Biologisk utbildning i Lund Sök på "Info om djur":  
Naturvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitetPopulärvetenskap från Lunds universitet

Populärt om djur
från Lunds universitet
   Fråga       Läs svar       Djurfysiologi       Djurartiklar      Källor  

Info om djur: Fråga en zoofysiolog

Färger hos djur


Åter till "Svar på frågor"
Kan leoparden ändra sina fläckar?
Varför är zebran randig?
Varför är tigern randig?
Varför är lejonet inte fläckigt?
Om en randig ekorre
Varför är fiskar ljusa på magen?
Om genomskinliga djur
Varför är så många insekter svarta?
Varför är däggdjur inte gröna?
Varför är korallrevsfiskar färggranna?
Om abborrfenornas färg
Varför blir haren vit på vintern?
Varför kan katter ha en vit haklapp?
Sök i alla svar och i alla djurartiklar
Åter till "Svar på frågor"


Fläckarna skymtas på den svarta pantern

Leopardfläckarna framträder också hos den svarta pantern. Courtesy of Donar Reiskoffer from Wikimedia Commons under GNU Free Documentation License.

Profeten Jeremia säger i bibeln att leoparden inte kan ändra sina fläckar. Kan den det?

Profeten Jeremia hade rätt. En leopardindivid kan inte ändra sina fläckar och bär på fläckarna från det att den föds till det att den dör.

Det finns en svart färgvarietet av leoparden (Panthera pardus) som brukar kallas svart panter. Hos den kan fläckarna urskiljas mycket svagt. Men inte heller den ändrar sina fläckar. Ordet panter är en synonym till leopard. Enstaka svarta individer hos en djurart sägs vara melanistiska.

Lejon, däremot, kan ändra sina fläckar. De föds med fläckar och unga lejon är svagt fläckiga. Hos vuxna lejon har fläckarna försvunnit. 2011, 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Zebror

Zebrarändernas funktion är en gåta. Urskiljer lejonet inte någon zebra bland alla dessa ränder som syns på bilden? Gör ränderna tsetseflugorna mindre bitbenägna? Eller gör ränderna att zebrorna känner igen varandra? Notera också hur tunna svarta ränder förekommer inuti de bredaste vita ränderna. Copyright 1996 Corel Corporation.

Varför har zebror ränder?

Frågan kan besvaras på två sätt beroende på vad man menar med ordet varför!

För det första kan man fråga sig vilken funktion ränderna har, det vill säga vad som har gynnat randiga djur under hästsläktets evolution i Afrika. Man vet inte, men det finns några hypoteser.

En hypotes är att ränder gör det svårare för rovdjur (i zebrornas fall lejon) att se zebrorna. Zebrorna kanske smälter ihop med bakgrunden så att lejonen har svårt att se dem. Detta må synas egendomligt för oss människor som ser zebrorna så tydligt, men man får betänka att lejon inte ser världen på samma sätt som vi. Bland annat så har de inte vårt välutvecklade färgseende. Alternativt så försvårar randningen lejonens avståndsbedömning eller så gör randningen det svårare för lejonen att urskilja en enskild zebra bland alla de andra zebrorna. Denna tanke har bland annat lanserats av Rudyard Kipling (som skrev "Djungelboken") i "Just så historier".

Enligt en annan hypotes gör randningen tsetseflugorna mindre benägna att sticka zebrorna. Denna hypotes stöds av observationer. Tsetseflugorna föredrar nämligen stora, helt mörka djur. Tsetseflugor sprider sjukdomar som kallas trypanosomoser till zebror och andra djur, inklusive människor. Människor får den så kallade sömnsjukan av tsetseflugorna. Dessa sjukdomar orsakas av encelliga organismer. Texten fortsätter under bilden.

Trypanosomer

Bilden visar ett färgat blodutstryk med trypanosomer. De är flagellater, en slags encelliga organismer. De är varken djur eller bakterier, utan så kallade protister. På bilden är de långsträcta slingrande strukturerna trypanosomer. I ena änden är varje trypanosomcell försedda med en långsträckt trådformad flagell (även kallat ett gissel). De mörka ovala strukturerna inuti cellerna är cellkärnor. De stora runda, ljust färgade strukturerna mellan trypanosomerna är blodets röda blodkroppar. De saknar kärnor. I Afrika finns olika arter av trypanosomer som infekterar människor och djur och orsakar en rad sjukdomar. Trypanosomerna sprids oftast av tsetseflugor. De mest kända sjukdomarna är sömnsjuka hos människan (en slags hjärninflammation) och nagana hos nötkreatur. Courtesy and copyright of Steve J. Upton.

