Jag och en kompis satt och diskuterade humlor häromdan, och han sa att enligt fysikens lagar ska humlor inte kunna flyga, de väger för mycket, har för stor kropp och för små vingar o s v. Jag undrar nu helt enkelt hur det ligger till, varför kan humlor flyga. Jag har letat efter svaret på nätet utan framgång. Tack på förhand.
Det här med att humlor inte skulle kunna flyga är en seglivad myt av oklart ursprung. En variant är några flygingenjörer gjorde en beräkning, som visade att humlor inte kunde få tillräcklig lyftkraft för att hålla sig i luften. Naturligtvis kan humlor flyga. Det är inte fel på humlorna, utan på de alltför enkla matematiska modeller för flygning som visade att humlorna inte kan flyga. Aerodynamik är ett komplicerat ämne och det gäller särskilt insekternas flykt. Man håller fortfarande på att utveckla modellerna för hur insekter flyger. Helt nyligen upptäckte man faktiskt en helt ny mekanism hos flygande insekter. Genom att helt enkelt spruta in rök i en kammare med en flygande insekt, påvisade man tidigare okända luftvirvlar som ger ökad lyftkraft åt en svävande insekt. Tidigare har man bland annat visat att insekter och fåglar kan få ökad lyftkraft vid starten genom att slå ihop vingarna ovanför ryggen och sedan föra isär dem igen. Uppenbarligen behövs det mera forskning innan man helt kan förklara insekternas flykt. 1999.
Schematisk förstoring av en bit av en fjäder hos en fågel. Strålarna i fanet (fjäderns bärplan) hålls ihop av bistrålar som hakar i varandra med hakar. De fjädrar som används når fågeln flyger (vingpennor och stjärtpennor) är uppbyggda på detta sätt. Modified after Ivy Livingstone and courtesy of BIODIDAC.
Hur uppstod fåglarna och hur fick de vingar?
Fåglarna utvecklades ur en grupp små dinosaurier som gick på två ben. De tillhörde gruppen Theropoda tillsammans med bland annat Tyrannosaurus rex. Dessa dinosaurier var försedda med fjädrar. Fjädrarna var dunlika och gick inte att flyga med. De fungerade kanske i stället som värmeisolering eller som signaler till andra individer inom arten. Dessa dinosaurier var kanske jämnvarma. Detta skulle innebära att de höll en konstant kroppstemperatur högre än omgivningens, precis som dagens däggdjur och fåglar. Dinosauriernas befjädrade framben utvecklades till vingar. Notera att fåglarna numera betraktas som en grupp bland dinosaurierna.
Det finns flera teorier om hur dessa dinosaurier började flyga. Men följande två teorier är de populäraste.
Enligt "från träden och nedåt"-teorin levde de i träd och hoppade från gren till gren. Så småningom började de segelflyga mellan träden och fick vingar. Ännu senare började de flaxa med vingarna och utvecklade aktiv flygning.
Enligt "från marken och uppåt"-teorin sprang dinosaurierna på marken och gjorde långa hopp. Så småningom förlängde de hoppen genom att segelflyga. Ännu senare började de flaxa med vingarna och utvecklade aktiv flygning.
Bland nu levande djur finns det många trädlevande segelflygande djur, men inga markbundna, se vidare nästa svar.
Som en anpassning till flygning utvecklades de dunlika fjädrarna till sådana fjädrar som dagens fåglar har på vingarna. På sådana fjädrar utgår strålar från skaftet och från strålarna utgår bistrålar. Hakar på bistrålarna håller ihop strålarna så att fjädern bildar ett så kallat fan, en skiva som kan utöva kraft gentemot luften. Fjädrar som används till att flyga med är asymmetriska, det vill säga fanet är smalare på ena sidan om skaftet än på den andra. Dagens fåglar har fortfarande närmast huden kvar dunfjädrarsom framför allt bidrar till deras värmeisolering. 2011.
Klicka för att se en 10 minuter lång film med flygande flygfiskar. Från BBC kommenterad av David Attenborough.
Varför "flyger" flygfiskar, det vill säga hoppar högt och seglar på de utbredda fenorna? En elev undrade och jag visste inte svaret.
Frågan ger anledning att diskutera glidflygning och aktiv flygning inom olika djurgrupper, men först lite om flygfiskarna.
Flygfiskarna utgörs av cirka 40 arter inom familjen Exocoetidae. De är kända för att kunna glidflyga ovanför vattenytan. Funktionen med glidflykten anses vara att undvika rovfiskar.
Flygfiskarna flyger med hjälp av de pariga fenorna, tvåvingade flygfiskar bara med bröstfenorna och fyrvingade flygfiskar med både bröstfenorna och bukfenorna. De börjar simma med hög fart, hoppar upp ur vattnet, fäller ut flygfenorna, sätter ytterligare fart genom att propellerlikt slå med stjärtfenans nedre flik i vattnet och glidflyger sedan. När de tappar höjd kan de använda stjärtfenan till att få ny fart och kan sedan glidflyga en bit till. Flygturer bestående av flera sådana etapper med fartökning emellan uppges kunna vara i mer än 40 sekunder och upptill 400 meter. Flygfiskarna uppvisar tendenser till att "flaxa" med fenorna och anses stå nära gränsen mellan att vara glidflygare och att vara aktiva flygare.
Glidflykt förekommer annars hos en rad olika ej närmare besläktade ryggradsdjur. Till dem hör en grodart (flyger med simhuden i de stora fötterna), flygdrakarna (ett släkte ödlor, flyger med hudveck längs kroppssidorna som spänns ut med hjälp av revben), flygpungekorrarna (flyger med hudveck mellan framben och bakben), flygekorrarna (flyger med hudveck mellan framben och bakben, hos vissa arter också veck mellan fram mot huvudet och bak mot svansen) samt pälsfladdrarna (en däggdjursordning, flyger med flyghud som sträcker sig från halsen via frambenens och bakbenens tår till svansen).
Aktiv flygning har utvecklats hos tre grupper av ryggradsdjur. De utdöda pterosaurierna (flygödlorna) hade en flyghud som hölls utspänd av armen och ett kraftigt förlängt fjärde finger. Fåglarna har fjädrar fästa på en arm med ett reducerat antal fingrar. Fladdermössen har flyghud utspänd av armen och fyra förlängda fingrar, tummen är fri. Bland de ryggradslösa djuren är det bara insekterna som utvecklat aktiv flygning.
Det finns två huvudteorier om hur aktiv flygning har uppkommit, se föregående svar. Men fossilfynden ger ingen säker vägledning om vilken teori som gäller för någon av de fyra djurgrupper som blivit aktiva flygare.
Hej! Jag undrar varför kanadagässen flyger i "plogform".
I princip kan man säga att två hypoteser har presenterats för att förklara varför gäss, svanar, änder, vadare, tranor m.fl. fåglar flyger i regelbundet ordnade formationer. Den första och tillika den som har haft störst genomslagskraft är den som säger att fåglarna, genom att flyga så, skulle göra en aerodynamisk vinst och på så vis sänka energikostnaden för flygningen. Den andra hypotesen gör gällande att de flyger i formation helt enkelt för att det ger den bästa ögonkontakten mellan fåglarna när de flyger tätt tillsammans.
Även om frågan varit livligt debatterad inom flyttfågelforskarkretsar så har relativt få studier och experiment gjorts för att utreda den närmare. Teoretiskt är det helt solklart att fåglarna skulle kunna göra en energimässig vinst på att flyga i formation. Detta förutsatt att en fågel som flyger snett bakom en annan fågel kan placera sin vinge i den uppåtgående delen av den luftvirvel som bildas av fågeln framför. Man har visat (praktiskt) att för propellerflygplan som flyger på detta sätt får man en minskning i bränsleförbrukning på ca 15 procent för det bakre planet.
Frågan är då om formationsflygande fåglar verkligen flyger på ett sådant sätt så att de kan tillgodogöra sig denna möjliga energivinst. Analys av fotograferade gåsflockar har visat att de enskilda fåglarna placerar sig ungefär i de positioner som de förväntas göra för att få en energibesparing, det vill säga i det område där den uppåtgående delen av vingspetsvirveln från fågeln framför antas vara. Detta ger visst stöd för "energibesparingshypotesen", men är ingen direkt mätning av någon energivinst.
Direkta mätningar av energiförbrukningen vid formationsflygning jämfört med ensamflygning har vi hittills inte sett några publikationer om, men detta är just vad jag jobbar med i vår vindtunnel här och nu. Jag låter kustsnäppor flyga dels i formation (ja, de flyger faktiskt i formation i vindtunneln!) och dels ensamma. Med den s.k. "dubbelmärkt
vatten"-metoden hoppas jag kunna få ett mått på energiåtgången och därmed kunna jämföra flygkostnaden för en fågel, när den flyger ensam, i främre position i formation och i bakre position i formation. Experimenten pågår för fullt, så jag vet i princip ingenting om vad de kommer att ge. Preliminära
analyser av filmningar av våra fåglar följda av beräkningar av den mekaniska flygkostnaden antyder att en fågel som flyger i bakre position i formation gör en liten besparing, men som sagt detta är endast preliminärt. Massförluster vid olika flygsituationer antyder samma sak. Proverna är förhoppningsvis färdiganalyserade till våren så då får vi se!
Så ett svar på frågan får än så länge bli att det är mycket möjligt att fåglar flyger i formation för att göra en besparing på flygkostnaden, men att det återstår att
visa detta. Samtidigt utesluter detta inte "ögonkontakthypotesen", men jag tror inte den är den främsta anledningen till att vissa fåglar flyger i formation.
Varför är starar så synkroniserade (samtidiga) vad det gäller den flygande flockens rörelser? Även vissa vadare vänder, svänger i flykten på ett synbarligen gemensamt "kommando".
Det finns studier som visar att fåglarna i en flock anpassar sina egna manövrer efter den "våg" som fortplantar sig i flocken då till exempel alla svänger. Det ser fantastiskt ut när stora starflockar manövrerar till synes synkront (samtidigt). Om de i stället hade väntat med sin egen manöver tills dess att närmsta grannen vänder så hade inte reaktionstiden varit tillräcklig för att förklara hela flockens synkrona vändning. I stället följer de alltså vågen av manövrer och är därmed beredda att göra den egna manövern precis när vågen anländer till den egna positionen i flocken. Förklaringen kallas för "chorus line"-modellen för flockmanövrering.
Tänk att en fluga slinker in i bilen och man åker bort flera mil. När man stannar kan flugan komma ut igen. Letar den sig "hem" igen då?
Flugor har mycket kort räckvidd. Man mäter ett djurs transportkostnad som energiåtgång per tillryggalagd sträcka och gram djur. Det motsvarar för en bil "liter bensin per mil och kilogram av bilens vikt". Ju mindre djur väger ju större blir deras transportkostnad. Bland insekterna är det därför bara större arter som aktivt flygande förflyttar sig längre sträckor. Exempel är vandringsgräshoppans räder och årstidsvandringar hos vissa dagfjärilar, bland andra den monarkfjärilen i Nordamerika och amiralen, som flyttar till Sverige på sommaren. Läs här om flyttande insekter.
Viss små insekter är emellertid kända för att förflytta sig längre sträckor, ofta i stora mängder. Till dem hör nyckelpigor och bladlöss. Även en grupp flugor, blomflugorna (familjen Syrphidae), är kända för sina flyttningar, som till och med kan ske i bestämda årstidsbundna riktningar. Dessa insekter följer emellertid med den rådande vinden och förflyttningarna torde till största delen vara passiva.
En fluga begriper inte vad "hemma" innebär. Den försöker inte komma hem. Och skulle den försökt hade den inte klarat det, om inte vinden varit fördelaktig. Men hamnar den på en ny lämplig plats så klarar den sig lika bra där som på den gamla. 2004, 2011.
Vi satt och diskuterade insekter här om kvällen. Och då var det en kompis som funderat på och letat svar på den här frågan. Har myggan muskler?
Ja, myggor och andra insekter har muskler, precis som de flesta andra djur. De muskler som myggorna använder när de rör sig är tvärstrimmiga, precis som våra skelettmuskler. Tvärstrimmigheten beror på att proteinerna aktin och myosin ligger parallellt i muskelcellen och delvis överlappar varandra. I all muskulatur sker sammandragningen genom att muskelcellernas aktintrådar och myosintrådar glider längs med varandra i en energikrävande process som leder till att muskeln blir kortare. Eftersom aktintrådarna och myosintrådarna är regelbundet ordnade i tvärstrimmiga muskler, kan de arbeta snabbare än andra muskler.
Insekternas tvärstrimmiga muskulatur är annorlunda uppbyggd än den tvärstrimmiga muskulaturen hos människan och andra ryggradsdjur. Troligen har de två grupperna utvecklat tvärstrimmighet oberoende av varandra, precis som insekter och fladdermöss har utvecklat konsten att flyga oberoende av varandra.
Insekter rör sig genom att muskler påverkar skelettdelar som är sammanbundna med böjliga leder. Vi ryggradsdjur gör på samma sätt. Den viktigaste skillnaden är att vi har ett inre skelett inuti kroppen med musklerna utanför skelettet, medan insekterna har ett yttre skelett på hela kroppens yta, med musklerna belägna inuti detta skelett. Insekternas ben består av rörformiga skelettelement förbundna med leder. Musklerna som rör på benen finns inuti dessa skelettdelar och inuti kroppen. Hos endel insekter, bland annat myggor och flugor, saknar vingarna muskler. De manövreras med hjälp av muskler som ligger inuti mellankroppen, läs om dessa flygmuskler nedan.
Flygmuskler hos vissa insekter har den högsta kända syrgasförbrukningen (mätt per gram muskel och minut) bland alla vävnader i djurvärlden, enormt mycket högre än den maximala syrgasförbrukningen hos människans skelettmuskler. 2011.
Flygmusklernas effekter hos en fluga. Till vänster tvärsnitt av mellankroppen, till höger längdsnitt av mellankroppens ryggsida. Vertikala flygmuskler är klarröda, horisontella oranga. Vingarna är grå. När de vertikala musklerna dras ihop rör sig vingarna uppåt (blå pilar), när de horisontella dras ihop rör sig vingarna nedåt. Tjocka muskler är sammandragna, smala avslappade. I övrigt, se texten nedan. Modified after Ivy Livingstone and courtesy of BIODIDAC.
Hur fungerar flygmusklerna hos flugor?
Skelettmuskler hos flugor (som har ett yttre skelett) är tvärstrimmiga och har många likheter i funktionen med våra, men det finns också skillnader i uppbyggnaden. Märkligast är att flygmusklerna hos flugor och en del andra insekter bringas i kontraktion (sammandragning) genom att förlängas, inte genom att stimuleras av nerver.
Se på figuren ovan. Flygmusklerna består av två grupper: vertikala, som går från mellankroppens tak till dess golv, och horisontella, som går från mellankroppens framvägg till dess bakvägg. Musklerna fäster alltså inte i vingarna! När de vertikala musklerna dras ihop trycks mellankroppen ihop från tak till golv vilket leder till att vingarna lyfts. Samtidigt förlängs mellankroppen från framvägg till bakvägg, vilket förlänger de horisontella musklerna och bringar dessa i kontraktion. När de horisontella musklerna dras ihop, förkortas mellankroppen från framvägg till bakvägg och blir samtidigt högre från tak till golv. Detta gör att vingarna sänks. Detta gör också att de vertikala musklerna förlängs och bringas i kontraktion. Nu är vi tillbaka där vi började och vingarna går upp och ned hela tiden.
Nerverna till flygmusklerna bestämmer bara när flygrörelserna ska börja och när de ska sluta. Vingslagsfrekvensen (antal vingslag per sekund) är högre hos små insekter än hos stora. Frekvensen på den ton som hörs när insekten flyger svarar mot vingslagsfrekvensen. Därför har den lilla myggan en hög flygton och den stora humlan en låg flygton. Insekten kan ändra flygriktning genom att särskilda muskler ändrar vingarnas vinkel mot kroppen. Blomflugor kan till och med stå stilla i luften (hovra). 2004, 2011.
Jag undrar hur en fluga gör som flyger runt, men helt plötsligt sätter sig i taket! Vänder den på sig och flyger upp och ner? Eller hakar den fast frambenen och lyfter upp bakdelen? Det går så fort att man blotta ögat ser inte vad som händer. Tacksam för hjälp.
Den flyger inte upp och ner. De flugor som man studerat flyger nära taket med ryggen mot taket och höjer den främre delen av kroppen, d.v.s. överstegrar, det som hos flygplan kallas "stalling". Sedan fäster den frambenens fötter i taket, gör en halv baklängesvolt och fäster de andra fyra fötterna i taket.
Men hur kan flugan flugan hänga kvar i taket? Jo, "trampdynorna" är försedda med tusentals hår, spatulae, varje hår med en diameter i storleksordningen 1 mikrometer (en tusendels millimeter). Eftersom håren är böjliga kan hela trampdynan kontakta underlaget med hårens spetsar, även om ytan är ojämn. Det finns olika teorier, men de flesta menar fästkraften hos flugor och andra insekter åstadkommes med så kallad våt adhesion. Vid basen av håren utsöndras en oljig vätska med okänd sammansättning. Den dras av kapillärkraften utåt och täcker hårspetsarna. Fötterna hålls fast vid underlaget av ytspänningen i en tunn vätskefilm, ungefär som när två glasskivor häftas ihop av en tunn vattenfilm.
Geckoödlor kan också gå i taket, men med en annan mekanism. På varje fotsula har de miljontals hår, setae, med uppsplitsade grenade spetsar som är så tunna som cirka 0,3 mikrometer. Detta ger en utomordentlig tät kontakt med underlaget. De kan därför utnyttja torr adhesion, inte våt. Detta innebär att foten hålls fast vid underlaget av krafterna mellan hårens och underlagets molekyler, så kallade van der Waalska krafter. 2011.
Djur som rör sig i vatten möter ett större motstånd än de som rör sig i luft. En liter vatten väger mycket mer än en liter luft, d.v.s. vattnet har högre densitet. Vatten är dessutom mer "trögflytande" än luft. Djur som rör sig snabbt i vatten måste därför vara strömlinjeformade. Är man strömlinjeformad, rör sig vattnet i räta linjer längs med kroppen när man simmar och det bildas mycket få vattenvirvlar. Ju färre
vattenvirvlar som uppkommer, ju lättare är det att ta sig fram. Delfinerna har (liksom de flesta fiskar) en spolformig kropp som gör dem strömlinjeformade. Huden hos delfinerna är också utformad så att det bildas så få virvlar som möjligt runt djuret när det
simmar.
Vi människor simmar ju delvis nedsänkta i vattnet med åtminstone huvudet över ytan. Simmar man på det viset blir det alltid mycket virvlar, något som man kan se i kölvattnet efter en simmande människa. Dessutom är vi människor inte strömlinjeformade och våra armar och ben är inte anpassade till simning. Människor simmar därför mycket långsammare än delfiner. 1999.
Vi är några som undrar om alla djur kan simma eller om det faktiskt är så att några inte klarar det. Vet du?
Ni avser förmodligen däggdjur. Svaret är att man inte vet för det finns massor av däggdjur som man inte sett simma eller testat om de kan simma. En del tror att det finns däggdjur som inte kan simma. Andra menar att alla däggdjur kan simma.
Schimpanser gillar inte vatten och har dessutom svårt att hålla andan. Man kan hålla chimpanser innestängda bara med hjälp av en vattengrav. Men det finns exempel på schimpanser som klarat att simma när de hamnat i vatten. 2011.
Våra vanliga europeiska kaniner lär kunna simma, men jag skulle inte tro att de gör det särskilt ofta.
Annorlunda är det med två arter av nordamerikanska bomullssvanskaniner, Sylvilagus palustris och Sylvilagus aquaticus. De är duktiga simmare och kan vid fara gömma sig i vattnet med bara nos och ögon ovanför vattenytan. 2004.
Har sjöfåglar (änder, gäss, svanar) någon speciell fysiologisk egenskap som gör attt de flyter eller flyter de flesta fåglar?
Ett djurs flytförmåga beror på hela djurets densitet ("täthet"). Om djuret har lägre densitet än vattnets flyter det på ytan, om det har högre sjunker det. Sjöfåglar har lägre densitet än vattnet av flera skäl.
Sjöfåglarna behåller luft i fjäderdräkten när de är i vatten. Dessutom absorberar inte fjädrarna vatten. De flesta sjöfåglar smörjer nämligen med hjälp av näbben in fjäderdräkten med sekret från den så kallade gumpkörteln (uropygialkörteln). Detta sekret innehåller fettämnen, framför allt vaxer, som är starkt vattenfrånstötande. Detta gör att fjädrarna inte tar upp vatten och att luften mellan fjädrarna blir kvar där. Därav uttrycket "det rinner av honom som vatten från en gås"! Fåglarna har dessutom en mycket speciell andningsapparat med en stor volym luft i de så kallade luftsäckarna. Läs mer här om fåglarnas lungor. Slutligen har fåglarna ett mycket lätt skelett med ihåliga ben, av vilka en del innehåller luftsäckar.
Eftersom luft har mycket lägre densitet än vatten och benvävnad mycket högre, så leder detta till att hela sjöfågelns densitet blir betydligt lägre än vattnets. Sjöfåglar som simmar på vattenytan flyter därför, ofta med en mycket stor del av kroppen ovanför vattenytan. Detta leder emellertid till problem när fåglarna dyker neråt i vattnet. Problemet löses till en del genom att många fåglar andas ut innan de dyker och genom att en del luft pressas ut ur fjäderdräkten av vattentrycket.
Skarvar har en fjäderdräkt som vätes när de dyker. Därmed kan de lättare dyka neråt i vattnet. Men de måste också torka fjäderdräkten. Detta är en viktig orsak till att de ofta står med vingarna utbredda mellan dyken. 2011.
Har en fråga. Hur djupt en sköldpadda kan dyka? Tacksam för svar.
I en 2004 publicerad artikel i Animal Behaviour rapporteras det djupaste kända dyket för en reptil. Det gällde en havslädersköldpadda (Dermochelys coriacea) som genomförde ett 54 minuter långt dyk ner till 626 meters djup. Normala dyk hos denna sköldpadda är dock kortare (mindre än 40 minuter) och mindre djupa (mindre än 200 meter). Några havssköldpaddesajter: Seaturtle.org och Turtle Trax. 2011.
Här kan du se en video av en amöbas rörelser. Man ser tydligt cytoplasmaströmmarna inuti expanderande pseudopodier. Se vidare beskrivningen i nedanstående svar. I en sekvens följer cellkärnan ("Nucleus") med cytoplasmaströmmen ut i ett pseudopodium. I en annan sekvens syns uroiden ("Uroid"). Uroiden är en utbuktning i bakänden hos vissa amöbor. De små encelliga organismer som pilar omkring i bakgrunden är förmodligen ciliater, släktingar till "toffeldjuren". Courtesy of Deuterostome from Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported License.
Hur fungerar en amöba? Hur fungerar amöbans pseudopodier?
Amöban rör sig med hjälp av gelé! En amöba består av en enda cell omgiven av ett cellmembran. Cellinnehållet innanför membranet kallas cytoplasma. Omedelbart under cellmembranet finns en yttre klar cytoplasmazon. Cytoplasman i denna zon kan vara i två olika tillstånd. Antingen kan den vara en relativt lättflytande vätska (som kallas sol) eller så kan den stelna och bli som en gelé (som kallas gel). I utgångsläget är den yttre cytoplasmazonen överallt runt cellen i gelform. Resten av cytoplasman, innanför gelen, är hela tiden i solform. Omvandlingen från gel till sol och från sol till gel ombesörjes av ett antal cytoplasmatiska proteiner, bland annat aktin. Aktin finns i alla celler. I muskelceller är det aktin och ett annat protein som heter myosin som tillsammans ger kontraktion (sammandragning).
När en amöba rör sig skickar den ut ett utskott som kallas pseudopodium. Pseudopodiet blir sedan successivt längre och ökar i volym, varvid allt mer och mer av amöbans cellinnehåll rör sig in i pseudopodiet. Till slut har hela amöbacellen flyttat sig i pseudopodiets rörelseriktning. Man vet inte exakt hur denna s.k. amöboida rörelse går till. En möjlig hypotes är följande.
Som ovan nämndes, så är den yttre cytoplasmazonen från början överallt runt cellen en gel. Vid rörelsens början omvandlas den yttre cytoplasman i pseudopodiets spets från gel till sol. Därmed uppkommer en svag punkt i den yttre cytoplasmazonen. Cellen drar sedan ihop sig med hjälp av aktin. Då pressa den mer lättflytande inre cytoplasman ut i pseudopodiet genom "hålet" i pseudopodiets spets och pseudopodiet bli större och större. I pseudopodiets periferi omvandlas cytoplasma från sol till gel så att ett ny ytterzon av cytoplasma i gelform uppkommer. Titta på filmen ovan för att se detta!
Enligt en alternativ hypotes är det en osmotisk process, inte en sammandragning av cellen, som driver cytoplasma in i pseudopodiet. Osmos innebär att vatten rör sig från ett område med låg total koncentration av lösta partiklar (molekyler och joner) till ett område med högre partikelkoncentration.
Det är inte bara amöbor som kan röra sig med s.k. amöboid rörelse. I vår kropp förflyttar sig vita blodkroppar på det sättet, när de lämnar blodet och beger sig ut i ett inflammerat område, där de bland annat kan "äta upp" bakterier genom så kallad fagocytos. 2000, 2012.
Ormar saknar som bekant ben och har därför utvecklat fyra speciella rörelsemönster. Den vanligaste metoden innebär att de rör de sig i en slingrande rörelse där kroppen pressas framåt genom att utöva tryck mot ojämnheter i underlaget. Vissa ormar kan
röra sig med hjälp av "dragspelsmetoden". Då förankras bakdelen mot underlaget och framdelen skjuts framåt. Sedan förankras framdelen i underlaget och bakdelen förs framåt så
att kroppen trycks ihop i veck som bälgen på ett dragspel. Därefter upprepas samma förlopp. Daggmaskar utnyttjar samma metod, fast de förkortar och förlänger kroppen, i stället för att vecka den som ett dragspel.
Ormar som utnyttjar den tredje metoden kan röra sig rätlinjigt rakt fram utan att kroppen bildar vindlingar. Några delar av buken vilar då på underlaget, medan andra delar lyfts upp. Bukplåtarna på de upplyfta delarna förs framåt av särskilda muskler som går mellan revbenen och huden. Dessa bukplåtar tar sedan spjärn mot underlaget och kroppsavsnittet framför och bakom dem lyfts upp och drivs framåt. Tunga ormar som anakondor, boaormar och pytonormar rör sig på detta sätt. Den fjärde metoden är sidvindning. Den förkommer bara hos ökenlevande ormar som inte kan ta spjärn mot den lösa ökensanden. Ormarna rör sig i sidled genom att "kasta" iväg framdelen och låta resten av kroppen följa efter. 2004.
