Info om  djur   Fråga   Svar   Djurfakta   Artiklar   Källor 

Lunds universitet
Facebook

Fasettöga hos insekt
 
Fråga en zoofysiolog

Syn: fasettögon, kameraögon och punktögon hos ryggradslösa djur

Om kameraögon och fasettögon. Har ögon utvecklats flera gånger hos djuren?
Vilket djur har flest ögon? Om märkliga ögon hos kubmaneter, musslor och rörmaskar
Vilka djur ser bäst? Om att se UV-ljus och polariserat ljus
Hur bra ser insekter? Ser de en mosaik av småbilder?
Varför flyger insekter mot ljuset? Har det någon funktion?
Om pigmentbägarögon och ögon med speglar. Varför lyser kattens ögon i mörkret?
Om insekters punktögon och spindlars kameraögon
Har fluglarver ögon och vad kan de i så fall se?
Om räkors fasettögon med fyrkantiga fasetter och speglar
Sök i alla svar och i alla djurartiklar
Åter till "Svar på frågor"


Trilobitögon

Fasettögon har funnits mycket länge. Hos den här fossila trilobiten från devonperioden syns de två fasettögonen bredvid den knottriga "nosen". Trilobiterna är en utdöd leddjursgrupp. De äldsta trilobiterna är cirka 540 millioner år gamla. Gruppen dog ut för cirka 245 millioner år sedan. Läs nedan på denna sida om fasettögon hos insekter och hos kräftdjur. Courtesy of and © BIODIDAC.   Anders Lundquist

Har ögon uppkommit flera gånger i djurvärlden under utvecklingens gång?

Ögon tycks ha uppkommit flera gånger i djurvärlden under evolutionens gång.

Hos ryggradsdjur tycks emellertid ögon ha uppkommit bara en gång. Ögonen fungerar nämligen på likartat sätt hos alla ryggradsdjur, även om det finns vissa skillnader mellan olika djurgrupper. Men alla ryggradsdjur har ögon som fungerar som en kamera med en lins, en bländare (pupillen), ofta någon typ av inställningsmekanism för syn på kort och långt avstånd samt en näthinna (retina) där bilden registreras. Sådana ögon kallas kameraögon. Hos vissa ryggradsdjur har dock ögonen tillbakabildats.

Hos ryggradslösa djur tycks ögon ha uppkommit flera gånger. Kameraögon av samma typ som ryggradsdjurens finns hos flera ryggradslösa djur, bland annat bläckfiskar, vissa snäckor, några havsborstmaskar och spindlar. Dessa djur tycks ha utvecklat ögontypen oberoende av varandra och av ryggradsdjuren. Kameraögon tycks alltså ha uppkommit åtskilliga gånger under djurens evolution.

Det finns även andra ögontyper hos de ryggradslösa djuren. Den vanligaste av dem är fasettögonen som finns hos bland annat insekter och kräftdjur. De har självfallet utvecklats oberoende av kameraögon.

Ögon har alltså utvecklats många gånger, men de ljuskänsliga celler som sitter i ögonen, fotoreceptorerna, har utvecklats färre gånger än kompletta ögon. Dessa celler innehåller ljuskänsliga fotopigment, vanligen rodopsiner. De finns två huvudtyper av fotoreceptorer. I ciliära fotoreceptorer finns fotopigmentet i ett omvandlat flimmerhår (en cilie). I rabdomera fotoreceptorer finns fotopigmentet i en annan typ av cellutskott, mikrovilli. Ryggradsdjur har ciliära receptorer, medan insekter och andra leddjur har rabdomera receptorer. Märkligt nog finns det djur som har båda typerna av receptorer.

Det ljuskänsliga fotopigmentet i ögonen verkar däremot ha utvecklats bara en enda gång, tidigt under djurens evolution.

Alltså, först utvecklades ett ljuskänsligt pigment hos en förfader till alla nu levande djur, därefter utvecklades specialiserade ljuskänsliga celler några få gånger i olika utvecklingslinjer och till sist utvecklades komplicerade ögon av flera olika typer i många olika utvecklingslinjer. 2001, 2013.