Enligt ytterligare en hypotes har ränderna en social funktion. Eftersom randningen är olika hos olika individer, så skulle ränderna till exempel kunna fungera som igenkänningstecken inom flocken.

För det andra kan man fråga sig hur randningen uppkommer under zebrornas fosterutveckling, d.v.s. vilka som är de bakomliggande orsakerna till randigheten. Hudens pigmentceller härstammar från den s.k. neurallisten som anläggs under embryonalutvecklingen. Nervsystemet anläggs som en en inbuktning av huden längs med embryots mittlinje på ryggsidan. Inbuktningen sluts sedan till ett rör, nervröret. I samband med nervrörets bildning uppkommer de båda längsgående neurallisterna på båda sidor om nervröret under huden. Neurallisternas celler vandrar ut i kroppen och ger upphov till en rad strukturer, bland annat större delen av det perifera nervsystemet och, som sagt, hudens pigmentceller. Pigmentceller faller sönder i huden. Deras pigmentkorn byggs sedan in i hudens hornlager och i pälsens hår. På så sätt får hud och päls sina färger. Hos zebrorna kommer pigmentcellerna påverkas så att embryots päls indelas i omväxlande pigmenterade svarta och pigmentfria vita zoner. Hur detta går till är inte känt. Läs om nervröret och neurallisten och om hur pigmentfria hår blir vita på andra sidor.

Är zebrorna vitrandiga eller svartrandiga? Man menar att de är mörkrandiga mot ljus botten och att detta är den ursprungligaste teckningen hos hästdjuren. Vildåsnor har ofta tunna svarta streck mot ljus botten på benen och många hästdjur har ett mörkare streck längs med ryggen. Men det har också hävdats att zebrorna tvärtom är vitrandiga mot mörk botten. Ett argument för detta skulle vara de tunna svarta ränder som uppkommer i mitten av vita ränder, om de senare är mycket breda. Detta har tolkats så att någon slags hämning av pigmentbildningen bli för svag om de vita ränderna är för breda och att grundfärgen skulle vara mörk. Dessutom är zebror under embryonalutvecklingen från början svarta. De vita områdena uppträder först under sena stadier. Även detta kan tolkas så att djuren är vitrandiga mot en mörk botten.

Kvaggan (Equus quagga quagga), en utdöd sydafrikansk zebraunderart, var randig huvudsakligen på framkroppen. Den ska ha varit mörkrandig mot ljus botten, se denna bild och denna bild. Man försöker nu "återskapa" kvaggan genom att korsa lämpliga zebror tillhörande en närbesläktad underart. I dettta "Quagga Project" försöker man få fram individer med samma pälsmönster som kvaggan hade. Texten fortsätter under bilden.

En uppstoppad kvagga

En av de få uppstoppade kvaggor som bevarats, från Rothschild Zoological Museum i Tring, England. Detta exemplar är randigt även på större delen av bakkroppen. Fölet är en hybrid mellan en zebraart och häst. Courtesy of Sarah Hartwell from Wikimedia Commons under GNU Free Documentation License.

Här är några länkar med zebrainformation på engelska: "Animal Diversity Web" och "The Ultimate Ungulate Page". 2002, 2012.

Tillägg: I en studie från 2012 har man genom experiment visat att zebrornas randning gör dem mindre attraktiva för bromsar. Bromsar är blodsugande flugor inom familjen Tabanidae som angriper både hästar och zebror. De attraheras mer till svarta än till vita hästar. Men i försök med svarta, vita och randiga hästmodeller fann man, märkligt nog, att bromsarna var allra minst attraherade till randiga modeller, vars ränder var av ungefär samma bredd som zebrornas. Man fann också att det reflekterade ljusets polariseringsegenskaper hos hästmodellerna överensstämde väl med egenskaperna hos zebraskinn. Det reflekterade ljusets polarisering är av stor betydelse för bromsarnas beteende. Försöken utfördes i Ungern. Man skulle gärna vilja att försök gjordes med zebror eller zebraskinn i zebrornas naturliga afrikanska miljö samt att försöken omfattade både bromsar och tsetseflugor. Men det finns nu stöd för hypotesen att zebrornas randning skyddar den från blodsugande insekter. Texten fortsätter under videorna.

