Detta monster är en ciliat från våmmen hos en idisslare. Våmmen är den största av kons "fyra magar". Ciliater är mikroskopiska encelliga organismer, mest kända av dem är "toffeldjuren". Kor och andra idisslare har alltså inte bara bakterier i våmmen utan också ciliater. Ciliaterna är våmmens rovdjur. De äter upp bakterier. Men de kan också bryta ner cellulosa. Kor kan klara sig utan ciliater, men ciliaternas betydelse för kornas välbefinnande är inte klarlagd. Svepelektronmikroskopiskt preparat. Courtesy of © BIODIDAC.

Hur bryter djur ner cellulosa? Har de speciella bakterier för ändamålet?

Djur som använder växternas cellulosa som näringskälla har nästan alltid mikroorganismer till hjälp vid cellulosanedbrytningen! Det handlar inte bara om bakterier, utan också om protister (tidigare kallade protozoer eller encelliga djur). Cellulosan bryts ned med hjälp av enzymer som kallas cellulaser. Man känner inte till något ryggradsdjur som producerar egna cellulanedbrytande enzymer. Däremot tycks det finnas en del ryggradslösa djur som tillverkar sina egna cellulaser. Till dem hör faktiskt silverfiskarna, vinglösa silverglänsande insekter som man kan hitta inomhus på fuktiga ställen!

Cellulosanedbrytande mikroorganismer finns i magtarmkanalen och står i ett symbiotiskt förhållande till värddjuret, d.v.s. de samlever med djuret. Symbiosen är mutualistisk, d.v.s. relationen är till fördel både för mikroorganismerna och för djuret. För de flesta växtätande djur är det uppenbarligen bättre att vara beroende av mikroorganismer än att producera egna cellulaser! Det beror på att mikroorganismerna producerar en rad näringsämnen som djuren själva inte kan bilda, bl.a. vitaminer och en del aminosyror. En del däggdjur, t.ex. kor och kameler, kan till och med återanvända urea (urinämne), den kvävehaltiga utsöndringspodukt som bildas vid aminosyrenedbrytningen. Hos de flesta däggdjur utsöndras urean med urinen. Hos kameler och kor hamnar en stor del av urean i våmmen (den första av kons "fyra magar"), där mikroorganismerna med hjälp av ureakvävet tillverkar aminosyror som värddjuret behöver.

Märkligt nog saknar alla djur förmågan att producera vissa s.k. essentiella ämnen, bl.a. en del aminosyror och vitaminer (t.ex. vitamin C). Aminosyror ingår i proteiner. Vitaminer är ofta s.k. koenzymer. Många enzymer behöver ett speciellt koenzym för att kunna fungera. Namnet koenzym antyder att ämnet samverkar med ett enzym (inte att det är ett enzym hos en ko). De essentiella ämnena är ofta gemensamma för de flesta djurgrupper, men det finns också skillnader grupperna emellan.

Djur med cellulosanedbrytande symbionter har sina mikroorganismer i en "jäsbehållare" som är en utvidgad del av magtarmkanalen. Hos däggdjur finns det två typer av behållare.

En utvidgning av magsäcken eller nedre delen av matstrupen förkommer bl.a. hos idisslare (kor, får, getter m.fl.), kameler, langurapor och kängurur. Fördelen med denna konstruktion är att mikrorganismernas produkter effektivt kan absorberas i tunntarmen (som kommer efter magsäcken). En annan fördel är att jäskammarens innehåll kan idisslas, d.v.s. återföras till munhålan och tuggas om. Därmed blir födan mer finfördelad, något som underlättar symbionternas nedbrytningsverksamhet.

En utvidgning av en del av tarmen utgör jäsbehållaren hos bl.a. elefanter, hästar, kaniner och koalor. Hos dessa djur finns antingen en förstorad tjocktarm (colon) med ständigt genomflöde, en förstorad blindtarm (cecum) i form av en säcklik utbuktning av tarmen eller både colon och cecum förstorade. Eftersom blindtarmen och tjocktarmen kommer efter tunntarmen, måste hos dessa djur symbionternas produkter absorberas i tjocktarmen, vilket är mindre effektivt än absorption i tunntarmen. Dessutom kan dessa djur inte idissla. Harar och kaniner kompenserar för detta genom att producera en särskild typ av avföring som de äter upp (koprofagi). Avföringen bryts sedan ner i tunntarmen och djuret kan tillgodogöra sig nedbrytningsprodukterna. Koprofagi förekommer också hos råttor.

Ser man i ett geologiskt perspektiv är de uddatåiga hovdjuren (hästdjur, noshörningar och tapirer) och elefantdjuren stadda i retur. Det skulle kunna bero på deras mindre effektiva matspjälkning med tjocktarmen som jäskammare. Bland de större växtätande däggdjuren dominerar nu en annan djurgrupp, nämligen idisslarna med sin effektiva flerdelade magsäck. Antiloper, hjortdjur, oxdjur, får, getter och giraffer är alla idisslare. 1999.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Kängurur har en förstorad magsäck, precis som idisslarna, och den idisslar till och med sin mat. Likartade mekanismer att behandla svårspjälkad växtföda har alltså utvecklats hos äkta däggdjur och hos pungdjur. Copyright 1996 Corel Corporation.

Vad äter kängurur?

Kängurufamiljen kallas Macropodidae ("storfötter") och finns i Australien, Tasmanien, Nya Guinea och på angränsande öar. Familjen innehåller cirka 50 arter. Nästan alla känguruarter tar sig fram genom att hoppa jämfota, en gångart som är mycket energieffektiv vid högre hastigheter. Den grå jättekängurun kan hoppa cirka 9 meter i ett hopp och den kan nå en hastighet av cirka 50 km/tim! Vid lägre hastigheter övergår kängurur till s.k. pentapedal gång ("femfotagång") och sätter då omväxlande de båda bakbenen och frambenen plus svansen i marken!

Alla kängurur är växtätare. De äter av gräs, örter, buskar och träd. Dieten varierar mellan olika arter. I Australien upptar kängururna de ekologiska nischer som i andra delar av världen upptas av framför allt hjortdjur, antiloper, oxdjur (bl.a. nötboskap, får och getter) och andra idisslare. Märkligt nog har kängururna, helt oberoende av idisslarna, utvecklat liknande anpassningar till att äta växtföda! Precis som idisslarna har de förlorat framtänderna i överkäken och betar genom att pressa framtänderna i underkäken mot en förhårdnad i överkäken. Precis som idisslarna har kängururna också utvecklat en flerkamrad magsäck. Kängururnas magsäck är trekamrad, medan idisslarnas har tre eller fyra kamrar. Kor har som bekant fyra "magar". Hos både idisslare och kängurur hyser magsäcken en mängd mikroorganismer som hjälper djuren att bryta ner cellulosan i dieten och dessutom producerar ämnen som djuren behöver. Läs mer om detta ovan.

Många kängurur återför magsäckens innehåll till munnen och tuggar om det. Födan blir då mer finfördelad, vilket ger en större angreppsyta för mikroorganismerna när den omtuggade maten sväljs igen. Precis likadant gör kor och andra idisslare! Hos dem kallas processen förstås idisslande och har gett hela gruppen dess namn. 2000.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Elefanter bryter ned födans cellulosa med hjälp av mikroorganismer i tjocktarmen, men är inte särskilt bra på att utnyttja näringen i födan (copyright 1996 Corel Corporation).

Jag undrar lite om elefanters foderspjälkning. Vad skiljer dem från t.ex. en häst. Hur kommer det sig att de kan sätta i sig så grov föda? Vore tacksam för svar! Tack på förhand!

Jag skulle gissa att skillnaderna mellan elefanternas och hästens egna matspjälkningsenzymer inte är så stora. Däremot skulle det kunna vara större skillnader i den flora av mikroorganismer som djuren har i magtarmkanalen. Både hästen och elefanterna är nämligen, liksom de flesta växtätare, beroende av mikroorganismer för att bryta ner födan. Både hästen och elefanterna har en del av tarmen som "jäsbehållare" för sina mikroorganismer. Läs mer om detta ovan. Att elefanterna kan sätta i sig mycket grov föda har att göra med att de är så stora och har så kraftiga kindtänder. Läs här om elefantens tänder. Elefanter är relativt dåliga på att utnyttja näringen i födan. För den indiska elefanten uppges det att den kan äta 150 kg vegetabilier om dagen, men att bara 44 procent av födan spjälkas. Resten kommer alltså ut med avföringen. 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hur lång tid tar det för en elefant att spjälka maten?

Tiden det tar för födan att passera genom magtarmkanalen är olika hos olika djurarter. Den kan också variera rätt mycket hos en individ, bland annat beroende på vad som ätits.

Hos elefanten tar det cirka ett dygn för maten att passera genom hela magtarmkanalen. Detta anses vara en kort tid för ett så stort djur och kan vara en bidragande orsak till att elefanter är dåliga på att tillgodogöra sig näringen i födan. Hästar har en passertid i samma storleksordning. Både hästar och elefanter har sin "jäskammare" i bakre delen av magtarmkanalen. Idisslare har magsäcken som jäskammare och tenderar att ha längre passertider. Läs mer om elefantens matspjälkning ovan. 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hej. Jag undrar hur en elefant använder sina betar.

Betarna är framtänder, inte hörntänder som man skulle kunna tro. Elefanter använder sina betar för att skaffa mat. De kan bland annat skala ätlig bark av träd, gräva efter vatten eller skaka loss ätbara frukter från träd, allt med betarna. En del menar att den utdöda ullhåriga mammuten (som levde på nordliga breddgrader) använde sina gigantiska betar till att sopa undan snön från marken, så att den kom åt växter den kunde äta. Men elefanterna använder naturligtvis också på många sätt snabeln för att skaffa sig mat. Snabeln är till och med försedd med fingerliknande utskott (två hos den afrikanska och ett hos den indiska elefanten) med vilka elefanterna kan gripa små föremål. Vuxna elefanter dricker ju genom att suga in vatten i snabeln och sedan spruta in det i munnen. Elefantungar däremot dricker precis som andra däggdjur, genom att luta sig ner och lapa i sig vattnet!

Hos afrikanska elefanter har både hannar och honor betar, även om honornas är mindre. Hos den indiska elefanten har bara hannarna riktiga betar, medan honornas betar är så små att de oftast inte syns utanför munnen. Elefanthannar kan använda både betarna och snabeln när de slåss om honorna.

Elefanterna har sex mycket stora kindtänder i varje käkhalva, men märkligt nog använder de inte alla samtidigt. Under större delen av elefantens liv tuggar den bara med en eller två kindtänder i varje käkhalva, under en kortare period med tre. Elefantens föda är mycket svårtuggad, så tänderna slits. När en kindtand är utsliten ramlar den bort och ersätts med en ny som skjuts fram från käkhalvans bakre del. Varje ny tand är kraftigare än den föregående. Till slut har elefanten slitit ut alla sina kindtänder. Den är nu mycket gammal, kanske 50-60 år. Utan tänder kan den inte tugga maten och dör av näringsbrist. Märkligt nog är de tre första tänderna mjölktänder och de tre sista äkta kindtänder! De oäkta kindtänder som hos andra däggdjur ersätter mjölktänderna kommer aldrig fram. Läs mer om däggdjurens tänder här. 2000, 2009.

Anders Lundquist

Till början på sidan

I morse satt jag och läste på mjölkförpackningen eftersom morgontidningen inte kommit. Där beskrevs kons magar, och då slogs jag av hur kort tarmen var ritad. Är kons tarmsystem verkligen kortare än t.ex. hästens? Den skulle ju kunna vara det eftersom magarna är så välutvecklade och bladmagen suger tillbaka vätska?

Bilden var inte rättvisande. Några siffror:

Magsäck hos häst: kapacitet 8-15 liter.
Magsäck hos nötkreatur (alla fyra delarna): kapacitet upp till 305 liter.
Tunntarm hos häst: ca 21 meter lång, kapacitet ca 68 liter.
Tunntarm hos nötkreatur: upp till 46 meter lång, kapacitet ca 90 liter.
Tjocktarm (inklusive blindtarm) hos häst: ca 7,2-8,4 meter lång, kapacitet ca 130-138 liter.
Tjocktarm (inklusive blindtarm) hos nötkreatur: upp till 11 meter lång, kapacitet ca 44 liter.

Notera först att sådana siffror är mycket ungefärliga. Bland att beror de väldigt mycket på om mätningarna skett på döda eller levande djur.

Den stora tjocktarmen hos hästen och den stora magsäcken hos nötkreatur är inte förvånande med tanke på hur djuren behandlar födan, läs om detta ovan. Men tunntarm och tjocktarm är välutvecklade också hos nötkreatur. Det sker till och med en en hel del mikrobiell jäsning där och dessutom en absorption av näringsämnen.

Notera att hos människa sker den allra största vattenabsorptionen i tunntarmen, mycket lite i tjocktarmen. Hos nötkreatur och häst sker det däremot en stor vattenabsorption också i tjocktarmen. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hur kommer det sig att djur som älgar, rådjur och harar bajsar små runda symmetriska kulor? Detta gör ju exempelvis inte liknande tamdjur som hästar, kor eller hundar?

Vi jämför först idisslare med varandra. Till idisslarna hör bland annat nötkreatur, får, älgar och rådjur. Av dessa är det bara nötkreaturen som har en lös avföring. Den sannolika orsaken är att de inte lever under naturliga förhållanden. De har en annan och energirikare diet, födan passerar våmmen mycket snabbare och mikroorganismfloran i våmmen är drastiskt förändrad. De har också en rikligare tillgång till dricksvatten. Man kan dock inte utesluta genetiska förändringar som uppträtt under nötkreaturens långa historia som tamdjur. Får reagerar inte på samma sätt, men även får kan få diarréer. Tama får har kanske också en diet som ligger närmare den naturliga och de är kanske mindre förändrade av domesticeringen.

Hästar har ett helt annorlunda nedbrytningssystem för växtfödan, se ovan. Systemet är mindre effektivt och lämnar rätt mycket växtrester i spillningen. Därför är det inte så konstigt att spillningen ser annorlunda ut. Att hundar som har en helt annan diet har annorlunda avföring är inte heller så konstigt. Deras spillning är också rätt lik spillningen hos vilda rovdjur.

Många gnagare samt harar och kaniner äter upp sin spillning, så kallad koprofagi. Detta leder till ett bättre utnyttjande av näringsämnen som tarmbakterierna producerar. Måhända kan det då vara praktiskt att avföringen är bekvämt portionerad. 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Denna nordkapare (Eubalaena glacialis) har blivit dödad av en fartygspropeller. Stora delar av den gigantiska mag-tarmkanalen har flutit ut på vattnet. Läs Greenpeace on whaling och Save the whales. Courtesy of National Marine Sanctuaries, in the public domain.

Har försökt att få svar på frågan om hur blåvalens matspjälkning fungerar utan någon större framgång. Skiljer sig blåvalens matspjälkning ifrån människans och i så fall hur? En blåval behöver mycket föda, flera ton per dygn har jag läst någonstans. Hur kan den äta så mycket utan att spricka? Var tar de fyra tonen vägen?

Valarna anse numera vara nära släkt med de partåiga hovdjuren. De senare inkluderar idisslarna som ju har en fyrkamrad magsäck. I idisslarnas första tre magkammare (våm, nätmage och bladmage) bryter symbiotiska mikroorganismer ner födan. Den sista kammaren (löpmagen) motsvarar magsäcken hos andra däggdjur och avsöndrar bland annat magsyra. Läs mer ovan på denna sida.

Det har gjorts en del studier av matspjälkningsapparaten hos bardvalar. Dessa valars diet inkluderade både fisk och kräftdjur. Blåvalen har inte undersökts noga. Men mycket av det som gäller de studerade bardvalarna gäller förmodligen även blåvalen.

Med tanke på släktskapen med idisslarna är det intressant att även bardvalarna har en flerkamrad magsäck. Man har till och med spekulerat att valarnas förfäder var växtätare. Men det finns även viktiga skillnader jämfört med idisslarna. Bardvalarnas första kammare, förmagen, har en inre förhornad cellbeklädnad påminnande om våmmens hos idisslarna. De tre följande magdelarna utgörs av funduskammaren, förbindelsekanalen och pyloruskammaren. Dessa tre kammare är delar av den egentliga magsäcken, tillsammans motsvarande löpmagen hos idisslarna. Efter pyloruskammaren följer en femte kammare, duodenalampullen. Den tillhör troligen tolvfingertarmen, tunntarmens första avsnitt.

Förmagen skulle kunna fungera som en lagringsbehållare för födan. Den skulle också kunna bidra till att mekaniskt byta ner födan, eftersom dess vägg innehåller rikligt med glatt muskulatur. Bardvalarna saknar ju tänder. Men man har funnit en hög koncentration av anaeroba bakterier i förmagens innehåll. Det handlar om andra bakterier än de som är associerade till bytesdjuren. I en studie fann man också relativt höga halter av korta fettsyror. Sådana produceras av mikroorganismerna i idisslarnas magar och utgör en viktig energikälla för dessa djur. Tunntarmen och tjocktarmen är relativt korta hos många bardvalar och blindtarmen relativt liten. Allt detta tyder på att förmagen är en jäskammare i vilken mikroorganismer hjälper valen att bryta ner födan.

I funduskammaren produceras saltsyra som troligen hjälper till att lösa upp skelettbenen hos fiskar och kanske det yttre kalciumkarbonathaltiga skelettet hos kräftdjur.

Många marina ryggradslösa djur, särskilt kräftdjur. innehåller höga halter av aminopolysackariden kitin i det yttre skelettet. De lagrar också stora mängder vaxer (en slags fettämnen) inuti kroppen. Kitin och vaxer från födan bryts ner i mycket liten utsträckning hos de flesta däggdjur. Men hos vikvalen har man hittat kitinnedbrytande mikroorganismer i magsäcken. vilket tyder på att de kan tillgodogöra sig kitin. Nordkaparen tillgodogör sig mer än 90 % av vaxerna i de kräftdjur som utgör dess föda. De oklart om den bryter ner vaxerna med hjälp av enzymer som den själv producerar eller om den gör det med hjälp av symbiotiska mikroorganismer.

Hur kan bardvalarna tillgodogöra sig så mycket föda per dygn? Det har naturligtvis att göra med mag-tarmakanalens dimensioner. En 8,6 meter lång vikval med en vikt på 7,2 ton hade en magsäck som utspänd hade en total volym på 460 liter. Magtarmkanalen vägde totalt 112 kilogram utan innehåll. Tunntarmen var 36 meter lång. Uppdelningen av magsäcken i kammare gör dessutom att födan passerar relativt långsamt genom mag-tarmkanalen, vilket ger mer tid för nedbrytning och absorption av födan. 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hejsan! Jag sitter här i skolan och är utan en lärare och jag hoppas att du kan svara på min fråga. Här kommer den. Hur kommer det sig att växtätande djur kan bygga upp muskler och kött? Proteiner och aminosyror bygger ju upp människans muskler, men dessa proteiner kommer ju ifrån kött. Tack på förhand.

När det gäller aminosyror är alla djur sämre rustade än vad växterna är.

Proteiner är av kedjor av aminosyror. Det finns totalt tjugo olika aminosyror som byggs in i proteiner när dessa bildas. Växter kan själva bilda alla tjugo. Men djur kan inte själva syntetisera alla tjugo aminosyrorna. Det finns ungefär tio aminosyror som inga djur förefaller kunna bilda själva. Förmågan att syntetisera dessa aminosyror måste alltså ha gått förlorad mycket tidigt under djurrikets utveckling! Dessutom har vissa djurgrupper förlorat förmågan att bilda enstaka andra aminosyror. Aminosyror som ett djur inte kan bilda själv kallas för essentiella. Observera att även vuxna djur (som slutat växa) behöver essentiella aminosyror. Proteinerna i kroppen omsätts nämligen ständigt: gamla bryts ner och nya bildas. De aminosyror som frisätts vid proteinnedbrytningen bryts i stor utsträckning också ner och då går essentiella aminosyror förlorade.

Alla födoämnen innehåller proteiner, men de flesta former av växtföda innehåller relativt små mängder. Det finns dock undantag och ett sådant är ärtväxtfrön, t.ex. ärtor och bönor, som är proteinrika. Ett annat problem med vegetabiliska födoämnen är att de oftast innehåller de essentiella aminosyrorna i andra proportioner än djurens proteiner och att de därmed kan innehålla låga halter av en eller flera essentiella aminosyror. Det kan därför vara svårt för växtätande djur att få i sig tillräckligt mycket av alla essentiella aminosyror, i synnerhet om deras diet är ensidig. Det finns många exempel på växtätare som bara eller nästan bara äter en enda sorts föda. Bland däggdjuren har vi till exempel den stora pandan, som äter bambuskott, och koalan, som äter eucalyptusblad. Men även växtätare med en mera varierad diet kan få aminosyreproblem.

Växtätarna är alltså för alltid drabbade av att djuren för många hundra miljoner år sedan förlorade förmågan att själva bilda alla aminosyror! Lösningen har blivit att skaffa hjälp av andra organismer som, i likhet med växterna, behållit förmågan att bilda aminosyrorna. Dessa nyttiga organismer är bakterier. De flesta växtätare har sådana bakterier (och andra mikroorganismer) i sin matspjälkningsapparat. Växtätarna får mycket nyttigheter av sina mikroorganismer. Bland annat bildar bakterierna aminosyror som är essentiella för värddjuret. Detta löser växtätarens aminosyrebekymmer. Mikroorganismerna bildar också vitaminer och bryter ned cellulosa åt värddjuret. Läs mera om detta ovan. 2000.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Spybollar från en uggla. Den högra bollen har sönderdelats så att man ser innehållet, bland annat hårstrån och skelettdelar från smågnagare. In the public domain, courtesy of Wikimedia Commons.

Vi människor känner ju för det mesta en stark motvilja emot att äta hårstrån. Det verkar ju inte vara fallet för de flesta rovdjur som får i sig hår i maten för jämnan. Varför är det så?

Hår består huvudsakligen av keratiner, trådformiga proteiner med en mycket speciell och motståndkraftig molekylstruktur. Det finns mikroorganismer som kan bryta ner keratiner. Men ytterst få djur kan göra det, varken med egna enzymer eller med enzymer från mikroorganismer i mag-tarmkanalen. Till dem som kan hör klädesmal och ängrar som producerar egna keratinnedbrytande enzymer (keratinaser) medan de käkar på våra ylletröjor.

Köttätande däggdjur och fåglar tuggar i allmänhet födan mycket lite. De skär bara sönder den i mindre bitar. Många av dem sväljer bytet helt. De kan således inte skilja ut hår från de nyttiga delarna av födan. De spyr i stället ofta ut ospjälkbara delar av födan, inklusive hår, som så kallade spybollar. Hos katter kallas de hårbollar.

När det gäller människan kan man bara spekulera. Vi kan, till skillnad från andra köttätande djur, manipulera bytet så att vi inte får i oss hår från pälsen. Då slipper vi också att det bildas hårbollar i mag-tarmkanalen. Mot den bakgrunden skulle man kunna våga en gissning att motviljan mot hår är funktionell och kanske till och med möjligen skulle kunna vara ärftligt betingad. 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hur kan stora växtätare bli så storväxta, när deras föda (gräs, blad, grenar etc) är så mager? Proteiner får de av mikroorganismerna i magtarmkanalen, men ändå ...

En viktig faktor är att större djur har en lägre ämnesomsättning, mätt i W/kg kroppsvikt. Så ett ton möss behöver väldigt mycket större energitillförsel via födan än en elefant på 1 ton. Läs mer här om ämnesomsättningen hos små och stora djur. Mikroorganismerna i magsäck eller tarm förser djuren med bland annat essentiella aminosyror och vitaminer samt gör dessutom gör cellulosan i födan tillgänglig för djuret som näringskälla, men en del av födans energiinnehåll går också förlorad vid mikroorganismernas metabolism.

Icke desto mindre måste stora växtätare med energifattig föda, till exempel gräs och blad, tillbringa största delen av sin vakna tid med att äta. Djur med energirikare växtföda har ett bättre läge. Exempel på sådan föda är frön, frukter samt stärkelserika rotknölar och jordstammar. 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Vilka är skillnaderna mellan matspjälkningsapparaten hos en köttätare och en växtätare?

Köttätare lever på en mera lättspjälkad föda än de flesta växtätare. De tenderar därför att ha en kortare magtarmkanal (i synnerhet kortare tarm) än växtätare. Köttätare är ofta utrustade med en stor magsäck som lagrar föda. Köttätare bland ryggradsdjuren utsöndrar ofta stark syra i magsäcken för att luckra upp bindväv och lösa upp skelettben från födan. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Koalan har en ensidig diet. Den äter nästan bara eucalyptusblad. Copyright 1996 © Corel Corporation.

Äter koalor något annat än Eucalyptus?

Koalan äter nästan bara eucalyptusblad. Koalan är en av de relativt få däggdjursarter som är specialiserade på endast en typ av växtföda, i koalans fall bladen av eucalyptusträden. Ett annat exempel är den stora pandan som är specialiserad på bambuskott.

Problemet med koalans föda är att eucalyptusbladen är näringsfattiga och giftiga. Näringsfattigdomen gör bland annat att koalan lätt drabbas av proteinbrist. Eucalyptusträden producerar (liksom många andra växter) gifter som ett försvar mot växtätande djur. Koalan måste alltså avgifta sin föda för att kunna överleva, vilket gör att den ännu lättare drabbas av näringsbrist. Koalor lever på svältgränsen. De klarar i regel inte ens av att skaffa sig ett energiförråd av fett i kroppen. De dör också ofta när eucalyptusbladens näringskvalitet är låg.

Det finns mer än 600 arter av Eucalyptus i Australien. Koalor är mycket sparsmakade och äter bara av vissa av dessa arter. Man tror att de väljer arter med högt näringsinnehåll eller låg gifthalt. Koalor kan också äta blad av andra träd än Eucalyptus. Koalans matspjälkningsapparat är anpassad till att byta ned svårspjälkad växtföda. Den har en mycket lång blindtarm som innehåller mikroorganismer som hjälper den att bryta ner maten. Läs mer ovan om hur mikroorganismer hjälper växtätare och om vad kängurun äter. Läs mer om koalan här (på engelska). 2000.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag jagar och har länge undrat vad haren har för nytta av gallblåsan, när rådjuret med i stort sett har samma matvanor inte har någon gallbläsa.

Alla ryggradsdjur har en lever som producerar galla. Detta gäller både harar och rådjur. Gallan töms ut i tunntarmen och innehåller bland annat gallsalter och fosfolipider. Dessa molekyler har en fettlöslig del och en vattenlöslig del. När maten når tarmen sätter de sig därför i gränsskiktet mellan fettklumpar och vatten varvid de sänker vattnets ytspänning runt klumparna. Fettklumparna kan då slås sönder till mindre klumpar. Dessa har större sammanlagd yta och angrips därför lättare av det fettnedbrytande enzymet lipas som kommer från bukspottskörteln. Tvättmedel verkar efter samma princip som galla.

Levern producerar kontinuerligt galla. De flesta däggdjur har en gallblåsa, som mellan måltiderna lagrar och koncentrerar gallan. Gallblåsan är ett bihang till gallgången. Den senare för gallan ut ur levern. Gallgången töms ut i tunntarmen, men mellan måltiderna är mynningen ut i tarmen stängd av en slutmuskel. Gallan hamnar då i gallblåsan. Vid en måltid dras gallblåsan ihop och ringmuskeln öppnas så att stora mängder galla kommer ut i tarmen. Tack vare gallblåsan kan djur således mobilisera mycket galla snabbt vid en fettrik måltid. Människor som har fått gallblåsan bortopererad har problem med fettrik föda.

En del däggdjur (och även många fåglar) har förlorat gallblåsan. Hos dessa djur förs kontinuerligt små mängder galla ut i tunntarmen. Det handlar i regel om djur med fettfattig diet som inte snabbt behöver tillföra mycket galla till tunntarmen.

Som du påpekar har harar och rådjur en rätt likartad växtdiet. Hararna har behållit gallblåsan, medan rådjuren inte har gjort det. Min gissning är att detta har att göra med att djurens matspjälkningsapparater är olika utformade. Läs om detta ovan. Rådjuren är, precis som nötkreatur, idisslare. De bryter till stor del ned födan i förmagarna, framför allt våmmen, som fungerar som en stor jäskammare. Våmmen släpper kontinuerligt ut sitt innehåll via löpmagen till tunntarmen. Hos nötkreatur (och förmodligen också hos rådjur) bryter våmmens mikroorganismer ned fettet till fettsyror. De omvandlar också omättade fettsyror till mättade. Fettet bryts alltså ned innan det når fram till tunntarmen. Gallan behövs inte för att att underlätta nedbrytning av fettklumpar. Men den behövs för att hindra de svårlösliga mättade fettsyrorna att falla ut som nya klumpar. Fettsyrorna bildar nämligen tillsammans med gallkomponenter så kallade miceller, små strukturer som frisläpper fettsyror vid tarmväggen, där de absorberas. Miceller är viktiga för fettabsorptionen också hos andra däggdjur, inklusive människan. Hos människan spelar monoglycerider en stor roll för micellbildningen, hos idisslare lysolecithin (som bildas vid nedbrytning av fosfolipider).

Jag skulle således tro att frånvaron av gallblåsan hos rådjuren har att göra med att de behandlar fett annorlunda och att de långsamt kan frisläppa maginnehåll från förmagarna. 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag har i en artikel läst att det redan i munnen utsöndras lipaser, medan jag i skolan lärt mig att lipaser inte utsöndras, förrän maten kommer till tolvfingertarmen. Var utsöndras lipaser egentligen?

Det är alldeles riktigt att det utsöndras ett lipas redan i munnen, men detta nämns ofta inte i läroböckerna. Lipaser är enzymer som bryter ned vanligt fett (också benämnt triglycerider eller triacylglyceroler). Nedbrytningen resulterar alltid i fettsyror. Dessutom bildas, beroende på vilket lipas det är, antingen diglycerider, monoglycerider eller glycerol.

Det utan tvekan viktigaste lipaset är det som utsöndras från bukspottskörteln till tolvfingertarmen. Tolvfingertarmen är den första delen av tunntarmen. I tunntarmen emulgeras fett till små droppar av gallsalterna från gallan. Emulgeringen innebär att gallsalterna sänker vattnets ytspänning (på samma sätt som tvättmedel gör i tvättmaskinen) och att fettet slås sönder till små stabila fettdroppar. Därmed får lipaset en större yta att angripa. Lipaset från bukspottskörteln bryter då ner fettet till fettsyror och monoglycerider, som kan absorberas av tarmväggens celler.

Men det finns två andra lipaser i matspjälkningsapparaten, förutom bukspottskörtelns. Ett lipas utsöndras i magsäcken. Det andra utsöndras från de s.k. von Ebnerska körtlarna på tungans översida. Det von Ebnerska lipaset fortsätter att arbeta när maten nått ner i magsäcken. Dessa två lipaser är av liten betydelse när man väl lämnat spädbarnsåldern. Men de har stor betydelse hos nyfödda barn, särskilt om de är födda för tidigt, eftersom nyfödda producerar lite eller inget lipas i bukspottskörteln. Lipaserna från tungan och magsäcken kan också få stor betydelse vid sjukdom i bukspottskörteln, då bukspottkörteln ofta producerar för lite lipas. 2000.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag undrar varför vi kan tillgodogöra oss näringen i en morot eller i ett spenatblad, men inte näringen i gräs? Både gräset samt moroten och spenaten har ju cellväggar?

Förmodligen kan vi tillgodogöra oss en del av näringen i gräs, men vi kan inte tillgodogöra oss cellulosan i cellväggarna och vi har nog också svårt att sönderdela gräset tillräckligt mycket för att tillgodogöra oss mycket av näringen inne i cellerna. Gräs inehåller nämligen ofta höga halter av hård kiseldioxid som gör växtdelarna svårtuggade och dessutom ger stort slitage på tänderna. Innehållet av kiseldioxid jämte den stora förmågan att bilda nya skott efter betning är gräsens försvar mot gräsätande djur.

Gräsätare som kor och hästar är anpassade till sin diet genom att de har kraftiga tänder som tål kiseldioxidslitaget bra och dessutom är bra på att sönderdela gräsfödan. Korna idisslar dessutom vilket ger en ytterligare finfördelning av födan. Gräsätare är också utrustade med stora jäsningsbehållare i magtarmkanalen. Dessa behållare innehåller mikroorganismer som hjälper djuren att bryta ner cellväggarnas cellulosa som utgör en stor del av näringsinehållet i gräset. Magsäcken, tjocktarmen eller blindtarmen kan fungera som jäsningsbehållare. Läs mera om detta ovan.

Människans tänder och magtarmkanal antyder att hon är en allätare. Frukt, rotfrukter och grönsaker ger oss viktiga tillskott av vitaminer och andra näringsämnen. Animalisk föda ger oss bland annat vissa vitaminer och aminosyror som vi inte kan bilda själva. Specialiserade gräsätare måste skaffa sig många vitaminer och aminosyror på annat sätt. Läs också om det ovan.

Morötter, andra rotfrukter och potatis ger oss ett energitillskott, inte genom cellulosan i cellväggarna, utan genom att de innehåller växtens energiförråd i form av stora mängder stärkelse. Mogna frukter kan ge ett energitillskott i form av socker. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag har en fråga om bakterierna i matspjälkningsapparaten. Vårt immunförsvar och den sura miljön i magen ska döda alla främmande bakterier. Varför dör inte de "nyttiga" bakterierna? Varför dödas inte de bakterier som finns i sådan fil som ska vara nyttig? Och den viktigaste frågan. Hur kommer de första bakterierna in i barnet? Modersmjölken ska väl vara bakteriefri? Mycket tacksam för svar!

Alla bakterier dödas inte av magsyran. En del kan slippa igenom igenom ner till tunntarmen och tjocktarmen. Detta gäller både sjukdomsalstrande bakterier och sådana som ingår i den normala tarmfloran. Överlevnaden beror naturligtvis också på dosen. Dricker man fil kan bakteriedosen bli så stor att en del nyttiga bakterier slipper igenom. Bakterierna i filen är ju dessutom anpassade till en svagt sur miljö. Men man kan inte vara säker på att de koloniserar tarmen.

Olika bakteriearter är olika känsliga för magsyran. Det finns ju till och med minst en bakterieart som kan leva i magsäcken, nämligen Helicobacter pylori. Denna bakterie anses numera vara den viktigaste av de faktorer som orsakar magsår. Den utan tvekan största mängden bakterier hittar man dock i tjocktarmen och mindre mängder i tunntarmen.

Spädbarn är helt bakteriefria innan födseln, men redan i samband med födseln börjar de koloniseras av bakterier från omgivningen, bland annat från mamman. De får i sig bakterier via munnen som hamnar i tarmarna. På huden utvecklas också en bakterieflora. Tarmfloran förändras sedan drastiskt i samband med avvänjningen, då spädbarnen börjar med annan föda än modersmjölk. Det finns normalt hela ekosystem av mikroorganismer både på huden och i magtarmkanalen.

Den normala bakteriefloran i magtarmkanalen har en rad positiva effekter. Det har föreslagits att immunsvaret mot de normala bakterierna är svagare än mot andra bakterier och en del data tyder på detta. Tarmbakterierna är emellertid nödvändiga för att immunförsvaret ska utvecklas normalt. Man skulle kunna säga att de "tränar upp" immunförsvaret. Möss uppfödda utan bakterier har ett försämrat immunförsvar. Den normala bakteriefloran fungerar också som ett skydd mot skadliga bakterier genom att de kan konkurrera ut dem. Känsligheten för magtarminfektioner kan öka efter antibiotikabehandling. De normala bakterierna stimulerar också tarmarnas rörelser och har gynnsamma effekter på tarmslemhinnan. De förser oss även med en del vitamin K och en del B-vitaminer. Mikroberna i magtarmkanalen är dock av ännu större betydelse för de flesta växtätande djur. Läs mer om detta ovan.

Vid sjukdom kan dock de normala tarmbakterierna få negativa effekter. Bland annat kan det bli en alltför kraftig bakterietillväxt i tarmen vid vissa sjukdomstillstånd. Vid skador på tarmslemhinnan kan tarmbakterierna invadera kroppen och ge upphov till sepsis ("blodförgiftning"). 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Varför kurrar magen?

Magsäcken och tarmarna innehåller nästan alltid en del gasbubblor, förutom den vätska som finns i dem. Detta gäller både när man ätit och när magen är tom. I magsäckens och tarmarnas väggar finns glatt muskulatur. När muskulaturen drar ihop sig blandas innehållet i magsäck och tarmar om. Innehållet kan dessutom pressas vidare till nästa del av matspjälkningsapparaten. När gasbubblorna och vätskan tillsammans rör på sig uppkommer det kurrandet ljudet, på samma sätt som när du blåser bubblor genom vattnet i ett glas eller skakar ett halvfullt mjölkpaket. Det är förmodligen virvlar i vätskan eller gasen som ger upphov till ljudet. På medicinskt språk kallas kurrande i magen för borborygmi. Både "kurra" och "borborygmi" är troligen ljudhärmande ord som ska låta som själva kurrandet. När en hungrig människa ser eller luktar mat ökar muskelsammandragningarna och ett kraftigt kurrande kan göra sig märkbart. Kurrande kan ofta också höras efter maten. Då förekommer kraftiga muskelsammandragningar i matspjälkningsapparaten.

Gasen i matspjälkningsapparaten kommer från tre källor. För det första, så får vi nästan alltid i oss en del luft när vi sväljer. Dessutom innehåller många födoämnen gas. Bröd innehåller en mängd gasbubblor och ett äpple består till cirka 20 procent av gas. Den nedsvalda gasen avger vi till stor del genom rapningar. För det andra, så bildas koldioxidgas genom kemiska reaktioner i tarmarna. Denna gas bildas i stora mängder när bikarbonat (från bukspottskörteln och gallan) i tunntarmen neutraliserar saltsyra (som kommer från magsäcken) och fettsyror (som bildas när fett bryts ner i tarmen). Det handlar om flera liter koldioxidgas i samband med en måltid. Lyckligtvis tas det mesta av denna koldioxid upp genom tarmväggen. Annars hade gasen lett till en smärtsam uttänjning av tunntarmen. Den tredje källan till gas är tarmbakteriernas ämnesomsättning. Dessa bakterier finns främst i tjocktarmen och de ger bland annat upphov till koldioxid, vätgas och metan samt, i mindre mängder, ett antal illaluktande gaser. Dessa gaser avges när vi släpper väder. Märkligt nog har inte alla personer metanbildande bakterier. Vissa födoämnen från växtvärlden innehåller kolhydrater som vi inte kan bryta ner, men som är utmärkt föda till tarmbakterierna. Detta förklarar den gasbildning som gör sig märkbar när man ätit bönor, lök eller kål. 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag har hört att råttor tillverkar sitt eget C-vitamin. Stämmer det?

Groddjur, reptiler, de flesta fåglar och de flesta däggdjur kan själva bilda askorbinsyra (d.v.s. vitamin C). För dessa djur är askorbinsyra inte något vitamin! Vitaminer är nämligen organiska ämnen som djur behöver i små doser och som de inte själva kan producera, åtminstone inte i tillräckliga mängder. Askorbinsyran produceras i njurarna eller i levern. Hos äkta däggdjur är det levern som är bildningsstället. Råttor hör inte till de däggdjur som behöver C-vitamin i kosten. Däggdjur som behöver C-vitamin i kosten är bland andra marsvinet, den flygande räven (en fruktätande fladdermus) och människan. Troligen behöver de flesta apor också får i sig C-vitamin. Djur som inte kan bilda askorbinsyra är främst växtätare. Vitamin C finns ju särskilt i vegetabiliska födoämnen, t.ex. många frukter. För människans del tros oförmågan att bilda vitamin C bero på att vi härstammar från apor som åt mycket frukt med mycket C-vitamin och därför inte behövde bilda vitaminet själva.

Vitamin C behövs för produktionen av proteinet kollagen som är en viktig beståndsdel bland annat i bindväv, ben och hud. Brist på vitamin C hos människa leder till en bristsjukdom som kallas för skörbjugg som bland annat kännetecknas av ömma och stela leder, tandlossning samt blödningar under huden. 2000.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Har koltrastar smaksinne? Känner den skillnad på köttfärs och pannkaka till exempel. Jag matar ett tiotal trastar med diverse nyttigheter: Köttfärs, billig korv, äpplen, ugnspannkaka med russin. De är reserverade för varje ny rätt jag ger dem men när en av dem tar en bit verkar det som en signal och de andra gör likadant.

Det var en ovanligt smaklig måltid du dukar upp åt trastarna! Det vi kallar "smak" är egentligen en kombination av smaksinne, luktsinne och känsel. Läs mera här.

Fåglar har smaksinne, men de flesta fåglar anses ha dåligt luktsinne. Eftersom fåglar har bra syn får man också räkna med att de känner igen lämplig mat med hjälp av synsinnet. Trastarna kan säkerligen skilja mellan de olika maträtterna genom att kombinera några av alla de sinnen jag nämnt ovan. Att djur är tveksamma inför föda som de inte träffat på tidigare är väldigt vanligt. Detsamma gäller ju ofta små barn som ogärna vill äta nya maträtter. Detta får ses som en skyddsmekanism. Okänd mat kan ju vara giftig.

Det pågår en ständig evolutionär "kamp" mellan växter och växtätare. Växter utvecklar gifter som kan döda eller skada de växtätande djuren. Växtätarna kontrar genom att utveckla mekanismer för att oskadliggöra gifterna. Frukter och bär utgör ofta ett undantag, men definitivt inte alltid, det finns ju giftiga frukter och bär. Funktionen med att många frukter och bär är smakliga och ogiftiga är förstås att de ska bli uppätna. På så sätt kan fröna spridas via växtätarnas avföring, ibland mycket långa sträckor. Många frön måste faktiskt passera genom tarmen på en växtätare för att bli grobara. Ett problem med att elefanter blivit sällsynta i många delar av Afrika är att växter, vars frön måste passera en elefantmage, riskerar att utrotas. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hej! Vi är några gymnasielever som gör ett arbete om sportdrycker och undrar vilka aminosyror som behövs mest vid återuppbyggnad av muskelvävnader.

Man behöver bara öppna en tidning om styrketräning för att bli medveten om den mängd näringstillskott och sportdrycker som marknadsförs som medel för att öka effekterna av träning, både vad gäller storlek och styrka. Ofta är dessa "preparat" inte billiga att köpa. Man måste dock fråga sig om det finns något som tyder på att det skulle finnas några större fördelar med dessa preparat för den som tränar?

Ofta innehåller dessa preparat protein som är sönderdelade till enkla aminosyror i laboratorier. Man påstår att den enkla aminosyramolekylen ska tas upp lättare för att optimera den förväntade träningseffekten. Detta är dock inte sant. Aminosyror tas upp lättare om de förekommer som dipeptider (två sammanbundna aminosyror) och tripeptider (tre sammanbundna aminosyror) tillsammans med enkla aminosyror. Magtarmkanalen är mycket effektiv när det gäller att ta upp protein i dessa komplexa former, medan en koncentrerad lösning med fria aminosyror "drar" ut vatten i tarmen. Detta kan orsaka obehagskänslor, kramper och diarré. Det är också så att tillskott av aminosyror i en mängd större än rekommenderat dagligt intag (cirka 0,8-0,9 gram protein per kg kroppsvikt) inte har visats ha någon effekt på muskelmassa, styrka, kraft eller uthållighet. Dessa negativa fynd är gjorda i strikt kontrollerade vetenskapliga undersökningar och baseras inte på subjektiva bedömningar.

Även om forskningen inom näringslära för idrott inte har alla svar så är den generella ståndpunkten att personer som tränar inte behöver ett intag av näringsämnen utöver det som erhålls med en balanserad diet! För uthållighetstränande personer samt personer som tränar mycket hårt bör man fokusera på att få tillräckligt med kolhydrater och vatten. Genom att öka mängden protein i födan utöver det som erhålls i en balanserad diet så utsätter man sig dessutom i förlängningen för en hälsorisk. Nedbrytning av stora mängder protein ger nämligen oönskade nivåer av urinämne (urea) och andra restprodukter som utgör en belastning för levern och njurarna!

Dock bör det nämnas att det under och efter ett träningspass används en viss del protein för att producera energi i kroppens förbränning. Den mängd protein som går åt ökar om man har ett litet förråd av kolhydrater. För att spara på proteinet bör man alltså öka kolhydratintaget istället för att öka mängden protein i födan. Detta kan vara en orsak till att personer som främst brukar styrketräna vanligtvis undviker att utföra kolhydratförbrukande typer av uthållighetsarbete.

När det gäller specifika aminosyror som skulle behövas för att optimera återhämtningen från ett träningspass, så är svaret precis som ovan att med en balanserad kost så erhålls alla de aminsyror som krävs även för de personer som utför mycket hård träning. Det är inte sammansättningen av kosten som ska ändras mot en större andel protein, utan den totala mängden föda bör ökas. Möjligtvis med en ökad andel kolhydrater för att "spara" på proteiner i energiproduktionen.

Mer information finns i exempelvis dessa böcker: W D McArdle, F I Katch och V L Katch "Exercise physiology: energy, nutrition, and human performance", (Williams & Wilkins, Baltimore, 2001) samt S K Powers, E T Howley "Exercise physiology: theory and application to fitness and performance" (WCB/McGraw-Hill, 1996). 2004.

Johan Andersson

Till början på sidan

Matspjälkningsapparatens inälvor i människans bukhåla sedda framifrån. Matstrupen kommer från brösthålan, passerar genom mellangärdet och mynnar i magsäcken på bukens vänstra sida. Bakom levern övergår magsäcken i tunntarmen. Den cirka 3 meter långa tunntarmens alla slyngor syns nedtill i bildens mitt. Nedtill på bukens högra sida mynnar tunntarmen i tjocktarmen. Den korta blindsäcken under tunnntarmens mynning är cecum (blindtarmen) som nedtill avslutas av appendix [vermiformis] (blindtarmens maskformiga bihang). (Människans blindtarm är mycket mindre än många växtätande däggdjurs.) Ovanför tunntarmens mynning börjar colon (tjocktarmen) som först löper uppåt på höger sida, sedan tvärs över buken och till slut nedtill på vänster sida. Colon övergår i rectum (ändtarmen). Det är appendix vermiformis som avlägsnas vid "blindtarmsoperationer".

Vi jobbar på operationsavdelning och funderar på om hästar eller några andra djur har "blindtarm" (d.v.s. appendix vermiformis)? Tacksamma för svar!

Nej, hästen har inte appendix vermiformis (blindtarmens maskformiga bihang). Däremot har den en mycket stor säckliknande blindtarm (cecum). Hos hästen är framför allt tjocktarmen (colon), men även blindtarmen, jäsbehållare som hyser de mikroorganismer som bland annat hjälper djuret att bryta ned cellulosa. Läs mer om detta ovan.

Appendix vermiformis i egentlig mening finns hos människor och människoapor. Liknande utbuktningar från blindtarmen finns hos kaniner, många gnagare och en del andra däggdjur.

En s.k. blindtarmsoperation hos människan (appendektomi) innebär ju bara att en inflammerad appendix vermiformis tas bort, inte själva blindtarmen. Appendix vermiformis är det oftast framförda exemplet hos människan på ett rudiment, d.v.s. ett en rest av ett organ som helt förlorat sin funktion. Men det finns inga bevis för att det förhåller sig på det viset. Klart är ju att en appendektomerad människa kan klara sig bra utan sin appendix, men det betyder inte att att organet helt saknar funktioner. Appendix innehåller en myckenhet lymfoid vävnad, något som tyder på att organet har betydelse för immunförsvaret. Liknande förhållanden råder för gommandlarna (gomtonsillerna). Man klarar sig utan dem, men de innehåller lymfoid vävnad och kan tänkas ha immunologiska funktioner. Appendix är mest välutvecklad strax efter födelsen, något som kan tyda på att strukturen har sin viktigaste funktion tidigt i livet. Läs mer på engelska om appendix här och här.

Enligt en intressant ny hypotes fungerar blindtarmens appendix som en tillflyktsort för tarmens normala mikroorganismer vid magtarminfektioner, då dessa mikroorganismerna sköljs bort från tarmen av diarréer. Därmed kan tarmen snabbt nykoloniseras av normala mikroorganismer, när infektionen är bekämpad. Detta gör att de normala tarmfunktionerna snabbt kan återställas och minskar risken för nya infektioner. Om denna hypotes stämmer, skulle det maskformiga bihanget ha en viktig funktion i U-länder där tarminfektioner är vanliga. 2000, 2008, 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hej! Under en dissektion av gös upptäckte vi vid studium av matsmältningsapparaten en mycket stor och flerfingrad blindtarm. Min fråga lyder helt kort: vilken funktion fyller blindtarmen hos gösen? Tacksam för svar!

Jag har inte själv dissekerat gös och har inte heller någon bild över gösens inre anatomi, men jag tror att det som avses med "en mycket stor och flerfingrad blindtarm" är de ofta fingerformade s.k. pylorusbihangen (appendices pyloricae). Bihangen, som finns hos de flesta benfiskar, utgörs av ett ofta stort antal (ett 10-tal till flera hundra) korta blindsäckar, som utgår från tolvfingertarmens främsta del, strax bakom magsäcken. De anses främst bidra till att öka tarmens absorberande yta. 2000.

Sven-Olle Nielsen

Till början på sidan

Åter till början på denna sida

Åter till "Svar på frågor" | Källor och referenser

Info om djur | Om du vill fråga zoofysiologen
Läs också "Artiklar om djur" och "Djurens fysiologi".