Hej! Jag undrar varför mareld lyser, och varför den i Sverige gör det i augusti.

Mareld uppträder i havet vid massförkomst av vissa s.k. dinoflagellater. Mareldssflagellaterna är encelliga organismer av släktet Noctiluca. De är varken djur eller växter, utan s.k. protister. Dessa flagellater har förmågan att producera ljus. Läs mera här om mareldssflagellaterna.

Att mareld förkommer i augusti torde bero på massförekomst av mareldssflagellater då. Man vet inte vad deras ljusproduktion har för funktion, men man har gissat att den vilseleder rovdjur.

Synligt ljus produceras av organismer genom en biokemisk mekanism som kallas bioluminiscens. En del djur producerar själva sitt ljus, andra härbärgerar bakterier som producerar ljus åt dem. Bioluminiscens har utvecklats hos många organismgrupper och är vanlig bland djuphavsdjur. Men bioluminiscens finns också hos landdjur. Kända exempel är lysmaskar (som finns i Sverige) och eldflugor (som saknas i vårt land). Både lysmaskarna och eldflugorna är skalbaggar, alltså inte maskar respektive flugor.

Bioluminiscens uppkommer vanligen när en energirik organisk molekyl som kallas för luciferin oxideras av ett enzym som kallas för luciferas. Olika organismgrupper har olika luciferiner och luciferaser ("lucifer" betyder ljusbärare). Reaktionen kräver ofta syrgas och ibland energi i form av ATP (adenosintrifosfat). I luciferinmolekylen exciteras en elektron, d.v.s. den intar ett energirikare tillstånd. Synligt ljus utsändes när elektronen återgår till ett energifattigare tillstånd. Bioluminiscens är vanligen blå, gul eller grön, mera sällan röd.

De flesta djur, däribland människor, saknar förmåga att producera bioluminiscens. Den enda elektromagnetiska strålning vi kan producera är infraröd strålning (värmestrålning) som är osynlig för ögat. Det hade onekligen varit praktiskt om vi kunde producera synligt ljus. Ficklampsförsäljningen hade antagligen nått ett bottenläge.

Bioluminiscens kan ha många funktioner. En del djur tycks använda ljuset för att se bättre. Hos eldflugor och lysmaskar används ljuset för att kommunicera mellan könen. Många djuphavsmarulkar lockar till sig bytesdjur genom ett lysande bete som sitter på ett skaft i pannan. Men det finns också havsdjur som använder ljuset som kamouflage eller för att skrämma bort rovdjur. Här finns mer info om bioluminiscens med fina bilder. 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Bilden visar huvudet av en ödla, den hornförsedda Jacksons kameleont. Kameleonter är så bra på att växla färg att det gett upphov till ett talesätt. De är också kända för att de kan kasta ut sin långa tunga och fånga insekter med stor precision samt för att de kan röra sina båda ögon oberoende av varandra. Courtesy of H. Vannoy Davis and copyright California Academy of Sciences.

Undrar hur det fungerar när ett djur byter färg i förhållade till omgivningen. En fisk kan ju blixtsnabbt förvandla sin översida till underliggande botten. Det kan ju inte vara ljus som reflekterar från botten och till dess rygg, då det bara finns vatten runtomkring. Har frågat många om detta, men ingen har någon förklaring.

Färgbyte hos ett djur ger ofta djuret en skyddande förklädnad så att det bättre smälter in i en förändrad omgivning. Men färgbyte kan också ha andra funktioner. När människor blir brunbrända är det ett skydd mot ultraviolett strålning och när vissa ödlor bli svarta så absorberar de mer av det värmande solljuset. En ändrad färg kan fungera som en signal till andra individer, till exempel i samband med parningen. När djur ändrar färg under loppet av en längre tidsperiod kallas det morfologiskt färgbyte. Dett sker ofta genom bildning av nytt färgpigment. Vinterpälsen kan till exempel ha en annan färg än sommarpälsen. När färgändringen sker snabbt, ofta inom loppet av sekunder, så kallas det fysiologiskt färgbyte. I fortsättningen behandlas den senare typen av färgbyte.

Hos djur som kan byta färg snabbt finns det flera olika pigmenttyper i huden, ofta på olika nivåer i den. Pigmenten finns i strukurer som kallas kromatoforer. Det kan bland annat finnas röda erytroforer, gula xantoforer, svarta eller bruna melanoforer och silvervita iridoforer. Det kan också finnas kromatoforer som innehåller två eller flera pigmenttyper. Låt oss ta röda kromatoforer som exempel. När pigmentet i alla röda kromatoforer är koncentrerat till en sfär mitt i kromatoforen kommer det att täcka en mycket liten del av hudytan. Då kommer den röda färgen inte att synas. Det finns väldigt många pigmentmolekyler, men de flesta är skymda av andra pigmentmolekyler. Men om pigmentmolekylerna sprids ut så att de bildar en tunnt skikt så kommer de att täcka större delen av hudytan och huden blir röd. Mellanliggande färger, till exempel orange ("gulrött"), kan åstadkommas genom en ofullständig utspridning av pigmentet i både röda och gula kromatoforer eller en spridning av pigmentet i en typ av kromatofor med både gult och rött pigment. Mönster kan åstadkommas genom att kromatoforer i olika delar av huden sprider sitt pigment i olika hög grad.

Ser man till uppbyggnaden så finns det två huvudtyper av kromatoforer. Den vanligaste typen består av en enda platt, ofta stjärnformig cell. Pigmentet i cellen sprids och koncentreras av cytoplasmarörelser inuti cellen, påminnande om de cytoplasmarörelser som åstadkommer amöbors förflyttning. I en del fall ändrar kromatoforerna inte sin form. Rörelser sker bara inuti cellen. I andra fall ändrar kromatoforerna form som amöbor gör när de rör sig. Den andra typen av kromatoforer finns hos bläckfiskar. Bläckfiskarnas kromatoforer består av en säck med pigment och långa muskelceller som strålformigt utgår från säcken parallellt med hudytan. När muskelfibrerna kontraheras, dras pigmentsäcken ut till en platta. När muskelcellerna slappnar av, krymper den elastiska pigmentsäcken ihop till en boll.

Kromatoforerna kan styrs vanligen med hjälp av nerver eller med hjälp av hormoner. I vissa fall kan kromatoforerna själva reagera på ljus och då behövs varken nerver eller hormoner. Nervös styrning är mycket snabbare än hormonell och möjliggör färgändring inom loppet av sekunder eller bråkdelar av en sekund. Hos kräftdjur förekommer bara hormonell styrning. Hos ryggradsdjur förekommer båda typerna av styrning, men nervös styrning finns framför allt hos benfiskar och kräldjur. Kameleonterna har således nervös styrning. De är ju också kända för att kunna ändra färg snabbt. Bläckfiskarna är förmodligen de skickligaste färgväxlarna. De kan åstadkomma otroligt snabba färgförändringar och en mängd olika färger. Snabbheten beror på att deras kromatoforer påverkas av muskelceller och muskelcellerna i sin tur av nerver. Hos bläckfiskar kan man till exempel iakttaga mycket snabba vågor av färgförändringar som löper över kroppen, kanske imiterande de ljusskiftningar som löper över bottnen när solen skiner på de framrusande vågorna.

Läs här om färgbyte hos grodor. 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Tack för svaren på tidigare frågor. Jag skulle gärna vilja ha svar på två frågor till, om du har tid: 1. Hur kommer det sig att det inte är fler djur som har utvecklat förmågan att byta färg? Vad tror du? 2. Finns det något gemensam nämnare för de djur som faktiskt har förmågan att ändra färg?

Den första frågan är en sådan fråga som man bara kan spekulera kring. Frågan handlar väl om fysiologiskt färgbyte (se ovan). Det finns rätt många djurgrupper som inte skulle kunna utveckla eller inte skulle ha någon nytta av fysiologiskt färgbyte.

Ser vi till ryggradsdjur skulle de flesta däggdjur och fåglar inte kunna utveckla denna förmåga, eftersom hår och fjädrar är döda strukturer. Däremot är morfologiskt färgbyte vanligt hos dem, både för kommunikation (färggranna fågelhanar i sommardräkt) och kamouflage (harar på vintern). Fysiologiskt färgbyte finns däremot hos rätt många fiskar, groddjur och kräldjur. Reptiler med ett tjockt dött hornlager (krokodilartade kräldjur, sköldpaddor) skulle dock inte kunna utveckla fysiologiskt färgbyte.

Djurgrupper med ett tjockt eller pigmenterat yttre skelett (musslor och snäckor,många insekter) skulle inte kunna utveckla fysiologiskt färgbyte. Nattlevande djur skulle i regel inte ha någon nytta av det.

Det finns djurgrupper som inte har utvecklat fysiologiskt färgbyte, men som man tycker skulle kunna ha nytta av det. Detta leder till den viktigaste synpunkten. Evolution genom naturligt urval resulterar inte i optimala djur, alltså djur med bästa möjliga uppbyggnad och funktion. Evolutionen resulterar i djurarter som klarar att överleva och fortplanta sig under en längre eller kortare period. Detta är ett av många tunga argument mot så kallad "intelligent design".

Vad är då gemensamt för djur med fysiologiskt färgbyte. För det första, får de naturligtvis inte begränsas av de faktorer som nämnts ovan. För det andra, behöver de ha färgseende om de kommunicerar med artfränder eller vara utsatta för rovdjur med färgseende om de kamouflerar sig. Ett märkligt förhållande är att man inte påvisat färgseende hos de flesta bläckfiskar, den djurgrupp som kanske är bäst och snabbast på att utföra fysiologiskt färgbyte. Läs här om bläckfiskarnas syn (pdf). 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag arbetar som researcher på ett naturvetenskaplig program på Sveriges television. Vi en hel del frågor som vi svarar på i programmet. Nu vill jag ha svar på frågan: "Varför kan kameleonter byta färg?". Jag skulle också vilja veta vad som sker i kameleontens kropp när den ändrar färg. Stort tack på förhand!

Läs först ovan ovan om hur färgbyte går till. Kameleonter har den första typen av kromatoforer som nämns i artikeln, alltså inte muskelstyrda kromatoforer.

Det anges ofta att kameleonter byter färg för att kamouflera sig. Djuren kan i för sig vara kamouflagefärgade, men de tycks inte i första hand byta färg för att anpassa sig tiIl bakgrunden. I stället är det förändringar i ljus och temperatur samt kameleontens "känsloläge" som styr färgbytet. Kalla kameleonter kan mörkna (så att de absorberar mer av det synliga solljuset) och ställa sig i solen så att de värms upp. Kameleonter kan också byta färg för att signalera till andra kameleonter. Hanarna uppvisar färgförändringar som skrämmer bort konkurrerande hanar och attraherar honor inför parningen. 2004.

Hos dvärgkameleonter har man dock påvisat färgförändringar som kamouflerar dem och skyddar dem mot rovdjur. Märkligt nog uppvisar dessa kameleonter olika färger inför olika rovdjur. De kamouflerar sig bättre inför fåglar än inför ormar, något som tros ha att göra med att fåglar har bättre färgseende. Men kamouflage tycks inte vara den ursprungliga funktionen med dvärgkameleonternas färgväxling. Kamouflaget tros ha utvecklats inom denna kameleontgrupp hos djur som använde färgväxlingsförmågan i de ovan beskrivna situationerna. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Profeten Jeremia säger i bibeln att leoparden inte kan ändra sina fläckar. Kan den det?

Profeten Jeremia hade rätt. En leopardindivid kan inte ändra sina fläckar och bär på fläckarna från det att den föds till det att den dör.

Det finns en svart färgvarietet av leoparden som brukar kallas svart panter. Hos den kan fläckarna urskiljas mycket svagt. Men inte heller den ändrar sina fläckar. Ordet panter är en synonym till leopard.

Lejon, däremot, kan ändra sina fläckar. De föds med fläckar och unga lejon är svagt fläckiga. Hos vuxna lejon har fläckarna försvunnit. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag läste om lysmaskar och eldflugor på denna sida. På västkusten har vi plockat larver, 3-4 cm långa, och samlat dem i burkar. På natten lyste de med en grön rand på bakkroppen. Var det lysmaskar? Skalbaggslarver? Vid Medelhavet har jag sett eldflugor. Vad är det för slags djur?

Lysmaskar är en familj bland skalbaggarna. I Sverige finns två arter. Den vanligaste är stor lysmask, Lampyris noctiluca. Hos denna art är honan vinglös och larvliknande, medan hanarna kan flyga. Båda könen kan skicka ut ljus, men honorna lyser starkast och det är vanligen honor av denna art man hittar i naturen. Ljuset är en signal mellan könen som gör att hanarna kan hitta honorna vid parningen. Den ljusbildande vävnaden finns hos honan i bakkroppens bakersta tre segment. Ljuset tränger ut genom den genomskinliga kutikulan på undersidan av bakkroppen. Syrgas krävs för att ljus ska bildas. Ljuset kan tändas och släckas med hjälp av nervsystemet som reglerar syrgastillförseln.

Eldflugor, som inte finns i Sverige, är andra lysmasksarter, hos vilka även honorna kan flyga. Även vissa arter inom familjen knäpparskalbaggar brukar kallas eldflugor. Även hos eldflugor fungerar ljuset som signaler mellan könen. Båda könen producerar vanligen ljus. Ljuset kan vara blinkande med ett artspecifikt blinkningsmönster som gör det lättare för hanar och honor av samma art att hitta varandra.

Läs på denna sida om luciferin och luciferas. Hos eldflugor av släktet Photinus krävs syrgas för att ljus ska bildas. När ljusorganet är avstängt tar mitokondrier i de ljusproducerande cellerna hand om syrgasen från trakésystemet. Vid nervstimulering producerar de ljusproducerande cellerna kväveoxid som hindrar mitokondrierna från att ta hand om syrgasen. Då kan luciferaset fungera med hjälp av syrgas och ljus utsänds. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Varför är många djuphavsfiskar genomskinliga?

Genomskinlighet ger kamouflage som skyddar bytesdjur genom att rovdjuren får svårt att skilja ut dem från bakgrunden. Det är en mycket vanlig kamouflagemetod bland djur som lever i havets fria vattenmassor. Man vet inte särskilt mycket om vilka egenskaper hos djurens vävnader som gör dem genomskinliga.

Kamouflaget blir sämre om djuret innehåller färgade partier. Ögon måste innehålla pigment. Födan i matspjälkningsapparaten är inte genomskinlig. Det finns flera olika metoder att dölja ögonen och födan. Vanligt är att det finns speglande skikt som döljer de färgade områdena. Speglarna i den öppna oceanen speglar den omgivande oceanen och blir därför osynliga. Speglande kroppsytor är för övrigt en annan vanlig kamouflagemetod i havet. Många fiskar är ju silverglänsande.

Djur som innehåller blod eller andra kroppsvätskor med syrgastranporterande pigment har svårt att utnyttja genomskinlighet som skydd. Ålens genomskinliga leptocephaluslarver saknar det syrgastranporterande röda hemoglobinet. Kanske ger detta dem skydd mot rovdjur. Larverna är små och platta och får kanske tillräckligt med syre via diffusion genom kroppsytan. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag undrar varför de flesta insekter på ängar är svarta och mörkfärgade. Varför finns det också färgglada insekter på ängen?

Insekter har ett yttre skelett som kallas kutikula. Den gamla kutikulan kastas av när insekten lämnar ett utvecklingsstadium och övergår till ett annat: från ett larvstadium till nästa, från larv till puppa och från puppa till vuxen. Den gamla kutikulan ersätts då av en ny. Läs mer här om insekternas livscykel.

När den gamla kutikulan avstötts, utvidgar sig den nya och hårdnar. Vid hårdgörandet av den nya kutikulan (sklerotiseringen) bildas reaktiva kemiska ämnen som kallas kinoner. Kinonerna reagerar med proteinerna i kutikulan så att dessa länkas till varandra i ett hållfast nätverk. Dessa reaktioner leder vanligen till att kutikulan mörknar. Dessutom kan kinonerna reagera med varandra och bilda svarta eller bruna pigment, melaniner. Detta är orsaken till att de flesta insekter är mörkfärgade. Hos en del insekter, till exempel många larver, är den nya kutikulan dock färglös. Då har kinonerna reagerat med proteinerna via en annan mekanism och melaniner har inte bildats.

Svart färg kan ha flera funktioner. Svart kan bland annat vara kamouflagefärg (t.ex. mot bakgrund av svart jord) och skydd mot UV-strålning i solig miljö (precis som människans hudpigment). Svart kan också underlätta uppvärmning i solen genom att absorbera synligt solljus, i stället för att reflektera det. Alla dessa funktioner skulle kunna ha betydelse på en äng, åtminstone på en torr äng med låg vegetation.

Andra färger än svart kan också ha många funktioner. Till dessa hör kamouflagefärger som överensstämmer med bakgrunden, och varningsfärger, både hos giftiga djur som kan stickas eller bita och hos djur som är giftiga att äta. Hit hör också mimikry då ogiftiga djur har samma färg som giftiga för att utnyttja deras varningseffekten eller då flera giftiga djur har samma varningsfärg för att underlätta inlärning hos rovdjuren. Slutligen kan färger fungera som signaler mellan artfränder, bland annat vid revirmarkering och parning. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hej! Ur kamouflagesynpunkt är det bra att vara grön när man vistas i naturen. Därför finns det också gröna reptiler, insekter, spindlar, fåglar och fiskar. Men varför finns det så få gröna däggdjur? Djur med alger i pälsen räknas inte, tycker jag ...

För att färgkamouflage skall vara vettigt måste det finnas anledning att inte bli sedd av andra djur med bra färgseende. Små däggdjur är i allmänhet nattaktiva och i nattens svaga ljus är det nästan inga djur som har färgseende (ljuset räcker helt enkelt inte). Stora däggdjur jagas huvudsakligen av andra däggdjur och generellt har däggdjur dåligt färgseende (med undantag för högre apor som vi själva). Därmed borde det sällan vara till någon fördel för däggdjur att kamouflera sig med rätt färg. 2001.

Dan-E. Nilsson

Till början på sidan

Till vänster syns en del av kalkskelettet hos en hjärnkorall. Skelettet har inte bildats av en enda individ, utan av en hel koloni koralldjur, s.k. polyper. Till höger syns en bit levande hjärnkorall med utstickande polyper. Courtesy of © BIODIDAC.

Varför är fiskarna färggrannare vid korallreven än i Östersjön? Blir de mer färggranna ju saltare vattnet blir, eller har det också med värmen på vattnet att göra?

Djuren på korallreven är klart färggrannare än djuren i våra vatten. Detta har sannolikt till en del att göra med att miljön vid reven är mycket ljusare. Det krävs mycket ljus och hög temperatur för att korallrev ska utvecklas. En anledning till att det krävs mycket ljus är att koralldjuren själva (som är nässeldjur, släkt med maneter och havsanemoner) innehåller symbiotiska fotosyntetiserande alger (zooxantheller) som behöver myckert ljus. Symbios innebär att två organismer som lever tillsammans båda drar nytta av situationen. Koralldjuren får hjälp av algerna bland annat genom att de tillförs näring som algerna producerat med sin fotosyntes. Algerna lever samtidigt ett skyddat liv inne i koralldjurens celler. Även de jättelika musslor som kallas "mördarmusslor" har symbiotiska alger!

Fiskar har ofta, precis som fåglar, ett bra färgseende. Färgerna hos fiskar kan ha många olika funktioner för fisken: att varna rovdjur att den är giftig, att kamouflera den, att signalera inom stimmet, att locka honor eller att hävda revir. Färger hos ett djur kan också vara mimikry. Ett exempel på mimikry är när ett ofarligt djur är färgat som ett farligt (t.ex. giftigt) djur och därigenom undslipper rovdjur.

Men nästan alla fiskar kring korallrevet förefaller bjärt färgade för oss människor och de flesta fiskarna uppvisar inte varningsfärger eller mimikry. Hur undviker fiskarna att bli uppätna av rovfiskar? Det har att göra med att fiskarnas synsinne fungerar annorlunda än vårt. Bland annat så är fiskarnas ögon mer känsliga för den blåa delen av spektrum än våra ögon. Dessutom kan fiskarna se ultraviolett ljus, något som vi inte kan. Å andra sidan är fiskarnas ögon inte särskilt känsliga för gult och rött ljus. Detta är en anpassning till ljusförhållandena i vattnet. Det långvågiga röda ljuset har inte särskilt lång räckvidd i vatten.

Skillnaderna mellan vårt och fiskarnas färgseende innebär att fiskar som för oss ser färggranna ut kan vara kamouflagefärgade i andra fiskars ögon. Nattaktiva fiskar som framträder klart röda för oss, smälter för andra fiskar ihop med den mörka bakgrunden. Fiskar som för oss framträder som klart blåa, smälter för andra fiskar ihop med vattnet i bakgrunden. Gula fiskar är för andra fiskar svåra att urskilja med revet som bakgrund. Randiga fiskar kan på lite avstånd också smälta ihop med bakgrunden. Randiga fiskar som simmar i stim kan också förvilla rovfiskar så att dessa inte kan urskilja enskilda fiskar bland alla ränder. Zebror kanske lurar lejon på ett liknande sätt. 2002.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Det påstås att abborrar som har kräftor i sin diet får rödare fenor än andra abborrar. Hur kan det ske? Kräftor är ju bruna, blåa eller svarta. Även om färgämnet finns i skalet ska det tas upp i matsmältningen och "lagras" i fenorna?

Jag har inte sett något just om abborre, men det låter mycket sannolikt att fenornas färg orsakas av karotenoider och att abborrarna skulle kunna få i sig dem från kräftor. Röda färger hos fiskar beror ofta på karotenoider. Fiskarna kan inte själva syntetisera dessa ämnen. De får i sig karotenoiderna via födan (ofta från kräftdjur), absorberar dem i tarmen och transporterar dem till olika ställen i kroppen. Hos laxfiskar orsakas den röda färgen på huden och i muskulaturen av karotenoider som de får i sig via planktoniska kräftdjur. Samma sak gäller faktiskt flamingors röda fjäderdräkt. Läs här om flamingors färg och här kräftors färg.

Jag skulle förmoda att färgämnet hamnar i abborrens fenor på följande sätt. Kalciumkarbonatet i kräftskalen löses upp av saltsyran i fiskens magsäck. Sedan kan de andra komponenterna i kräftskalet brytas ned av matspjälkningsenzymer. Det proteinbundna färgämnet astaxantin i kräftskalet frigörs från ett blått proteinkomplex då proteindelen bryts ner. Det ändrar då färg till rött, absoberas genom tarmväggen till blodet, transporteras med blodet till fenorna och inlagras där. 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Snön är här och vinterpälsen har kommit till heders. Det här är en nordamerikansk snöskohare. Precis som vår svenska skogshare blir snöskoharen vit på vintern. Bilden visar verkligen hur bra det är med kamouflagefärg. Copyright 1996 © Corel Corporation.

Hej, jag undrar varför haren blir vit på vintern.

Haren blir förstås vit på vintern och brun på sommaren. Detta gäller skogsharen som är ursprunglig i Sverige. Fältharen, som är införd i vårt land söderifrån, ändrar inte färg under vintern. Fältharen har konkurrerat ut skogsharen i stora delar av södra Sverige.

Ordet "varför" kan tolkas på flera sätt. Ofta vill man ha reda på den bakomliggande mekanism som orsakar något. Detta är den vanligaste betydelsen i vetenskapliga sammanhang. Eller så vill man ha reda på funktionen med något. I biologiska sammanhang är detta lika med den (eventuella) fördel som gör att det naturliga urvalet gynnar en egenskap. Eller så vill man ha reda på vad en människa har för syfte med något. Den tredje betydelsen gäller naturligtvis inte för din fråga. Men här är två svar på frågan. Ett handlar om orsak, det andra om funktion.

Skogsharen blir vit därför att den fäller den bruna sommarpälsen och att en ny vit vinterpäls sedan växer ut. Vinterpälsen är tjockare än sommarpälsen.

Funktionen med den vita vinterpälsen är förklädnad. Det är svårare för ett rovdjur att se en vit hare än en brun när terrängen är vit av snö. Den vita haren är alltså kamouflerad. De flesta däggdjur är kamouflagefärgade. Bjärta färger, som hos fåglar, är ovanliga hos däggdjur. Vit kamouflagefärg är vanlig hos arktiska djur. Isbjörnens vita färg är en kamouflagefärg som gör att bytesdjuren inte ser den.

En annan funktion med den tjocka vinterpälsen är att ge haren en bättre värmeisolering under vintern, men detta har inte med den vita färgen att göra. 2000.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Grå katt, men med vit haklapp. Varför är det just haklappen som är vit? Copyright 1996 © Corel Corporation.

Hur kan det komma sig att svarta (eller mörka) katter ofta har en vit fläck under hakan. Varför sitter fläcken inte någon annanstans, på ryggen, till exempel?

Tamkattens pälsfärger är knappast längre utsatta för naturligt urval. Så den ljusa haklappen kan finnas hos tamkatter, därför att de genvarianter som ger en sådan fläck genom ren slump har blivit vanliga hos detta djur. Alternativt har dessa gener gynnats genom människans urval. Men det finns en annan möjlig förklaring.

Däggdjur och även andra djur har oftast buken ljust färgad, medan rygg och sidor är mörkare färgade. Detta är en typ av kamouflagefärgning. Ett ovanifrån belyst enfärgat föremål får en ljus översida och en mörkare undersida. För ögat ger en sådan färgsättning ett intryck av djup. Djur är ju också belysta ovanifrån (eftersom solen finns där) och ett enfärgat djur framträder mycket klart som en tredimensionell form med ljus ovansida och mörk undersida. Ett sådant djur blir lättare att upptäcka för rovdjuren, om det är jagat, och för bytesdjuren, om det är på jakt. Men om djuret har en mörk översida och en ljus undersida, så motverkas effekten av belysningen och djupeffekten elimineras. Djuret blir svårare att upptäcka.

Området under hakan ligger i skugga, precis som buken. En ljusare färg i detta område borde alltså kamouflera ett djur på samma sätt som en ljus buk. Det finns vilda däggdjur som har en ljus haklapp. Trots att tamkatten inte längre är föremål för naturligt urval, är kanske genvarianter som ger en ljus haklapp fortfarande vanliga hos den. Faktiskt förefaller halsen vara ljus också hos tamkattens vilda förfader vildkatten Felis silvestris, både hos den europeiska och den afrikanska underarten. 2000.

Anders Lundquist

Till början på sidan