Två synvillor genom vilka zebror kan tänkas lura iakttagaren att tro att de rör sig åt ett annat håll än de verkligen gör. Den översta videon visar den så kallade vagnshjulseffekten, ofta sedd i westernfilmer. Vid vissa rotationshastigheter får man intrycket att det ekrade hjulet roterar åt motsatt håll mot vad det verkligen gör. Den nedersta videon visar den så kallade "barber-pole"-illusionen. Man får det falska intrycket att den roterande cylindern rör sig uppåt hela tiden. From YouTube, courtesy of msbehavin5 (above) and Jesus Dominguez (below).

Man har också genom datasimuleringar visat att randningen skulle kunna ge upphov till synvillor hos den som ser zebrorna röra sig. Sådana optiska illusioner kan ge betraktaren uppfattningen att zebrorna rör sig i en annan riktning än de verkligen gör, så kallat rörelsekamouflage. Videorna ovan visar hur detta kan gå till. Synvillorna kan tänkas lura såväl lejon och andra rovdjur som tsetseflugor, bromsar och andra insekter. Zebrornas ränder skulle alltså kunna ha två funktioner.

I en studie från 2013 mätte man graden av randighet med flera olika mått hos vilda hästdjur (zebror, halvåsnor åsnor och Przewalslkis häst). Man tog också fram mått på risken att bitas av bromsar och tsetseflugor i olika delar av världen. Man fann hästdjuren var "randigare" i de områden som var svårast plågade av bromsar och tsetseflugor. Man fann inget stöd för hypoteserna att randighet skulle göra det lättare att undkomma rovdjur eller att den skulle ha en social funktion. Men det sista ordet är nog inte sagt i frågan. 2012, 2014.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Partiellt albinistiska tigerungar

Dessa två tigerungar uppvisar brist på färgpigment i delar av pälsen och huden, så kallad partiell albinism. Det handlar dock inte om albinism i egentlig mening. På grund av en mutation i en enda gen kan de vita tigrarna inte bilda färgpigmentet feomelanin, som ger röd, orange eller gul färg. Det är detta pigment som gör människor rödhåriga. Vita tigrar kan däremot bilda färgpigmentet eumelanin, som ger svart eller brun färg. Därför har de samma svarta ränder som normala tigrar. Men frånvaron av feomelanin leder till att de normalt oranga ränderna blir vita och att ögonens normalt gulaktiga irisar blir blåa. Vita tigrar är sällsynta i naturen, men klarar sig bra. De blir dock ofta skelögda, något som tros bero på avsaknad av pigment i ögonens irisar och näthinnor. Värre är att man avlar fram vita tigrar i djurparker. Genmutationen är reccessiv, vilket innebär att den uttrycks bara om den förekommer i dubbel dos i ett kromosompar. Man måste därför inavla tigrarna för att få fram vita exemplar. Inaveln leder till att tigrarna drabbas av en rad ärftliga sjukdomar.
    Ögonvitorna syns inte hos tigrar. Jämför med den melanistiska leoparden ovan på denna sida och läs om albinistiska ekorrar nedan på denna sida. Courtesy of Korzun Andrej from Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported License.

Jag undrar hur och varför tigern utvecklade sin randighet under evolutionen.

Läs i svaret om zebror ovan på denna sida om hur randighet uppkommer under fosterutveclingen.

Så till evolutionen. De flesta kattdjur är randiga eller fläckiga. De enfärgade lejonen och pumorna har fläckiga ungar, vilket kan antyda att de härstammar från fläckiga förfäder. Ränderna och fläckarna brukar tolkas som ett kamouflage som gör det svårare för bytet att se jägaren. Kattdjur har också ofta ett svart streck som löper över ögat. Även detta har tolkats som kamouflage. Det löser upp ansiktdragen och gör ögonen mindre framträdande.

Man kan inte utesluta möjligheten att randigheten också är ett skydd mot blodsugande insekter, se svaret om zebrors randighet ovan. 2012, 2014.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Lejonungar är fläckiga
Lejon jagar helst nattetid

Överst ses lekande lejonungar med tydliga fläckar, se svaret nedan. Nederst ses några lejonhonor fotograferade nattetid, fömodligen på jakt. Spår av fläckar syns på benen. Courtesy of David Bygott (above) and Smithsonian Wild (below) from Encyclopedia of Life under Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 2.0 Generic License.

Hur har lejonet fått sin färg?

De flesta kattdjur är fläckiga eller randiga. Detta anses vara en form av kamouflage som gör dem svårare att urskilja för bytesdjuren. Lejonet härstammar troligen från fläckiga förfäder. Lejonungarna är fortfarande fläckiga och spår av fläckar kan ofta ses på de vuxna lejonen, i synnerhet hos honor.

Jag hittar ingen studie av den kamouflerande effekten av lejonets pälsfärg. Men en rimlig förklaring är de enfärgade lejonen är svårare att urskilja för bytesdjuren under dagtid på den öppna savannen, i synnerhet som lejonens gulaktiga färg smälter väl ihop med det gula gräset. Ett stöd för denna tanke är uppgiften att hanarna ofta har sämre jaktlycka än honorna. Det skulle kunna bero på att deras man oftast är mörkare än den övriga pälsen, ibland nästan svart.

Men man måste komma ihåg att lejonen huvudsakligen jagar nattetid och att de har bättre jaktlycka under månfria nätter. Under dessa förhållanden har pälsens färg och mönster mindre betydelse.

Bland de andra stora kattdjuren har den amerikanska puman, liksom lejonet, förlorat fläckarna. I en undersökning fann man att att bytesdjuren, hjortar, reagerade kraftigare på en modell av en puma, än på modeller av en leopard eller en tiger. Försöket utfördes i ett område där det andra stora amerikanska kattdjuret, den fläckiga jaguaren, saknas. Bytesdjurens chans att upptäcka ett kattdjur tycks således inte bara ha med rovdjurets kamouflering att göra, utan också med deras förmåga att känna igen rovdjuret. I dennna studie lanserades hypotesen att det naturliga urvalet, i en miljö där bytet känner igen fläckiga kattdjur, först skulle ha gynnat en förlust av pumans fläckar. Sedan skulle bytesdjuren genom naturligt urval förvärvat förmågan att reagera kraftigt på enfärgade kattdjur och förlorat reaktionen på fläckiga kattdjur.

Läs om lejonhanarnas man på en annan sida. 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Albinistisk ekorre

Den här ekorren tycks helt sakna färgpigment i pälsen. Dessutom är ögonen röda. Eftersom bilden inte verkar tagen med blixt, tyder detta på att på att även regnbågshinnan (iris) saknar pigment. Den röda ögonförgen orsakas då av blodets röda hemoglobin. Ekorren är förmodligen en total albino. Den är troligen en amerikansk gråekorre. Courtesy of Keith Lovett from Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution 2.0 Generic license.

Jag var ute i skogen utanför i helgen och såg då en ekorre som såg ut precis som en vanlig förutom i pälsen. Han hade vit svans (alldeles vit, inte gråvit eller grå), baken var brun, sedan hade han ett vitt band runt mage och rygg, frampartiet var brunt och ansiktet och huvudet var fläckiga i brunt och vitt. Varken jag eller min vän som var med har någonsin sett en sådan ekorre. Kan det varit någon form av albino? Vet du?

Det är väl omöjligt att förväxla en ekorre med något annat djur. Så det handlar sannolikt om en så kallad partiell albino. Albinistiska varianter förekommer hos många däggdjur och de behöver inte vara helt vita, se på tigrarna ovan på denna sida. En del människor har till exempel en vit hårlock på huvudet. Många av våra husdjur har också vita pälspartier som inte finns hos de vilda förfäderna. Partiellt albinistiska individer är naturligtvis dåligt skyddsfärgade och dukar därför sannolikt lättare under för rovdjur i naturen.

Att de vita partierna ibland bildar tvärband längs kroppen skulle kunna förklaras embryologiskt. Hudens pigmentceller anläggs längs med hela kroppen där nervröret snörps av på ryggsidan. Pigmentcellerna vandrar ut till huden i det tvärgående kroppssegment där de anläggs. Om pigmentcellerna i ett segment inte bildar pigment skulle ett vitt band kanske kunna uppkomma vinkelrätt mot kroppens längsriktning. Läs också om zebror ovan på denna sida. 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Min fråga är varför är fiskar mörka på ryggen och ljusa på magen?

Den mörka ryggen och ljusa buken är skyddfärger som ger kamouflage. En rovfisk som ser bytesfisken underifrån ser den ljusa undersidan mot den ljusa vattenytan. Ovanifrån ser rovfisken den mörka ryggen mot det mörka vattnet djupare ned. I båda fallen blir det svårare för rovfisken att upptäcka bytesfisken. Å andra sidan är rovfiskarna också oftast mörka på ryggen och ljusa på buken. Så det blir också svårare för bytesfiskarna att upptäcka rovfiskarna.

Läs i nästa svar om hur fiskar kamouflerar sig genom att vara genomskinliga eller silverglänsande.

Många däggdjur är också ljusa på buken och mörka på ryggen. Läs om hur detta ger kamouflage längre ned på denna sida. 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Genomskinlig leptocephaluslarv

En så kallad leptocephaluslarv av en ålart. Den är så genomskinlig att man knappt skymtar den bakre delen av kroppen. Färgpigment syns framför allt kring ögonen. Detta pigment behövs för att hindra ljus att komma in i ögonen från andra håll än genom pupillen.
    Leptocephluslarver saknar hemoglobin i blodet. Därför syns ingen röd färg. Läs om detta och om ålens fortplantning på en annan sida. Courtesy of Uwe Kils from Wikimedia Commons under GNU Free Documentation License.

Varför är många djuphavsfiskar genomskinliga?

Genomskinlighet ger kamouflage som skyddar bytesdjur genom att rovdjuren får svårt att skilja ut dem från bakgrunden. Det är en mycket vanlig kamouflagemetod bland djur som lever i havets fria vattenmassor. Man vet inte särskilt mycket om vilka egenskaper hos djurens vävnader som gör dem genomskinliga.

Kamouflaget blir sämre om djuret innehåller färgade partier. Ögon måste innehålla pigment. Födan i matspjälkningsapparaten är inte genomskinlig. Det finns flera olika metoder att dölja ögonen och födan. Vanligt är att det finns speglande skikt som döljer de färgade områdena. Speglarna i den öppna oceanen speglar den omgivande oceanen och blir därför osynliga. Speglande kroppsytor är för övrigt en annan vanlig kamouflagemetod i havet. Många fiskar är ju silverglänsande.

Djur som innehåller blod eller andra kroppsvätskor med syrgastranporterande pigment har svårt att utnyttja genomskinlighet som skydd. Ålens genomskinliga leptocephaluslarver saknar det syrgastranporterande röda hemoglobinet. Kanske ger detta dem skydd mot rovdjur. Larverna är små och platta och får kanske tillräckligt med syre via diffusion genom kroppsytan. 2011, 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Jag undrar varför de flesta insekter på ängar är svarta och mörkfärgade. Varför finns det också färgglada insekter på ängen?

Insekter har ett yttre skelett som kallas kutikula. Den gamla kutikulan kastas av när insekten lämnar ett utvecklingsstadium och övergår till ett annat: från ett larvstadium till nästa, från larv till puppa och från puppa till vuxen. Den gamla kutikulan ersätts då av en ny. Läs mer om insekternas livscykel på en annan sida.

När den gamla kutikulan avstötts, utvidgar sig den nya och hårdnar. Vid hårdgörandet av den nya kutikulan (sklerotiseringen) bildas reaktiva kemiska ämnen som kallas kinoner. Kinonerna reagerar med proteinerna i kutikulan så att dessa länkas till varandra i ett hållfast nätverk. Dessa reaktioner leder vanligen till att kutikulan mörknar. Dessutom kan kinonerna reagera med varandra och bilda svarta eller bruna pigment, melaniner. Detta är orsaken till att de flesta insekter är mörkfärgade. Hos en del insekter, till exempel många larver, är den nya kutikulan dock färglös. Då har kinonerna reagerat med proteinerna via en annan mekanism och melaniner har inte bildats.

Svart färg kan ha flera funktioner. Svart kan bland annat vara kamouflagefärg (t.ex. mot bakgrund av svart jord) och skydd mot UV-strålning i solig miljö (precis som människans hudpigment). Svart kan också underlätta uppvärmning i solen genom att absorbera synligt solljus, i stället för att reflektera det. Alla dessa funktioner skulle kunna ha betydelse på en äng, åtminstone på en torr äng med låg vegetation.

Andra färger än svart kan också ha många funktioner. Till dessa hör kamouflagefärger som överensstämmer med bakgrunden, och varningsfärger, både hos giftiga djur som kan stickas eller bita och hos djur som är giftiga att äta. Hit hör också mimikry då ogiftiga djur har samma färg som giftiga för att utnyttja deras varningseffekt eller då flera giftiga djur har samma varningsfärg för att underlätta inlärning hos rovdjuren. Slutligen kan färger fungera som signaler mellan artfränder, bland annat vid revirmarkering och parning. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Sengångare

En tvåtåig sengångare. Sengångarna är kända för att ha grönaktig päls, åtminstone under regnperioden. Läs även svaret nedan. Sengångarnas gröna färg orsakas av alger som växer i pälsen. De lever i längsgående fåror eller i fickor i hårstråna. Tyvärr syns inte någon grön färg på bilden. Flera sengångararter finns i de tropiska delarna av Amerika. De klättrar i träden hängande upp och ner i sina stora klor. Deras pälshår är riktade "åt fel håll", d.v.s. från buken mot ryggen. Därmed rinner regnvatten lättare av. Copyright 1996 Corel Corporation.

Märkligt nog orsakas pälsfärgen hos däggdjur i stort sett alltid av melaniner. Melaninerna är polymerer och varje melaninmolekyl bildas ur flera molekyler av aminosyran tyrosin. Eumelaniner ger svart färg, feomelaniner ger bruna, röda och gula färger. Hos rödhåriga människor dominerar feomelaninerna. Färgen i huden hos däggdjur åstadkommes även den av melaniner. Ett undantag är den röda färg som kan ges av ytliga blodkärl i melaninfattig hud. Då är det naturligtvis blodets syrgasbärande hemoglobin som ger färgen. Grönaktig pälsfärg är sällsynt hos däggdjur, men finns hos sengångarna och hos en del apor (t.ex. den gröna markattan). 2012.  Anders Lundquist

Hej! Ur kamouflagesynpunkt är det bra att vara grön när man vistas i naturen. Därför finns det också gröna reptiler, insekter, spindlar, fåglar och fiskar. Men varför finns det så få gröna däggdjur? Djur med alger i pälsen räknas inte, tycker jag ...

För att färgkamouflage skall vara vettigt måste det finnas anledning att inte bli sedd av andra djur med bra färgseende. Små däggdjur är i allmänhet nattaktiva och i nattens svaga ljus är det nästan inga djur som har färgseende (ljuset räcker helt enkelt inte). Stora däggdjur jagas huvudsakligen av andra däggdjur och generellt har däggdjur dåligt färgseende (med undantag för högre apor som vi själva). Därmed borde det sällan vara till någon fördel för däggdjur att kamouflera sig med rätt färg. 2001, 2013.

Dan-E. Nilsson

Till början på sidan



Korallskelett Korallpolyper

Till vänster syns en del av kalkskelettet hos en hjärnkorall. Skelettet har inte bildats av en enda individ, utan av en hel koloni koralldjur, s.k. polyper. Till höger syns en bit levande hjänkorall med utstickande polyper. Courtesy of © BIODIDAC.

Varför är fiskarna färggrannare vid korallreven än i Östersjön? Blir de mer färggranna ju saltare vattnet blir, eller har det också med värmen på vattnet att göra?

Djuren på korallreven är klart färggrannare än djuren i våra vatten. Detta har sannolikt till en del att göra med att miljön vid reven är mycket ljusare. Det krävs mycket ljus och hög temperatur för att korallrev ska utvecklas. En anledning till att det krävs mycket ljus är att koralldjuren själva (som är nässeldjur, släkt med maneter och havsanemoner) innehåller symbiotiska fotosyntetiserande alger (zooxantheller) som behöver myckert ljus. Symbios innebär att två organismer lever tillsammans. Vid mutualistisk symbios har båda nytta av situationen. Koralldjuren får hjälp av algerna bland annat genom att de tillförs näring som algerna producerat med sin fotosyntes. Algerna lever samtidigt ett skyddat liv inne i koralldjurens celler. Koraller och alger lever således i mutualistisk symbios. Även de jättelika musslor som kallas "mördarmusslor" har symbiotiska alger!

Fiskar har ofta, precis som fåglar, ett bra färgseende. Färgerna hos fiskar kan ha många olika funktioner för fisken: att varna rovdjur att den är giftig, att kamouflera den, att signalera inom stimmet, att locka honor eller att hävda revir. Färger hos ett djur kan också vara mimikry. Ett exempel på mimikry är när ett ofarligt djur är färgat som ett farligt (t.ex. giftigt) djur och därigenom undslipper rovdjur.

Men nästan alla fiskar kring korallrevet förefaller bjärt färgade för oss människor och de flesta fiskarna uppvisar inte varningsfärger eller mimikry. Hur undviker fiskarna att bli uppätna av rovfiskar? Det har att göra med att fiskarnas synsinne fungerar annorlunda än vårt. Bland annat så är fiskarnas ögon mer känsliga för den blåa delen av spektrum än våra ögon. Dessutom kan fiskarna se ultraviolett ljus, något som vi inte kan. Å andra sidan är fiskarnas ögon inte särskilt känsliga för gult och rött ljus. Detta är en anpassning till ljusförhållandena i vattnet. Det långvågiga röda ljuset har inte särskilt lång räckvidd i vatten.

Skillnaderna mellan vårt och fiskarnas färgseende innebär att fiskar som för oss ser färggranna ut kan vara kamouflagefärgade i andra fiskars ögon. Nattaktiva fiskar som framträder klart röda för oss, smälter för andra fiskar ihop med den mörka bakgrunden. Fiskar som för oss framträder som klart blåa, smälter för andra fiskar ihop med vattnet i bakgrunden. Gula fiskar är för andra fiskar svåra att urskilja med revet som bakgrund. Randiga fiskar kan på lite avstånd också smälta ihop med bakgrunden. Randiga fiskar som simmar i stim kan möjligen också förvilla rovfiskar, så att dessa inte kan urskilja enskilda fiskar bland alla ränder. Zebror kanske lurar lejon på ett liknande sätt. 2002, 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Abborre (Perca fluviatilis)

En vacker bild av en Abborre (Perca fluviatilis) ur ur "Illustrations de Ichtyologie ou histoire naturelle générale et particulière des Poissons" publicerad 1795-1797, in the public domain.

Det påstås att abborrar som har kräftor i sin diet får rödare fenor än andra abborrar. Hur kan det ske? Kräftor är ju bruna, blåa eller svarta. Även om färgämnet finns i skalet ska det tas upp i matsmältningen och "lagras" i fenorna?

Jag har inte sett något just om abborre, men det låter mycket sannolikt att fenornas färg orsakas av karotenoider och att abborrarna skulle kunna få i sig dem från kräftor. Röda färger hos fiskar beror ofta på karotenoider. Fiskarna kan inte själva syntetisera dessa ämnen. De får i sig karotenoiderna via födan (ofta från kräftdjur), absorberar dem i tarmen och transporterar dem till olika ställen i kroppen. Hos laxfiskar orsakas den röda färgen på huden och i muskulaturen av karotenoider som de får i sig via planktoniska kräftdjur. Samma sak gäller faktiskt flamingors röda fjäderdräkt. Läs om flamingors färg och om kräftors färg på andra sidor.

Jag skulle förmoda att färgämnet hamnar i abborrens fenor på följande sätt. Kalciumkarbonatet i kräftskalen löses upp av saltsyran i fiskens magsäck. Sedan kan de andra komponenterna i kräftskalet brytas ned av matspjälkningsenzymer. Det proteinbundna färgämnet astaxantin i kräftskalet frigörs från ett blått proteinkomplex då proteindelen bryts ner. Det ändrar då färg till rött, absoberas genom tarmväggen till blodet, transporteras med blodet till fenorna och inlagras där. 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Snöskohare

Snön är här och vinterpälsen har kommit till heders. Det här är en nordamerikansk snöskohare. Precis som vår svenska skogshare blir snöskoharen vit på vintern. Bilden visar verkligen hur bra det är med kamouflagefärg. Copyright 1996 © Corel Corporation.

Hej, jag undrar varför haren blir vit på vintern.

Haren blir förstås vit på vintern och brun på sommaren. Detta gäller skogsharen som är ursprunglig i Sverige. Fältharen, som är införd i vårt land söderifrån, ändrar inte färg under vintern. Fältharen har konkurrerat ut skogsharen i stora delar av södra Sverige.

Ordet "varför" kan tolkas på flera sätt. Ofta vill man ha reda på den bakomliggande mekanism som orsakar något. Detta är den vanligaste betydelsen i vetenskapliga sammanhang. Eller så vill man ha reda på funktionen med något. I biologiska sammanhang är detta lika med den (eventuella) fördel som gör att det naturliga urvalet gynnar en egenskap. Eller så vill man ha reda på vad en människa har för syfte med något. Den tredje betydelsen gäller naturligtvis inte för din fråga. Men här är två svar på frågan. Ett handlar om orsak, det andra om funktion.

Skogsharen blir vit därför att den fäller den bruna sommarpälsen och att en ny vit vinterpäls sedan växer ut. Vinterpälsen är tjockare än sommarpälsen.

Funktionen med den vita vinterpälsen är förklädnad. Det är svårare för ett rovdjur att se en vit hare än en brun när terrängen är vit av snö. Den vita haren är alltså kamouflerad. De flesta däggdjur är kamouflagefärgade. Bjärta färger, som hos fåglar, är ovanliga hos däggdjur. Vit kamouflagefärg är vanlig hos arktiska djur. Isbjörnens vita färg är en kamouflagefärg som gör att bytesdjuren inte ser den.

En annan funktion med den tjocka vinterpälsen är att ge haren en bättre värmeisolering under vintern, men detta har inte med den vita färgen att göra. 2000, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Katt med haklapp

Grå katt, men med vit haklapp. Varför är det just haklappen som är vit? Copyright 1996 © Corel Corporation.

Hur kan det komma sig att svarta (eller mörka) katter ofta har en vit fläck under hakan. Varför sitter fläcken inte någon annanstans, på ryggen, till exempel?

Tamkattens pälsfärger är knappast längre utsatta för naturligt urval. Så den ljusa haklappen kan finnas hos tamkatter, därför att de genvarianter som ger en sådan fläck genom ren slump har blivit vanliga hos detta djur. Alternativt har dessa gener gynnats genom människans urval. Men det finns en annan möjlig förklaring.

Däggdjur och även andra djur har oftast buken ljust färgad, medan rygg och sidor är mörkare färgade. Detta är en typ av kamouflagefärgning. Ett ovanifrån belyst enfärgat föremål får en ljus översida och en mörkare undersida. För ögat ger en sådan färgsättning ett intryck av djup. Djur är ju också belysta ovanifrån (eftersom solen finns där) och ett enfärgat djur framträder mycket klart som en tredimensionell form med ljus ovansida och mörk undersida. Ett sådant djur blir lättare att upptäcka för rovdjuren, om det är jagat, och för bytesdjuren, om det är på jakt. Men om djuret har en mörk översida och en ljus undersida, så motverkas effekten av belysningen och djupeffekten elimineras. Djuret blir svårare att upptäcka.

Området under hakan ligger i skugga, precis som buken. En ljusare färg i detta område borde alltså kamouflera ett djur på samma sätt som en ljus buk. Det finns vilda däggdjur som har en ljus haklapp. Trots att tamkatten inte längre är föremål för naturligt urval, är kanske genvarianter som ger en ljus haklapp fortfarande vanliga hos den. Faktiskt förefaller halsen vara ljus också hos tamkattens vilda förfader vildkatten Felis silvestris, både hos den europeiska och den afrikanska underarten. 2000, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan


Zoofysiolog, skribent och webbansvarig Anders Lundquist,
   senior universitetslektor emeritus
Adress:  Biologiska institutionen, Lunds universitet,
Biologihus B, Sölvegatan 35, 223 62 Lund
 
Telefon: 046-222 93 53   Fax: 046-222 42 06
E-post:
Senast uppdaterad: Se årtal efter varje svar
Besök på sajten från den 11 oktober 2000:

Creative Commons License Detta verk är licensierat under en
Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-
-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens