Fisken är förstås ett djur. Men tratten som fisken gömmer sig i är också den ett djur! Tratten tillhör svampdjuren (spongierna). Dessa djur är mycket enkelt byggda med ett fåtal celltyper och inga riktiga vävnader. De filtrerar födopartiklar från det omgivande vattnet. Vattnet drivs genom kanaler i svampkroppen av celler som är försedda med tunna rörliga utskott, så kallade flageller ("gissel"). Om man delar upp ett svampdjur i enskilda celler och placerar alla cellerna i samma kärl, så kommer cellerna organisera sig till en ny individ! Svampdjuren är nästan ett mellanting mellan en koloni av enskilda celler och en flercellig organism. Courtesy of D. Giberson and copyright BIODIDAC.

Vad kännetecknar ett djur egentligen? Tack på förhand!

Begreppet djur torde definieras av släktskapsförhållanden. Djur är alltså en grupp organismer med en gemensam förfader. Släktskapsförhållanden mellan organismer bedömdes tidigare enbart med hjälp av morfologiska egenskaper (d.v.s. anatomin samt vävnadernas och cellernas struktur). Men man har nu fått tillgång till allt mer molekylärbiologiska data (d.v.s. bassekvenser i DNA). Sådana data har gjort det lättare att bedöma olika organismers släktskap med varandra.

Tidigare räknade man en del encelliga organismer till djuren. Men numera räknas bara flercelliga organismer till riket Animalia (djurriket). Därmed blir de enklast byggda djuren svampdjuren, nässeldjuren och några mindre stammar. Läs mer om detta här.

Men om vi bortser från molekylärbiologin, vad finns det som klart skiljer djur från andra organismer? Ja, den frågan är inte helt lätt att besvara.

Djur här heterotrofa, d.v.s. de får sitt energibehov tillgodosett genom att ta upp energirika kemiska föreningar (föda, med andra ord). Men det finns många andra organismer som är heterotrofa, t.ex. alla svampar (alltså kantareller och deras släktingar) och de flesta bakterier. De flesta djur har cellerna organiserade i vävnader och organ. Men det är tveksamt om detta gäller för svampdjuren (alltså tvättsvamparna och deras släktingar, inte kantarellerna). Och vävnader och organ finns också hos växterna. De flesta djur har en matspjälkningsapparat för intag och nedbrytning av föda. Men återigen finns det undantag, t.ex. binnikemaskar. De flesta djur har ett nervsystem. Undantagen är få, men svampdjuren saknar nervsystem. Nervsystem finns dock bara hos djur, inte hos några andra organismer. De flesta djur har rörelseförmåga och kan förflytta sig. Det finns dock många djurgrupper som är fastsittande och saknar förmåga att förflytta sig, åtminstone i vuxet stadium (larverna kan i regel förflytta sig). Men även fastsittande djur har i regel rörelseförmåga i någon del av kroppen med hjälp av muskelceller eller flimmerhår (cilier). Å andra sidan finns det organismer med förmåga att röra sig eller förflytta sig som inte är djur, t.ex. vissa växter och bakterier.

Man kan göra listan längre. Det finns många kännetecken för djur, men inget enstaka kännetecken som helt klart skiljer alla djur från alla andra organismer. 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Bilden visar en lansettfisk. Den är ingen fisk, men förmodligen det nu levande djur som närmast påminner om ryggradsdjurens förfader. Med stor sannolikhet såg vi således, under en tidig fas av vår karriär, ut ungefär som lansettfisken, men vi var kanske frisimmande. Lansettfiskarna ligger nedgrävda i havsbotten och filtrerar födopartiklar ur vattnet. På bilden syns också hur musklerna i den genomskinliga lansettfiskens kroppsvägg är ordnade i v-formade skikt på ett sätt som mycket påminner om riktiga fiskars muskulatur. Klicka här för att läsa mer om lansettfisken i nytt fönster (eller detta fönster). Courtesy of I. Livingstone and copyright BIODIDAC.

Hej. Jag en tjej på 14 år som undrar om en sak som står i din text. Jag undrar varför det står att människan är ett djur? Vadå är jag ett djur eller? Menar du att vi kommer från aporna? För det tycker jag är fel. Jag tror inte på det så, vad menar du?

Ja, människan är ett djur. Bevisen för detta är överväldigande. Ser man på hur celler och organ fungerar hos människor så är likheterna med andra varelser otaliga och slående. I all synnerhet gäller detta de organismer vi kallar djur. Inte ens om man inte accepterar utvecklingsläran, kan man komma ifrån att människan måste vara ett djur.

Människan är ett djur. Men hennes värdighet förminskas inte av detta! Och det leder inte heller till några som helst konsekvenser för hennes etiska värderingar! Våra etiska värderingar är ju våra uppfattningar om vad som är rätt och fel i vårt handlande gentemot andra människor (och gentemot andra djurarter). Etiska värderingar kan inte grundas på biologi. Biologin kan i mycket hög grad hjälpa oss att förklara människans natur, både hennes onda sidor och hennes goda. Men biologin kan inte tala om för oss vad som är rätt och vad som är fel.

Hur förhåller sig då biologin till gudstro? Själv ser jag flera hinder som omöjliggör tron på en allsmäktig och allgod skapare. Men jag respekterar dem som har en sådan tro. Och till de hinder jag ser hör inte det faktum att människan är ett djur som undergått en biologisk utveckling. Tvärtom syns det mig förmätet att hävda att människan har en särställning grundad på ett gudomligt ingripande.

När det gäller evolutionsläran så är stöden för denna teori överväldigande. Man har ett stort antal serier av fossila djur som klart belyser hur många djurgrupper och anatomiska strukturer har uppkommit. Man har kunnat observera och efterbilda de mekanismer genom vilka arter uppkommer. Flera olika mätmetoder ger klara bevis för att den evolutionära tidskalan rör sig om hundratals miljoner år.

Från företrädare för "intelligent design" (som inte är en vetenskap) har framförts att vissa biologiska strukturer är så komplexa att de inte kan ha uppkommit genom evolution via ett antal mellanstadier ("irreducible complexity"). De exempel man ger har vederlagts. Antingen finns det mellanstadier eller så är det lätt att konstruera hypotetiska mellanstadier. Exempel är ögat, bakterieflagellen, komplementsystemet och bombarderbaggen.

Evolutionsläran är i viss mån en historisk vetenskap. Det innebär att vi inte har några direkta bevis för att den storskaliga biologiska utvecklingen ägt rum. Men de fakta vi har är mycket övertygande. Molekylärbiologiska studier av DNA har gett ett stort antal resultat som kunnat förklaras med hjälp av evolutionteori. Vi har också kunnat förutsäga en flertal evolutionära mellanstadier: kända exempel är övergången från reptiler till fåglar, från vattenlevande fiskar till landlevande amfibier och från reptillika djur med ett hörselben till däggdjur med tre hörselben. En teori som kan förutsäga observationer står mycket stark. De vetenskaper som behandlar den mänskliga kulturens utveckling är också historiska. Vi kan inte direkt bevisa att Julius Caesar och kejsar Augustus har existerat, men med utomordentligt stor sannolikhet gjorde de det. Människan och schimpansen har med mycket stor sannolikhet en gemensam förfader som levde för flera miljoner år sedan. Hur skulle detta kunna göra människan mindre mänsklig?

Här är några svenska länkar om evolution: Evolutionsteori.se, Evidens för evolutionen, en hel rad artiklar från Föreningen Vetenskap och Folkbildning som bland annat diskuterar "kreationism" och "intelligent design". Engelska länkar som motbevisar begreppet "irreducible complexity": ögat (pdf), bakterieflagellen, komplementsystemet och bombarderbaggen. Allmän information på engelska: Länksida från Uppsala universitet, TalkOrigins Archive, Panda's Thumb och National Center for Science Education. 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Vi är två elever som går andra året på samhällsprogrammet. Vi har fått i uppgift att skriva ett arbete om något under ämnet människan. Vi valde att skriva om delar av kroppen som vi inte har (någon större) nytta av, men som vi troligtvis haft nytta av tidigare i historien, samt evolutionära defekter hos människan. Vi tror att ni innehar kunskap om detta område eller kunskap om var vi kan vända oss. De idéer vi hitintills har lyckats skrapa fram rör blindtarmen, defekt C-vitaminproduktion, manliga bröstvårtor, mjälten och svanskotorna.

Allmänt kan man säga att en struktur eller en egenskap för det mesta är adaptiv, det vill säga gynnad av det naturliga urvalet, men den behöver inte vara det. Icke funktionella egenskaper eller strukturer kan bland annat finnas på grund av att de etablerats slumpmässigt (när en liten population isolerats), på grund av att de behövs för en normal embryonalutveckling, på grund av att en gen ligger nära och är kopplad till en gen för en funktionell egenskap eller på grund av "evolutionär tröghet" (egenskapen eller strukturen har varit funktionell, men är det inte längre och ställer inte till med någon skada). I det sista fallet kan man tala om rudiment.

Blindtarmen är en säckformig utbuktning från tarmen som har viktiga funktioner hos många däggdjur. Läs här. Vår blindtarm är mycket kort. Vi inte lever ju inte på svårspjälkad vegetabilisk föda som behöver spjälkas av bakterier i en stor blindtarm, så den skulle kunna betraktas som ett rudiment. Man kan spekulera att den embryologiska utvecklingen är sådan att en blindtarm måste utbildas för att magtarmkanalen ska kunna utvecklas normalt, men jag vet inte om det finns något stöd för denna tolkning.

Men ni avser troligen inte blindtarmen utan dess maskformiga bihang. Blindtarmens maskformiga bihang (appendix vermiformis) betraktas ofta som ett rudiment utan funktion, men så är det förmodligen inte. Läs här om bihanget.

När det gäller brist på C-vitaminproduktion tror jag inte att det är en defekt. Det kan vara så att det naturliga urvalet har selekterat bort enzymer som behövs för syntes av vitamin C hos en del djur som levt på en diet rik på detta vitamin, till exempel frukt. Läs mer här.

När det gäller manliga bröstvårtor, läs här.

Mjälten har funktioner som inte kan utövas att något annat organ. Personer utan mjälte klarar sig bra, men är känsligare än normalt för vissa infektionssjukdomar. Dessutom har man nyligen här på vår institution gjort undersökningar som tyder på att mjälten hos oss människor har en funktion som reservoar för röda blodkroppar. Den funktionen har den hos många andra däggdjur.

Svansen förlorades hos människoaporna. Vi härstammar från apor med svans. Svansbenet (coccyx) hos människan fungerar bland annat som fäste för muskler och är därmed inte ett helt rudimentärt organ. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag skulle vilja fråga om det är sant att salthalten i sekreten från våra körtlar är densamma som i världshaven, vilket skulle kunna vara ett indicium på att människan ursprungligen kommer från havet?

Nej, det är inte sant. I alla kroppsvätskor utanför cellerna och i de flesta körtelsekret, dominerar natriumjoner och kloridjoner (alltså koksalt) bland de lösta ämnena. Detta gäller i och för sig också för havsvatten. Men koncentrationerna i våra kroppsvätskor och sekret är mycket lägre än i havsvattnet. Detta återspeglar med stor sannolikhet det faktum att vi härstammar från sötvattenlevande fiskar. För sötvattensdjur är det en fördel att ha låga koncentrationer av lösta ämnen i kroppen. Detta minskar bland annat det osmotiska upptaget av vatten från omgivningen.

Sötvattensdjur tar ändå upp stora mängder vatten med osmos. De måste avge detta vatten via en mycket riklig urin, annars skulle cellerna sprängas av vattenupptaget. Läs om detta här (pdf). En del sötvattensdjur avger upp emot 1 liter urin per kilogram kroppsvikt varje dygn. Om en människa på 75 kg producerade lika mycket urin så skulle hon avge 75 liter urin per dygn och behöva besöka toaletten mer än 150 gånger per dygn.

Alla fyrfota ryggradsdjur (groddjur, kräldjur, fåglar och däggdjur) härstammar från fiskar som levde under devonperioden (416-359 miljoner år före nutid). Dessa fiskar tillhörde gruppen lobfenade fiskar (Sarcopterygii). Man känner till ett flertal övergångsformer som visar hur de skaftade fenorna hos dessa fiskar omvandlades till fyra gångben. Enligt det moderna synsättet innebär detta att alla fyrfotadjur, inklusive människan, tillhör gruppen Sarcopterygii. Endast ett fåtal nutida fiskar tillhör Sarcopterygii, nämligen tofsstjärtsfiskarna (kvastfeningarna) och lungfiskarna. 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Här ser vi två exemplar av den farligaste av alla djurarter. Just dessa två förefaller dock att vara väldigt snälla.

Vilket är det farligaste djuret?

Det farligaste djuret är utan tvekan människan. Hon håller nu på att utrota andra djurarter i en takt som kan jämföras utdöendet vid övergången mellan kritaperioden och tertiärperioden, då bland andra dinosaurierna dog ut. Hon torde också vara effektivare än någon annan art i att slå ihjäl individer av den egna arten.

Vilka djur kommer närmast efter människan på farlighetslistan? Det är svårt att avgöra och handlar mycket om tyckande. Ser man till Sverige skulle jag vilja sätta getingen som nummer två. Den kan vara livsfarlig för dem som är allergiska mot dess gift.

Bra kandidater ute i världen är myggor som sprider de malariaparasiter som orsakar en mängd dödsfall i tropiska länder. Bra kandidater är också en rad insekter och andra små djur som i u-länderna orsakar dödsfall genom att sprida sjukdomar, orsaka sjukdomar eller genom att äta upp de grödor som folk livnär sig på. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Varför menar en del att hunden och vargen är olika arter - är inte kriteriet för en art att två individer som tillhör samma art kan få fertil avkomma med varandra?

Enligt den moderna artdefinitionen tillhör djurpopulationer skilda arter om de är fortplantningsmässigt isolerade från varandra. Isoleringen kan vara genetisk genom att hybrider inte kan uppkomma, att dessa har nedsatt livskraft eller att de är sterila. Men isoleringen kan ha andra orsaker. Populationerna kan föröka sig vid olika tidpunkter på året eller ha olika parningsbeteende. De båda populationerna kan uppehålla sig i olika delar av biotopen så att de aldrig träffar på varandra. Parningsorganens struktur kan förhindra parning, något som är vanligt hos insekter.

Varg och hund står genetiskt synnerligen nära varandra och brukar därför räknas till samma art. Hunden härstammar från vargen. Man räknar numera med att tämjningen av vargen skedde på ett ställe och från relativt få vargindivider. Troligen ägde det rum i södra Kina eller i Afrika för minst 10 000 år sedan.

En del har hävdat att man återigen, precis som Linné, skulle betrakta hunden som en särskild art. Det finns ingen genetisk barriär mellan varg och hund. De kan bilda fertila hybrider ("varghundar"). Men hundar lever (med undantag av den australiska dingon) inte i en naturlig miljö. Det är därför omöjligt att fastställa om det finns någon annan typ av fortplantningsmässig barriär. Artbegreppet är därför, enligt min mening, inte tillämpbart på hunden.

Till detta kommer att många hundraser är monstrositeter som avlats fram under de sista hundra till hundrafemtio åren. De har problem med att leva ett normalt hundliv och har ofta kraftigt ökad risk att drabbas av vissa sjukdomar. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hejsan, jag pluggar på tredje året på estetiska programmet, där vi just nu håller på med projektarbete. Min fråga är: varför blev katten tam?

Man anser att katten tämjdes i det gamla Egypten. Detta skedde senast cirka 1 500 före vår tideräknings början, antagligen tidigare. Det var nordafrikanska vildkatter som tämjdes. Katten var ett heligt djur i det gamla Egypten och man har hittat en mängd kattmumier. Det fanns också särskilda tempel där katten dyrkades. Katten tämjdes förmodligen för att användas som mus- och råttjägare i spannmålsförråden.

Men man kan diskutera om vår tamkatt är ett tamdjur. Den är kanske snarare ett vilt djur som lever tillsammans med människan. Den blir lätt förvildad och klarar sig då utmärkt på egen hand. Katten är den enda av våra tamdjur som inte är ett socialt djur. För att ett djur ska bli riktigt tamt fordras att det är ett socialt djur som kan betrakta människor som artfränder. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Przewalskis häst (Equus ferus przewalskii) i Mongoliet. Notera den uppåtriktade manen, ett ursprungligt drag som försvunnit hos de flesta tamhästraser. Courtesy of Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported License.

Hur fungerar korsning mellan Przewalskis häst och vår domesticerade häst. De har ju olika kromosomantal, men jag har hört att avkomman ändå kan bli fertil. Hur kommer detta sig när mulor blir sterila?

Przewalskis häst och tamhästen är genetiskt rätt lika, så lika att många menar att de borde föras till samma art. Men Przewalskis häst har 33 kromosompar (66 kromosomer) i kroppens celler, tamhästen 32 kromosompar (64 kromosomer). Vanligen leder en sådan skillnad i kromosomtal mellan två olika arter till att hybridisering inte kan ske eller till att hybriden blir mer eller mindre steril, eftersom könscellerna får en obalanserad genuppsättning. Detta gäller för mulor och mulåsnor som får ett udda antal kromosomer och därmed en kromosom som inte ingår i ett kromosompar. Mulor har dock i mycket sällsynta fall visat sig vara fertila.

Men hybriden mellan Przewalskis häst och tamhästen är fertil. Vid meiosen, då könscellerna uppkommer, parar sig normalt de båda kromosomerna i varje kromosompar med varandra. Vid den påföljande celldelningen går de båda kromosomerna i ett par till olika ändar av cellen, varvid kromosomtalet halveras. Könscellerna (ägg och spermier) får därför bara en kromosom av varje typ. Hos hybriden mellan Przewalskis häst och tamhästen parar sig vid meiosen två av Przewalskihästkromosomerna med en motsvarande tamhästkromosom, så att alla tre centromererna hamnar intill varandra. Centromeren är den del av kromosomen som vid celldelningar dras mot cellens ena ände varvid resten av kromosomen följer med. Så här ser kromosomparningen ut:

                   -+--+-+-ooooo---+---+--+---+
                   -+--+-+-ooooo---+---+--+---+

Plustecknen symboliserar sju olika gener och o:na svarar mot centromererna.. Man ser att de två kopiorna av varje gen hamnar intill varandra. De båda Przewalskikromosomerna (överst) går sedan till den ena dottercellen och tamhästkromosomen (underst) till den andra. Den ena dottercellen får då 32 kromosomer och den andra 33, men genuppsättningen är ändå exakt densamma i båda cellerna. De två Przewalskikromosomerna innehåller nämligen precis samma gener som den enda tamhästkromosomen.

De sista vilda hästarna var tarpanen (Equus ferus ferus) i Europa och västra Asien och Przewalskis häst (Equus ferus przewalskii) i centrala Asien. Tarpanen utrotades under 1800-talet. Den tros vara stamfader till tamhästen. Det sista vilda exemplaret av Przewalskis häst iakttogs 1969 i Gobiöknen. Denna häst kunde emellertid räddas, eftersom det fanns exemplar i djurparker. Przewalskihästar från djurparker har nu återintroducerats till sin naturliga miljö, bland annat i Mongoliet och Kina.

Hästsläktet, Equus, uppträdde troligen först i Nordamerika och spred sig sedan till Eurasien och Sydamerika. De sista vilda hästarna i Amerika dog emellertid ut för cirka 12 000 år sedan. Alla vilda hästar som nu finns i Nordamerika är förvildade tamhästar, så kallade mustanger. De spanska erövrarna återinförde nämligen hästar till Amerika på 1500-talet, men då tamhästar. En del av dessa hästar förvildades tämligen snart. Flera indianstammar lärde sig sedan att använda hästarna som riddjur. 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag undrar varför det inte finns några brunbjörnar i Arktis. Varför är det så?

Isbjörnen (Ursus maritimus) och brunbjörnen (Ursus arctos) har ett gemensamt ursprung och är mycket nära besläktade med varandra. Varför ser man inga vita brunbjörnar och inga bruna isbjörnar? Jag skulle tro att det förhåller sig så här.

Kanske uppträder det då och då vita brunbjörnar och kanske också bruna isbjörnar, men jag har inte hittat någon information om detta. I varje fall så förekommer det vita (albinistiska) eller delvis vita individer hos många däggdjur.

Isbjörnen lever huvudsakligen av rov. Jagande rovdjur som isbjörnar misslyckas oftare än de lyckas med att fälla sitt byte. Isbjörnar lever huvudsakligen i en miljö som är vit av is och snö och de går inte i ide på vintern (undantagandes dräktiga honor). Det naturliga urvalet bör därför rimligen hos isbjörnen starkt gynna vit kamouflagefärg och starkt missgynna brun pälsfärg. Genvarianter som ger brun färg bör därför vara mycket sällsynta. Nya mutationer som ger ändrad pälsfärg är alltid sällsynta.

Brunbjörnen äter både växtfödaa och djurföda och den hotas inte av rovdjur. Dessutom övervintrar den i ide. Det naturliga urvalet bör inte i särskilt hög utsträckning gynna vit pälsfärg. Det borde kanske i stället gynna en mörkare färg som ger ett visst kamouflage vid jakt under sommarhalvåret. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Har länge funderat över hur harkrankar har överlevt den evolutionäre selektionsprocessen. En harkrank förefaller mig synnerligen felkonstruerad. Den flyger som ett blindstyre, tar sig fram på vingarne bara korta sträckor, till synes utan mål. Gå kan den knappast på de långa benen, även på en vågrätt yta.

Det är en sådan fråga som man bara kan ge synpunkter på. Men följande torde vara en rimlig hypotes. De vuxna harkrankarna lever mycket kort tid. Hos de flesta arter äter de ingenting, men kan dock dricka. Vuxna harkrankar har bara en uppgift i livet: att fortplanta sig så snart som möjligt. Ofta parar de sig så snart de har kläckts ur puppans kutikula och honorna lägger sedan genast sina ägg. Det är alltså tillgängliga för rovdjur under en mycket kort period innan de har fortplantat sig. Det är kanske därför de inte behöver vara skickliga flygare. Om många individer kläcks samtidigt kan chansen dessutom vara god att ett ganska stort antal hinner med att fortplanta sig, innan de blir uppätna. De "förvirrade" harkrankar som vi ser irra omkring på hösten har kanske redan utfört sin uppgift i livet: deras gener är överförda till nästa generation. Då spelar det ingen roll för dem om de blir uppätna av en förbipasserande fågel.

Liknande evolutionära strategier hittar vi hos dagsländor, fjädermyggor och hos de så kallade sjuttonåriga cikadorna. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Benknotorna av en apatosaurie vilar i berggrunden, men dess DNA är förstört. Courtesy of Gerald and Buff Corsi and copyright California Academy of Sciences.

Om man vill göra som i filmen "Jurassic Park", få fram dinosaurer alltså, vilka sätt kan man de använda? Gammalt blod fungerar inte. Däremot kanske man kan på något sätt byta ut kvävebaser på ett närbesläktat djur, t.ex en krokodil, och på så sätt testa sig fram för att få en slags dinosaurie, eller något liknande? Jag skulle bli väldigt glad om jag får svar på denna till synes konstiga fråga!

De flesta menar nu att DNA (som ju kodar informationen i arvsmassan) inte kan förbli intakt under den tidsperiod (ca 65 millioner år) som gått sedan dinosaurierna dog ut. När man trott att man isolerat gammalt DNA, har det varit föroreningar av modernt DNA. Man har dock med framgång isolerat DNA från Neanderthalmänniskor, men då handlar det om tiotusentals år, inte om milliontals år. Slutligen, om man mot all förmodan skulle få tag på allt DNA intakt från en dinosaurie, så har vi inga dinosaurieägg. Sannolikt skulle det vara mycket svårt eller omöjligt att få DNA:t från dinosaurien att fungera i ett ägg av en fågel eller en reptil. Så "Jurassic Park" är och förblir "science fiction"!

Men det finns en teoretisk möjlighet att konstruera, inte en dinosaurie, men något som liknar en dinosaurie, alltså en rekonstruktion. Vi börjar nämligen nu lära oss allt mer om de gener som styr fosterutvecklingen och därmed bestämmer hur ett djur ska se ut. Märkligt nog är det i stort sett samma gener även hos djur som är släkt på mycket långt håll, t.ex. insekter och däggdjur. Så dessa gener var med största sannolikhet ungefär likadana hos dinosaurierna som hos dagens reptiler och fåglar. När vi lärt känna generna som styr embryonalutvecklingen tillräckligt bra, skulle man kunna tänka sig att modifiera dessa gener hos en fågel eller en krokodil (som ju dinosauriernas närmaste nu levande släktingar) så att man fick fram en rekonstruerad dinosaurie. Men även detta är i dagens läge ren "science fiction". Det kan dröja hundratals år in vi har den kunskap som behövs för att göra detta. Och då måste man förstås också ställa sig frågan om det är etiskt riktigt att göra sådana experiment.

Några sajter som ger bra allmän information om dinosaurier de engelska "Dinosauria On-line" och "Age of the dinosaurs". 2000.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Våra närmaste nu levande släktingar. Men alla människoapor är utrotningshotade! Läs mer om detta på "The Ape Alliance". Copyright 1996 Corel Corporation.

Har man funnit skelettrester som länkar människan till aporna? "Lucy" är väl inte tillräckligt lik aporna för att lösa gåtan om mellanformen mellan människa och apa om jag förstått det rätt? Vidare undrar jag vilken som är den förhärskande teorin för människans evolution. Jag har läst att Afrika drabbades av en plötslig avskogning och att de en del apor anpassade sig till savannen och antog ett upprätt gångsätt för att kunna spana efter faror och villebråd. Jättetacksam för svar och kanske ett boktips.

Jo, man får nog säga att man hittat rester av förmänniskor som länkar samman oss med människoaporna. Lucy och många andra är sådana länkar. Däremot finns det inga fossil som visar att vi har en gemensam förfader med just schimpanserna, vilka anses vara våra närmaste nu levande släktingar.

På något sätt vill de flesta sammankoppla människans utveckling med ett liv på savannen. Det verkar dock som om savannlivet kom in relativt sent i människans utveckling, nämligen när hon redan var mer eller mindre tvåbent. En annan teori som finns om människans utveckling är att våra förfäder till stor del levde i vatten, vilket skulle kunna förklara den upprätta gången och en del andra saker som karakteriserar oss.

Här är två sajter på engelska med information om människans utveckling: "In search of what makes us human" och "Becoming human". Lista med länkar om detta ämne. 2000.

Per Douwes

Till början på sidan

Jag har hört att det är schimpansen som står närmast människan genetiskt, men att det är gorillan vi är mest lika anatomiskt. Stämmer det?

Jag har tittat lite i litteraturen på anatomiska jämförelser mellan människan och människoaporna. Molekylära DNA-data tyder ju, som du säger, helt klart på att schimpans och människa är närmare släkt med varandra än med de andra människoaporna. En omfattande studie av mjukdelsanatomin stödjer denna tanke. En studie kranium och tänder gör det däremot inte. Den senare studien stödjer dock inte tanken att gorilla och människa är närmare släkt än människan och chimpansen. Den ger som resultat att människan ensam bildar en systergrupp till en grupp bestående av gorilla, schimpans och orangutang.

De släktträd som har gjort över så kallade förmänniskor bygger till stor del på kraniets och tändernas anatomi. Mot denna bakgrund är den andra studien ovan tänkvärd.

De säkraste indikationerna på släktskap får man sannolikt med DNA-sekvensdata. Man har sekvenserat både mitokondrie-DNA och kärn-DNA hos den utdöda neanderthalmänniskan, se nästa svar. Neanderthalmänniskan dog dock ut i, geologiskt sett, relativt sen tid. Man kommer troligen aldrig att kunna återvinna DNA från de äldsta förmänniskoarterna. Man har ännu inte lyckats sekvensera DNA från floresmänniskan (Homo floresiensis), den mycket kortväxta så kallade "hobbiten" från ön Flores i Indonesien. Den tros ha dött ut för bara cirka 18 000 år sedan. DNA bryts ner snabbare i tropiskt klimat än än på kallare breddgrader. Information om floresmänniskan (från Nature på engelska). 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Skalle av neanderthalmänniska (Homo neanderthalensis) från La Chapelle aux Saints. Den sluttande pannan, de kraftiga ögonbrynsbågarna och det framskjutande käkpartiet skiljer denna människoart från den moderna människan (Homo sapiens). Men artens hjärnvolym var faktiskt något större än vår! Å andra sidan var kanske hjärnans pannlob mindre välutvecklad hos neanderthalarna än hos oss. Pannloben är säte för flera av våra avancerade intellektuella funktioner. Värt att begrunda är dock att neanderthalarna existerade i mer än 200 000 år. Vår människoart är inte lika gammal. Kommer den att bli det?. Courtesy of PLoS Biology from Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution-Share Alike 2.5 Generic License.

Vi är två gymnasielärare som diskuterar skillnaden mellan Homo sapiens och Homo sapiens sapiens. Vi undrar vad som skiljer dem åt.

Förr skilde man inom arten Homo sapiens ut två underarter: Homo sapiens sapiens, den moderna människan, och Homo sapiens neanderthalensis, neanderthalmänniskan. När man delar in en art i underarter brukar man ge den först beskrivna underarten samma underartsnamn som artnamnet. Den moderna människan namngavs således av Linné på 1700-talet som Homo sapiens, medan neanderthalmänniskan upptäcktes först vid mitten av 1800-talet.

Numera urskiljer man inte några underarter inom Homo sapiens. Namnet Homo sapiens sapiens gäller således inte längre. Neanderthalmänniskan räknas numera som en egen art, Homo neanderthalensis, något som stöds av molekylärbiologiska data. Man har nämligen rätt nyligen bestämt DNA-sekvensen hos neanderthalmänniskans arvsmassa, efter att ha extraherat DNA från skelettben.

Till släktet Homo förs flera andra arter som alla är utdöda, bland annat Homo habilis, Homo erectus och den nyligen på ön Flores i Indonesien upptäckta dvärgväxta arten Homo floresiensis ("hobbiten"). Den sistnämnda dog ut senare än nenderthalarna, för cirka 18 000 till 12 000 år sedan.

Molekylärbiologiska data antyder att den moderna människan (Homo sapiens), innan den lämnade Afrika genomgick en flaskhals då den totala populationen bestod av endast cirka 10 000 individer. Den genetiska variationen inom arten minskade då starkt på grund av så kallad genetisk drift. Vår art har faktiskt betydligt mindre genetisk variation än vår närmaste nu levande släkting, schimpansen. Den genetiska variationen är dock större hos människorna i Afrika än i andra världsdelar. Detta har tolkats som så kallade grundareffekter i samband med att en liten del av den afrikanska populationen emigrerade från Afrika och vidare över resten av världen.

Värt att notera är att den genetiska variationen inom de så kallade ”människoraserna” är betydligt större än variationen mellan dem. Den genetiska variationen mellan människor i olika delar av världen är dessutom kontinuerlig, utan skarpa gränser mellan olika folkgrupper. Begreppet "ras" saknar således helt vetenskaplig grund och det finns ingen som helst anledning att indela den moderna människan i underarter. 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag har några frågor om neanderthalare. Jag undrar kommer neanderthalarna uppkom efter Homo erectus eller efter Homo sapiens? Det skulle vara bra om jag fick svar.

Neanderthalarna uppträdde betydligt senare än Homo erectus och tidigare än den nutida människan. Homo sapiens. Neanderthalarna dog ut när Homo sapiens hade kommit till i Europa, men orsakerna till deras utdöende är mycket omtvistade.

Neanderthalarnas släktskap med Homo sapiens har varit omtvistad. Men man har nu undersökt genomet (arvsmassan) både i cellkärnan och i mitokondrierna hos några neanderthalindivider. Resultaten tyder på att neanderthalmänniskan bör betraktas som en egen art, Homo neanderthalensis.

Den moderna människan har i viss utsträckning korsats med såväl neanderthalarna som med de så kallade denisovianerna. Mindre delar av genomet hos moderna människor utanför Afrika härstammar nämligen från dessa två människoarter. Denisovianerna är bara kända i form av ett benfragment som hittats i en grotta i Centralasien och har därför inte fått något vetenskapligt namn. Ur fragmentet har man emellertid isolerat och sekvenserat DNA.

Några procent av genomet hos de nutida människor, som lever utanför den del av Afrika som ligger söder om Sahara, kommer från neanderthalmänniskan. Eftersom spår av neanderthalgener saknas i större delen av Afrika korsades de båda människoarterna efter det att Homo sapiens utvandrat från Afrika. Man tror att det ägde rum i området vid Medelhavets östkust, där båda arterna under en period levde sida vid sida.

Några länkar: Emil V. Nilssons blogg, Neanderthal genome reveals interbreeding with humans och Neanderthals and Humans Interbred - First Solid DNA Evidence. Se också länkarna i föregående svar. 2011, 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Varför är är vissa grupper av människor, till exempel i Asien, småväxta i jämförelse med oss?

Om denna fråga kan man bara spekulera.

Enligt den så kallade Bergmanns regel är däggdjur och fåglar som lever vid nordliga breddgrader större än de som lever i tropikerna. Förklaringen antas var att förhållandet mellan yta och volym är mindre ju större djuret är. Större djur har således, proportionellt sett, mindre yta som de kan förlora kroppsvärme igenom, något som kan vara bra när det är kallt på nordliga breddgrader. Denna förklaring till regeln har dock ifrågasatts.

Djur på nordliga bredgrader har oftast också kortare och tjockare extremiteter (ben, armar, svansar, nosar och öron). Detta gör kroppsytan mindre och därmed värmeförlusten till omgivningen.

Enligt denna förklaring skulle de storväxta nordeuropéerna vara anpassade till ett kallt klimat. Men många arktiska folk, till exempel samer och inuiter, är rätt småväxta, vilket talar emot förklaringen.

Neanderthalmänniskorna hade en satt kroppbyggnad med bland annat bred bål och korta, tjocka ben. Detta har antagits vara en anpassning till kallt istidsklimat på grund av en minskad kroppsyta. Men många godtar inte denna förklaring.

Flera mycket kortväxta folkgrupper, så kallade pygméer, lever i tropiska regnskogar i Sydamerika, Asien och Afrika. Deras kroppsbyggnad har ansetts ge dem en relativt sett större kroppsyta och därmed anpassat dem till det mycket varma och fuktiga klimatet i regnskogen. Det har också föreslagits att de har anpassats till att lättare klara av födobrist eller till att lättare ta sig fram genom regnskogens täta undervegetation. Enligt en ny hypotes får de en kortare tillväxtperiod som unga och blir därför tidigare könsmogna. Eftersom dödligheten är stor bland de vuxna skulle det kunna vara en fördel att fortplanta sig tidigt i livet. Ingen enighet har nåtts och de olika förklaringarna utesluter inte varandra.

Hos flera pygmégrupper har man visat att småväxtheten är genetiskt betingad. Den beror alltså inte på undernäring. Hos en del grupper tros orsaken vara en minskad effekt av tillväxthormon (GH), trots att halterna av detta hormon är normala i blodet. Man har dock ännu inte identifierat några mutationer i GH-systemet. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag vet att den pungvargen är utdöd sen 30-talet, men hur kan man veta det säkert, den kanske gömmer sig i den tasmanska skogen. Jag har också hört att man ska försöka med DNA från en pungvarg som man har haft konserverat eller nåt. Funkar det och hur ska den överleva om det bara blir en hona eller hane?

Det har hävdats att pungvargen ("tasmanian tiger" eller "thylacine" på engelska) finns kvar i avlägsna delar av Tasmanien (en stor ö söder om Australien). Men ju längre tiden går utan några bevis, ju mindre är rimligtvis chansen att det verkligen är så. Den sista kända pungvargen dog på 1930-talet. Det kan dock nämnas att man rätt nyligen "upptäckt" flera större däggdjursarter i Ostasien. Så den tid är inte ute, då stora djur kan hålla sig dolda för vetenskapen.

Det finns en forskargrupp i Australien som tänker återskapa pungvargen med hjälp av DNA från vävnad som förvarats i alkohol. Det återstår att se om det lyckas. Risken är att DNA:t är alltför sönderbrutet. Dessutom måste de få DNA:t fungera i ett ägg från ett nu levande pungdjur.

Naturligtvis måste man återskapa minst en hona och en hanne om arten ska kunna leva vidare på normalt sätt. Förmodligen räcker inte det. Om antalet individer inom en art är alltför litet är nämligen risken för inavelsdegeneration stor.

Det finns också etiska problem att fundera på. Det måste ses som positivt att hindra ett djur från att dö ut, i synnerhet om man kan kan återföra djuret till sin naturliga miljö. Mot detta får man väga det eventuella lidande som detta kommer att medföra för enskilda individer av arten.

Här är en film av en pungvarg tagen 1936:

Thylacine - last known individual, 1936Archives Office of Tasmania

Djuret är, som synes, mycket likt en hund eller en varg. Men pungvargen är ett pungdjur och inte närmare släkt med hunddjuren. I stället beror den yttre likheten på en anpassning till likartade levnadsvanor som rovdjur hos både hunddjuren och pungvargen. Mer information om pungvargen på engelska finns på "Australian museum". 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Åter till början på denna sida

Åter till "Svar på frågor" | Källor och referenser

Info om djur | Om du vill fråga zoofysiologen
Läs också "Artiklar om djur" och "Djurens fysiologi".