Dan-E. Nilsson, Anders Lundquist

Till början på sidan



Kubmanetens ögon Kubmaneten själv

Bilden till vänster föreställer inte huvudet på en "alien", men djuret som kroppsdelen kommer ifrån skulle platsa i en sf-film. Det är ett rhopalium från en kubmanet, ett djur med tjugofyra ögon. Kubmanetens rhopalier syns som fyra lysande vita punkter på den högra bilden. På varje rhopalium sitter sex ögon. De två största av dessa sex ögon är märkligt nog försedda med lins och pupill, något som är oväntat hos ett så enkelt byggt djur. Kubmaneterna är rovdjur som finns i tropiska och subtropiska hav. Vissa arter är mycket giftiga: kontakt med deras tentakler kan i allvarliga fall leda till döden inom några minuter. Tack till Dan-E Nilsson för bilderna.

Finns det djur med fler ögon än två? - Om märkliga ögon hos kubmaneter, musslor och rörmaskar.

Jo då, det finns det. Några exempel följer.

En del ryggradsdjur har ett så kallat hjässöga, förutom det vanliga paret ögon. Hjässögat ger troligen ingen bild, men kan ha betydelse för dygnsrytmen. Läs om hjässögon på en annan sida.

Insekter har, förutom ett par fasettögon, ett antal punktögon, ofta tre. Punktögonen ger dock inget bildseende. De flesta spindlar har åtta ögon. Läs om punktögon och spindelögon nedan på denna sida.

Kubmaneter, nässeldjur som är släkt med maneter, har 24 ögon, se bilden ovan. Texten fortsätter under bilden och videon.

Ögon hos en kammussla

Överst ses några av de många ögonen längs med de båda skalkanterna hos en kammussla (släktet Pecten). Alla de svartblå små kulorna är ögon. Nederst en video som visar hur kammusslor kan fly från farliga sjöstjärnor med jetdrift. De pressar ut vatten ur skalhåligheten genom att snabbt slå ihop skalen. Courtesy of National Oceanic and Atmospheric Administration, in the public domain (above). From YouTube, courtesy of Marine Biology Channel (below).

Kammusslor, se bilden ovan, har upp till 100 ögon längs med skalens kanter. Dessa ögon har en lins, men det är inte linsen som producerar bilden, utan en konkav spegel längst bak i ögat. Läs mer om kammusslornas ögon och andra ögon som använder speglar nedan på denna sida.

Men det finns djur med ännu fler ögon. Hos vissa ledsnäckor (klassen Polyplacophora bland blötdjuren) finns det hundratals ögon i skalen. Dessa ögon är märkligt nog försedda med genomskinliga linser av mineralet aragonit. Aragonit består av kalciumkarbonat och utgör den hårda huvudbeståndsdelen i djurens skal. Linser i ögon består normalt av proteiner. Ledsnäckornas ögon är kanske kapabla till bildseende, om än med mycket låg upplösning. Läs om ledsnäckor och blötdjurens evolution på en annan sida.

Jättemusslor har hundratals, kanske tusentals, ögon längs med skalkanten. Ögonen har en liten öppning som släpper in ljus, men saknar lins. De fungerar som hålkameror, men ger en bild med mycket dålig upplösning. De reagerar främst på ändrad ljusstyrka och på rörelser. När det är ljust, hålls skalen öppna för att släppa in ljuset till de fotosyntetiska alger som lever inuti musslorna i så kallad symbios med dem. Algerna förser musslorna med näringsämnen. Rörliga, mörka skuggor kan vara farliga predatorer och ger en signal att sluta skalhalvorna. Skalhalvorna sluts dock så långsamt att risken för dykare att fastna mellan dem är mycket liten. Jättemusslorna gör således inte skäl för namnet "mördarmusslor". Hålkameraögon finns också hos pärlbåtarna, släktet Nautilus, men de har bara två ögon. Läs om dessa märkliga bläckfiskar och om deras gasfyllda skal på andra sidor.

Jättemusslan Tridacna squamosa
Den rörbyggande havsborstmasken Sabella pavonina

Två djur med många ögon, överst jättemusslan Tridacna squamosa och nederst den rörbyggande havsborstmasken Sabella pavonina. Hos musslan sitter ögonen längs med skalkanten, hos masken på tentaklerna. Båda djuren har nytta av sina ögon vid flyktreaktioner. Musslan sluter skalet. Masken drar in sin tentakelkrona i röret. Se vidare texten ovan och nedan. Courtesy of Ria Tan, from Encyclopedia of Life under this CC License (above) and Malcolm Storey, from Encyclopedia of Life under this CC License (below).

Andra djur, som är rikligt försedda med ögon, är musselsläktet Barbatia och de rörbyggande havsborstmaskarna inom släktet Sabella. Hos Barbatia kan en mussla ha cirka 300 fasettögon och dessutom cirka 2000 pigmentbägarögon. Hos Sabella kan en mask ha mer än 200 fasettögon. Dessa djur har kanske rekordet i antal fasettögon. 2011, 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Fasettögonen hos en bönsyrseräka

De skaftade fasettögonen hos en bönsyrseräka (ordningen Stomatopoda bland kräftdjuren). Dessa ögon har en rad märkliga egenskaper. Läs om deras synpigment i svaret nedan. Varje öga är delat i tre delar: ett smalt band i mitten mellan två halva sfärer. Djuren kan bedöma avstånd genom att jämföra bilden i ett ögas båda halvsfärer. De har alltså stereoskopiskt seende med bara ett öga. Läs om stereoseende på en annan sida. Cirka 70 procent av alla delögon är riktade mot ett mycket smalt horisontellt band i synfältet. Ögonen rör sig ständigt fram och tillbaka, som skrivhuvudet på en datorskrivare. På så sätt skannar de av hela synfältet. Courtesy of Prilfish from Wikimedia Commons under this CC License.

Hej! Vilka djur har bäst syn?

Det är ingen enkel fråga. Det beror lite grann på vad man menar med god syn. När det gäller synskärpa, det vill säga förmågan att se små detaljer på långt håll, är dagrovfåglar och gamar goda kandidater. Läs om rovfåglarnas syn på en annan sida.

När det gäller färgseende, det vill säga förmågan att se många olika färgnyanser, ligger många fåglar och insekter bra till. Dessa djur kan, förutom de färger vi kan se, också se ultraviolett (UV-ljus). De kan ha fyra olika slags synpigment (opsiner) i olika färgkänsliga synceller, som är känsliga för olika områden av färgspektrum. Vissa insekter har till och med fem eller fler typer av färgkänsliga synceller. Vi människor har bara tre olika slag av färgkänsliga synceller, som hos oss och hos andra ryggradsdjur kallas tappar. Våra tre typer av tappar är mest känsliga för gult (benämns ofta rödkänsliga tappar), grönt respektive violett (blåkänsliga tappar). Färger som ligger i spektralområden mellan dessa tre avkännes genom att två eller tre tapptyper retas samtidigt. Vi har inga tappar för ultraviolett. Många blommor har en ultraviolett färgteckning som vi inte kan se, men som många insekter ser. Läs mer om färgseende och om ultravioletta blommor på en annan sida.

Bönsyrseräkorna (ordningen Stomatopoda bland kräftdjuren) har upptill tolv typer av synceller med olika synpigment, som är känsliga för olika färger. Varje synpigment känner bara av ett smalt spektralområde av ljus. Men bönsyrseräkorna är inte särskilt bra på att urskilja olika färgnyanser. Hos trollsländearter har man identifierat upptill 30 gener för olika synpigment. De vattenlevande nymferna (larverna) använder andra synpigment än de landlevande vuxna djuren. Detta tros vara en anpassning till de olika ljusförhållanden som råder i vatten och i luft. De vuxna sländorna har olika synpigment i den övre och den undre delen av sina fasettögon. Detta skulle kunna vara en anpassning till att se direkt ljus med ögats övre del och reflekterat ljus med den undre delen. Det är emellertid oklart, hur pass bra sländorna är på att urskilja olika färgnyanser. Läs på en annan sida om hur man kan urskilja hundratusentals färgnyanser med bara tre synpigment. Texten fortsätter under bilden.

En trollsländas fasettögon

De gigantiska fasettögonen hos en trollslända. De innehåller tusentals delögon (ommatidier) och har ett synfält på nästan 360°. Courtesy of David L. Green from Wikimedia Commons under this CC License.

När det gäller mörkerseende, har spökdjuren de kanske känsligaste ögonen bland däggdjuren. Läs om spökdjuren och deras jättestora ögon på en annan sida. Det finns dock flera insekter, hos vilka man påvisat ett betydligt bättre mörkerseende. Till dem hör vissa dyngbaggar, några nattaktiva bin och en kackerlackeart. Gemensamt för djur med bra mörkerseende är att de adderar signaler från väldigt många synceller, något som gör att hjärnan mottar en starkare summerad signal. Nackdelen med detta är dock att synskärpan blir sämre. På datorspråk skulle man kunna säga att många små pixlar slås ihop till en enda stor. Hos kackerlackan adderas signaler från hundratals, kanske tusentals synceller. Denna insekt summerar dessutom ljussignaler över tid, vilket innebär att svaga signaler, som kommer tätt efter varandra, adderas till en starkare signal. Kackerlackan reagerar på ljus, som är så svagt, att ögat mottar färre än en foton per sekund.

En del insekter, t.ex. bin, kan se ljusets polariseringsvinkel, svarande mot den riktning som ljusvågen vibrerar i. Ljuset från solen är polariserat i alla riktningar. Men det polariseras i en bestämd riktning när det reflekteras mot himlen och det polariseras på olika sätt beroende på infallsvinkeln mot himlen. Bin kan därför bestämma solens läge när den är dold av moln, åtminstone om en liten flik av den blå himlen syns. Läs om hur bin orienterar sig på en annan sida

Möjligen navigerade de gamla vikingarna med hjälp av polariserat ljus, precis som bina. Enligt flera isländska sagor användes en så kallad "solsten" för att bestämma solens läge, när den var dold av moln. Det finns dock inga arkeologiska fynd av solstenar. Men på Island förekommer ett mineral, dubbelspat, som fungerar som ett polarisationsfilter, precis som moderna solglasögon. Dubbelspatet består av stora, i det närmaste perfekta, kristaller av kalkspat och utvanns förr för att användas inom optiken. 2001, 2011, 2015.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Huvudet av en fluga med fasettögon

En flugas huvud, sett framifrån. De båda röda fasettögonen består av ett mycket stort antal delögon, ommatidier, I mitten syns de båda klubbformade antennerna försedda med var sitt borst. Nedtill syns mundelarna. Courtesy of J. J. Harrison from Wikimedia Commons under this GNU License.

Insekterna har ju fasettögon och man har ansett att insekten ser en "mosaik" av småbilder. Dessutom skulle ögat inte ackommodera. Jag har läst att nyare undersökningar skulle tyda på att ommatidierna kan samverka och att insekternas skulle kunna uppfatta rörelser och få en bättre helhetsbild. Tacksam för svar beträffande det senaste ifråga om insekternas ögon och deras seende.

Det stämmer inte att man har trott att insekter ser många småbilder med sina fasettögon. Inte ens de första vetenskapliga undersökningarna av insektsögon (i början av 1800-talet) påstod att så skulle vara fallet. Däremot är det en mycket spridd missuppfattning, som ofta dyker upp i tidningar och andra media.

Det som vetenskapen hela tiden haft klart för sig är att varje fasett i ett insektsöga motsvarar en rasterpunkt i en tryckt bild. Varje fasett mäter alltså ljuset i en speciell riktning, men ser ingen egen bild. Information från alla fasetterna tillsammans ger en bild med lika många bildpunkter (pixlar) som det finns fasetter. Egentligen är detta inte unikt för insekter, utan gäller även för oss själva. Näthinnan i vårt öga består av tätt packade ljuskänsliga celler (tappar och stavar), som var och en bara kan mäta ljuset i sin del av bilden från linsen, precis som varje fasett gör hos insekter. Det enda speciella med insekter är att bildens uppbyggnad av bildpunkter avslöjas på ögats yta, medan man får ta sig djupt in i människoögat för att se motsvarande sak. Slutsatsen blir att insekters fasettögon ger djuret en bild av precis samma typ som hos oss själva. Dock ser inte insekter fullt så bra som vi gör, men det har mer med storleken på ögat att göra.

Det är helt korrekt att insekters ögon inte ackommoderar. Det behövs helt enkelt inte eftersom ögonen är så små. Ju mindre linserna är desto större är skärpedjupet. Det är samma fenomen som gör att, om man drar ihop bländaren i ett kameraobjektiv, så ter sig det som är ur fokus skarpare. Det är alltså bara stora ögon som behöver ackommodera. Möss och småfiskar har samma sorts ögon som vi men de kan inte, och behöver inte, ackommodera. För insekter som ju har väldigt små linser blir bilden skarp från mindre än en millimeters avstånd till oändligt avstånd.

Att insekter skulle uppfatta rörelser bättre än oss är både rätt och fel. Att de har fasettögon har ingen betydelse, men deras ljuskänsliga celler reagerar snabbare än våra egna. Därmed kan insekter se snabbare förlopp än vad våra ögon hinner med. 1999, 2013.

Dan-E. Nilsson

Till början på sidan



Här flyger insekterna verkligen mot ljuset, i detta fall en gatlampa. Många flyger rakt in i lampan. Det är detta beteende som gör att man kan fånga nattaktiva insekter med ljusfällor. Beteendet stöder också hypotesen att lampan uppfattas som en utgång ur ett mörkt rum. From YouTube, courtesy of Marshall Astor.

Jag har en fråga om flugor som jag alldeles för länge undrat över. Varför flyger de runt, runt under lampor, takfläktar och dylikt? De flyger i en triangelbana ser det ut som, samma bana hela tiden. Viftar man till dem så är de snart tillbaka i samma bana igen. Ibland byter de håll. Det är ofta bara en men de kan likaväl vara 3-4 stycken. Tända eller släckta lampor spelar ingen roll.

Jag tror inte flugorna alltid flyger precis i en triangel. Jag fick nyss ett brev från en person som tyckte att de flög i en fyrkant. Däremot kan de flyga runt i en bana med oregelbundna svängar som kan likna en triangel, i synnerhet om de dras till något, till exempel en kaka eller en lampa.

Man vet inte vad som gör att de flesta insekter dras till ljus. Den klassiska förklaringen går ut på att de flyger i en rak bana sig genom att hålla en konstant vinkel i förhållande till månen (eller kanske solen). Detta fungerar eftersom månstrålar och solstrålar i praktiken är parallella på grund av himlakropparnas stora avstånd från jorden. Om en insekt följer samma metod, men använder sig av en artificiell ljuskälla, så fungerar det inte. Eftersom ljusstrålarna inte är parallella så kommer vinkeln mellan färdriktning och ljuskälla successivt att ändras vilket kan leda till att insekten flyger i en spiral in mot ljuskällan.

Men andra möjligheter finns. En del har menat att insekter flyger mot ljuset bara för att de blir förvirrade av en situation som inte uppträder i naturen och inte finns inprogrammerad i deras hjärna. Men det är ingen djupgående förklaring. För att bli av med en insekt som kommit in i min enkla boning brukar jag släcka alla lampor utom en varvid insekten flyger mot lampan och kan infångas där. Om det är ljusare ute släcker jag alla lampor och fångar insekten vid ett fönster. Ett sådant beteende hos insekten skulle kunna förklaras med att den flyger mot vad den uppfattar en öppning, när den tror sig vara instängd i ett mörkt utrymme. Detta skulle kunna vara ett funktionellt beteende.

Det är svårare att förklara att en fluga flyger i samma bana runt en släckt lampa eller en fläkt. Kanske uppfattar den sig som instängd i rummet och hittar inte någon väg ut. Om det finns väggar i alla riktningar så måste den ju vända hela tiden för att inte flyga in i väggen. Jag kan inte påstå att jag själv lagt märke till fenomenet. 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Djuphavsfisken Dolichopteryx longipes som har unika spegelögon

Ett konserverat exemplar djuphavsfisken Dolichopteryx longipes. Ovantill på huvudet syns det vänstra ögat. Varje öga hos denna fisk är dubbelt. Ett uppåtriktat delöga är försett med en lins. Det andra delögat är riktat nedåt och åt sidan. Det saknar lins. Ljuset fokuseras i stället med hjälp av en spegel. Läs mer i svaret nedan. Man har inte hittat spegelögon hos något annat ryggradsdjur. Courtesy of the Museum of Comparative Zoology, Harvard University from Encyclopedia of Life under this CC License.

Jag har några frågor som jag hoppas att du kan svara på! Jag ska jämföra olika ögonsorter, men hittar inte tillräckligt med fakta kring pigmentbägarögon och spegelögon. Vad finns det för fördelar med pigmentbägarögon respektive spegelögon? Vilka är begränsningarna?

Det är inte så konstigt att du inte hittar information. Spegelögon är mycket sällsynta i djurvärlden.

Men först pigmentbägarögon. De består av en eller flera ljuskänsliga celler omgivna av en bägarformad pigmenterad struktur. De får ses som en ursprunglig enkel ögontyp, som framför allt avläser ljusets riktning, eftersom pigmentbägaren skärmar av ljuset åt alla håll utom ett. Dessa ögon ger inget bildseende. Mer komplicerade ögon kan ha utvecklats ur pigmentbägarögon.

Här är några exempel på spegelögon.

Spegelögon hos vissa djuphavslevande musselkräftor (gruppen Ostracoda) har en parabolisk spegel, lik spegeln i ett astronomiskt teleskop, men de har ingen lins. Spegeln reflekterar ljuset mot näthinnan, som är belägen framför den. En parabolisk spegel fokuserar parallella ljusstrålar i en enda punkt framför spegeln. Strålarna från ett objekt somt finns långt borta kan betraktas som approximativt parallella. Hos musselkräftorna är emellertid spegeln inte perfekt parabolisk. Musselkräftornas system är mycket ljuskänsligare än ett system med linser, något som är en stor fördel i det mörka djuphavet. Dessutom är ögonen mycket riktningskänsliga. Kanske använder djuren ögonen till att hitta byten som sänder ut ljus med lysorgan. Ögonen ger inte något bildseende.

Spegelögon finns också hos kammusslor (släktet Pecten). Dessa musslor har en lins i ögat, men den producerar inte någon bild. I stället korrigerar den troligen för brytningsfelet i det konkava speglande skikt (tapetum), som ligger längst bak i ögat. Det finns två näthinnor mellan linsen och spegeln. Ljuset passerar först genom linsen och näthinnorna, reflekteras sedan mot spegeln och fokuseras slutligen på näthinnorna. De båda näthinnorna har olika funktioner. Den ena reagerar på ökad ljustyrka, den andra på minskad. Troligen reagerar de på olika våglängder av ljus. Detta system ger förmodligen ett bildseende med låg upplösning, men också ett brett synfält. Kammussslorna har dessutom ett mycket stort antal ögon längs med skalkanten. Tillsammans ger alla ögonen ett ännu bredare synfält. Ögonen är troligen anpassade till att upptäcka variationer i ljusstyrka och rörelser från farliga predatorer, som vill äta upp musslan. Musslan kan svara genom att stänga skalet. Kammussslor kan också fly simmande med jetdrift genom att upprepade gånger öppna och stänga skalet. Läs mer om om kammusslor och deras ögon längre ner på denna sida. Texten fortsätter nedanför bilden.

Strålgången i det dubbla ögat hos djuphavsfisken Dolichopteryx longipes

En mycket schematisk bild som visar ljusets strålgång i det dubbla ögat hos djuphavsfisken Dolichopteryx longipes. Strålgången är inte ritad helt korrekt. Se vidare texten nedan. Courtesy of Egmason from Wikimedia Commons under this CC License.

Djuphavsfisken Dolichopteryx longipes har ett uppåtriktat rörformat öga med en sfärisk lins upptill och en näthinna nedtill. Detta öga är känsligt för den lilla mängd solljus som tränger ner genom vattnet uppifrån. Det används kanske för att upptäcka silhuetterna av rovfiskar som simmar högre upp. Men ögat har också en utbuktning åt sidan som fungerar som ett extra öga. Detta öga tar emot ljus snett nerifrån. Det saknar lins. Ljuset reflekteras av en spegel mot en extra näthinna. Extraögat tros ha ett bildseende och används kanske för att i sidled urskilja djur försedda med lysorgan eller reflekterande hudstrukturer.

Många ryggradsdjur, till exempel nattaktiva däggdjur, har ett speglande skikt av guaninkristaller bakom näthinnan, ett så kallat tapetum lucidum. Det är därför som kattens ögon lyser i mörkret. Tapetum bidrar inte till att skapa bilden på näthinnan. Det reflekterar det ljus som har passerat näthinnan utan att ha absorberats av de ljuskänsliga syncellerna. En del av detta reflekterade ljus kan absorberas av syncellerna. Därmed ökar ögats ljuskänslighet, något som är en fördel på natten då belysningen är svag. Nackdelen med tapetum är att ögats synskärpa blir mindre. Vi människor har inget tapetum. I stället har vi ett pigmenterat skikt bakom näthinnan. Det absorberar ljuset som passerar genom näthinnan. Detta ger högre synskärpa, men lägre ljuskänslighet, något som kan passa bra för ett dagaktivt djur. 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Punktögon hos en geting

Huvudet hos en geting, sett ovanifrån. Upptill ser man antennernas underdelar, på sidorna de båda fasettögonen och mitt på huvudet de tre punktögonen. Courtesy of Magne Flåten from Wikimedia Commons under this CC License.

Hur fungerar punktögon? Hur fungerar spindlars ögon?

Vissa insekter (till exempel flugor, se bilden högre upp på sidan, och trollsländor) har, förutom sina fasettögon, ett antal mindre ögon, så kallade punktögon eller ocelli. Dessa består av en lins och ett antal ljuskänsliga celler. Med sina ocelli ser insekterna inga skarpa bilder utan använder dem oftast som ljusmätare. Då insekterna snabbt susar fram genom luften hjälper dessa ljusmätare dem att flyga rakt fram. Om man tittar mot horisonten är det betydligt ljusare över horisonten än under. Det är detta ljus ocelli mäter. Om den flygande insekten börjar dippa neråt registrerat dess ocelli att det blir mörkare, och om insekten vinklar sig uppåt registrerar de att det blir ljusare. Insekten kan då i båda fallen räta upp sig och flyga stabilt framåt. Texten fortsätter under bilden.

Ögon hos hoppspindel

Spindelns blick. Den här hoppspindeln (familjen Salticidae) har ett par stora framåtriktade ögon och man ser ytterligare två mindre ögon. Spindlarnas ögon är inte punktögon, utan kameraögon. De flesta spindlar har åtta ögon. Courtesy of Thomas Shahan from Wikimedia Commons under this CC License.

Man kallar ibland även spindlarnas kameraögon för punktögon eller ocelli, men det ska man inte göra. Spindlarnas kameraögon innehåller, liksom våra, en lins och en näthinna och fungerar, liksom våra ögon, precis som en kamera. De flesta spindlar har åtta stycken ögon, men det finns de som har sex och fyra också. Alla ögon används inte för att titta på samma saker. Hoppspindlar använder ett framåtriktat ögonpar för att se detaljer i sin omgivning. De andra ögonen använder de för att registrera rörelser. Då något av dessa ögon uppfattar en rörelse vänder sig spindeln snabbt i riktning mot rörelsen, och ser efter vad det var som rörde sig med hjälp av det framåtriktade ögonparet. Sedan gäller det för spindeln att bestämma om den ska fly eller anfalla! Andra spindlar kan använda ett par av sina ögon som himmelskompasser. 1999, 2013.

Marie Dacke

Till början på sidan



Kan en fluglarv se? Hur ser den?

Jag beskriver det som gäller för de flesta flugor inom gruppen Cyclorapha. Hit hör de flugor som man oftast stöter på i vardagslivet, bland annat husflugor, spyflugor, köttflugor och bananflugor.

Larverna hos dessa flugor har ett mycket reducerat huvud. Man ser bara de svarta munhakarna, huvudsakligen bestående av kitin, se en bild av en fluglarv på en annan sida.

Men en sådan fluglarv är faktiskt försedd med ett enda öga i framänden. Detta öga har en enkel, mycket speciell uppbyggnad. Det kallas Bolwigs organ och är uppbyggt på ett helt annat sätt än de vuxna flugornas fasettögon och punktögon, som beskrivs i andra svar på denna sida. Det ligger inte på kroppsytan, utan vid en djupt nedsänkt hudficka. Ögat ger inget bildseende. Det är bara känsligt för ljusets intensitet. Ljuset når de ljuskänsliga cellerna framför allt framifrån genom hudfickans öppning. Larverna är negativt fototaktiska, vilket betyder att de skyr ljus. Detta är funktionellt, både när larverna flyr undan rovdjur och när de fullvuxna larverna ska hitta en skyddad plats, där de ska förpuppa sig. Själv odlade jag för många år sedan spyflugor. Vid några tillfällen rymde larver och man såg genast hur alla larverna kröp i samma riktning mot rummets mörkaste hörn. Detta underlättade insamlingen av rymlingarna. 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Ögonen hos en amerikansk hummer (Homarus americanus)

De skaftade ögonen hos en amerikansk hummer (Homarus americanus). De har inga linser. I stället har de speglar på insidan av de fyrkantiga fasetterna. Courtesy of Ken-ichi Ueda from Encyclopedia of Life under this CC License.

Hur fungerar en räkas fasettögon?

Räkor, kräftor och humrar har fasettögon av en alldeles speciell sort. De skapar en bild med ett komplicerat system av speglar. Om man tittat nära kan man se att ögat består av kvadratiska fasetter, vilket var och en är öppningen till ett fyrkantigt speglande rör som riktar ljuset till rätt plats i bilden. Insekternas fasettögon har sexkantiga eller runda fasetter och använder linser för att avbilda omvärlden. Även om räkor, insekter och människor har olika sorters optik i sina ögon så sänds en enda sammansatt bild till hjärnan på samma sätt hos alla djur. Fasettögon ger alltså inte en massa småbilder som man kanske skulle kunna tro. 2013, 2016.

Dan-E. Nilsson

Till början på sidan

Till "Svar på frågor"


Zoofysiolog, skribent och webbansvarig:
Anders Lundquist, senior universitetslektor emeritus
Adress: Biologiska institutionen, Lunds universitet, Biologihus B, Sölvegatan 35, 223 62 Lund
Telefon: 046-222 93 53
E-post:
Senast uppdaterad: Se årtal efter varje svar.
Webbplatsen använder kakor. Surfar du vidare, godkänner du detta. Läs mer här.

Creative Commons License
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens.