Info om  djur   Fråga   Svar   Djurfakta   Artiklar   Källor 

Lunds universitet
Facebook

Kaninunge
 
Fråga en zoofysiolog

Matspjälkning (matsmältning) och föda: växtätande däggdjurs mag-tarmkanal

Hur bryter växtätare ner cellulosa? Om nyttiga bakterier, kons fyra magar och hästens tarm
Varför äter harar och kaniner upp sin egen avföring?
Vad äter kängurun? Om tre magar och idisslande
Hur kan elefanter äta så grov föda?
Hur fort spjälkar elefanter, hästar och kor maten? Om födans passertid genom kroppen
Hur lång är mag-tarmkanalen hos kor och hästar? Hur mycket rymmer magsäcken och tarmen?
Varför liknar kors spillning inte fårs och älgars?
Varför har kameler tre magar, inte fyra? Om magsäckens kamrar hos olika däggdjur
Läs också artikeln "Köttätare och växtätare: människans, andra däggdjurs och fåglars mag-tarmkanal, matspjälkning och näringsbehov" på en annan sida
Sök i alla svar och i alla djurartiklar
Åter till "Svar på frågor"


Ciliat från våmmen

Detta monster är en ciliat från våmmen hos en idisslare. Våmmen är den största av kons "fyra magar". Ciliater är mikroskopiska encelliga organismer, mest kända av dem är "toffeldjuren". Nötkreatur och andra idisslare har alltså inte bara bakterier i våmmen, se svaret nedan, utan också ciliater. Ciliaterna är våmmens rovdjur. De äter upp bakterier. Men de kan också bryta ner cellulosa. Kor kan klara sig utan ciliater, men ciliaternas betydelse för kornas välbefinnande är inte klarlagd. Bilden är tagen i ett svepelektronmikroskop. Courtesy and copyright of BIODIDAC.

Hur bryter djur ner cellulosa? Har de speciella bakterier för ändamålet?

Djur som använder växternas cellulosa som näringskälla har nästan alltid mikroorganismer till hjälp vid nedbrytningen av cellulosan. Det handlar inte bara om bakterier, utan också om protister (tidigare kallade protozoer eller encelliga djur). Cellulosan bryts ned med hjälp av enzymer som kallas cellulaser. Man känner inte till något ryggradsdjur, som producerar egna cellulosanedbrytande enzymer. Däremot finns det en del ryggradslösa djur som tillverkar sina egna cellulaser. Till dem hör faktiskt sannolikt nattsmygen (Lepisma saccharina; silverfisk), en vinglös silverglänsande insekt, som man ofta hittar inomhus på fuktiga ställen. Hit hör också skeppsmasken (Teredo navalis), som trots sitt namn är en mussla. En ny studie tyder dock på att skeppsmaskar använder cellulaser, som härstammar från bakterier inuti gälarnas celler. Skeppsmasken lever på trä i havet, ursprungligen sjunkna trädstammar, numera också bryggor och skeppsvrak. Skeppsmaskar saknas i regel i bräckt vatten, något som gjort Östersjön till ett Eldorado för skeppsarkeologer allt sedan Vasa upptäcktes.

Cellulosanedbrytande mikroorganismer finns i magtarmkanalen och står i ett symbiotiskt förhållande till värddjuret, det vill säga de samlever med djuret. Symbiosen är mutualistisk, det vill säga relationen är till fördel både för mikroorganismerna och för djuret. För de flesta växtätande djur är det uppenbarligen bättre att vara beroende av mikroorganismer än att producera egna cellulaser. Det beror på att mikroorganismerna producerar en rad näringsämnen som djuren själva inte kan bilda, bl.a. vitaminer och en del aminosyror. En del däggdjur, t.ex. nötkreatur och kameler, kan till och med återanvända urea (urinämne), den kvävehaltiga utsöndringsprodukt som bildas vid proteinnedbrytningen. Hos de flesta däggdjur utsöndras all urea med urinen. Hos kameler, nötkreatur och många andra däggdjur hamnar en stor del av urean i mag-tarmkanalen, där mikroorganismerna med hjälp av ureakvävet tillverkar aminosyror som värddjuret behöver.

Märkligt nog saknar alla djur förmågan att producera vissa så kallade essentiella organiska ämnen, bl.a. en del aminosyror och vitaminer (t.ex. vitamin C). Aminosyror ingår i proteiner. Vitaminer är ofta så kallade koenzymer. Många enzymer behöver ett speciellt koenzym för att kunna fungera. Namnet koenzym antyder att ämnet samverkar med ett enzym (inte att det är ett enzym hos en ko). De essentiella ämnena är till stor del gemensamma för de flesta djurgrupper, men det finns också skillnader grupperna emellan.

Djur med cellulosanedbrytande symbionter har sina mikroorganismer i en "jäsbehållare" som är en utvidgad del av magtarmkanalen. Hos däggdjur finns det två typer av behållare. Texten fortsätter nedanför bilden.

Idisslarnas magar

Idisslarnas magar. De tre första anses vara utvidgningar av matstrupen. Den sista motsvarar den egentliga magsäcken. De röda pilarna visar ungefär hur innehållet transporteras. Från matstrupen (esophagus) förs den nedsvalda födan till våmmen (rumen) och nätmagen (reticulum). Dessa magar fungerar som jäskammare. Från nätmagen transporteras innehållet till bladmagen (omasum) och sedan till löpmagen (abomasum), förbindelsegångarna syns dock inte på bilden. Löpmagen mynnar i tunntarmen. De blå pilarna visar hur innehållet i våmmen (samt nätmagen och bladmagen) kan transporteras tillbaka till munnen för att tuggas om, alltså idisslas. I bladmagen fortsätter jäsningen, samtidigt som mycket vätska absorberas. Löpmagen motsvarar den enda magsäcken hos de flesta andra däggdjur, vilket framgår av att den avsöndrar saltsyra och enzymer. Hos diande kalvar passerar mjölken direkt från matstrupen till bladmagen och löpmagen via en ränna i våmmens vägg. Löpmagen producerar hos dem ett enzym, kymosin (rennin), som fäller ut mjölkens proteiner till en massa. Massan portioneras långsamt ut i tunntarmen. Kymosin är den aktiva beståndsdelen i löpe, ett extrakt från kalvmagar som fäller ut ostmassan vid osttillverkning. Modified image. Courtesy of Julian Mendez, in the public domain.

Utvidgningar av magsäcken eller nedre delen av matstrupen förkommer bl.a. hos idisslare (kor, får, getter m.fl.), kameler, langurapor och kängurur. Fördelen med denna konstruktion är att mikrooganismernas produkter effektivt kan absorberas i tunntarmen (som kommer efter magsäcken). En annan fördel är att jäskammarens innehåll kan idisslas, d.v.s. återföras till munhålan och tuggas om. Därmed blir födan mer finfördelad, något som underlättar symbionternas nedbrytningsverksamhet.

Utvidgningar av en del av tarmen utgör jäsbehållaren hos bland annat elefanter, hästar, kaniner och koalor. Hos dessa djur finns antingen en förstorad grovtarm (colon) med ständigt genomflöde, en förstorad blindtarm (cecum) i form av en säcklik utbuktning av tarmen eller så är både grovtarm och blindtarm förstorade. Eftersom blindtarmen och grovtarmen kommer efter tunntarmen, måste hos dessa djur symbionternas produkter absorberas där, vilket är mindre effektivt än absorption i tunntarmen. Dessutom kan dessa djur inte idissla. Harar och kaniner kompenserar för detta genom att producera en särskild typ av avföring som de äter upp (koprofagi). Avföringen bryts sedan ner i tunntarmen och djuret kan tillgodogöra sig nedbrytningsprodukterna. Koprofagi förekommer också hos råttor och en del andra gnagare. Se vidare nästa svar.

Ser man i ett geologiskt perspektiv är de uddatåiga hovdjuren (hästdjur, noshörningar och tapirer) och elefantdjuren stadda i retur. Det skulle kunna bero på deras mindre effektiva matspjälkning med grovtarmen eller blindtarmen som jäskammare. Bland de större växtätande däggdjuren dominerar nu en annan djurgrupp, nämligen idisslarna med sin effektiva flerdelade magsäck. Antiloper, hjortdjur, oxdjur, får, getter och giraffer är alla idisslare. 1999, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Varför äter hardjur upp sin egen avföring? Jag förstår att den ger djuren näring. Men varför väljer de att äta upp avföringen? Är det så att de luktar så gott? Varför händer det bara vid vissa tidpunkter på dygnet? - Om koprofagi.

Jag har sökt i litteraturen och inte hittat någon information om vad som stimulerar hardjur till att äta sin avföring, så kallad koprofagi. Beteendet uppvisar en dygnsrytm (cirkadiansk rytm) och styrs därför troligen av en biologisk klocka. Det skulle kunna vara den överordnade cirkadianska klockan i hjärnans hypothalamus. Alternativt styrs den kanske av en i matspjälkningsapparaten belägen biologisk klocka. Den senare typen av klockor har påvisats i andra sammanhang. Klockan reglerar sannolikt beteendet genom att skicka information till hjärnan via nerver eller hormoner. I frånvaro av experimentella studier, gissar jag att luktämnen i avföringen stimulerar beteendet. Sådana luktämnen har betydelse i andra sammanhang. Många djur, till exempel grävlingen, markerar revir med avföring. Texten fortsätter under bilderna.

Spillning av vulkankanin
Vulkankanin (Romerolagus diazi)

Överst se spillningen av en kanin. Det är dock inte vilken spillning som helst. Den är producerad av den utrotningshotade vulkankaninen (Romerolagus diazi), nederst, som bara finns över cirka 2 800 meters höjd på sluttningarna av vulkanerna Pelado, Tláloc, Popocatépetl and Ixtaccíhuatl i närheten av Mexico City. Denna kanin anses vara den näst minsta arten bland hararna och kaninerna. Individen på bilden är dock inte fullvuxen. Vulkankaninen har ett flertal ursprungliga drag i skelettets byggnad. Den anses stå närmast kaninernas och hararnas urfader bland nu levande hardjur. From Encyclopedia of Life, courtesy of Raymundo Omar (above) and Shinigami992 (below), both under this CC License.

Hardjur avger två typer av avföring. Mjuk avföring bildas i blindtarmen (cecum) och ätes upp direkt, då den lämnar anus. Den är rik på vitaminer och proteiner. Kaniner, troligen även andra hardjur, drabbas av näringsbrist, om de inte får tillfälle att äta mjuk avföring. Mjuk avföring tuggas inte. Den kan hos vissa arter vara omgiven av en kapsel av intorkat slem. Kapseln skyddar avföringen från magsäckens saltsyra, vilket gör att mikroorganismerna inuti kapseln inte dör. I stället kan de fortsätta att bryta ned avföringen till små molekyler, som när kapseln brutits ner i tunntarmen, kan tas upp genom tarmens vägg. Hård avföring bildas i grovtarmen (colon) och innehåller betydligt grövre material än den mjuka.

Merparten av de undersökta hardjuren avger och äter upp mjuk avföring under dagen, som ju är deras viloperiod. Mindre väl känt är att många, kanske de flesta, hardjur även äter upp hård avföring. Denna avföring tuggas väl, ett beteende som är jämförbart med idissling. Två undersökta hararter tuggar i sig hård avföring på morgonen, i början av viloperioden, och framemot skymningen, då dygnets aktiva period börjar. En art, kanske även andra, äter mer hård avföring under perioder med näringsbrist och får därmed ett välbehövligt extra näringstillskott. Läs mer om koprofagi och växtätares matspjälkning i föregående svar och om dygnsrytmer på en annan sida. 2016, 2017.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Känguru

Måhända vilar denna känguru ut mellan måltiderna. Kängurur har en förstorad magsäck, precis som idisslarna, och de idisslar till och med sin mat. Likartade mekanismer att behandla svårspjälkad växtföda har alltså utvecklats hos äkta däggdjur och hos pungdjur. Copyright 1996 Corel Corporation.

Vad äter kängurur?

Kängurufamiljen kallas Macropodidae ("storfötter") och finns i Australien, Tasmanien, Nya Guinea och på angränsande öar. Familjen innehåller cirka 50 arter. Alla kängurur är växtätare. De äter av gräs, örter, buskar och träd. Dieten varierar mellan olika arter. I Australien upptar kängururna de ekologiska nischer som i andra delar av världen upptas av bland annat hjortdjur, antiloper, oxdjur (bl.a. nötboskap, får och getter) och andra idisslare. Märkligt nog har kängururna, helt oberoende av idisslarna, utvecklat liknande anpassningar till att äta växtföda! Precis som idisslarna har de förlorat framtänderna i överkäken och betar genom att pressa framtänderna i underkäken mot en förhårdnad i överkäken. Precis som idisslarna har kängururna också utvecklat en flerkamrad magsäck. Kängururnas magsäck är trekamrad, medan idisslarnas har fyra kamrar. Kor har som bekant fyra "magar". Hos både idisslare och kängurur hyser magsäcken en mängd mikroorganismer som hjälper djuren att bryta ner cellulosan i dieten och dessutom producerar ämnen som djuren behöver. Läs mer om cellulosanedbrytning i det första svaret ovan.

Många kängurur återför magsäckens innehåll till munnen och tuggar om det. Födan blir då mer finfördelad, vilket ger en större angreppsyta för mikroorganismerna när den omtuggade maten sväljs igen. Precis likadant gör kor och andra idisslare. Hos dem kallas processen förstås idisslande och har gett hela gruppen dess namn. 2000, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Elefantens spillning

Spillning från en elefant. Elefanter bryter ned födans cellulosa med hjälp av mikroorganismer i grovtarmen. Men de är inte särskilt bra på att utnyttja näringen i födan, något som den intresserade lätt kan konstatera genom att studera bilden ovan. Courtesy of Ranjith Siji from Wikimedia Commons under this GNU License.

Jag undrar lite om elefanters foderspjälkning. Vad skiljer dem från t.ex. en häst. Hur kommer det sig att de kan sätta i sig så grov föda? Vore tacksam för svar! Tack på förhand!

Jag skulle gissa att skillnaderna mellan elefanternas och hästens matspjälkningsenzymer inte är så stora. Däremot skulle det kunna vara större skillnader i den flora av mikroorganismer som djuren har i magtarmkanalen. Både hästen och elefanterna är nämligen, liksom de flesta växtätare, beroende av mikroorganismer för att bryta ner födan. Både hästen och elefanterna har en del av tarmen som "jäsbehållare" för sina mikroorganismer. Läs mer om jäsbehållare ovan på denna sida. Att elefanterna kan sätta i sig mycket grov föda har att göra med att de är så stora och har så kraftiga kindtänder. Läs om elefantens tänder på en annan sida. Elefanter är relativt dåliga på att utnyttja näringen i födan. För den indiska elefanten uppges det att den kan äta 150 kg vegetabilier om dagen, men att den bara tillgodogör sig 44 procent av födan. 2001, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Elefantens kindtänder

Den här elefanten gapar så stort att man kan se kindtänderna. Notera att den bara har en enda jättestor kindtand i varje käkhalva i överkäken. Detsamma gäller underkäken, men det syns inte på bilden. Läs om elefantens tänder på en annan sida. Courtesy of Mot the barber from Wikimedia Commons under this CC License.

Hur lång tid tar det för en elefant att spjälka maten? - Om födans passertid hos olika däggdjur.

Tiden det tar för födan att passera genom magtarmkanalen är olika hos olika djurarter. Den kan också variera rätt mycket hos en individ, bland annat beroende på vad som ätits. Man mäter den genomsnittliga tiden födan stannar kvar i ett djur ("mean retention time") genom att märka in födan med en markör, ett kemiskt ämne som kan mätas i avföringen. Denna tid varierar mycket beroende på bland annat djurart, typ av föda och individens kroppsvikt.

Hos elefanten tar det cirka ett dygn för maten att passera genom hela magtarmkanalen. Detta anses vara en kort tid för ett så stort djur och kan vara en bidragande orsak till att elefanter är dåliga på att tillgodogöra sig näringen i födan. Hästar har en passertid i samma storleksordning. Både hästar och elefanter har sin "jäskammare", där mikroorganismer bidrar till matspjälkningen, i bakre delen av mag-tarmkanalen.

Hos idisslare, till exempel nötkreatur och får, tar det mycket längre tid för födan att passera genom mag-tarmkanalen. Hos nötkreatur tar det 2-3 dygn för inmärkt fast föda att passera genom hela mag-tarmkanalen och cirka 1 dygn för små vattenlösliga markörer. Den långa passertiden har att göra med att födan stannar mycket länge i våmmen och nätmagen, de två första av "kons fyra magar". Dessa magar fungerar som jäskammare, i vilka mikroorganismer bryter ned den svårspjälkade växtfödan. Dessutom idisslar idisslarna, det vill säga transporterar maginnehåll tillbaka till munnen där den tuggas en gång till. Idisslarnas så kallade framtarmsjäsning är effektivare än hästens och elefantens baktarmsjäsning.

Läs mer om idisslarnas och hästens matspjälkning ovan på denna sida. Läs om elefantens matspjälkning i föregående svar. 2008, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



I morse satt jag och läste på mjölkförpackningen eftersom morgontidningen inte kommit. Där beskrevs kons magar, och då slogs jag av hur kort tarmen var ritad. Är kons tarmsystem verkligen kortare än t.ex. hästens? Den skulle ju kunna vara det eftersom magarna är så välutvecklade och bladmagen suger tillbaka vätska?

Bilden var inte rättvisande. Några siffror:

Magsäck hos häst: kapacitet 8-15 liter.
Magsäck hos nötkreatur (alla fyra delarna): kapacitet upp till 305 liter.
Tunntarm hos häst: ca 21 meter lång, kapacitet ca 68 liter.
Tunntarm hos nötkreatur: upp till 46 meter lång, kapacitet ca 90 liter.
Grovtarm (inklusive blindtarm) hos häst: ca 7,2-8,4 meter lång, kapacitet ca 130-138 liter.
Grovtarm (inklusive blindtarm) hos nötkreatur: upp till 11 meter lång, kapacitet ca 44 liter.


Notera först att sådana siffror är mycket ungefärliga. Bland att beror de väldigt mycket på om mätningarna skett på döda eller levande djur.

Den stora grovtarmen hos hästen och den stora magsäcken hos nötkreatur är inte förvånande med tanke på hur djuren behandlar födan, läs om detta ovan. Men tunntarm och grovtarm är välutvecklade också hos nötkreatur. Det sker till och med en hel del mikrobiell jäsning där och dessutom en absorption av näringsämnen.

Notera att hos människa sker den allra största vattenabsorptionen i tunntarmen, mycket lite i grovtarmen. Hos nötkreatur och häst sker det däremot en stor vattenabsorption också i grovtarmen. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Älgens spillning

Spillning av en älg (Alces alces). Läs i svaret nedan om skillnaderna mellan älgspillning och komockor. Courtesy of Ivan Kristensen from Wikimedia Commons under this GNU License.

Hur kommer det sig att djur som älgar, rådjur och harar bajsar små runda symmetriska kulor? Detta gör ju exempelvis inte liknande tamdjur som hästar, kor eller hundar?

Vi jämför först idisslare med varandra. Till idisslarna hör bland annat nötkreatur, får, älgar och rådjur. Av dessa är det bara nötkreaturen som har en lös avföring. Den sannolika orsaken är att de inte lever under naturliga förhållanden. De har en annan och energirikare diet, födan passerar våmmen mycket snabbare och mikroorganismfloran i våmmen är drastiskt förändrad. De har också en rikligare tillgång till dricksvatten. Man kan dock inte utesluta genetiska förändringar som uppträtt under nötkreaturens långa historia som tamdjur. Får har en för idisslare normal spillning, men även får kan få diarréer. Tama får har kanske också en diet som ligger närmare den naturliga och de har kanske inte förändrats lika mycket under sin tid som tamdjur.

Hästar har ett helt annorlunda nedbrytningssystem för växtfödan, läs om detta ovan. Systemet är mindre effektivt och lämnar rätt mycket växtrester i spillningen. Därför är det inte så konstigt att spillningen ser annorlunda ut, ofta med synliga växtrester. Att hundar, som har en helt annan och fiberfattigare diet, också har annorlunda avföring är inte heller så konstigt. Deras spillning är också rätt lik spillningen hos vilda rovdjur.

Många gnagare samt harar och kaniner äter upp sin spillning, så kallad koprofagi. Detta leder till ett bättre utnyttjande av näringsämnen som tarmbakterierna producerar. Måhända kan det då vara praktiskt att avföringen är bekvämt portionerad. 2008, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Magsäckar hos olika däggdjur

Schematiskt tecknade magsäckar hos olika däggdjur. Kamrarna är utmärkta med röda fyrkanter. Hundens och människans magsäckar är odelade. Många gnagare har tvådelade magsäckar. Idisslarnas magsäck är fyrdelad och kameldjurens tredelad. Den streckade linjen visar födans ungefärliga väg genom idisslarnas magsäck: in i våm och nätmage, upp till munhålan för idissling, tillbaka till magsäcken och sedan via bladmage och löpmage ut till tunntarmen. Se vidare den större bilden ovan på denna sida. De blå cirklarna utmärker körtelrika områden i kamelmagsäcken, som förr troddes lagra vatten. Det gör de inte. Deras funktion är oklar. Jämförelse med foton visar att kamelmagsäcken är ofullständigt avgränsad på bilden. Därför har den korta röda linjen lagts till. Modified image. From F. E. Beddard "The Cambridge Natural History, vol. X - Mammalia" (1902), in the public domain.

Jag har en fråga om kamelens matsmältning. Vad har kamelen för fördel att ha tre magar i stället för fyra som idisslare?

Det är en knivig fråga. Det går inte att ge ett säkert svar på den. Men man kan diskutera hypoteser och spekulera. En viktig synpunkt är att evolutionen inte ger upphov till djur som är perfekt anpassade till sin miljö. De djurarter som överlever är väl, men inte perfekt, anpassade. Kameldjurens trekamrade magsäck skulle mycket väl kunna ge dem särskilda fördelar i den miljö de lever i. Men den kan också vara ett tidigare steg i magsäckens utveckling och i så fall inte fungera lika bra som idisslarnas magsäck med sina fyra kammare. Gruppen idisslare omfattar oxdjur, antiloper, hjortdjur, giraffer, gaffelantiloper och dvärgmyskdjur. Kameldjuren omfattar bara två arter av lamadjur och två arter av kameler. Kameldjuren idisslar, det vill säga transporterar tillbaka maginnehåll till munnen, där det tuggas om. Men de räknas ändå inte till gruppen idisslare. I själva verket står de ganska långt från idisslarna på de partåiga hovdjurens släktträd.

Kameldjuren har en magsäck med tre kammare, som antas motsvara våmmen (rumen), nätmagen (reticulum) och löpmagen (abomasum) hos idisslarna. De saknar i så fall idisslarnas tredje kammare, bladmagen (omasum). Kameldjuren utgör en mycket tidig gren på de partåiga hovdjurens släktträd. De uppträdde åtskilliga miljoner år innan de första idisslarna. Det ligger nära till hands att anta att de representerar ett tidigt stadium i de partåiga hovdjurens utveckling med, i avsaknad av bladmage, mindre effektiv matspjälkning. Stöd för denna tanke utgör det faktum att kameldjuren tycks vara en djurgrupp på retur. Idisslarna omfattar idag ett stort antal arter och dominerar stort bland de nutida stora växtätande landdäggdjuren. Av kameldjuren återstår idag bara fyra arter. Kanske de har undvikit konkurrensen med idisslarna genom att anpassa sig till extrema miljöer: öknar (kameler) och hög höjd (lamadjur). Läs om kameldjurens evolution på en annan sida.

Traditionellt räknas, förutom de ovan nämnda grupperna, även svindjuren (äkta svin, navelsvin och flodhästar) till de partåiga hovdjuren (Artiodactyla). Moderna molekylärbiologiska undersökningar har emellertid radikalt förändrat bilden. Numera urskiljer man en större grupp, Cetartiodactyla, som omfattar partåiga hovdjur och valar (!). Flodhästarna anses vara närmare släkt med valarna än med övriga "svindjur" och idisslarna närmare släkt med valarna än med kameldjuren. Intressant är att nästan alla djur inom gruppen Cetartiodactyla har trekamrade, fyrkamrade eller femkamrade magsäckar. Undantagen är ett fåtal valarter med tvåkamrade magsäckar och de äkta svinen med enkamrade. De senare anses stå nära basen av gruppens släktträd. Dock förefaller magsäckarna delats upp i kammare på olika sätt inom de olika grupperna. Magkamrarna hos olika arter har således inte alltid samma ursprung. Vissa magdelar är egentligen utvidgningar av matstrupen. Läs om valarnas magsäckar på en annan sida och om idisslarnas magsäckar ovan på denna sida. 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Till "Svar på frågor"


Zoofysiolog, skribent och webbansvarig:
Anders Lundquist, senior universitetslektor emeritus
Adress: Biologiska institutionen, Lunds universitet, Biologihus B, Sölvegatan 35, 223 62 Lund
Telefon: 046-222 93 53
E-post:
Senast uppdaterad: Se årtal efter varje svar.
Webbplatsen använder kakor. Surfar du vidare, godkänner du detta. Läs mer här.

Creative Commons License
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens.