Info om  djur   Fråga   Svar   Djurfakta   Artiklar   Källor 

Lunds universitet
Facebook

Den moderna människans skalle
 
Fråga en zoofysiolog

Människans evolution. Utvecklingen av människoapor, utdöda människoarter och vår egen art

Finns länkar mellan människan och andra apor? Om människornas tidiga evolution
Finns nu levande mellanstadier mellan apor och människor?
Om vår släktskap med människoaporna: schimpanser, gorillor och orangutanger. Om floresmänniskan, "hobbiten"
När förlorade människans förfäder svansen? Om apornas evolution
Om "förmänniskor", en tre meter lång jätteapa, "yetin" och "bigfoot"
Om människans föregångare inom släktet Homo
Om människoarter, underarter och genetiska skillnader. Kan den moderna människan indelas i raser? Och om hakans funktion
Neandertalgener i vårt DNA. Om hur vi korsades med neandertalare och denisovaner
Om hur handen blev vårt bästa redskap
Sök i alla svar och i alla djurartiklar
Åter till "Svar på frågor"


Chimpanser

Här ser vi vår närmaste nu levande släkting, schimpansen. Alla människoapor är utrotningshotade! Läs mer om detta på "The Ape Alliance". Copyright 1996 Corel Corporation.

Finns det skelettrester som länkar människan till aporna? "Lucy" är väl inte tillräckligt lik aporna för att vara en mellanform? Jag har läst att Afrika drabbades av en plötslig avskogning och att en del apor anpassade sig till savannen och antog ett upprätt gångsätt för att kunna spana efter faror och villebråd. Stämmer det?

Jo, man får nog säga att man hittat rester av utdöda människoarter som länkar samman oss med människoaporna. Lucy och många andra är sådana länkar. Däremot finns det inga fossil som visar att vi har en gemensam förfader med just schimpanserna, vilka anses vara våra närmaste nu levande släktingar. Studier av arvsmassans DNA ger dock starkt stöd åt denna tanke.

De äldsta människofossilen är cirka 6-7 miljoner år gamla och uppvisar en blandning av människoapsliknande och människoliknande egenskaper. För cirka 5-4 miljoner år sedan uppträdde släktet Australopithecus som uppvisade större likheter med den moderna människan. Vårt eget släkte, Homo, uppträdde för cirka 2,3-2,4 miljoner år sedan, först representerad av Homo habilis, som sannolikt tillverkade stenverktyg och hade en väl utvecklad upprätt gång. För cirka 1,9 miljoner år sedan uppträdde den betydligt större Homo erectus, som var den första människoart som utvandrade från Afrika. De afrikanska representanterna för denna art kallas numera Homo ergaster. Läs om släktet Homos utveckling längre ner på sidan.

Man har tidigare sammankopplat människans utveckling med att hon började leva på savannen. Denna teori har man numera övergivit. Det är betydligt mer komplicerat än så. Under de senaste 4 miljoner åren har jorden genomgått två större och flera mindre klimatförändringar som gjort Afrikas klimat torrare. Under de torra perioderna har savann dominerat. Under de mellanliggande perioderna med fuktig klimat har skogar brett ut sig. Man tror att dessa klimatförändringar har varit viktiga drivkrafter för människoarternas evolution.

I en annan teori om människans utveckling hävdas att våra förfäder till stor del levde i vatten, vilket skulle kunna förklara bland annat den upprätta gången och vårt tjocka lager av underhudsfett. Den teorin anses dock av de flesta forskare mindre trolig.

Läs på andra sidor om människans hudfärg och vitamin D och om människohjärnans evolution. Läs också på en annan sida om hur löss kan ge information om när människor förlorade pälsen och om när de började använda kläder. Här är två sajter på engelska med information om människans utveckling: "In search of what makes us human" och "Becoming human". 2000, 2013, 2016.

Per Douwes, Anders Lundquist

Till början på sidan



Sahelanthropus tchadensis, kanske det äldsta kända människofossilet

En avgjutning av en skalle av Sahelanthropus tchadensis, ett omdiskuterat fossil från Västafrika. Skallen är cirka 7 miljoner år gammal. Den uppvisar vissa människoliknande drag. Bland annat ligger det stora hål genom vilket ryggmärgen utgår ur kraniet (foramen magnum) längre fram än hos schimpansen. Detta skulle kunna innebära att Sahelanthropus hade upprätt gång. Detta kan vara det äldsta kända fossilet av en människoart, alltså representerande ett utvecklingsstadium efter det att schimpansens utvecklingslinje skiljts från människornas. Många menar dock Sahelanthropus är en människoapa eller utgör en egen utvecklingslinje, skild från schimpansens och människornas. Courtesy of Didier Descouens, from Wikimedia Commons under this CC License.

Jag har läst en del på nätet om människans utveckling från apor, schimpanser, till vår egen art människan. Finns det nu levande arter som står på en utvecklingsnivå mellan aporna och människan?

Människan är en apa, eftersom hon har en gemensam förfader med de djur vi kallar apor. Hon tillhör, tillsammans med orangutangerna, gorillorna, bonobon (förr kallad dvärgschimpans) och schimpansen, till familjen Hominidae. Schimpansen är ingen förfader till människan, men delar en gemensam förfader med människan och är, jämte bonobon, människans närmaste nu levande släkting. Den gemensamma förfadern tros ha levt för cirka 7 miljoner år sedan.

Den moderna människan är den sista kvarlevande arten inom gruppen Hominina inom familjen Hominidae. Denna grupp omfattar den moderna människan och alla utdöda människoarter. Det finns inga nu levande arter som är förfäder till människan. Man har inte ens hittat något fossil som står nära människans och schimpansens gemensamma förfader. Det finns tyvärr ont om fossil av människoapor. Det är ytterst osannolikt att människan i framtiden skulle delas upp i två eller flera arter. När den moderna människan dör ut finns det inga människoarter kvar och inga nya kommer att uppstå. Läs mer om människan utveckling i de andra svaren på denna sida. Läs också artikeln "Vart är vi på väg? Utvecklas människan fortfarande? Kan man förutsäga hennes framtida evolution?" på en annan sida. 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Jag har hört att det är schimpansen som står närmast människan genetiskt, men att det är gorillorna vi är mest lika anatomiskt. Stämmer det? - Om floresmänniskan, "hobbiten"

Jag har tittat lite i litteraturen på anatomiska jämförelser mellan människan och människoaporna. Molekylära DNA-data tyder ju, som du säger, helt klart på att schimpans och människa är närmare släkt med varandra än med de andra människoaporna. En omfattande studie av mjukdelsanatomin stödjer denna tanke. En studie av kranium och tänder gör det däremot inte. Den senare studien stödjer dock inte tanken att gorillorna och människa är närmare släkt än människan och schimpansen. Den ger som resultat att människan ensam bildar en systergrupp till en grupp bestående av gorillorna, schimpansen och orangutangerna.

De släktträd som har gjorts över fossila människoarter bygger till stor del på kraniets och tändernas anatomi. Mot denna bakgrund är den andra studien ovan tänkvärd. Texten fortsätter under faktarutan.

Skalle av Homo floresiensis ('hobbiten') Rekonstruktion av Homo floresiensis ('hobbiten')

Den dvärgväxta floresmänniskan, "hobbiten"

Till vänster en kopia av skallen hos floresmänniskan (Homo floresiensis), den så kallade "hobbiten", till höger ett försök till rekonstruktion av ett kvinnohuvud av denna människoart. Vuxna individer var bara cirka 1 m långa och vägde cirka 30 kg. Skelettet uppvisade vissa likheter med äldre människoarter, bland annat Homo erectus. Hjärnan var ungefär lika stor som schimpansens, med en volym på bara cirka 400 kubikcentimeter. Floresmänniskans så kallade prefrontala kortex var emellertid mer välutvecklad än schimpansens och hon tillverkade dessutom stenredskap. Enligt vissa forskare skulle floresmänniskorna tillhöra Homo sapiens, men ha haft en sjukligt förminskad hjärna (mikrocefali) eller lidit av Downs syndrom. Det mesta talar dock emot denna tolkning. Läs om prefrontala kortex i människors och apors hjärnor och om hjärnstorlekens betydelse på en annan sida.
   Man har inte lyckats sekvensera DNA från floresmäniskan. DNA bryts ner snabbare i tropiskt klimat än på kallare breddgrader. Man trodde först att floresmänniskan dog ut så sent som mellan cirka 18 000 och cirka 12 000 år sedan. Nyare studier tyder dock på att hon dog ut för cirka 60 000-50 000 år sedan, ungefär samtidigt som den moderna människan anlände till sydöstra Asien.
    År 2016 upptäckte man nya fynd av floresmänniskan på Flores: en del av en käke och några tänder. Några av fossilen var cirka 700 000 år gamla. Denna människoart levde således mycket länge på Flores. Fossilen uppvisade vissa likheter med Homo erectus, den första människoart som, såvitt man vet, utvandrade från Afrika, bland annat till sydöstra Asien. Fossilen ansågs också stå närmare Homo erectus än den betydligt äldre afrikanska arten Homo habilis. Detta gav stöd åt hypotesen att Homo floresiensis härstammade från en grupp Homo erectus, som isolerats på Flores. Där minskades under loppet av hundratusentals år deras kroppsstorlek, som en evolutionär anpassning till födobrist. Läs mer om Homo habilis och Homo erectus längre ner på denna sida. Å 2016 upptäckte man också några cirka 46 000 år gamla tänder av den moderna människan, Homo sapiens, i samma grotta som bebotts av floresmänniskan. Detta är, ur geologisk synpunkt, en mycket kort tid efter det att floresmänniskan försvann. En möjlig tolkning är att floresmänniskan utrotades av Homo sapiens. Å andra sidan korsades kanske de två arterna. I så fall skulle det i sydöstra Asien, Australien och Oceanien kunna finnas människor, som bär på gener från floresmänniskan. Men man har, som nämnts ovan, inte lyckats isolera floresmänniskans DNA.
    Dvärgväxt är en välkänd evolutionär strategi för stora däggdjur, som isoleras på öar med brist på föda. Fossil av dvärgelefanter har hittats på öar i Medelhavet och av en dvärgflodhäst på Madagaskar. Ett drastiskt exempel är en kronhjortspopulation på ön Jersey i Engelska kanalen. Under loppet av 6 000 år krympte djuren till en sjättedel av sin ursprungliga storlek. Det lär dock dröja innan man når enighet om floresmänniskan och dess ursprung. Images courtesy of Daderot and Naturmuseum Senckenberg, in the public domain (left), Tim Evanson and the Smithsonian Museum of Natural History from Wikimedia Commons under this CC License (right).

De säkraste indikationerna på släktskap får man sannolikt med DNA-sekvensdata. Man har sekvenserat både mitokondrie-DNA och kärn-DNA hos den utdöda neandertalmänniskan. Läs mer om DNA-studierna i ett svar längre ner på denna sida. Neandertalmänniskan dog dock ut i, geologiskt sett, relativt sen tid. Man kommer troligen aldrig att kunna återvinna DNA från de äldsta människoarterna. 2013, 2016, 2017.

Anders Lundquist

Till början på sidan



En gibbon svingar sig fram mellan träden

En holokgibbon, Hoolock (Hylobates) hoolock. Gibbonerna är skickliga klättrare, som svingar sig fram mellan grenarna med hjälp av armarna. De saknar som synes svans. Se vidare svaret nedan. Courtesy of Programme HURO, from Encyclopedia of Life under this CC License.

I vilket skede under människans evolution blev våra förfäder av med sina svansar?

Svansen försvann hos en förfader till oss mycket långt innan den första människoarten uppstod. Man kan inte fastställa exakt när detta skedde. Ett rimligt antagande är att det skedde för cirka 20-30 miljoner år sedan.

Den moderna människan räknas till överfamiljen Hominoidea bland primaterna. De nu levande arterna inom denna grupp är de sydöstasiatiska gibbonerna (familjen Hylobatide) samt människan, schimpansen, bonobon, gorillorna och orangutangerna (familjen Hominidae). Alla nu levande arter inom gruppen Hominoidea saknar svans. En rest av deras svans finns kvar inuti kroppen i form av ett litet svansben.

De närmaste nu levande släktingarna till Hominoidea är överfamiljen Cercopithecoidea, som omfattar alla övriga apor i Gamla världen (Afrika, Asien och Europa). De senare har svans. Studier av arvsmassans DNA tyder på att Hominoidea och Cercopithecoidea härstammar från en gemensam förfader, som levde för cirka 25-30 miljoner år sedan. Men de äldsta fossilen av båda grupperna är bara cirka 20 miljoner år gamla. År 2013 fann man dock i Östafrika en ofullständig underkäke, som är cirka 25 miljoner år gammal. Den tolkades som tillhörande Hominoidea, men fyndet är omdiskuterat.

Man antar allmänt att svansen förlorades mycket tidigt hos Hominoidea, för mer än 20 miljoner år sedan. Men det finns inget stöd för detta. Det äldsta beviset för svanslöshet hos Hominoidea är 15 miljoner år gammalt. Det utgörs av en enda kota från ett svansben.

Läs om djurens svansar, om svansviftning och om svansbenet och andra rudiment på andra sidor. 2015.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Kindtand av jätteapan Gigantopithecus

Denna gigantiska kindtand tillhör inte en "förmänniska", läs om "förmänniskor" i svaret nedan. Däremot tillhör den Giganthopithecus blacki, den största kända medlemmen av vår egen familj, Hominidae. Giganthopithecus var en människoapa och släkt med orangutangen. Den levde i Sydostasien och dog troligen ut för cirka 200 000-300 000 år sedan. Det första fyndet av denna apa var en kindtand som inköptes på ett kinesiskt apotek på 1930-talet. Sedan dess har man vid utgrävningar hittat överkäkar och fler tänder, men inget annat skelettmaterial. Det är därför svårt att veta hur stor Giganthopithecus var. Men man räknar med att den var upptill 3 meter lång och vägde mer än 500 kg. Den var i så fall ungefär tre gånger tyngre än en gorilla.
    Mikroskopiska studier av tändernas slitage och isotopanalyser antyder att Giganthopithecus huvudsakligen levde på svårtuggad fiberrik föda bestående av gräs, frön och frukter. Man har bland annat hittat mikroskopiska så kallade fytoliter från gräs inbäddade i tänderna. Gräset bestod troligen av bambu, som kan ha utgjort apans stapelföda, precis som hos dagens panda. Giganthopithecus led svårt av karies, vilket antyder att födan var rik på kolhydrater. Fossil av Giganthopithecus har hittats i samma lager som fossil av människoarten Homo erectus. En intressant spekulation är att Homo erectus, mentalt överlägsen som den var, bidrog till att utrota Giganthopithecus. Giganthopithecus är av stort intresse för dem som letar efter kryptozoologiska människoliknande varelser, som yetin ("the abominable snowman") och "bigfoot". Det finns emellertid inga som helst bevis för att dessa varelser existerar. Courtesy of Forschungsinstitut Senckenberg (Frankfurt am Main, Germany), from Wikimedia Commons under this GNU License.

Vad är en "förmänniska"?

Förmänniskor är en äldre populärvetenskaplig beteckning för utdöda människoarter. Ibland avses alla utdöda människoarter, alltså alla människoarter utom den moderna människan, Homo sapiens. Ibland avses bara de äldre och ursprungligare arter som var föregångare till vårt eget släkte, Homo. Människoaporna och deras utdöda släktingar räknas inte som förmänniskor. De nu levande människoaporna är schimpansen, bonobon (dvärgschimpansen), två gorillaarter och två orangutangarter. Tidigare räknade man alla gorillor till en art och alla orangutanger till en art.

Termen "förmänniska" bör undvikas, eftersom den är tvetydig och föråldrad. Alla människoarter och alla människoapor räknas numera till familjen Hominidae. Ibland låter man dock orangutangerna bilda en egen familj, Pongidae. Många räknar till och med alla människoarter tillsammans med schimpansen och bonobon till en egen undergrupp inom familjen Hominidae. Gorillor och orangutanger bildar då andra undergrupper. 2014.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Handyxor tillverkade av utdöda människoarter

Den teknologiska utvecklingen under mer än en miljon år. Handyxor var människornas kanske viktigaste redskap under en ofantligt lång tid. De var den tidens schweiziska arméknivar. De användes sannolikt bland annat för att hugga i trä, för att slakta bytesdjur och för att tillverka redskap i mjukare material. Den vänstra yxan är tillverkad för cirka 1,6 miljoner år sedan i Afrika, yxan i mitten för cirka 1,1 miljoner år sedan i Asien och den högra yxan för cirka 250 000 år sedan i Europa. Man ser tydligt hur hantverksskickligheten utvecklats. Courtesy of Chip Clark and copyright of the Smithsonian Institution

Vad var skillnaden mellan Homo erectus och neandertalarna? Hade de olika egenskaper? Var deras hjärnor olika jämfört med människans? - Om människans föregångare inom släktet Homo.

Jag ger en översikt av de kända människoarter som tillhör vårt eget släkte. Homo.

Den äldsta kända medlemmen av vårt släkte var Homo habilis som levde i Afrika mellan cirka 2,4 och 1,4 miljoner år före nutid. Hon hade obetydligt större hjärna än hennes föregångare inom släktet Australopithecus och uppvisade ursprungliga drag som ett framskjutande käkparti och förhållandevis långa armar. Hon kan ha varit den första människoart som tillverkade stenredskap. Men de tidigaste stenredskap man hittat kan inte bindas till några skelettfynd. Homo habilis tänderna var kraftiga, anpassade till att tugga tämligen hård föda. Hon var liten jämfört med senare arter. Hennes vikt uppskattas till cirka 32 kg och längden till cirka 100-135 cm. Ett fåtal fynd med större hjärnvolym är mellan 1,9 och 1,8 miljoner år gamla och räknas oftast till en särskild art, Homo rudolfensis. Under en period kan faktiskt tre medlemmar av släktet Homo levt samtidigt i Afrika, Homo habilis, Homo rudolfensis och Homo erectus.

Homo erectus var en människoart som levde mellan cirka 1,9 miljoner och cirka 140 000 år före nutid. Ofta räknas dock en del tidiga afrikanska fynd till en särskild art, Homo ergaster, som kan ha varit en förfader till Homo erectus. Även Homo habilis kan ha varit förfader till Homo erectus. Mot detta talar dock det faktum att de två arterna existerade samtidigt i flera hundra tusen år.

Homo erectus existerade alltså under cirka 1,75 miljoner år. Vår egen art har bara existerat i cirka 200 000 år. Kommer vi att vara kvar om 1,55 miljoner år? Eller kommer vi att gå under långt tidigare, efter att ha skövlat den planet som är grunden för vår egen existens? Texten fortsätter under bilderna.

Människoarten Homo habilis Carl von Linné

Till vänster ses en skalle av Homo habilis, den äldsta kända arten inom människans släkte, Homo. Till höger ses Carl von Linné, som systematiserade djurvärlden och uppfann det binära system, som fortfarande används i vetenskapliga namn på organismer. Linné var ingen evolutionist. Han trodde att arterna var oföränderliga, men han gav ändå människan det vetenskapliga namnet Homo sapiens ("den visa människan") och inlemmade henne tillsammans med aporna i ordningen Primates ("herredjur") bland däggdjuren. Senare i livet gav han också uttryck för en del tankar som närmade sig det evolutionära tänkesättet. Tavlan är målad av Alexander Roslin (1718-1793), en av 1700-talets främsta svenska konstnärer. Den är beskuren. Courtesy of José-Manuel Benito Álvarez (left) and Nationalmuseum (right), in the public domain.

Homo erectus var större än tidigare människoarter med en uppskattad kroppsvikt på cirka 40-68 kg. Benen var längre, armarna kortare och käkpartiet mindre framskjutande. Hon var bättre anpassad till upprätt gång än tidigare arter och kunde kanske till och med springa längre sträckor. Hon hade även en större hjärnvolym, cirka 850-1 100 kubikcentimeter, jämfört med cirka 500-680 kubikcentimeter hos hennes föregångare Homo habilis och cirka 380-430 kubikcentimeter hos den tidiga människoarten Australopithecus afarensis, som levde för cirka 3,9-3 miljoner år sedan (och är känd för det fynd som fick namnet "Lucy" efter Beatles-låten "Lucy in the sky with diamonds").

Homo erectus utvecklade en mera avancerad stenteknologi än tidigare människoarter, bland annat i form av handyxor. Hennes kost innehöll sannolikt en stor andel kött. Hon var också sannolikt den första människoart som tämjde elden. Troligen lagade hon mat över elden, vilket hade stor betydelse för näringsupptaget i tarmen. Läs om matlagningens betydelse för människans evolution på en annan sida.

Homo erectus var den första människoart som lämnade Afrika. Hon nådde bland annat Kina, Indonesien samt Georgien i Kaukasus. Fynden i Georgien är ungefär samtida med de tidigaste fynden i Afrika. Fynden på Java och i Kina så pass gamla som cirka 1,7-1,6 miljoner år. En alternativ hypotes har därför föreslagits. Enligt denna skulle en tidig människoart emigrerat från Afrika till Eurasien och där utvecklats till Homo erectus, möjligen också till den mycket småväxta Homo floresiensis. Homo erectus skulle i så fall senare ha invandrat till Afrika. Läs mer om Homo erectus på en annan sida och om Homo floresiensis ovan på denna sida.

Från Västeuropa finns mellan 1,1 och 0,7 miljoner år gamla fynd som av del forskare benämnts Homo antecessor. Denna art skulle kunna härstamma från Homo erectus och vara en föregångare till den senare arten Homo heidelbergensis. Många menar dock att dessa europeiska fynd bör räknas till Homo heidelbergensis, en efterföljare till Homo erectus. Texten fortsätter under bilderna.

Avgjutning av skalle av Homo heidelbergensis Rekonstruktion av Homo heidelbergensis

Till vänster ses en skalle av Homo heidelbergensis (avgjutning), till höger ett försök till rekonstruktion av denna människoart. Homo heidelbergensis kan ha varit förfader till både neandertalmänniskan och den moderna människan. From the the Smithsonian Museum of Natural History, courtesy of Tim Evanson under this CC License.

Neandertalmänniskan, Homo neanderthalensis, och den moderna människan, Homo sapiens, tros har utvecklats ur en gemensam förfader, kanske Homo heidelbergensis. Molekylärbiologiska studier av arvsmassans DNA tyder på att de båda arterna skildes åt för mellan cirka 350 00 och 400 000 år sedan. Neandertalarna uppkom i Europa och levde där från åtminstone cirka 200 000 till cirka 30 000 år före nutid.

Den moderna människan, Homo sapiens, uppkom i Afrika senast för cirka 200 000 år sedan. Det brukar anges att hon utvandrade därifrån för cirka 60 000-70 000 år sedan, för att sedan sprida sig över hela jorden. Men dessa värden är osäkra. Det kan till och med ha skett flera utvandringar från Afrika. Fynd från Medelhavets östkust har tolkats som en nordlig utvandring via Sinai. Kanske dog de moderna människorna där ut, kanske fortsatte de till andra delar av världen. Vanligen räknar man med att den viktigaste utvandringen skedde längs med en sydlig rutt, över sundet Bab-el-mandeb vid Röda havets mynning. Fynd av tänder i Kina antyder att det skedde en utvandring så tidigt som för 80 000-120 000 år sedan. Läs om neandertalmänniskans arvsmassa, om våra egna neandertalgener och om de mystiska denisovanerna nedan på denna sida.

Neandertalmänniskan hade en kraftigare kroppsbyggnad än den moderna människan samt mindre haka, kraftigare ögonbrynsbågar och en mera sluttande panna. Hennes hjärnvolym var större (!) än vår, cirka 1 200-1 700 kubikcentimeter. Läs om vad som skiljer den mänskliga hjärnan från andra hjärnor och om hjärnvolymens betydelse på en annan sida.

Neandertalarna var inga dumbommar. De hade en avancerad stenteknologi. De var kanske den första människoart som bar kläder. De var skickliga jägare. De uppvisar samma typ av skelettskador som moderna rodeoryttare. Detta antyder att de, starka som de var, gick i närkamp med stora däggdjur och stötte, inte kastade, sina spjut i djuren. Mycket tyder på att de begravde sina döda anförvanter. Orsaken till att de dog ut är oklar, men de flesta tror numera att de inte blev utrotade av den moderna människan.

Läs om hudfärgens betydelse hos människor på en annan sida. 2014, 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Jämförelse mellan modern människa och neandertalare

En jämförelse mellan skallarna hos en modern människa (Homo sapiens) och en neandertalare (Homo neanderthalensis). Neandertalaren skiljer sig från vår människoart bland annat genom avsaknad av haka, sitt framskjutande käkparti, sina kraftiga näsben, sina kraftiga ögonbrynsbågar, sin sluttande panna och sitt mindre rundade bakhuvud.
    Den framskjutande hakan är unik för den moderna människan. Det har framställts många hypoteser om hakans funktion. I de flesta hävdas att hakan skulle underlätta tuggandet eller tungans rörelser. Ingen av dessa hypoteser är dock övertygande. Courtesy of Hairymuseummatt from Wikimedia Commons under this CC License.

Vi är två gymnasielärare som diskuterar skillnaden mellan Homo sapiens och Homo sapiens sapiens. Vi undrar vad som skiljer dem åt.

Förr skilde man inom arten Homo sapiens ut två underarter: Homo sapiens sapiens, den moderna människan, och Homo sapiens neanderthalensis, neandertalmänniskan. När man delar in en art i underarter brukar man ge den först beskrivna underarten samma underartsnamn som artnamnet. Den moderna människan namngavs således av Linné på 1700-talet som Homo sapiens, medan neandertalmänniskan upptäcktes först vid mitten av 1800-talet.

Numera urskiljer man vanligen inte några underarter inom Homo sapiens. Namnet Homo sapiens sapiens gäller således inte längre. Neandertalmänniskan räknas numera av de flesta som en egen art, Homo neanderthalensis, något som stöds av molekylärbiologiska data. Man har nämligen rätt nyligen bestämt DNA-sekvensen hos neandertalmänniskans arvsmassa, efter att ha extraherat DNA från skelettben. Det faktum att den moderna människan korsats med neandertalare skulle eventuellt kunna tala för att vi tillhör samma art som de. Korsning har dock skett i relativt liten utsträckning, något som tyder på att hybriderna hade nedsatt fertilitet. Läs mer om detta i nästa svar.

Till släktet Homo förs flera andra arter som alla är utdöda, bland annat Homo habilis, Homo erectus och den nyligen på ön Flores i Indonesien upptäckta dvärgväxta arten Homo floresiensis ("hobbiten"). Den sistnämnda dog ut senare än neandertalarna, för cirka 18 000 till 12 000 år sedan. Läs om Homo erectus och om Homo floresiensis ovan på denna sida

Molekylärbiologiska data antyder att den moderna människan (Homo sapiens), innan den lämnade Afrika genomgick en flaskhals, då den totala populationen bestod av endast cirka 10 000 individer. Den genetiska variationen inom arten minskade då starkt på grund av så kallad genetisk drift. Vår art har faktiskt betydligt mindre genetisk variation än vår närmaste nu levande släkting, schimpansen, trots att det finns enormt mycket fler människor än schimpanser. Den genetiska variationen är dock större hos människorna i Afrika än i andra världsdelar. Detta har tolkats som så kallade grundareffekter i samband med att en liten del av den afrikanska populationen emigrerade från Afrika och vidare över resten av världen.

Värt att notera är att den genetiska variationen inom de så kallade "människoraserna" är betydligt större än variationen mellan dem. Den genetiska variationen mellan människor i olika delar av världen är dessutom kontinuerlig, utan skarpa gränser mellan olika folkgrupper. Begreppet "ras" saknar således helt vetenskaplig grund och det finns ingen som helst anledning att indela den moderna människan i underarter. 2012, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Skalle av neandertalmänniska

Skalle av neandertalmänniska (Homo neanderthalensis) från La Chapelle aux Saints. Den sluttande pannan, de kraftiga ögonbrynsbågarna och det framskjutande käkpartiet skiljer denna människoart från den moderna människan (Homo sapiens). Men artens hjärnvolym var faktiskt något större än vår! Å andra sidan var kanske hjärnans pannlob mindre välutvecklad hos neandertalarna än hos oss. Pannloben är säte för flera av våra avancerade intellektuella funktioner. Värt att begrunda är dock att neandertalarna existerade i mer än 200 000 år. Vår människoart är inte lika gammal. Kommer den att bli det? Courtesy of PLoS Biology from Wikimedia Commons under this CC License.

Jag har några frågor om neandertalare. Jag undrar om neandertalarna uppkom efter Homo erectus eller efter Homo sapiens? - Neandertalgener i vårt DNA. Om hur vi korsades med neandertalare och denisovaner.

Neandertalarna uppträdde betydligt senare än Homo erectus och tidigare än den nutida människan. Homo sapiens. Neandertalarna dog ut när Homo sapiens hade kommit till Europa, men orsakerna till deras utdöende är mycket omtvistade.

Neandertalarnas släktskap med Homo sapiens har varit omtvistad. Men man har nu undersökt genomet (arvsmassan) både i cellkärnan och i mitokondrierna hos några neandertalindivider. Resultaten tyder på att neandertalmänniskan bör betraktas som en egen art, Homo neanderthalensis.

Den moderna människan har i viss utsträckning korsats med såväl neandertalarna som med de så kallade denisovanerna (denisovianerna). Mindre delar av genomet hos de flesta moderna människor utanför Afrika härstammar från neandertalarna. Mindre delar av genomet hos vissa människor från sydöstra Indonesien och längre åt sydöst härstammar från denisovanerna. Intressant nog antyder detta att denisovanerna skulle levt både i den centralasiatiska kylan och i den tropiska hettan. Denisovanerna är bara kända i form av ett fingerben och några tänder som hittats i en grotta i Centralasien. De har därför inte fått något vetenskapligt namn. Ur fingerbenet har man emellertid isolerat och sekvenserat DNA.

Några procent av genomet hos de nutida människor, som lever utanför den del av Afrika som ligger söder om Sahara, kommer från neandertalmänniskan. Eftersom spår av neandertalgener saknas i större delen av Afrika korsades de båda människoarterna efter det att Homo sapiens utvandrat från Afrika. Man tror att det kan ha ägt rum i området vid Medelhavets östkust, där båda arterna under en period levde sida vid sida.

Några länkar: Emil V. Nilssons blogg, Neanderthal genome reveals interbreeding with humans och Neanderthals and Humans Interbred - First Solid DNA Evidence. 2011, 2012, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Händer av schimpans och människa

Till vänster en schimpanshand, till höger en människohand. Hos människan är handflatan och fingrarna, utom tummen, kortare. Vår tumme är däremot längre och rörligare än schimpansens. Allt detta möjliggör vårt precisionsgrepp mellan tummen och pekfingret. Det gör oss också mycket bättre på att hantera redskap. Vi kan dessutom, till skillnad från schimpansen, knyta handen med tummen innanför de andra fingrarna och använda den som ett effektivt vapen, till exempel för försvar eller för att besegra rivaler i kampen om honorna. Courtesy of Denise Morgan for the University of Utah, in the public domain.

Vid jämförelser mellan människor och andra djur framhålls ofta vår fysiska skröplighet och vår kognitiva överlägsenhet. Men en tydlig skillnad som aldrig nämns är våra dramatiska finmotoriska förmågor, allt från att trä en synål till att gravera ett porträtt på ett knappnålshuvud. I jämförelse syns schimpansernas verktygshantering fumlig. Är vår finmotoriska precision ett direkt resultat av vår välutvecklade hjärna och därför verkligen unik för oss? Ett möjligt motargument skulle kunna vara de apor som man sett obekymrat göra svindlande hopp mellan träden. Det skulle peka på att sådana talanger kan utvecklas om det finns ett evolutionärt tryck. Men vari skulle det evolutionära trycket finnas för att utveckla en talang för att kunna jonglera eller slipa ädelstenar?

Den mänskliga handen är, som du påpekar, ett fantastiskt finmotoriskt "redskap". Märkligt nog är den också kapabel att bidra till rörelser som kräver stor kraft, till exempel när man lyfter tunga bördor. Märkligt är det också, att det inte är handen, utan ögonens synskärpa, som begränsar den finmotoriska precisionen. Om man har hjälp av ett bra preparermikroskop kan man utföra rörelser med en noggrannhet som närmar sig 0,1 millimeter.

Flera samverkande faktorer har bidragit till att människohanden utvecklat sin finmotoriska förmåga. Denna förmåga är mycket bättre än människoapornas. Å andra sidan är våra händer mindre lämpliga till att klättra i träd med. Kanske var utvecklingen av upprätt gång på två ben en förutsättning för att handen skulle kunna utvecklas till det fantastiska redskap den är.

Den första faktorn är handens komplicerade anatomi. Skelettben, senor, leder och muskler har förändrats under evolutionen. Särskilt viktigt är precisionsgreppet mellan den motsättliga tummen och pekfingret. Musklerna, av vilka de flesta finns i underarmen, har utvecklat en ökad precision. Detta har sannolikt åstadkommits bland annat genom att varje muskel styrs av väldigt många nervfibrer och att varje fiber styr ett fåtal muskelceller. Genom att ändra antalet stimulerande nervfibrer kan man därför med stor precision ändra muskelns kraftutveckling och sammandragningshastighet.

Men för att styra handen krävs en hjärnkapacitet som svarar mot handens förmågor. De områden i storhjärnans bark som styr händerna är oproportionerligt stora, jämfört med de områden som styr de flesta andra kroppsdelar. Dessa hjärnområden kan också förändras, i synnerhet hos unga människor. De är mycket större än normalt hos pianister som börjat träna i unga år. Hjärnan har en mycket större förmåga at anpassa sig (plasticitet) än man trodde för några decennier sedan.

Slutligen har människans mentala utveckling sannolikt haft betydelse, grovt förenklat uttryckt människans ökade "intelligens". Man måste tänka ut något viktigt att göra för att till fullo kunna utnyttja handens förmåga. Det skulle kunna vara så att handens evolution haft betydelse för den mentala evolutionen och vice versa.

En rimlig tanke är således hjärnans och handens evolution har skett i samspel.

Det har naturligtvis inte funnits något evolutionärt tryck att utveckla talangen att slipa ädelstenar och jonglera. Däremot har det naturliga urvalet sannolikt gynnat förmågan att knacka fram effektiva spjutspetsar av sten och att kasta spjut med stor precision. Dessa förmågor har sedan kunnat utnyttjas till helt andra syften. Existerande strukturer och funktioner får ofta nya användningsområden under evolutionen. Hos ryggradsdjuren har ju fiskars fenor utvecklats till fyrfotadjurens gångben. Fyrfotadjurs framben har sedan utvecklats både till fåglarnas vingar och till människans armar med händer och motsättlig tumme.

Det finns strukturer hos många djur som kan utveckla en lika god finmotorisk precision som människans hand. Exempel är kameleontens tunga, elefantens snabel samt insekters och fåglars vingar. Man kan inte påstå att den mänskliga handen är unik, eftersom man svårligen kan ställa upp jämförelsekriterier. Men människohanden är onekligen osedvanligt mångsidig jämfört med de andra motoriska redskapen. 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Till "Svar på frågor"


Zoofysiolog, skribent och webbansvarig:
Anders Lundquist, senior universitetslektor emeritus
Adress: Biologiska institutionen, Lunds universitet, Biologihus B, Sölvegatan 35, 223 62 Lund
Telefon: 046-222 93 53
E-post:
Senast uppdaterad: Se årtal efter varje svar.
Webbplatsen använder kakor. Surfar du vidare, godkänner du detta. Läs mer här.

Creative Commons License
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens.