Flamingons märkliga näbb används till filtrering (copyright 1996 © Corel Corporation)

Vad äter flamingon?

Alla flamingoarter pumpar med hjälp av tungan vatten ut och in ur sin näbb. Båda näbbhalvorna är försedda med lameller som fungerar som ett filter. De organismer som utgör flamingons föda pumpas in i näbben men kommer inte ut igen, utan fastnar i lamellerna och sväljs sedan. Födan utgörs av små djur, växter och bakterier som alla lever i vattnet eller i bottenslammet. Ofta rör flamingorna upp bottenslammet med benen för att lättare kunna filtrera i sig organismer som lever där.

Flamingornas lameller i näbben fungerar faktiskt på samma sätt som de filtrerande barderna hos bardvalarna, fast i mindre skala!

Flamingorna samlar in sin föda i grunda vatten, helst brackvattenslaguner och saltsjöar. För två arter som lever på samma lokaler gäller att den ena filtrerar vid vattenytan och den andra vid bottnen. På så sätt undviker de att konkurrera om födan. En art med stort avstånd mellan lamellerna uppges främst filtrera bort små djur, t.ex. kräftdjur och blötdjur. En annan art med litet avstånd mellan lamellerna kan filtrera bort mikroskopiska cyanobakterier (tidigare kallade blågröna alger) och mikroskopiska alger.

Intressant med flamingor är också att de inte själva bildar det pigment som ger dem den vackra rosa färgen. Pigmentet, som består av karotenoider (besläktade med pigmentet i morötter), får de i stället i sig via födan. Flamingor som inte får sin normala föda kan bli vita på grund av brist på karotenoider! 1999.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Till vänster syns i låg förstoring ett snitt genom en bit av magväggen hos en kajman. Ett skikt av mörkare röda celler (epitelet) vetter mot hålrummet (som syns upptill). De små, mycket mörkt röda prickarna är cellkärnor. Fördjupningarna i väggen är rörformiga körtlar som bland annat producerar saltsyra. Nedtill i bilden syns cirkelrunda eller ovala tvärsnitt av sådana körtlar. Kajmanerna är krokodildjur som finns i Sydamerika. Krokodildjur har mycket sur magsaft vilket gör att svalda skelettben lättare upplöses.  -  Till höger syns i hög förstoring en rad cylindriska celler i ett snitt genom tunntarmsepitelet hos en katt. De ovala kärnorna ligger i en vågrät rad mitt i bilden. På cellernas övre, mot hålrummet vettande, ytor syns det s.k. stavbrämet. Det består av en mängd mycket små fingerformade utskott, microvilli. Enskilda microvilli är för små för att kunna urskiljas på bilden. Tack vare microvilli blir cellernas näringsupptagande ytor mycket stora. Magvägg och tunntarmsceller ser ut på motsvarande sätt hos människan. Färgade ljusmikroskopiska preparat. Courtesy of Richard J. Harris and © BIODIDAC.

Hur fungerar grodans matspjälkning?

Grodor äter animalisk föda. Djurföda är lättspjälkad och grodor har precis som de flesta andra rovdjur en relativt enkel magtarmkanal. Men de har en mycket speciell metod att inta föda.

Som bekant är grodor försedda med en lång tunga som de slungar ut när de ska fånga sitt byte, t.ex. en fluga. I tungans spets finns körtlar som avger ett klibbigt sekret. Insekten fastnar i sekretet och grodan kan sedan dra in den i munnen. Födan tuggas inte, utan sväljs hel. Groddjur saknar i allmänhet tänder.

Inom parentes kan jag nämna att det i grodans ögon finns särskilda nervceller som tolkar den information de tar emot från syncellerna på ett alldeles specielt sätt. Dessa nervceller reagerar nämligen bara på små mörka föremål som rör sig mot en ljus bakgrund. De är således "flugdetektorer"! Man kan föreställa sig att flugor i grodans världsbild upptar en mycket större plats än de gör i de "verkliga" världen. Men vi ska inte vara förmätna. I vår hjärna finns det naturligtvis motsvarigheter till grodans flugdetektorer som förvränger vår bild av världen.

Grodans magtarmkanal följer sedan den grundplan som gäller för de flesta ryggradsdjur. Efter munhåla och svalg följer en matstrupe som transporterar maten till magsäcken. Magsäcken lagrar föda och lagring är förmodligen dess ursprungliga funktion. Men magsäcken producerar också bland annat saltsyra. Saltsyran löser upp födan och dödar sjukdomsframkallande mikroorganismer. Magsäcken övergår i den långa tunntarmen. I den bryts stora molekyler i födan ner till mindre molekyler med hjälp av enzymer. Dessa mindre molekyler absorberas sedan över tunntarmens slemhinna till blodet. Även andra beståndsdelar i födan, som mineralämnen och vitaminer, absorberas. Absorptionen underlättas av slemhinnan har en mycket stor yta. Efter tunntarmen följer tjocktarmen där den sista absorptionen sker. Tjocktarmen är hos grodan kort och tömmer ut avföringen i kloaken.

Grodan har också, precis som vi två stora körtlar som tömmer sitt sekret i tunntarmen, nämligen levern och bukspottskörteln. Levern producerar bland annat gallsalter som gör att fettet från födan kan slås sönder till små droppar (emulgering). Dessa droppar angrips av det fettnedbrytande enzymet lipas. Grodan har precis som vi en gallblåsa, i vilken gallan från levern lagras. Bukspottskörteln producerar bland annat matspjälkningsenzymer, t.ex. det ovan nämnda lipaset.

Mera info om grodans anatomi kan inhämtas på "The Interactive Frog Dissection". 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag har fastnat på mimikry. Jag vet vad själva ordet innnebär, men vad är då bytesmimikry?

Ordet har med "byte" att göra inte med "byta". Det innebär att ett rovdjur är försett med en struktur som liknar byte eller mat för de djur som rovdjurer äter. Rovfiskar kan ha ett utskott i munregionen som liknar bytet för det djur rovfisken vill äta. När detta djur går till attack mot vad som ser ut som ett byte så blir det uppätet. En del djuphavsmarulkar är kända för att utnyttja sådan bytesmimikry. När mänskliga fiskare använder drag som ser ut som sländor eller småfiskar, utnyttjar de samma princip. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Nötterna klarar ekorren utan större problem (copyright 1996 © Corel Corporation)

Hej! Har en Ekorre som jag ger hasselnötter varje dag. Han hämtar dem en och en. Jag vill fråga hur han gör när han knäcker nötterna. Tack på förhand.

När ekorren ska äta hasselnötter gnager den först ett litet hål i nöten. Sedan använder den gnagarframtänderna som ett bräckjärn och bräcker bort bitar från kanten av hålet. På så sätt förstoras hålet. När hålet är stort nog tar ekorren ut kärnan i bitar med hjälp av de två gnagarframtänderna i underkäken. Hos ekorren (och andra gnagare) är underkäkens båda halvor fria från varandra (precis som hos ormarna). Hos ekorren finns den ena av de två undre gnagarframtänderna på vänster underkäkshalva och den högra på höger. Med hjälp av muskler kan underkäkhalvorna både avlägsnas från varandra och föras mot varandra så att tänderna kan fungera som skänklarna i en pincett. Ekorren tar ut kärnbitarna ur nöten genom att ta dem i ett pincettgrepp med underkäkens gnagartänder. 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

En larv av ett nejonöga, en s.k. ammocoeteslarv (även kallad linål). Pilen pekar på gältarmen som är försedd med lodräta gälspringor (ljusa fält) omgivna av gälbågar (röda band). Nejonögonen är primitiva vattenlevande ryggradsdjur utan käkar. Ammocoeteslarverna anses vara mycket lika det för länge sedan utdöda djur som var det första ryggradsdjuret. Läs mer om detta här. Läs om det vuxna nejonögat nedan. Mikroskopiskt preparat. Courtesy of J. Houseman and © BIODIDAC.

Vilken uppgift har gältarmen och var sitter den?

Hos vattenlevande ryggradsdjur bildar svalget bakom munhålan en gältarm med gälspringor och gälbågar. Fiskar tar in vatten i munnen och pumpar ut det till omgivningen genom gälspringor på höger och vänster sida av huvudet. Mellan de lodräta gälspringorna sitter gälbågar och på gälbågarna de kraftigt ytförstorade gälarna. Gältarmen ingår alltså i fiskens andningsapparat. Gälarnas funktion är ju utbyte av syrgas och koldioxid. Hos hajarna syns gälspringorna på huvudets utsida, hos benfiskar (d.v.s. de flesta vanliga fiskar som abborre, gädda, rödspotta, sill m.fl.) är de dolda av ett gällock som kan öppnas och stängas.

Hos landryggradsdjur (som människor) har gältarmen omvandlats till svalget. Muskulaturen i gälregionen har fått andra funktioner, bland annat i tungan (se nedan).Hos oss däggdjur anlägges fickor i huden och i svalget under fosterutvecklingen. Dessa fickor är början till gälspringor, men de försvinner sedan, och vi har naturligtvis inga gälspringor eller gälbågar när vi föds. Men vi har två par bisköldkörtlar (om bisköldkörtlarna i särskilt fönster) på halsens framsida. Orsaken till detta är att de två paren anläggs i två olika par av gälbågar under fosterutvecklingen! 1999.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Det här är huvudet av ett vuxet nejonöga, ett primitivt vattenlevande ryggradsdjur utan käkar. Den runda munöppningen är försedd med horntänder. Inne i munnen skymtar den likaledes med horntänder försedda tungan. Ögonen syns på båda sidorna av huvudet. Nejonögonens "tänder" bildas av hudens hornlager och är inte besläktade med tänderna hos oss och andra käkförsedda ryggradsdjur. Våra tänder består ju av ben. Tungan hos nejonögonen är också speciell för dem och har alltså inte något samband med vår. Vår tunga uppkom när gälarna tillbakabildades i samband med övergången till landliv, se nedan. Hos vissa arter är de vuxna nejonögonen parasiter som suger sig fast i en fisk med sin sugmun, raspar sönder dess hud med tungan och sätter i sig dess kött och blod. Andra arter äter dock inget alls efter det att de omvandlats från larver till vuxna, de bara leker och dör sedan. Läs ovan om nejonögonens larv. Courtesy of Konrad Schmidt and copyright James Ford Bell Museum of Natural History, University of Minnesota.

Finns det något djur utan tunga? Försöker föreställa mig något, men kommer ner på insektsnivå ...

Tungan är ett märkligt organ med muskler som fungerar som skelett! Fiskar saknar i regel tunga. En tunga i egentlig mening finns bara hos landryggradsdjur (groddjur, kräldjur, fåglar och däggdjur). När fiskgälarna försvann (läs om gältarmen ovan) och ersattes av lungor så kunde musklerna i gälapparaten användas till annat. En del av dessa muskler bildade då tungan. Tungan gör det lättare att handskas med födan och det är detta som är tungans ursprungligaste och främsta funktion. Det är nämligen mycket svårare att handskas med födan på land än i vatten. Alla har vi någon gång tappat smörgåsen på golvet med smörsidan nedåt. I vatten händer inte detta, i varje fall så faller smörgåsen mycket långsammare.

Under utvecklingens gång har sedan tungan fått andra funktioner. Tungan är ju hos oss också ett smakorgan. De flesta smaklökarna sitter på den. Tungan hjälper oss även att tala genom att forma eller förändra de ljud som tillsammans bildar språket. Många däggdjur tvättar sig som bekant med tungan. Hos däggdjurens ungar bidrar tungan till att skapa ett undertryck i munnen så att mjölken kan sugas in vid diandet.

I ben och armar finns muskler som åstadkommer rörelse och skelett som ger stöd. I tungan har musklerna båda dessa funktioner och skelett saknas! Det finns andra strukturer i djurvärlden som fungerar på samma sätt. Kända exempel är elefanternas snabel och bläckfiskarnas armar.

Hos många djur har tungan specialiserats för att underlätta intaget av en speciell sorts föda. En del groddjur saknar tunga, men många har en lång tunga med klibbig spets som de kastar ut i luften för att pricksäkert fånga insekter. Grodornas tunga är fäst i munhålans främre del, medan vår tunga är fäst i munnens bakre del. Kameleonter använder sin tunga på samma sätt som grodorna. Det finns flera däggdjur som är specialiserade på att äta myror och termiter. Hit hör myrslokar och myrkottar. Många av dessa djur har en mycket lång klibbig tunga som de kan sticka in i insekternas bo för att fånga läckerbitarna. Hackspettarna har också en lång tunga som användes vid insektsfångst. Giraffen har en griptunga som används till att bryta loss kvistar som sedan tuggas och sväljes.

Fiskar har, som sagt, i regel ingen tunga. Rundmunnarna har en tunga som fungerar som en rasp och sönderdelar födan när de äter. Men den tungan har ett annat ursprung än vår. Rundmunnarna saknar käkar och är de enklast byggda ryggradsdjuren. Till dem hör pirålar och nejonögon. Se bildtexten ovan.

Hos en del ryggradslösa djur finns strukturer som kan ha liknande funktioner som vår tunga. Hos många blötdjur (bland annat hos snäckor och bläckfiskar) finns en s.k. radula (rivtunga) som används till att sönderdela födan. Insekterna behandlar födan med hjälp av mundelar som är omvandlade ben eller delar av huvudkapseln. Fjärilarnas sugsnabel kallas ibland för tunga, likaså den s.k. hypopharynx på vilken salivkörtlarna mynnar hos en del insekter. Men mundelarna ligger utanför den egentliga munnen och det är därför inte lämpligt att använda ordet tunga. 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

De afrikanska äggsnokarna (arter av släktet Dasypeltis) lever på fågelägg och sväljer, som synes, äggen hela. Men de har ett speciellt utskott från ryggraden som krossar ägget när det passerar svalget. Courtesy of John H. Tashjian and copyright California Academy of Sciences.

Hur är ormars matspjälkningsapparat konstruerad? Hur kan ormar svälja mycket stora byten hela? Har de samma konstruktion som vi, men magsäcken måste då vara betydligt större, förstås? Jag tror mej veta att de spottar ut osmältbara rester i "spybollar" liksom t.ex. ugglor gör. Stämmer det?

Ormarnas märkligaste anpassning till att svälja hela byten rör skelettet, snarare än matspjälkningsapparaten!

Ormarnas magtarmkanal består av svalg, matstrupe, magsäck, tunntarm och grovtarm, precis som hos andra landryggradsdjur. Efter vad jag kan förstå, har de inga särskilt specialiserade avsnitt, som kräva (som finns hos en del fåglar), muskelmage (hos fåglar) eller flerdelad magsäck (hos t.ex. idisslare och kängurur, idisslarnas främsta "magar" bildas dock av matstrupens nedre del). Men de främre delarna av ormarnas magtarmkanal är mycket uttänjbara, vilket gör det möjligt att svälja stora byten hela. En annan viktig anpassning är att luftstrupen hos ormarna mynnar långt fram mellan underkäksbenen, vilket gör att djuren kan fortsätta andas medan de sväljer bytet.

När det gäller skelettet, så är benen i ormarnas käkapparat löst förbundna med varandra och med hjärnskålen med hjälp av tänjbara bindvävssträngar eller senor. Särskilt noterbart är att underkäkens båda halvor är förbundna med varandra med tänjbara senor. Dessutom är revbenen rörliga och bröstben saknas. Huden är mycket uttänjbar. Alla dessa anpassningar underlättar nedsväljandet av stora byten. Hjärnskålens ben är däremot fast förbundna med varandra, vilket gör att hjärnan inte skadas under sväljandet. De vanliga tänderna är i regel spetsiga och bakåtkrökta, vilket gör att bytet lättare hålls kvar och dessutom tvingas röra sig bakåt mot matstrupen. Vissa giftormar saknar dock vanliga tänder och har bara infällbara gifttänder och några få ersättningsgifttänder.

Jag vet inte om ormar spottar ut spybollar. En alternativ möjlighet är att de bryter ner bytets ben med hjälp av magsäckens saltsyra och avger hår och annat osmältbart material med avföringen. 2000.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Huvudet av en nattfjäril. Till vänster ser man ögat och till höger den hoprullade sugsnabeln. Svepelektronmikroskopisk bild (copyright Dennis Kunkel). Fler insektsbilder kan du hitta på Dennis Kunkel's Microscopy.

Har fjärilar tänder?

Nej, fjärilar har inga tänder. De har bara en sugsnabel som fungerar ungefär som ett sugrör. Fjärilar kan därför bara äta flytande föda (t.ex. nektar från blommor) som de suger i sig med hjälp av sugsnabeln (ungefär som när man dricker läsk med sugrör). Sugsnabeln kan rullas ihop under fjärilens huvud, när den inte användes. Hos vissa fjärilar kan den utrullad vara längre än fjärilens kropp. 1998.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hur bajsar fjärilar?

Fjärilar och andra insekter bajsar ungefär som däggdjur. Den största skillnaden är att urinen hos insekterna avges blandad med avföringen. Insekternas urin produceras av de s.k. Malpighiska kärlen (som motsvarar våra njurar). De Malpighiska kärlen töms i tarmen. Blandningen av urin och avföring som insekter avger innehåller mycket vatten hos insekter som lever i fuktiga miljöer och äter vattenrik föda (t.ex. bladlöss), medan den kan vara nästan helt torr hos insekter som lever i torra miljöer och äter torr föda (t.ex. mjölbaggar). 1998.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Kan vinbergssnäckan avge avföringen till omgivningen eller ansamlar den avföringen i skalet tills den dör?

Snäckornas tarm mynnar i en håla, den s.k. mantelhålan, som står i kontakt med omgivningen. Njurarnas utförsgångar mynnar också där. Avföringen hamnar i mantelhålan och förs sedan ut via mantelhålans öppning. Hos vattenlevande snäckor finns gälarna i mantelhålan. Sådana snäckor kan ha anpassningar som gör att avföringen avges till omgivningen utan att förorena gälarna. Vinbergssnäckan är ju landlevande. Den har förlorat sina gälar och mantelhålan fungerar som lunga. I mantelhålans tak finns väl genomblödda åsar som tar upp syrgas och avger koldioxid. I mantelhålans golv finns andningsmuskler. När de dras ihop, ökar mantelhålans volym och luft sugs in i den. När musklerna slappnar av, minskar hålans volym och luft pressas ut ur den. Avföringen hamnar förmodligen på mantelhålans golv innan den avges till omgivningen. 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hej! Jag skulle vilja veta hur bläckfiskens matspjälkningskanal ser ut och hur den fungerar. Skulle bli väldigt glad om jag får svar.

Det finns två grupper av nu levande bläckfiskar. Den ena utgör av ett enda släkte med yttre skal (Nautilus). Läs om Nautilus här. Den andra utgörs av åttaarmade och tioarmade bläckfiskar. Det är den senare gruppen som jag beskriver här. Bläckfiskar fångar bytet med armarna som hos åttaarmade och tioarmade bläckfiskar är försedda med sugkoppar. Hos de tioarmade är två av armarna längre än de andra och har sugkoppsförsedda uppsvällda ändar. Dessa långa fångstarmar kan kastas ut, fånga bytet och sedan föras tillbaka mot munnen med bytet. Munnen hos bläckfiskar finns mellan armarna och är försedd med en papegojliknande näbb som tuggar sönder födan. Även rivtungan (radulan) i munhålan hjälper till att sönderdela födan. En del bläckfiskar kan bedöva eller döda bytet med hjälp av giftkörtlar som mynnar i svalget. Matspjälkningsapparaten består i övrigt av en matstrupe som följs av magsäck och tarm. Tarmen är försedd med en blindtarm. Det finns salivkörtlar och en stor matspjälkningskörtel. Den senare är uppdelad i två delar och har funktioner som hos oss utövas av levern eller bukspottskörteln. Bland annat producerar den matspjälkningsenzymer. Ändtarmen mynnar i mantelhålan. Mantelhålan är en vattenfylld inbuktning av kroppsytan med flera funktioner. Gälarna finns till exempel där. Mantelhålan kan pressas ihop och utvidgas med hjälp av muskler. Detta sker vid andningen och när bläckfisken förflyttar sig med jetdrift. I det senare fallet pressas vatten ut genom ett trattliknande rör (sifonen) och bläckfisken rör sig med huvudet före och armarna efter.

Du kan läsa mer om bläckfiskar på engelska på "The Cephalopod page". 2002.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hur äter daggmaskar?

Daggmaskarna äter växtdelar, svamptrådar och bakterier, och även djurrester, som de hittar jorden. De suger i sig maten med hjälp av sitt muskelförsedda svalg. De är (som ni säkert redan vet) nyttiga genom att de bland annat blandar om och luftar jorden, så att den blir bättre för växterna att växa i. Deras avföring är också nyttig för jorden. Den store biologen Charles Darwin kallade maskarna för "jordens tarmar". Det var han som upptäckte hur nyttiga daggmaskarna är. Innan trodde man att de var skadedjur! 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag undrar hur insekter sköter sin leverfunktion? Bananflugan t.ex. har väl ingen lever? Hur gör de sig av med gifter?

Det finns faktiskt ett organ hos insekter som till stor del har samma funktioner som levern hos ryggradsdjur. Det är den s.k. fettkroppen. Fettkroppen kan ha mycket olika utformning hos olika insekter. Den är inte lokaliserad till ett ställe, utan består av ett löst nätverk av vävnad, som kan finnas i bakkroppen, men också i mellankroppen eller till och med i huvudet.

Insekter har ett öppet blodkärlsystem, utan kapillärer (de minsta blodkärlen över vars vägg utbytet mellan blod och vävnad sker hos oss). Insekternas organ omspolas av den s.k. hemolymfan, en vätska som fungerar både som blod och som interstitialvätska. Interstitialvätskan är den vätska som hos oss ryggradsdjur finns utanför blodkärlen, mellan vävnadernas celler. Fettkroppens lösa nätverk av vävnad får en mycket stor yta i kontakt med hemolymfan, vilket är en stor fördel när kapillärer saknas.

Fettkroppen innehåller ett förråd av fett, glykogen och proteiner. Glykogen är en stor molekyl som består av många sammankopplade glukosmolekyler. Glykogen är den viktigaste lagringsformen för kolhydrater både hos ryggradsdjur och hos insekter. Det finns gott om glykogen både i vår lever och i insekternas fettkropp. Men en skillnad mellan vår lever och fettkroppen är att fettkroppen lagrar just fett. Hos däggdjur lagras fett huvudsakligen i fettvävnaden, inte i levern. Fettkroppens förråd är av stor betydelse för insekterna vid metamorfosen när larven omvandlas till en vuxen insekt, hos högre insekter via det mellanstadium som kallas puppa. Men fettkroppens förråd kommer till användning också i andra sammanhang.

Hos en del insekter lagras urinsyra i fettkroppen. Urinsyran är en kvävehaltig utsöndringsprodukt som bildas framför allt vid nedbrytning av aminosyror från proteiner. Vi däggdjur bildar i stället urinämne vid aminosyrenedbrytningen. Urinämnet bildas i levern. Fördelen för insekter med att lagra sin urinsyra är att de slipper förbruka vatten för att göra sig av med urinsyran via urinen. Hos en del insekter fungerar urinsyran i fettkroppen kanske också som ett kväveförråd. När det bli ont om nödvändiga aminosyror i dieten frigörs urinsyra från fettkroppen och hamnar förmodligen i tarmen, där mikroorganismer använder kvävet till att tillverka de nödvändiga aminosyrorna åt insekten. Hos kor och kameler kan urinämne återanvändas på ett motsvarande sätt. Urinämnet transporteras in i våmmen (en av kons magar) där mikroorganismer bildar nyttiga aminosyror med hjälp urinämnekvävet.

Fettkroppen innehåller också avgiftningsenzymer. Men sådana enzymer finns hos insekter även i andra organ, bland annat i de Malpighiska kärlen (som producerar urinen) och i tarmen. Hos däggdjur finns avgiftningsenzymer huvudsakligen i lever och njurar. Cytokrom P-450 och alkoholdehydrogenas är exempel på avgiftningsenzymer som påvisats både i insekternas fettkropp och i vår lever. Alkoholdehydrogenas bryter ned alkohol till acetaldehyd. Bananflugor behöver detta enzym. De kan nämligen få i sig mycket alkohol, om den frukt de lever på börjat jäsa. 2000.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Matdags och bytet är nästan lika stort som spindeln själv. Courtesy of Alden M. Johnson and copyright California Academy of Sciences.

Jag skulle vilja veta lite om hur spindlars matsmältning och näringsupptagning fungerar.

Rovdjur har olika metoder för att kunna tillgodogörs sig ett stort byte. En del rovdjur sönderdelar bytet med hjälp av tänder (t.ex. många däggdjur) eller mundelar (t.ex. många insekter) och sväljer sedan bitarna. Andra rovdjur har en uttänjbar kropp som gör att de kan svälja bytet helt (t.ex. ormar). Spindlarna använder en tredje metod. Deras matspjälkning äger rum utanför kroppen!

Hos spindlar är de två främsta paren extremiteter omvandlade till mundelar. De fyra följande paren extremiteter är gångben. Det främre paret mundelar kallas chelicerer och det bakre pedipalper. Pedipalperna fungerar bl.a. som känselorgan, ungefär som insekternas antenner. Chelicererna är ytterst försedda med en ihålig klo kopplad till giftkörtlarna.

De flesta spindlar lever på insekter och injicerar gift i sitt byte med hjälp av chelicererna. Bytet förlamas av giftet. Läs mer om spindelgifter här. Därefter sprutar en del spindlar in saliv med matspjälkningsenzymer i bytet och väntar. Vävnaderna inne i bytet bryts ner av enzymerna till en näringsrik "soppa" som spindeln sedan kan suga i sig. Vissa spindlar pressar med pedipalperna ihop den fångade insekten som om den var en kaviartub. När det nedbrutna inkråmet tränger ut, suger spindeln det i sig.

Andra spindlar skär sönder bytet med sina mundelar och övergjuter det sedan medan sin enzymrika saliv. Pedipalpernas baser fungerar som käkar. När det söndertuggade bytet brutits ner kan spindeln suga det i sig.

Spindlarnas magtarmkanal består av framtarm, mellantarm ock baktarm. Framtarmen består av svalg, matstrupe och magsäck. Magsäcken fungerar som en sugpump. När muskler fästa i dess vägg drar ihop sig, utvidgas den och den utanför kroppen nedbrutna födan sugs in i den. Mellantarmen är försedd med många säckliknande utvidgningar, en slags blindtarmar. Detta ger en stor absorberande yta genom vilken spindeln effektivt kan absorbera näringen. I baktarmen lagras avföringen. Här mynnar också spindelns rörformiga exkretionsorgan, de s.k. Malpighiska kärlen. 2000.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Sjöstjärnan har övermannat en snäcka och är i färd med att förtära den. Lägg märke till hur sjöstjärnan griper tag i snäckan med sina ambulakralfötter. Ambulakralfötterna är slangformade utskott med sugkoppar i ändarna som sitter på djurets undersida. Tack till Mattias Ekerholm (Lunds universitet) för bilden.

Vad händer med sjöstjärnans byte när den har svalt det?

Sjöstjärnorna har en mun mitt på undersidan. Från den går en kort matstrupe som mynnar i en magsäck som ligger i sjöstjärnans centrala del ("navet"). Från magsäcken leder korta gångar ut i varje arm ("ekrarna"). Varje sådan gång delar upp sig i två blint slutande säckar inuti varje arm. Efter magsäcken följer en kort tarm som mynnar via anus på översidan. Tarmen kan också vara försedd med blindsäckar. Hos vissa arter saknas anus och onedbrutna födorester avlägsnas då via munnen. Maten bryts huvudsakligen (precis som hos oss) ner med hjälp av enzymer som utsöndras i matspjälkningsapparatens hålrum. Jag skulle förmoda att detta sker i magsäcken och dess blindsäckar. I övrigt tror jag inte mycket är känt om matspjälkningen. Märkligast med sjöstjärnornas födointag är väl att nedre delen av magsäcken hos många arter kan krängas ut genom munnen när födan intas. När en sjöstjärna öppnar en mussla kan den utstjälpta delen av magsäcken till och med föras in i springan mellan musslans skal och börja bryta ned musslans vävnader. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hejsan! Jag undrar om det finns någon evolutionär förklaring till att man ibland kräks efter extrem ansträngning. Tack på förhand!

Jag vet inte. Men man kan ju spekulera. Min gissning är att illamåendet och kräkningarna efter ansträngningen, på samma sätt som smärta, skulle kunna fungera som en förstärkare av inlärning. Med andra ord skulle man på ett påtagligt sätt lära sig att undvika farliga situationer, situationer som är så farliga att man måste anstränga sig extremt mycket för att klara livhanken.

Illamående och kräkningar kan som bekant också orsakas av åksjuka. Funktionen med detta är okänd, men man vet att det är en retning av balansorganet som utlöser åksjukan. Man antar att det handlar om konflikter mellan olika sinnesintryck. Synen säger att du inte rör dig i förhållande till bilens inredning, men balansorganet säger att du rör dig. Resulatet blir åksjuka. Kanske även åksjuka fungerar som en förstärkare av inlärning?

Man skulle kunna tro att kräkning beror på att magsäcken slutar fungera som den ska, det vill säga att kräkning är ofunktionell. Men så är det inte. Tvärtom så är kräkning en komplicerad skyddsreflex som styrs av ett särskilt centrum i förlängda märgen i hjärnan. Det finns till och med i hjärnan en särskild sensorregion för kräkning i vilken blodhjärnbarriären är dåligt utvecklad. Detta hjärnområde kan utlösa kräkning, när det känner av vissa substanser i blodet. Annars utlöses kräkning vanligen vid retning av slemhinnorna i övre delen av magtarmkanalen, till exempel i samband med magtarminfektioner. Funktionen med kräkningen är naturligtvis då att från kroppen avlägsna sådant som kan vara skadligt. Obehaget vid kräkning ger en mäktig och funktionell inlärningseffekt som hindrar djur att äta många skadliga födoämnen. Alla har vi väl någon gång blivit magsjuka och sedan utvecklat en motvilja mot det vi åt.

Kräkreflexen innefattar en rad mekanismer som ser till att spyorna inte hamnar fel. Den mjuka gommen baktill i muntaket förs uppåt och täpper till mot övre delen av svalget så att spyorna inte hamnar i näshålan. Röstspringan i struphuvudet stängs och andningsrörelserna avstannar. På så sätt undviker man att spyorna hamnar i luftvägarna. De båda slutmusklerna i övre och nedre delen av matstrupen öppnas så att det blir fri väg från magsäcken till munhålan. Kräkningen inledes av illamående och kväljningar. Det är värt att notera att kräkningen sedan inte, som man skulle kunna tro, drivs av kontraktioner av magsäckens glatta muskulatur. I stället drivs den av kontraktioner i bukväggens skelettmuskulatur som utifrån pressar ihop magsäcken.

Läs här om kräkning hos råttor. 2000, 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag undrar om en elefant kan spy ur snabeln. Jag skulle också vilja veta hur stora mängder en elefant vanligtvis spyr upp.

Snabeln är elefantens näsa. Elefanter spyr precis som andra däggdjur genom munnen och inte genom näsan. Vi människor för upp mjuka gommen (bakre delen av munnens tak) när vi spyr så att öppningen mellan svalget och näshålan stängs. På så sätt undviker vi i regel att spyorna kommer upp i näsan (när de gör det känns det extra otrevligt). Jag skulle tro att elefanter gör på samma sätt och att spyorna som regel inte kommer in i snabeln.

Jag skulle inte tro att någon mätt volymen hos elefantspyor. Jag vet inte heller hur benägna elefanter är att spy, men växtätare tenderar att var mindre spybenägna än köttätare. Läs mer om kräkning ovan. 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan