Överst ser vi en närbild av den respektingivande goliatgrodan (Conraua goliath). Courtesy of Theodore Papenfuss and copyright California Academy of Sciences. Till vänster en länk till en film från BBC i vilken David Attenborough brottas med en goliatgroda. På den sidan ges också mer information om grodan på engelska.

Hur stora kan grodor och paddor bli?

Grodor och paddor finns i många storlekar. Det finns små grodarter med en kroppslängd på cirka 10 millimeter (benen oräknade). Till de största grodarterna hör den afrikanska goliatgrodan (Conraua goliath) som uppges bli ca 30 cm lång utan ben och den sydamerikanska Blombergs padda (Bufo blombergi) som uppges bli cirka 24 cm. Blombergs padda är uppkallad efter den svenske upptäcktsresanden Rolf Blomberg. På Archivo Blomberg finns några bilder av Blombergs padda. 2001, 2011..

Anders Lundquist

Till början på sidan

Vi hade en diskussion på arbetet om skillnaden mellan grodor och paddor. Så min fråga är: vad är skillnaden? Tack för hjälpen.

Medlemmarna av gruppen Anura (stjärtlösa groddjur) kallas antingen grodor eller paddor. De äkta paddorna (familen Bufonidae) kännetecknas i allmänhet av en vårtig hud med många hudkörtlar samt av satt kropp och korta bakben. Ett exempel är den vanliga paddan (Bufo bufo). Grodor har i allmänhet slät hud, smalare kropp och långa bakben. Ett exempel är den vanliga grodan (Rana temporaria). En typisk padda för sig relativt klumpigt och är, till skillnad från en typisk groda, dålig på att hoppa. Det kan dock ofta vara oklart varför ett släkte kallas för paddor och en annat för grodor. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Är sköldpaddor på något sätt besläktade med paddor?

Sköldpaddor och paddor är inte särskilt nära besläktade, inte mer än att båda är ryggradsdjur.

Skölpaddor tillhör, tillsammans med bl.a. ödlor, ormar och krokodiler, klassen kräldjur (Reptilia) bland ryggradsdjuren. Kräldjur kännetecknas bl.a. av att de har inre befruktning, att de lägger stora skalförsedda ägg på land, att de saknar larver och att de har ett kraftigt hornlager på huden som hindrar vattenförluster.

Paddorna tillhör, tillsammans med bl.a. grodor och salamandrar, klassen groddjur (Amphibia) bland ryggradsdjuren. Groddjur kännetecknas bl.a. av att de har yttre befruktning, att de lägger små skallösa ägg i vatten, att de har vattenlevande larver som andas med gälar och att de har ett tunnt hornlager på huden som släpper igenom mycket vatten. Vissa paddor kan dock ha ett ganska tjockt hornlager. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

En koritrapp (Ardeotis kori), troligen världens tyngsta nu levande fågel med flygförmåga, kanske i konkurrens med stortrappen (Otis tarda) som ännu på 1800-talet fanns i Skåne. Courtesy of Nevit Dilmen and Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported license.

Kan en fågel bli hur stor som helst? Skulle vilja få ett bra svar på vad som påverkar detta. Tack på förhand.

De största fåglar man känner till har alla förlorat flygförmågan. Den tyngsta nu levande fågeln är den afrikanska strutsen. De största kända utdöda fåglarna tros vara elefantfåglarna på Madagaskar, som troligen var besläktade med strutsfåglarna, och den australiska Dromornis stirtoni, som troligen härstammade från andfåglarna. Man anser att dessa fåglar kunde väga cirka 500 kg.

Numera är man tämligen ense om att fåglarna härstammar från små teropoder. Teropoderna tillhör dinosaurierna och därmed är fåglarna inte en giltig systematisk grupp. De är teropoder och därmed reptiler. De största teropoderna var Tyrannosaurus rex och några av dess släktingar vars vikter uppskattats ha legat mellan 10 och 20 ton. Uppskattningarna är osäkra och det är oklart vilken av dem som var tyngst. Det har spekulerats att det skulle finnas en övre gräns på cirka 12-15 ton för deras kroppsvikt, men det är oklart vilken faktor som i så fall skulle vara begränsande.

Jag har svårt att hitta några fysiologiska orsaker som skulle hindra icke flygande fåglar att nå samma storlek som de största teropoderna. Utdöda teropoder gick ju på två ben precis som fåglar och var inte så olika dagens strutsfåglar. Mot denna tanke talar dock det faktum att man inte känner inte till några fåglar i denna viktklass.

När det gäller flygande fåglar tros det finnas en övre gräns för kroppsvikten. Svanar, kondorer och trappar tillhör de tyngsta nu levande flygande fåglarna. Den tyngsta av dem alla anses vara den afrikanska koritrappen (Ardeotis kori), med en vikt på ca 16 kg eller mer. Den anses kunna bli tyngre än den andinska kondoren, som ofta nämns i sammanhanget. Den utdöda argentinska kondorsläktingen Argentavis magnificens uppskattas vara den tyngsta kända flygande fågeln, med en vikt på cirka 80 kg, men uppskattningen är mycket osäker. Vissa arter bland de utdöda flygödlorna (pterosaurierna) anses ha varit avsevärt tyngre. Vikten för flygödlan Quetzalcoatlus northropi har uppskattats till 250 kg.

Rekonstruktioner av den utdöda autraliska jätttefågeln Dromornis stirtoni (till vänster; courtesy of Nobu Tamura and Wikimedia Commons under GNU Free Documentation License) och den gigantiska flygödlan Quetzalcoatlus northropi (till höger; courtesy of René Kastner, Staatliches Museum für Naturkunde Karlsruhe, Germany, and Wikimedia Commons under GNU Free Documentation License). Det senare djuret är uppkallat efter den aztekiske guden Quetzalcoatl som bar fjädrar av quetzalfåglar.

För att en fågel ska flyga måste den kunna utveckla en tillräckligt stor effekt (i watt) med sina muskler, alltså ha en tillräcklig stark motor. Ju större en fågel är, ju mindre effekt kan den utveckla per kg kroppsvikt. Stora fåglar är alltså missgynnade och det måste finnas en gräns för kroppsvikten, över vilken flygande blir omöjligt. Men teoretiska beräkningar visar att de ovan nämnda utdöda fåglarna och flygödlorna mycket väl kan ha utvecklat tillräckligt stor effekt. Stöd för denna tanke ger flygplanet Gossamer Albatross som 1979 flög över Engelska kanalen drivet av en tävlingscyklist. Därtill kommer att många av de utdöda djuren ovan sannolikt sparade energi genom att glidflyga en stor del av tiden och utnyttjade uppvindar (termik) för att inte förlora i höjd. Detsamma gäller många av de största nutida flygande fåglarna, t.ex, gamar, albatrosser och kondorer. Även människor kan glidflyga långa sträckor, dock med hjälp av segelflygplan, hängglidare eller fallskärmar.

Stora flygande djur har emellertid svårt att lyfta från marken. Vid vindstilla måste de, precis som flygplan, nå en viss hastighet för att av fartvinden få så stor lyftkraft att de släpper markkontakten. Svanar springer ofta långa sträckor på vattenytan och albatrosser på marken, innan de når tillräcklig hastighet för att bli luftburna. Quetzalcoatlus beräknas ha behövt springa med 58 km/tim för att lyfta, en helt orimlig hastighet. Motvind adderas till fartvinden och ökar lyftkraften. Det är välkänt att svanar och albatrosser föredrar att lyfta i motvind. Vid stark motvind kan det, även för stora djur, i princip räcka med att de breder ut vingarna för att de ska kunna lyfta. Men det vore en stor nackdel att vara helt beroende av vinden för att lyfta och bli helt markbunden i stiltje. Ett alternativ är att tillbringa den icke flygande tiden på klipphyllor och eller andra högt belägna ställen, ungefär som tornseglare, och bara kasta sig ut i luften vid flygstarten. Tornseglare är mycket små fåglar, men har ändå svårt att lyfta från marken. Man har framkastat tanken att Quetzalcoatlus levde ett liknande liv och aldrig landade på slät mark.

För att summera så kan det mycket väl vara svårigheten att lyfta som sätter en övre gräns för kroppsvikten hos flygande djur. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Ville ställa en fråga jag har om hönor. Har de som vi en vaginal öppning och en anal öppning? Eller har de bara en? Hur fungerar det? Jag menar, med urin, avföring, ägg och så vidare. Ville bara veta innan jag grubblar ihjäl mej!
Hoppas på svar!

Fåglar har en enda öppning, kloaköppningen. Kloaken är en inbuktning från kroppsytan. I kloaken mynnar ändtarmen och två urinledare, samt hos hannarna två utförsgångar för spermier (vasa deferentia) och hos honorna på vänster sida en äggledare (ovidukt). Penis saknas hos de flesta fåglar och äggledaren och äggstocken på höger sida degenererar alltid under fosterutvecklingen. Hos nästan alla fåglar saknas urinblåsa. Urinen lagras, blandad med avföring, i kloaken.

Dessutom mynnar i kloaken den så kallade bursa Fabricii, ett organ som bidrar till immunsystemets mognad och motsvarar däggdjurens thymus (brässen).

Läs här om hur ägget bildas hos fåglar. 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

En deltakrokodil. Denna krokodil är förmodligen det största nu levande krokodilartade kräldjuret. Den gröna anakondan tävlar med en pytonart om att vara den största nu levande ormen. Komodovaranen är världens största ödla. Mer om komodovaranen i nytt fönster (eller detta fönster). Den största nu levande sköldpaddan lär vara havssköldpaddan Dermochelys coriacea (se nedan). Copyright 1996 © Corel Corporation.

Hur stor är den största krokodil man känner till?

Till de krokodilartade kräldjuren ("krokodiler" i dagligt tal) hör krokodiler, alligatorer, kajmaner och gavialer. Alla dessa djur lever i varma delar av världen (tropiska och subtropiska områden). Två arter krokodildjur konkurrerar om att vara störst. De är deltakrokodilen (Crocodilus porosus) och nilkrokodilen (Crocodilus niloticus). Deltakrokodilen finns i Sydöstasien och i Australien. Nilkrokodilen finns i Afrika. Längder på upp till cirka 9 meter anges för båda dessa krokodiler. Ett rekord på 10 meter är noterat för deltakrokodilen. Deltakrokodilen är förmodligen det största nu levande kräldjuret. Men det har naturligtvis funnits dinosaurier som var åtskilligt större.

Deltakrokodilen är också intressant därför att den kan leva i havet. Den har särskilda saltkörtlar på tungan som avlägsnar det saltöverskott som den får i sig. Du kan läsa mer om saltkörtlar hos kräldjur och fåglar här. Du kan hitta mer krokodilinfo här på engelska. 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Vilken är världens minsta fisk?

Atomstubben, Trimmatom nanus, tillhör fiskfamiljen smörbultar och kan vara den minsta kända fisken och i så fall det minsta kända ryggradsdjuret. Den är mindre än 1 centimeter lång. Den lever på 20-30 meters djup vid Chagosöarna i Indiska oceanen. Märkligt nog så är det tryckta namnet Trimmatom nanus betydligt längre än fisken själv, även om man trycker det med så liten stil att det är nästan oläsligt. 2001.

Uppdatering: En ny aspirant på titeln beskrevs år 2005 från Sumatra. Det är karpfisken Paedocypris progenetica som anges bli bara ca 9 millimeter lång. Knappt hade denna nyhet influtit förrän ännu en aspirant på titeln anmälde sig, nämligen de parasitiska hannarna av marulken Photocorynus spiniceps från Filippinerna. Dessa hannar anges bli bara 6,2 millimeter långa. De kan bara leva fastväxta som parasiter på de mycket större honorna med befruktandet av honornas ägg som enda uppgift. Eftersom marulkshannarna inte är frilevande har deras rekordsstatus ifrågasatts. 2006, 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Man kan förstå hur huggormsfisken (Chauliodus sloani) har fått sitt namn. Lägg märke till raderna av lysorgan på undersidan till höger. Courtesy of Francesco Costa and Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported License.

Hur ser huggormsfisken ut? Hur fortplantar sig huggormsfisken?

Huggormsfisken (Chauliodus sloani) är en djuphavsfisk som lever på ett djup av 500-1000 meter i delar av Atlanten, Stilla havet, Indiska oceanen och Medelhavet. Den har en stor mun med långa sylliknande tänder och en långsträckt regnbågsskimrande silverfärgad kropp som är upp till 35 centimeter lång. Det finns två rader av ljusproducerande organ på buksidan. Läs mer här om djur som producerar ljus. Huggormsfisken är ett rovdjur som lever på kräftdjur och på andra fiskar. När det gäller fortplantningen hittar jag bara uppgifterna att den är äggläggande och leker året om. Det är rätt svårt att studera djuphavsfiskars liv och leverne. Förmodligen vet man inte så mycket om huggormsfisken. 2001, 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Gammal men "still going strong". Sköldpaddor finns i havet, i sötvatten och på land. Det är en i mycket gammal kräldjursgrupp som med framgång förlitat sig på sitt skyddande skal i åtminstone 200 miljoner år. Bilden visar en galapagossköldpadda. Dessa landsköldpaddor är kända för att bli mycket gamla. Copyright 1996 Corel Corporation.

Hej. Jag har sköldpadda själv och jag har en fråga. Jag undrar om sköldpaddor kan ta hål i skalet? Hur små är dom minsta sköldpaddorna? Hur stor är den största sköldpaddan?

Största bland sköldpaddor uppges en art bland havssköldpaddorna vara (Dermochelys coriacea). Den kan väga mer än 680 kg och mäta 3,7 m mellan de utsträckta framlabbarna. En utdöd havssköldpadda blev betydligt större. De minsta sköldpaddorna uppges väga mindre än 0,5 kilo och ha en skallängd på mindre än 13 cm. Sköldpaddor kan inte ta hål på skalet.

Skalet består av en ryggsköld (carapax) och en buksköld (plastron). De båda sköldarna innerhåller två skyddande lager. Det inre lagret består av sammanvuxna benplattor i läderhuden. I ryggskölden är en del sidoplattor sammanvuxna med revbenen och en del mittplattor med kotor i ryggraden. Nyckelbenet, ett annat ben i skuldergördeln och kanske också revben är inbyggda i bukskölden. Det yttre skyddande lagret i båda sköldarna består av hornplattor som är förtjockningar av överhudens yttersta lager, hornlagret. Hornplattorna från en del sköldpaddsarter användes förr i prydnadsföremål och möbler under beteckningen sköldpadd. Se även bilden nedan.

Eftersom skalet är stelt måste sköldpaddor andas på ett konstigt sätt. De har ett mellangärde mellan bukhåla och brösthåla, precis som vi däggdjur. Men sköldpaddornas mellangärde är inte, som vårt, en inandningsmuskel. Sköldpaddorna andas in genom att dra benen ut ur skalet så att lungorna utvidgas och luft sugs in i dem! De andas ut genom att dra in benen i skalet så att luften pressa ut ur lungorna.

Det finns mer sköldpaddsinfo på vår sajt. Du kan läsa om hur sköldpaddor navigerar, hur de klarar syrebrist, hur de kan bli så gamla och om havsköldpaddornas tårar. Du kan läsa mer om sköldpaddor på engelska på "Turtle Trax" (havssköldpaddor), "UCMP" och "The Tree of Life". 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Till vänster ett skelett av en sköldpadda med bukskölden borttagen. Man ser att revbenen är sammanväxta med ryggskölden vilket gör att den ser randig ut., Till höger ses i närbild den märkliga skuldergördeln. (2) är skulderbladet (scapula) som är fäst vid ryggskölden. (1) är ett utskott (acromion) från skulderbladet som ledar mot nyckelbenet (clavicula). Nyckelbenet syns inte eftersom det är sammanväxt med bukskölden. (3) är korpbenet (coracoid). Alla dessa benelement finns hos människan. Korpbenet motsvaras hos oss av skulderbladets korputskott. Vårt acromionutskott ledar även det mot nyckelbenet. Men hos oss är nyckelbenet friliggande och dess andra ände ledar mot bröstbenets övre del (manubrium). Hos många andra däggdjur har nyckelbenet försvunnit. Detta anses vara en anpassning till löpning på fyra ben. Denna tolkning förefaller rimlig med tanke på att nyckelbensbrott ofta inträffar hos oss människor när vi faller framåt och tar för oss med händerna. Courtesy of Daderot from Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported License.

Hej jag sitter i köket med två pojkar och pratar om sköldpaddor. Frågan lyder hur växer skalet? Ömsar de skal? Tacksam för svar.

Sköldpaddor ömsar inte sitt skal. Skalet består dels av skelettben (se bilden ovan och föregående svar), dels av hud utanför dessa skelettben. Skelettbenen tillväxer, precis som annan benvävnad, genom att ny benvävnad anläggs i benet. Det finns särskilda celler inne i benvävnaden som bildar proteiner (bl.a. kollagener) och mineralet apatit (ett kalciumhydroxifosfat). Proteinerna och apatiten finns utanför bencellerna och ger benet dess stadga och hållfasthet. Proteinerna motsvarar armeringen och apatiten betongen i armerad betong.

Utanför benskalet finns hud. Överhuden bildar ett kraftigt förtjockat dött hornlager (består huvudskaligen av proteinet keratin). Det är detta hornlager som man ser när man tittar på sköldpaddan. Överhuden tillväxer precis som vår överhud genom celldelningar i det understa cellskiktet varvid nya döda förhornade celler bildas. överhuden kan också tillväxa i sidled när sköldpaddan växer. Hornlagret från vissa sköldpaddor kallas sköldpadd och användes förr till prydnadsföremål.

Notera alltså att sköldpaddor inte kan ta av sig sitt skal. Den enda undantag jag känner till är Bamses kompis Skalman, men han är en seriefigur och räknas inte. 2008, 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Inte en orm, inte en ödla, inte en daggmask, utan framänden av en masködla tillhörande underordningen Amphisbaenia bland fjällreptilerna. Denna masködla saknar helt ben. Det finns dock en familj masködlor (Bipedidae) som år tvåbenta med mycket korta framben. Av bilden framgår att masködlorna saknar yttre öronöppningar samt att ögonen är små och helt täckta av fjäll. Alla dessa egenskaper är adaptioner till ett grävande liv nere i jorden. Till detta kommer att den massiva skallen gör att huvudet kan fungera som en kil när djuren gräver. Likheten med en daggmask är påfallande. Masködlorna är dock inte växtätare, utan lever på små djur som finns i marken. De finns i de tropiska och subtropiska delarna av Amerika, Afrika och Asien, men i Europa bara på den Iberiska halvön. Djuret ovan har fotograferats i Spanien. Courtesy of Mario Modesto Mata and Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported License.

Vi kom i diskussion om däggdjur under en fikarast på jobbet. En person hävdade att det finns ormar som definieras som däggdjur. Jag hävdade att ormar tillhör reptilerna eller kräldjuren. Vad är rätt definition på en orm? Finns det ormar som kan definieras som däggdjur?

Du har rätt. Alla ormar är kräldjur (d.v.s. reptiler). De nu levande landryggradsdjuren indelas i huvudgrupperna däggdjur, fåglar, kräldjur och groddjur. Enligt moderna systematik skall dock fåglarna räknas som en grupp bland reptilerna.

De nu levande kräldjuren indelas i ordningarna fjällreptiler (Squamata), sköldpaddor (Chelonia), krokodilartade kräldjur (Crocodylia) och bryggödlor (Rhynchocephalia). Bryggödlorna är en grupp ödleliknande djur som nu bara finns kvar i form av en enda art, tuataran, som finns på ett par öar utanför Nya Zeeland. Läs här om tuataran och dess tredje öga i nytt fönster (eller detta fönster). Förutom de nämnda kräldjursordningarna finns det ett stort antal utdöda, till exempel fisködlor, svanödlor, flygödlor och flera ordningar av dinosaurier. Du kan hitta info om reptiler här på engelska.

Fjällreptilerna indelas i underordningarna ödlor (Lacertilia), masködlor (Amphisbaenia) och ormar (Serpentes). Ormarna är alltså nära släkt med ödlorna. Intressant är att flera undergrupper inom ordningen fjällreptiler oberoende av varandra har förlorat benen! Till dessa grupper hör ormarna och masködlorna (en del masködlor har dock behållit frambenen). Masködlorna är grävande djur som inte finns i Sverige. Även vår svenska ormslå har förlorat benen, men den är faktiskt en ödla. Den kallades förr kopparorm, men är alltså inte en orm. 2001, 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Bilden visar huvudet av en flerhornad hammarhaj (Sphyrna lewini). Man ser det vänstra ögat. Inbuktningarna precis innanför ögonen innehåller luktgroparna. Courtesy of Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License

Varför har hammarhajen en sådan konstig huvudform? Har den ett sådant huvud till försvar? Vad äter den? Var finns den?

Hammarhajarnas egendomliga huvud är tillplattat ovanifrån och förlängt utåt sidorna. Det ser ut som om hajens huvud var huvudet på en hammare och hajens kropp skaftet! Ovanifrån sett är huvudet rektangulärt med den långa sidan av rektangeln vinkelrät mot kroppens längsaxel. De båda ögonen och de båda luktgroparna sitter längst ut på rektangelns kortsidor, vilket gör att avståndet mellan ögonen och mellan luktgroparna är mycket stort.

Man vet inte vad hammarhajarnas huvud har för funktion, men det finns flera intressanta teorier.

I och med att de båda ögonen ligger så långt ifrån varandra kan hajen tänkas få ett bättre stereoskopiskt seende. Med stereoskopiskt seende (som finns hos oss människor) kan man mäta avståndet till ett föremål genom att jämföra bilderna i de båda ögonen. Bilderna får nämligen olika läge på ögonens båda näthinnor och ju närmre föremålet är, ju större blir skillnaden mellan de båda ögonen. Läs här om stereoskopiskt seende.

Med de båda luktgroparna långt ifrån varandra kan det också tänkas bli lättare för hajen att spåra med hjälp av lukten. Skillnaden i luktintensitet mellan de båda luktgroparna bör bli större och det blir då lättare att avgöra varifrån lukten kommer.

Hajar har på huvudet så kallade Lorenzinska ampuller. Ampullerna är sinnesorgan med elektroreceptorer som kan känna av elektriska fält i vattnet. Det kan röra sig om fält som uppkommer när bytesdjur använder sina muskler. I och med att dessa sinnesorgan är spridda över en större yta hos hammarhajarna, kanske dessa hajar får ett känligare elektriskt sinne.

Hammarhajarnas huvud kan också tänkas underlätta simmandet. Kanske fungerar huvudet som ett bärplan som ger lyftkraft. Bröstfenorna hos hajar fungerar på detta vis. Huvudet kanske också gör att hammarhajarna kan manövrera kroppen lättare under simningen.

Klicka på bilden för att se en film med vuxna flerhornade hammarhajar (Sphyrna lewini) som vrider huvudet i ett beteende som kallas "head-flicking".

Hammarhajarna kan äta bland annat fisk, bland annat andra hajar, och bläckfisk. De är kända för att äta stingrockor utan att bekymra sig om den gifttagg som dessa rockor försvarar sig med. Hammarhajarna finns längs kusterna i alla varma hav, nordligast vid Brittiska öarna. Det finns flera arter av hammarhajar.

"Elasmobranch Research Laboratory" har info om hajforskning på engelska. Där finns bland annat en video med hajar som biter efter osynliga apparater, som är nedgrävda i bottensanden. Apparaterna avger elektriska fält, som hajarna känner av med sina elektroreceptorer och tar för bytesdjur. 2000, 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Här syns det bra att rockan egentligen är en tillplattad haj. Den är tillplattad uppifrån och inte från sidan som plattfiskarna (t.ex. rödspotta och helgeflundra). Den här rockan är en darrocka (Torpedo). Darrockorna har elektriska organ som kan ge ordentliga elstötar, kraftiga nog att bedöva bytet. Läs mera om starkströmsfiskar och svagströmsfiskar här. Copyright 1996 Corel Corporation.

Hur länge har hajarna funnits? När uppträdde de första hajarna av nutida typ?

Hajarna tillhör tillsammans med rockor och helhuvudfiskar gruppen broskfiskar (Chondrichthyes) bland ryggradsdjuren. Gruppen är känd i form av fossil sedan Devonperioden (som varade från ca 410 till ca 360 miljoner år sedan). Fossilfynd som man inte säkert kunnat identifiera antyder att gruppen kanske fanns redan under Ordovicium (som varade från ca 505 till ca 440 miljoner år sedan). De broskfiskar som fanns under Devon och följande perioder dog så småningom ut. De nu levande hajarna och rockorna tillhör en grupp som kallas Neoselachii. Denna grupp uppträdde först under Trias (som varade från ca 245 till ca 208 miljoner år sedan) eller möjligen under Permperioden (som föregick Trias).

Rockor är nära släkt med hajarna. De är i princip hajar som plattats till från ryggsidan. Helhuvudfiskarna är inte så nära släkt med hajarna. En representant för gruppen, havsmusen, finns vid den svenska Västkusten.

Broskfiskarna kännetecknas av de inte har benvävnad i det inre skelettet. Skelettet består i stället av brosk som är relativt mjukt. Hårdare benliknande material (dentin) finns bland annat i hajarnas små hudtänder (som gör deras hud sträv som sandpapper) och i deras tänder (som är förstorade hudtänder). Tänder och hudtänder innehåller kristaller av ett kalciumsalt som gör dem hårda. Precis som i vår benvävnad utgörs kristallerna av en slags apatit. Apatit består huvudsakligen av kalcium och fosfat. Eftersom mjukare vävnader som sällan fossiliseras, är fullständiga fossil av hajar sällsynta. Man hittar för det mesta bara tänderna.

Vill du läsa mer, läs om broskfiskar i allmänhet (på engelska), om hajarnas sinnen och om vithajen. 2000.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Åter till början på denna sida

Åter till "Svar på frågor" | Källor och referenser

Info om djur | Om du vill fråga zoofysiologen
Läs också "Artiklar om djur" och "Djurens fysiologi".