätskan. Hjärnan hålls på plats av nervrötter och blodkärl samt av särskilda bindvävstrådar som går mellan hjärnhinnorna, tvärs över det vätskefyllda rummet. Vätskeskiktet jämte trådarna fungerar som en stötdämparanordning som skyddar hjärnan när huvudet utsätts för mekanisk påverkan. Skador på hjärnan kan ändå uppkomma bland annat när kraniet går sönder och benbitar går in i hjärnan samt när hjärnan accelereras av ett slag mot huvudet så att att den studsar mot kraniets insida. Det är det senare som skadar boxares hjärnor. Som bekant är det mycket lättare att få skador på hjärnan än man kan inbilla sig när man ser slagsmål i filmer på TV! 1999.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Varför är nervbanorna korsade, till exempel varför styr höger hjärnhalva vänster sida av kroppen istället för höger. Finns det någon fördel med detta korsade system?

Mig veterligt finns det ingen som kan ge ett väl underbyggt svar på den frågan när det gäller de motoriska banorna (de banor som styr skelettmusklerna). Svaret ligger troligen dolt långt tillbaka i evolutionen. Emellertid har följande spekulation gjorts.

Antag att du är en primitivt masklikt urryggradsdjur med sinnesorgan och en enkel hjärna i framänden. Om du ska svänga åt vänster måste du kontrahera längsgående muskulatur på kroppens vänstra sida, ska du svänga åt höger måste muskelkontraktionen ske på höger sida. Om detta djur registrerar något farligt på höger sida som når höger hjärnhalva, kan en överkorsande motorisk bana från hjärnan ge en muskelkontraktion på vänstersidan, varvid djuret flyr. Överkorsande motoriska banor kan alltså förmedla flyktreaktioner (negativa taxier). Om djuret har icke överkorsande banor, kan aktivering av dem leda till att djuret rör sig mot ett stimulus, t.ex. föda (positiva taxier). Faktiskt innehåller t.o.m. de motoriska pyramidbanorna hos oss en del fibrer som inte överkorsar. Jag vet dock inget om dessa fibrers funktion.

När det gäller sensoriska banor (banor från sinnesorgan) är det i många fall så att det finns både överkorsande och icke överkorsande nervfibrer. Detta gör att sinnesstimuli till kroppens vänstra och högra sida kan jämföras i samma del av hjärnan. När det gäller synen hos oss bidrar detta till avståndsbedömningen (stereoskopiskt seende, som dock inte är den enda mekanismen för avståndbedömning). När det gäller hörseln möjliggör detta en bestämning av riktningen som ljudet kommer från (ljud som kommer från sidan har olika styrka i och ankomsttid till de båda öronen). 1999.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hur går det till när barn lär sig att gå?

När barn börjar gå handlar det inte bara om inlärning. Det finns medfödda program för gång i ryggmärgen och hjärnan. Läs om dessa program nedan. Men dessa program måste modifieras genom information från olika sinnen medan barnet "lär sig gå". Denna information erhålls via synen, balanssinnet och mekanisk påverkan av sinnesreceptorer (mottagare av sinnesstimuli) i leder, muskler, senor och hud. Dessutom måste nervsystemet ha mognat tillräckligt mycket, innan barnet kan börja "lära sig att gå". Nervsystemet fortsätter att utvecklas efter födelsen, faktiskt ända fram till 20-årsåldern. Detta innebär bland annat att vissa nervceller och kontakter mellan nervceller (synapser) elimineras samtidigt som nya kontakter mellen nervceller bildas.

Det är allså tre saker som krävs för att barn ska börja gå: en viss mognadsgrad hos nervsystemet, medfödda program i nervsystemet och inlärning med hjälp av modifierande stimuli från sinnesorganen till nervsystemet. 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

En nervcell i storhjärnsbarken hos en igelkott. Likadana s.k. pyramidceller finns också i människans storhjärna. I mitten syns cellkroppen. Man ser också ett utåtledande cellutskott (en axon, A) och tre inåtledande (dendriter, D). Preparatet är färgat med s.k. Golgifärgning. Courtesy of Richard J. Harris and © BIODIDAC.

Jag undrar om det är någon skillnad mellan en manlig och en kvinnlig hjärna och i så fall vad? Hur påverkar då den skillnaden våra levnadsätt? När förstod man att både män och kvinnor har intelligens? Vems hjärna är mest funktionell, "bäst", mannens eller kvinnans?

Eftersom allt beteende styrs av mekanismer i hjärnan har forskare sedan länge letat efter bl a strukturella skillnader i hjärnan som skulle kunna förklara kvinnors och mäns olika beteenden. Liksom det finns skillnader i kroppsuppbyggnad mellan kvinnor och män har forskning under senare år visat att det också finns skillnader med avseende på vissa hjärnstrukturer. Hos smågnagare bl.a. råttor, är skillnader som kan knytas till de sexuella egenskaperna (förutsättningar till reproduktion, driftrelaterade beteenden) tydliga och väl belagda. Hos människor är skillnaderna inte lika tydliga, men existerar. Den tydligaste skillnaden finns i utseendet hos främre delen av hypofysen (undre hjärnbihanget). Strukturella skillnader som kan knytas till homosexualitet och heterosexualitet har föreslagits, men är ännu ett kontroversiellt område.

När det gäller andra typer av egenskaper, för vilka det råder skillnader mellan de två hemisfärerna (storhjärnans halvor), finns det möjligen små skillnader mellan kvinnor och män, inte minst när det gäller dessa egenskapers utveckling hos de båda könen. Exempel på sådana s.k. högre egenskaper är språkförmåga, aritmetiskt tänkande, lösning av matematiska problem, djupseende, förmåga att snabbt känna igen ansikten m m. Skillnaderna mellan kvinnor och män är statistikt säkerställda för vissa specifika "intellektuella" egenskaper. När det gäller den intellektuella helhetsbild som mäts i s.k. IQ-tester råder det dock ingen skillnad. Båda "typerna" av hjärnor är således "bäst". Några tydliga strukturella skillnader vad avser hemisfärerna hos kvinnor och män har ännu inte påvisats, däremot existerar klara skillnader mellan könen när det gäller formen hos de nervfiberbuntar (hjärnbalken och främre kommissuren) som kopplar samman de två hemisfärerna.

När förstod man att både kvinnor och män har intelligens? Denna insikt är förmodligen mycket ursprunglig men dock något avhängig av hur man definierar intelligens. Var "själen" eller högre tankar har sin boning har emellertid inte alltid varit självklart. Aristoteles förlade själen till hjärtat. Sokrates och Platon ansåg att hjärnan var viktigast för logiskt tänkande, medan passioner och lidelser utgick från hjärtat. Vi påminns om dessa tankar ännu idag. Man talar fortfarande om personer med gott eller ont hjärta. 1999.

Anders Edström

Till början på sidan

En vy från storhjärnsbarken hos en igelkott. Strax nedanför bildens mitt syns en stor nervcellkropp. Dessutom syns en mängd utskott från nervceller, både utåtledande (axoner) och inåtledande (dendriter). Preparatet är färgat med så kallad Golgifärgning. Courtesy of Richard J. Harris and © BIODIDAC.

Hur lång kan en nervcell bli? Har giraffen nervceller som sträcker sig från hjärnan till nedre delen av ryggraden, d.v.s. flera meter långa nervceller?

Ja, så långa kan nervceller vara och det ger upphov till några intressanta frågor. Hur kan till exempel informationen överföras hela denna väg?

En typisk nervcell består av dendriter, cellkropp och axon. Dendriterna är korta utskott som leder information in mot cellkroppen. Cellkroppen upptar den största volymen och innehåller bl.a. cellkärnan och det maskineri som behövs för att producera nya proteiner. Axonen är ett mycket långt utåtledande utskott som leder nervimpulser, s.k. aktionspotentialer, från cellkroppen. Aktionspotentialerna är elektriska till sin natur. I slutet på axonen finns uppsvällningar som ingår i synapser. Via en synaps överförs informationen kemiskt till en annan cell. Se även bilden nedan.

De axoner som hos däggdjur går från motorkortex i storhjärnan till den nedre delen av ryggmärgen måste hos en blåval vara ungefärligen 20 meter långa! Notera att en axon är ett enda utskott från en enda cell och att axonen längs hela sin längd är så tunn att den inte kan ses med blotta ögat!

Hur kan en nervimpuls ledas denna långa väg utan att dö ut? Svaret är att det finns elektriska förstärkare längs med hela axonen. Överallt i axonens membran finns s.k. Na/K-pumpar som, med hjälp av tillförd kemisk energi, pumpar ut natriumjoner ur nervcellen. Natriumkoncentrationen blir därför hög utanför axonen och låg inuti och natrium tenderar hela tiden vandra in i axonen så att koncentrationsskillnaden utjämnas. Men axonens membran är i vila nästan helt ogenomträngligt för natriumjoner. Koncentrationsskillnaden för natrium utgör ett förråd av elektrisk energi på samma sätt som vattnet i en kraftverksdamm utgör ett förråd av lägesenergi (eftersom dammen ligger högre upp än dalen nedanför). Aktionspotentialen innebär helt enkelt att "dammluckor" (s.k. jonkanaler) successivt öppnas, en efter en, som en våg längs med hela axonen och släpper in natriumjoner. Varje dammlucka som öppnas, öppnar i sin tur en ny lucka längre fram. Eftersom jonerna är laddade kommer då den elektriska potentialskillnaden över membranet att förändras och det är just det som är aktionspotentialen, en "elektrisk våg" som rör sig längs med axonen. Jämför med en lång rad dominobrickor som alla står på högkant. Välter man en bricka, välter den nästa och så vidare. Information kan via sådana dominobrickor överföras hur långt som helst!

Ett annat problem för en lång axon är att proteiner och andra nyttigheter som bildas i nervcellkroppen måste transporteras ända ut till synapserna, i blåvalens fall cirka 20 meter! Det sker också en transport i motsatt riktning, från synapserna till cellkroppen. Transporterna sker med hjälp av energikrävande tranportprocesser, så kallad axonal transport. Det finns, om man så vill, ett löpande transportband längs med hela axonen!

Ett tredje problem för en axon är att den kan vara utsatt för olika miljöförhållanden på olika ställen. En mås som står på ett isflak kan ha en temperatur på cirka 40 grader Celsius i bålen, men bara fyra grader i fötterna. Det innebär att olika delar av samma axon måste anpassa sig till drastiskt olika temperaturer! 1999.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Vad det smarta med att ha synapser i nervsystemet, borde det inte vara mer effektivt att signalen överförs direkt?

En mycket bra fråga. Nästan alla synapser i nervsystemet är så kallade kemiska synapser. I en sådan synaps finns det en tunn spalt mellan två nervcellers cellmembran. Den ena nervcellen sänder ut ett kemiskt ämne, en så kallad tranmittorsubstans, till spalten. Transmittorn binder till en mottagare (en proteinreceptor) i den andra nervcellens cellmembran och utlöser ett svar. Det finns en stor nackdel med kemiska synapser. Signalöverföringen i dem går relativt långsamt. De har en så kallad synaptisk fördröjning. Detta innebär att informationen överförs långsammare om synapser måste passeras, än om den bara förmedlats via de nervimpulser (aktionspotentialer) som vandrar längs med nervcellernas utåtledande utskott (axonerna).

Varför har vi då kemiska synapser? Svaret är att kemiska synapser på flera olika sätt möjliggör en avancerad reglering i nervsystemet. Eftersom transmittorsubstanser vanligen skickas ut endast från den ena av synapsens två nervceller, är kemiska synapser enkelriktade. Detta är nödvändigt för att informationsöverföringen i nervsystemet ska kunna ske på ett ordnat sätt längs bestämda banor. Dessutom skickas det vanligen ut mer än en typ av transmittorsubstans i en synaps och det finns oftast flera olika typer av proteinreceptorer i den. Detta möjliggör, via komplexa mekanismer, en avancerad informationsbehandling i själva synapsen. Sådana mekanismer har bland annat visat sig vara inblandade när minnen etableras. I vissa kemiska synapser stimuleras den andra nervcellen till att skicka ut nervipulser, i andra hämmas dess impulstrafik. Därmed ökas regleringsmöjligheterna drastiskt. Nästa alla nervceller påverkas av många, ofta tusentals, kemiska synapser, en del stimulerande, andra hämmande. En sådan nervcell kan väga samman information från många centra i nervssystemet och generera ett svar. Svaret består av nervimpulser, med hög frekvens (mätt som antal per sekund) om stimuleringen överväger och med låg frekvens om hämningen överväger.

Nackdelen med kemiska synapser minskas avsevärt genom att informationen förmedlas snabbt via nervimpulser i mycket långa axoner när avstånden är långa. Således skickar nervceller i storhjärnans motoriska bark specifika axoner ända ner till de områden i ryggmärgen som styr de olika skelettmusklerna. Sådan axoner kan vara mer än 20 meter långa hos en blåval, läs mer ovan. Från dessa områden skickar de motoriska nervcellerna mycket långa axoner direkt till skelettmusklerna. 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Schematisk bild av en nervcell. Till vänster syns cellkroppen med sin kärna. Den är försedd med korta inåtledande utskott, dendriter. Dendriterna och cellkroppen påverkas kemiskt av andra nervceller via en mängd synapser. Från cellkroppen utgår det långa utåtledande utskottet, axonen, som leder aktionspotentialer (nervimpulser). De Schwannska cellerna bildar myelinskidan som är rulltårtelikt virad runt axonen, utom vid de Ranvierska noderna där axonens eget membran är synligt. Axonen delar sig till slut i flera grenar som alla slutar med var sin synaptisk terminal. Varje terminal ingår i en synaps som påverkar nästa nervcell kemiskt genom att terminalen släpper ut s.k. transmittorsubstanser. En del nervceller saknar myelinskida. Läs mer om nervcellen ovan.

De celler som sitter runt axonen är en slags gliaceller. Vilken funktion har dessa och varför täcker de inte hela axonens yta?

Nervsystemet innehåller inte bara nervceller utan också så kallade gliaceller. Faktum är att det finns 10-50 gånger (uppskattningarna varierar) fler gliaceller än nervceller!

Det finns tre typer av gliaceller i centrala nervsystemet (hjärna och ryggmärg). Mikroglia har "rengöringsfunktioner" och deltar i immunförsvaret. De kommer troligen från benmärgen och liknar de celler som i andra vävnader kallas makrofager ("storätare"). Astroglia ansågs förr bara vara stödjeceller, men man vet nu att de också har ett stort antal andra viktiga funktioner. De utsöndrar bland annat ämnen som stimulerar nervcellernas tillväxt. De tar också upp en del av de transmittorer som nervcellerna utsöndrat. Transmittorer är de ämnen som förmedlar den kemiska signalen mellan olika nervceller. Astroglia har sannolikt också andra viktiga funktioner som vi ännu inte upptäckt. Vi vet fortfarande mycket lite om gliaceller över huvud taget! En funktion som gliacellerna inte har är dock ledning av aktionspotentialer (nervimpulser). Det är något som bara nervceller klarar av.

Den tredje typen av gliaceller kallas oligodendroglia. De motsvaras i perifera nervsystemet (utanför hjärna och ryggmärg) av de s.k. Schwannska cellerna. Oligodendroglia och Schwannska celler har bland annat funktionen att bilda den s.k. myelinskida som omger många axoner. Axonerna är nervcellernas utåtledande utskott längs vilka aktionpotentialerna (nervimpulserna) löper. Axoner kan vara flera meter långa hos stora djur (läs mer om detta ovan). Myelinskidan utgörs av membraner som är rullade runt axonen som en rulltårta runt den innersta syltsträngen. Membranerna består, precis som andra biologiska membraner, till stor del av fosfolipider (en slags fettämnen). Med jämna mellanrum finns längs med axonen s.k. Ranvierska noder där myelinskidan är avbruten och axonens eget cellmembran står i kontakt med vätskan utanför axonen. Funktionen med myeliniseringen är öka den hastighet med vilken aktionpotentialen rör sig längs med axonen. I korthet så fungerar myelinskidan som det isolerande höljet runt en elkabel. Skidan minskar läckaget av elektrisk ström ut ur axonen. Detta gör att aktionpotentialen hela tiden kan hoppa från en Ranviersk nod till nästa på sin väg längs axonen. Alla axoner i nervsystemet är inte myeliniserade. Många långsamt ledande axoner saknar myelin.

Myeliniseringen ökar retledningshastigheten i axonen på ett mycket utrymmesbesparande sätt. Alternativet hade nämligen varit att öka retledningshastigheten genom att göra själva axonen tjockare så att dess inre elektriska resistans minskade. Det är bara det att axonen då hade behövt vara hundra gånger tjockare än en myeliniserad axon är inklusive myelinskidan! Den vita substansen i hjärna och ryggmärg består huvudsakligen av myeliniserade axoner. Man kan föreställa sig hur stor hjärnan hade behövt vara, om den i stället innehöll tjocka omyeliniserade axoner med samma retledningshastighet som myeliniserade. Med bara tunna omyeliniserade axoner hade hjärnans storlek varit ungefär som den är nu, men vi hade varit mycket, mycket långsamma. Med andra ord, om inte myeliniseringen hade uppkommit hos ryggradsdjuren under evolutionens gång så hade intelligenta ryggradsdjur som människor varit omöjliga! 2000.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Vad är det som styr att man ryser? Jag förstår att det är ett samspel mellan sensoriska, motoriska och autonoma nervsystemet. Men hur funkar det egentligen?

Rysningar (darrningar, frossbrytningar) är icke viljemässiga, osynkroniserade, lokala kontraktioner i skelettmusklerna. De leder inte till kroppsrörelser. Deras funktion är att försvara kropptemperaturen vid kyla.

Rysningar utlöses när kroppstemperaturen i kroppens kärna (inuti huvud och bål) är lägre än normalt eller när hudtemperaturen är lägre än normalt. I det första fallet mäts temperaturen av köldreceptorer i inre organ och i nervsystemet, inklusive temperaturcentrum i hypothalamus i hjärnan, i det andra fallet av köldreceptorer i huden. Rysningarna leder till höjd ämnesomsättning och därmed till en ökad värmeproduktion i musklerna, något som höjer kroppstemperaturen i riktning mot normalvärdet. Fördelen med att de kan utlösas vid nedkylning av huden är att man kan börja försvara kroppstemperaturen redan innan de viktiga inre organen, till exempel hjärna och hjärta, kylts ned.

Rysningarna åtföljs av kontraktion i mycket små glatta muskler som drar i hårsäckarna så att hudens hår reses upp. Funktionen är att öka pälsens tjocklek och därmed den värmeisolerande förmågan hos det stillastående luftlagret inuti pälsen. Människor har hårsäckar över större delen av kroppen, men håren är på de flesta ställen glesa och så korta att de inte syns för blotta ögat. När dessa hår reses ökar inte isoleringen, men de resulterande upphöjningarna runt håren leder till så kallad gåshud.

Rysningarna åtföljs också av en sammandragning av hudens blodkärl som leder till ett minskat blodflöde till huden och därmed minskade värmeförluster. Huden blir vit.

Rysningarna styrs av temperaturcentrum, via motoriska centra, och förmedlas av motorneuron till skelettmusklerna, således inte av autonoma nervsystemet. Autonoma nervsystemet är den del av det perifera nervsystemet som påverkar framför allt inre organ och blodkärl. Det består av två delsystem de sympatiska och parasympatiska nervsystemen. Resningen av håren och kärlsammandragningen styrs av temperaturcentrum via det sympatiska delen av det autonoma nervsystemet.

Rysningar, hårresning och kärlsammandragning i huden ingår också i den massiva aktivering av sympatiska nervssystemet ("frukta, fäkta eller fly"; "fright, fight or flight") som äger rum i krissituationer och vid starka sinnesrörelser och som hjälper oss att handskas med situationen. Aktiveringen leder också till en lokal svettning på några delar av kroppen, till exempel handflatorna, ökad slagfrekvens hos hjärtat och flera andra svar.

De ovan nämnda hudreaaktionerna återfinns i en rad språkliga uttryck, till exempel "att skaka av skräck", att få "gåshud" eller "ståpäls", "att blekna av fasa" och "att kallsvettas". 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Av vilken anledning föds vi med reflexer?

Den traditionella definitionen av reflexer hos människan är att de är medfödda, icke viljestyrda mekanismer, till exempel rörelsemönster, som utlöses av ett sinnestimulus. Sådana reflexer styrs ofta av ryggmärgen, men de kan också ofta vara styrda av centra i hjärnan. Ett exempel på en ryggmärgsreflex är böjreflexen (se nedan), som innebär att vi drar undan hand eller fot vid smärta i dem (t.ex. när vi bränner fingret på en spisplatta). En annan ryggmärgreflex är sträckreflexen, som innebär att en muskel drar ihop sig när den förlänges. Denna reflex påverkar alla skelettmuskler i kroppen och hjälper till att styra kroppsrörelserna. Mest känd är den i form av den s.k. patellarreflexen som testas när man slår på senan framför knäet. Då förlängs en muskel på lårets ovansida, vilket stimulerar den till att dra ihop sig och benet sparkar uppåt. Men det finns många reflexer som styrs av hjärnan. Ett exempel är Babinskyreflexen som erhålles om man stryker längs med fotsulan. Hos spädbarn böjs då stortån uppåt och de andra tårna sprids i solfjäderform. Detta tros vara en ur evolutionärt synpunkt gammal skyddsreflex, påminnande om böjreflexen. Hos äldre barn och hos vuxna böjs i stället alla tårna nedåt vid Babinskytestet under inflytande av hjärnan. Funktionen med detta är inte känt.

Det som vi kallar reflexer är helt enkelt relativt enkla reglermekanismer som deltar i styrningen av kroppsrörelserna och andra processser i kroppen. I många fall rör det sig om i evolutionärt gamla mekanismer. Dessa mekanismer har under utvecklingens gång kompletterats med mer komplexa, hos människan "viljestyrda", mekanismer, som ofta är överordnande de gamla och enkla reflexerna. Våra kroppsrörelser styrs numera av flera "högre" hjärncentra, i bl.a. storhjärnsbarken, lillhjärnan och de s.k. basala ganglierna. Men de gamla reflexerna har i regel inte förlorat sin betydelse. Flera av dem är fortfarande nödvändiga för att kroppsrörelserna ska fungera ordentligt och böjreflexen hindrar oss fortfarande från att bli skadade.

Definitionen på en reflex är knappast längre hållbar. Det finns ingen klar gräns mellan reflexer och mera komplicerade nervösa reglermekanismer.

Det har visat sig att klassiska ryggmärgsreflexer bara delvis är medfödda. De modifieras under den tidiga utvecklingen under inflytande av de sinnesstimuli som man utsätts för. Detta resulterar i en förbättrad funktion. Man har länge vetat att många reflexer kan påverkas av inlärning, något som resulterar i s.k. betingade reflexer. Det klassiska exemplet är Pavlovs hund som lärde sig associera en klocksignal med mat. Till slut utsöndrade den saliv när den hörde klocksignalen, även om den inte fick någon mat.

Reflexer kan ibland påverkas av vilja. Vi kan till exempel hämma böjreflexen om vi bestämmer oss för att gripa ett varmt föremål, åtminstone om smärtan inte är alltför svår. Vi kan också hämma blinkreflexen och vi ska avlägsna ett grand från ögat. Å andra sidan kan vi utföra komplexa inlärda betenden, som att cykla, utan att vi är medvetna om vad vi gör.

Ett annat problem är att vi inte vet vad vilja och medvetande är. Vi kan inte beskriva dessa fenomen i naturvetenskapliga termer. Vi vet inte hur viljan fungerar. I många fall skulle den kunna vara en ren chimär. Beteenden som vi tror är viljestyrda skulle mycket väl kunna vara omedvetna och "automatiska". I så fall skulle det viljemässiga vara en slags efterhandskonstruktion. Nyare studier har visat att många beslut, som vi tror är förnuftsmässiga, i själva verket har fattats på en mer eller mindre undermedveten nivå i hjärnan på känslomässiga grunder. Våra förnuftsmässiga motiveringar är efterhandskonstruktioner. 2001, 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Varför rycker man undan handen snabbt, innan man bränner sig på en het platta. Alltså, först tar man bort handen, sedan känner man smärtan. Blir man trampad på foten när man dansar blir reaktionen en annan, man skriker då direkt av smärtan. Alltså vad är skillnaden mellan de olika reaktionerna? Vad är det som gör att vi reagerar olika? Skulle vara väldigt tacksam om du kunde svara mig!

När vi drar tillbaka en smärtande hand eller fot aktiveras en skyddsreflex som har ett stort överlevnadsvärde genom att hindra oss från att bli skadade. Reflexen kallas böjreflexen och förmedlas helt via ryggmärgen. Detta innebär att den inte utlöses genom att vi fattar det vi kallar ett "beslut" och att den endast i begränsad omfattning kan påverkas av det vi kallar "vilja".

När informationen sedan når hjärnan blir vi medvetna om smärtan. Det vi kallar "medvetande" uppkommer som ett resultat av hjärnaktivitet, framförallt i storhjärnan. Sinnesintryck måste alltså nå storhjärnan för att vi ska bli medvetna om dem. Även smärtan har ett stort överlevnadsvärde genom att den leder till en mycket effektiv inlärning. Om vi en gång har bränt handen på en glödhet spisplatta, lär vi oss vad det innebär och försöker undvika det i framtiden.

I huden registreras smärtan av fria nervändar i så kallade sensoriska nervceller. Nervändarna fungerar som receptorer (mottagare av sinnesstimuli). Retningen av receptorerna utlöser elektriska aktionspotentialer (nervimpulser) som transporteras längs med cellernas nervfibrer via en nerv och når ryggmärgen. Där bildar de sensoriska nervcellerna synapser med andra nervceller, så kallade interneuron. Synapserna är kontakter som överför information mellan nervceller på kemisk väg, med så kallade transmittorsubstanser. Interneuronerna aktiveras och skickar aktionspotentialer längs med korta axoner inne i ryggmärgen till nya synapser. I dessa synapser aktiveras motorneuroner, nervceller vars nervfibrer lämnar ryggmärgen och synapsar på skelettmuskelceller. När du bränner handen skickar motorneuronerna längs med sina nervfibrer ut aktionspotentialer som, via synapser, aktiverar muskler som böjer lederna i armen. Via en annan reflex inaktiveras de muskler som rätar ut armen. Handen dras då bort från smärtkällan.

Böjreflexen är snabb. Aktionspotentialerna behöver bara färdas en relativt kort väg och signalen behöver bara passera tre synapser. Synapser fördröjer nämligen informationsöverföringen. Vägen upp till hjärnan är längre och signalen måste längs denna väg passera fler synapser. Därför upplever du smärtan efter det att du dragit undan handen. Men det är mer komplicerat än så. Det finns två typer av smärta. Först känner man av den snabba smärtan som är skarp och vällokaliserad. Sedan kommer den långsamma smärtan som är dov, diffust lokaliserad och starkt kopplad till obehag. Den snabba smärtan leds troligen in till ryggmärgen via nervfibrer med högre retledningshastighet än de långsamma smärtans fibrer.

Så till den andra frågan. Varför känner du av smärtan direkt när du blir trampad på foten? Om det verkligen är så, skulle detta kunna ha att göra med att ryggmärgsreflexer inte är så enkla och stereotypa som man tidigare trodde. Läs mer om detta ovan. Böjreflexen är plastisk, det vill säga den kan ske på olika sätt beroende på situationen. Reflexsvaret kan anpassas och blir olika, om olika delar av armen eller benet retas. Ett starkt smärtstimulus ger en mycket uttalad reflex: starka muskelkontraktioner som sätter i gång snabbt, varar länge och berör alla leder i armen eller benet. Ett svagt smärtstimulus ger däremot en mindre uttalad reflex: svaga muskelkontraktioner som börjar senare, bara varar en kort stund och inte berör alla leder i armen eller benet. Om stimulus är svagt kan reflexen till och med undertryckas av viljan. Om du bränner dig när du tar ut en het bakplåt, kan du undertrycka reflexen så att du hinner sätta ner plåten på spisen utan att tappa den.

Kanske är smärtstimulus svagt när du blir trampad på foten. Kanske är svaret annorlunda. Intressant i sammanhanget är böjreflexen åtföljs av en reflex som rätar ut det andra benet, något som hindrar oss från att ramla ihop på golvet. Kanske undertrycker du, artig som du är, viljemässigt reflexen för att inte genera din kavaljer. Något av dessa alternativ skulle kunna leda till att du inte märker av reflexen och därför tycker att smärtan kommer först. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Till Helsingfors stadsbiblioteks frågespalt i har det igen kommit en fråga som du kanske kan hjälpa mig med: "Jag har ofta undrat vad det beror på att hönor fortsätter att springa efter det att deras huvud har huggits av. Känner de smärta? Tack på förhand!"

Man har länge känt till att "programmen" för vissa enkla beteenden finns i ryggmärgen. Dessa så kallade ryggmärgsreflexer kan utföras utan att hjärnan medverkar, men de står under modifierande inflytande av hjärnan. Läs mer om reflexer ovan.

Men man vet också att ryggmärgen har ett stort antal mera avancerade funktioner. Program som styr benens rytmiska rörelser när ett djur förflyttar sig finns i ryggmärgen. Detta gäller även för däggdjur! Det finns två sådana rörelseprogram ("pattern generators") ett i halsryggmärgen och ett i ländryggmärgen. Det krävs signaler från hjärnan för att styra dem, men intressant nog har man lyckats få i gång dem också genom att experimentellt påverka ryggmärgen. Ryggmärgen har dessutom förmåga till inlärning och minne! Människans medvetna funktioner torde vara lokaliserade till hjärnan, men ryggmärgen gör alltså betydligt mer än att bara förmedla information från hjärnan till kroppens olika delar. Dett har lett till forskning som på sikt strävar till att återställa funktioner hos ryggmärgsskadade människor.

Om ryggmärgen skadas av så att hjärnans förbindelse med ryggmärgen försvinner, drabbas däggdjur av s.k. spinal chock. Det innebär att ryggmärgsreflexerna är hämmade och inte kan komma till uttryck. Man vet inte vad som orsakar den spinala chocken. Så småningom återkommer ryggmärgsreflexerna och blir då kraftigare än normalt, eftersom de inte längre är utsatta för hjärnans hämmande inflytande.

När det gäller fåglar som har fått hela huvudet avhugget kan man förmoda att ryggmärgsreflexer eller det ovan nämnda rörelseprogrammet hinner komma till uttryck, innan syrgasbristen gör att ryggmärgen slutar fungera.

Om höns har ett medvetande så torde det, precis som hos människor, vara lokaliserat till hjärnan. Det är därför sannolikt så att den huvudlösa hönskroppen inte känner smärta och att hjärnan i det avhuggna huvudet slutar känna smärta mycket snabbt när blodflödet upphör och den följande syrgasbristen leder till medvetslöshet följd av hjärndöd. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Vad händer när en kroppsdel "somnar", till exempel foten om man sitter på den tilräckligt länge? Jag misstänker att det är så att blodtillförseln stryps eller att nerver kommer i kläm. En följdfråga blir då om en kroppsdel kan "dö" om den utsätts för tryck länge?

När en kroppsdel somnar har en nerv kommit i kläm så att den tillfälligt slutar fungera. Den del av kroppen som försörjs av nerven förlorar känseln och de skelettmuskler som nerven styr kan inte dra ihop sig. Detta kan innebära att man tillfälligt förlorar kontrollen över en arm eller ett ben. Detta leder i allmänhet inte till bestående problem. En strypning av blodtillförseln är betydligt värre, eftersom den leder till syrgasbrist och kan leda till att kroppsdelen dör. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hur regleras blinkreflexen hos människor?

Blinkningar sker spontant med 2-10 sekunders mellanrum. Denna spontana rytm uppkommer genom aktivitet i ett "blinkningscentrum" i storhjärnan. Detta centrum finns inte hjärnbarken utan i de så kallade basala ganglierna i storhjärnans inre. Blinkrytmen påverkas också av yttre stimuli, till exempel blinkar vi oftare när ögar är irriterat.

Det finns två skyddsreflexer som genom en snabb slutning av ögonlocken skyddar ögat. Den ena utlöses av starkt ljus. Den andra utlöses av mekanisk påverkan av ögongloben eller ögonlocken. Dessutom kan blinkning utlösas av en rad andra stimuli. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Är nerv och nervcell samma sak?

Nej, det är olika saker. Läs först ovan om nervcellens uppbyggnad. En nerv är en "bunt" av axoner i det perifera nervsystemet omgiven av en skida (epineurium). Inuti nerven finns underordnade axonbuntar, var och en omgiven av en skida (perineurium). Varje axon är sedan omgiven av en tunn skida (endoneurium). Nerven är alltså konstruerad ungefär som en elektrisk kabel, men den leder inte elektriska stömmar på samma sätt som en kabel. Nervimpulserna (aktionspotentialerna) är elektriska till sin natur, men bara delvis jämförbara med strömmarna i en elkabel. Det perifera nervsystemet är den del av nervsystemet som ligger utanför hjärna och ryggmärg. Hjärna och ryggmärg är det centrala nervsystemet. Alla nerver utgår från hjärnan eller ryggmärgen. Nerverna innehåller dels utåtledande axoner som styr muskelceller och körtlar, dels inåtledande som för information från sinnesreceptorer (mottagare) till det centrala nervsystemet. En bunt av axoner i det centrala nervsystemet kallas inte nerv, utan bana eller ledningsbana (tractus). 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag har en neurologisk fråga som jag inte vet ens om vi har svar på, om hur en hjärna utvecklas i ett embryo. Hur "vet" nervcellerna var de ska koppla till andra nervceller under utvecklingen av embryots hjärna? Tack på förhand.

Man vet mycket lite om hur nervcellernas enormt komplicerade kopplingsschema i hjärnan uppkommer under embryots och fostrets utveckling. Men det finns ett antal principer som är väl belagda.

Det finns "snitslade banor" som nervcellernas utskott, axonerna, följer när de växer ut. Dessa banor finns i extracellularsubstansen, den komplicerade blandning av bland annat proteiner och kolhydrater som omger cellerna. Denna substans kan vara strukturerad så att axonerna växer ut i en viss riktning, inuti "kanaler". Även så kallade gliaceller (som inte är nervceller) kan bidra till att styra axontillväxten åt ett visst håll.

Vissa nervceller avsöndrar kemiska ämnen som attraherar axonernas tillväxande spetsar så att tillväxten sker åt det håll där koncentrationen av dessa ämnen är högst. Därmed växer axonerna i riktning mot de celler som avsöndrar ämnena.

Från början bildas ett överskott av nervceller. Många nervceller dör sedan under utvecklingens gång. Denna celldöd är funktionell och kan betraktas som en finjustering av nervbanorna, ungefär som beskärningen av ett fruktträd. Till exempel elimineras nervceller som inte lyckats bilda kontakter med andra nervceller. 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Varför har vi bara en hjärna?

Nervsystemet kan se rätt olika ut hos olika djurgrupper. En del djur kan ha flera "hjärnor" som då oftast kallas ganglier. Detta gäller bland annat blötdjur och insekter.

Men vad som ofta händer när djur blir mer komplicerat byggda är att det centrala nervsystemet i allt högre grad koncentreras till framänden, i stället för att var spritt i kroppen i form av ganglier. Detta kallas cefalisering. Eftersom djuren rör sig med framänden först är det bra att ha olika sinnesorgan där, till exempel ögon och luktorgan. Munnen finns ju dessutom i allmänhet där. Därför kan det också vara bra att ha många nervceller i framänden som kan behandla sinnesintrycken och aktivera djurets muskler så att dess beteende blir så ändamålsenligt som möjlig. En sådan ansamling av nervceller i framänden kallas för en hjärna. Hjärnan hos ryggradsdjur är uppdelad i fem delar som ligger efter varandra och baktill övergår i ryggmärgen. Hos många ryggradslösa djur består hjärnan av flera ganglier som baktill övergår i en så kallad bukgangliekedja. 2004, 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hej! Har alla däggdjurshjärnor två hemisfärer?

Ja, storhjärnan (cerebrum) har hos alla däggdjur två hemisfärer (storhjärnshalvor), höger och vänster, med en fåra emellan dem. Under fåran finns det tvärförbindelser mellan hemisfärerna. Den största av dessa kallas hjärnbalken (corpus callosum).

Cerebrum har faktiskt två hemisfärer hos alla ryggradsdjur. Hjärnan anläggs hos embryot som tre blåsor i framänden av en rörformad bildning, nervröret. Bakom blåsorna utvecklas nervröret till ryggmärgen. De främre och den bakre blåsan delas upp i vardera två blåsor. Nu finns det fem blåsor som utvecklas till olika delar av hjärnan. Den främsta blåsan är alltid tvådelad och utvecklas till cerebrums två hemisfärer. Cerebrum är hos de flesta ryggradsdjursgrupper främst en lukthjärna som behandlar sinnesintryck från luktgroparna hos fiskar och från luktslemhinnan hos fyrfotadjur. Hos fåglar och däggdjur är cerebrum den största hjärndelen och har fått en rad andra funktioner. Hos människan dominerar cerebrum stort storleksmässigt, men de andra hjärndelarna har fortfarande många livsnödvändiga funktioner. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Vilket djur eller åtminstone djurgrupp har det mest avancerade nervsystemet näst under ryggradsdjuren? Själv tycker jag det verkar vara insekterna, men är inte säker.

Det mest avancerade nervssystemet bland de ryggradslösa djuren finns hos bläckfiskar. De anses också ha det mest komplicerade beteendet och den bästa inlärningsförmågan bland ryggradslösa djur. I Storbritannien har man därför utsträckt skyddslagstiftningen för försöksdjur till bläckfiskar. I Sverige gäller denna lagstiftning bara för ryggradsdjur. När det gäller beteende är bläckfiskarna bland annat kända för att ha mest avancerade mekanismerna för färgbyte i djurvärlden.

Insekterna framstår dock som bäst i ett annat avseende: miniatyrisering. Hos många insekter kan den mycket lilla hjärnan styra ett ofattbart stort antal komplexa processer i form av beteenden. Det finns inga datorer som kan åstadkomma något liknande inom en så liten volym. 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag har hört att räkor saknar en hjärna. Stämmer det? Har försökt söka svaret själv, men misslyckats.

Räkor har hjärna. Hos de flesta kräftdjur består hjärnan av ett par supraesofagealganglier i huvudet ovanför matstrupen och under denna ett par subesofagealganglier. Det finns förbindelser mellan dessa ganglier vilket gör att hjärnan bildar en ring runt matstrupen. Bakåt från hjärnan leder en bukgangliekedja som består av två parallella nervbuntar. Dessa är i varje segment försedda med ett par segmentala ganglier. Ganglier är anhopningar av nervcellskroppar. Bukgangliekedjan motsvarar vår ryggmärg. 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Vilket däggdjur har den minsta hjärnan i förhållande till kroppsstorlek?

Man kan mäta kvoten mellan hjärnans vikt och kroppsvikten. För en människa med en hjärnvikt på cirka 1,4 kg blir kvoten cirka 0,02, den högsta kvoten bland däggdjuren. Chimpansens kvot anges till cirka 0,007. Den lägsta kända kvoten anges för blåvalen, cirka 0,00017. Men i absoluta tal är blåvalens hjärna den kanske största bland däggdjuren. Den väger cirka 6,8 kg. Jag har dock sett uppgifter på att kaskelotens hjärna skulle vara större. Det finns en klar tendens bland däggdjuren att kvoten mellan hjärnvikt och kroppsvikt minskar med ökad kroppsvikt. Detta förklarar den låga kvoten hos blåvalen. Det innebär också att många små däggdjur kan ha en kvot som ligger i närheten av människans. Kvoten mellan hjärnvikt och kroppsvikt är således ett dåligt mått på den egenskap som kallas "intelligens". Detsamma gäller hjärnans vikt i absoluta tal. Intelligens är dessuton ett oklart och svårdefinierat begrepp. Men hur intelligensen än definieras så finns det en rad olika faktorer, förutom hjärnans storlek, till exempel graden av veckning i hjärnbarken och det nervösa kopplingsschemats komplexitet, som har betydelse för denna egenskap.

Det behövs dock en i absoluta tal relativt stor hjärna för att välutvecklade mentala förmågor ska bli möjliga. Den ökning i hjärnans storlek som skett under människans evolution har ansetts vara en förutsättning för att vår människoart utvecklat så höga mentala förmågor, inklusive det som kallas "intelligens". Människan har också en högre hjärnvikt än man skulle förvänta sig hos ett däggdjur med denna kroppsvikt. Men det är mer komplicerat än så. En ny studie gör gällande att människans hjärna inte är anmärkningsvärt stor i förhållande till kroppsvikten, om man jämför med andra primater (människoapor, apor, spökdjur och halvapor). Läs mer om detta i svaret på nästa fråga. 2006, 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Vad skiljer en aphjärna från en människas?

Det är en fråga som man inte har något bra svar på. Traditionellt har man jämfört hjärnskålens volym hos olika förmänniskor och framhållit hur hjärnans storlek har ökat under den evolution som lett fram till vår människoart. Man har antagit att detta lett till allt mer avancerade mentala förmågor. Men många har påpekat att den mentala utvecklingsnivån inte bara beror på hjärnans storlek utan också på kvalitativa förändringar i kopplingsschemat mellan nervcellerna och på storleken hos vissa enskilda delar av hjärnan.

Ett par nyligen publicerade studier stöder tanken att det inte handlar om hjärnans storlek. I en av dessa visade man att både antalet nervceller i människans hjärna och hjärnans vikt överensstämmer med vad som man skulle förvänta hos en primat med vår kroppsvikt. Till primater räknas halvapor, spökdjur, apor och människor. Vår hjärna är skulle alltså inte vara anmärkningsvärt stor jämfört apornas.

Inom arten människa har man inte funnit något klart samband mellan hjärnvikt och intelligens. Berömt är att Albert Einsteins hjärna var lättare än genomsnittshjärnan. Berömt är också att den store franske författaren och Nobelpristagaren Anatole France hade en hjärna av samma storlek som förmänniskan Homo erectus.

Intressant i sammanhanget är dessutom nya fossilfynd av en dvärgvuxen förmänniska på ön Flores i Indonesien, Homo floresiensis, som levde så sent som för 18 000 år sedan. Floresmänniskan, som förmodligen härstammade från Homo erectus, använde med stor sannolikhet stenredskap. Ändå hade dess hjärna minskat i storlek så att den var av samma storlek som en schimpanshjärna. Enligt vissa forskare skulle floresmänniskorna tillhöra Homo sapiens, men ha haft en sjukligt förminskad hjärna (mikorcefali). Mycket talar dock emot denna tolkning. Intressant är också att papegojor och vissa kråkfåglar har visat sig ha välutvecklade "mentala" förmågor, trots att de har mycket liten hjärna.

Vad är det då som ger oss våra anmärkningsvärda mentala förmågor? Man kan bara spekulera. Det kan vara att vår neokortex är större än hos andra primater. Neokortex är den evolutionärt sett yngsta delen av storhjärnans bark. Det kan vara att pannloben i neokortex är mer välutvecklad hos oss, i synnerhet den så kallade prefrontala kortex. En annan bidragande faktor skulle kunna vara att vissa delar av lillhjärnan är välutvecklade hos oss. Det skulle till och med kunna ha att göra med gliacellerna mellan hjärncellerna. Gliacellerna ansågs förr vara enbart stödjeceller, men nu vet man att de har betydelse för informationsbehandlingen i hjärnan. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag försöker febrilt få tag på uppgifter om storleken på hästens hjärna. Det påstås att den är stor som en valnöt, men den uppgiften hittar jag bara på olika forum på Internet där fördomar fastställs. Har du bättre, vetenskapliga uppgifter kring detta? Tack på förhand!

Som du säger, man kan hitta en mängd felaktiga uppgifter på Internet. Sådana uppgifter fanns i och för sig långt innan Internet. I "En blå bok" för ingen mindre än August Strindberg ett långt resonemang där han framhåller människohjärnans likhet med en valnöt. Resonemanget är synnerligen svårtolkat. Men, så vitt jag kan se, anser Strindberg att denna likhet är ett argument mot utvecklingsläran! Även genier kan flippa ut totalt.

Hästens hjärna väger cirka 500 gram. Här är en lista med hjärnvikter hos olika däggdjur. Här är bilder på hjärnan hos en zebra (en nära släkting till hästen; notera cm-skalan). Läs mer om hjärnstorlek ovan.

Hästen är ett stort djur. En hjärna av en valnöts storlek är en omöjlighet. Med en sådan hjärna skulle hästen inte ens ha tillräckligt med nervceller för att styra sina muskler och behandla information från sinnesorganen. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Förlorar människan hjärnceller under livets gång och i så fall hur? Tacksam för svar.

Under 50-talet gjordes en rad undersökningar som tydde på att människor förlorar ett mycket stort antal hjärnceller under loppet av den normala åldrandeprocessen. Enligt dessa undersökningar skulle antalet nervceller i de flesta delarna av storhjärnans bark minska med så mycket som 25 till 50 procent. Men på senare år har man gjort undersökningar med förbättrad metodik som visar att bara cirka 10 procent av nervcellerna i neocortex går förlorade under livets gång. Neocortex utgör större delen av storhjärnans bark. Dessutom har studier av såväl djur som människor visat att förlusterna av nervceller i hippocampus har varit måttliga hos äldre individer. Hippocampus är en del av storhjärnan som har stor betydelse för minnet. Hjärnfunktionerna försämras visserligen under åldrandet även hos friska människor, men dessa försämringar tycks inte bero på förlust av nervceller. I stället orsakas de förmodligen av ändringar i nervcellernas kommunikation med varandra. Denna kommunikation sker på kemisk väg i de s.k. synapserna. Det skulle kunna vara kemiska förändringar i de enskilda synapserna eller ett minskat antal synapser som ger åldersförändringarna.

Nervcelldöd är emellertid av stor betydelse vid s.k. neurodegenerativa sjukdomar. En sådan sjukdom är Alzheimers sjukdom som är den vanligaste orsaken till senil demens. En annan är Parkinsons sjukdom som kännetecknas motoriska störningar, d.v.s. av att musklerna inte kan styras på normalt sätt.

Mera förvånande är att nervcelldöd också är av stor betydelse för nervsystemets utveckling under fosterperioden! Det rör sig då om en kontrollerad celldöd som är en nödvändig del av den normala utvecklingsprocessen. I vissa fall överlever bara cirka 25 procent av de nervceller som anläggs. Man har antagit att att celldöden är en mekanism genom vilken de nervceller som inte lyckas få synaptisk kontakt med sina normala målceller sorteras bort. Med en poetisk bild kan man säga att hjärnan skärs till som då en bildhuggare skulpterar fram sitt verk, men utan att någon bildhuggare medverkar. 1999.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Vad är det som gör ont i huvudet när man känner huvudvärk? Människan saknar ju känsel i hjärnan.

Huvudvärk kan orsakas av en mängd olika sjukdomstillstånd. Eftersom jag inte är läkare går jag inte in på dem och på huvudvärksdiagnos. Men jag kan ändå besvara din fråga.

Det är riktigt att hjärnan saknar smärtreceptorer (mottagare för smärtstimuli). Men huvudvärk kan bero på påverkan av smärtreceptorer i blodkärl inuti kraniet och i den hårda hjärnhinnan som omsluter hjärnan inuti kraniet. Dessutom kan olika typer av påverkan på hjärnnerver, som leder smärtimpulser till hjärnan, ge upphov till smärta.

Huvudvärk kan också uppkomma i strukturer i huvudet som ligger utanför kraniet. Sådan strukturer med smärtreceptorer är blodkärl, skelettmuskler och ögon. Också smärtreceptorer i bihålornas slemhinnor kan ge huvudvärk. Bihålorna är luftfyllda håligheter som finns inuti några av kraniets ben och som ansluter till näshålan. 1999.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Åter till början på denna sida

Åter till "Svar på frågor" | Källor och referenser

Info om djur | Om du vill fråga zoofysiologen
Läs också "Artiklar om djur" och "Djurens fysiologi".