Fladdermöss är däggdjur (copyright 1996 © Corel Corporation)

Vad tillhör fladdermusen för djurslag?

Fladdermössen är däggdjur tillhörande underklassen "Äkta däggdjur" (till vilken de flesta däggdjur hör). De bildar en egen ordning bland de äkta däggdjuren. Andra ordningar av äkta däggdjur är t.ex. primater (bl.a. människor och apor), rovdjur (bl.a. hunddjur, kattdjur och björnar), uddatåiga hovdjur (bl.a. hästar och noshörningar) och gnagare (bl.a. råttor och ekorrar). De andra två underklasserna av däggdjur är pungdjur (bl.a. känguruer och koalor) och kloakdjur (näbbdjur och myrpiggsvin).

På sistone har det diskuterats huruvida de tropiska fruktätande fladdermössen i Gamla Världen (flygande hundar och flygande rävar) möjligen utgör en egen grupp, som inte är närmare besläktad med de andra fladdermössen. I så fall skulle konsten att flyga ha utvecklats två gånger, oberoende av varandra, bland däggdjuren! Men sista budet är att alla fladdermöss har ett gemensamt ursprung. Studier av DNA tyder på detta.

Typiska däggdjursdrag (se denna artikel) hos fladdermöss är att de har hårbeklädd kropp (vingarna är dock kala). att ungarna diar sin mamma (ordet däggdjur kommer av ett gammalt ord för dia), att de håller en konstant kroppstemperatur på ca 37-38 grader Celsius (utom under vinterdvalan) och att de har tre hörselben i mellanörat.

Här är två fladdermuslänkar på engelska: "Bat ecology and bioacoustics lab at the university of Bristol" och "UCMP". 2000.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hej! Jag är en gymnasieelev som har ett litet problem. Jag har hittat i olika källor om fladdermössens ursprung och min fråga till er är då. Vilket ursprung har egentligen fladdermöss och hur har de utvecklats?

Det har skett drastiska förändringar under senare år när det gäller vår uppfattning om däggdjurens inbördes släktskap. Det har att göra med att man börjat jämföra bassekvenser i DNA hos olika däggdjursgrupper. Allt mer DNA-data börjar nu bli tillgängligt. Läs mer här om däggdjurens släktskapsförhållanden.

De äldsta säkra fossilen av fladdermöss kommer från eocen (54-38 millioner år före nutid). Skeletten tyder på att redan dessa tidiga fladdermöss kunde orientera sig med hjälp av sonar (ekolod). Läs mer om detta här.

Traditionellt har man ansett att fladdermössens närmaste släktingar bland däggdjuren är spetsekorrarna (en liten grupp sydostasiatiska djur som bara till det yttre är lika ekorrar), primaterna (halvapor, spökdjur, apor, människoapor och människor) samt pälsfladdrarna (en liten grupp segelflygande däggdjur i Sydostasien). Läs mer om spökdjuren i nytt fönster (eller detta fönster).

Data från DNA-studier har inte ändrat denna bild, men har utökat antalet grupper som förefaller vara närmast släkt med fladdermössen med bland annat marsvinsartade gnagare och hardjur.

Till de mest överraskande resultaten av DNA-studierna hör att flodhästar och valar förefaller var nära släktingar. Tidigare trodde man att flodhästarna var närmast släkt med svinen. Men mer forskning behövs innan vi kan få en klar bild av däggdjurens stamträd. Läs mer här om de sista rönen när det gäller däggdjurens stamträd.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Näbbdjuret är ett äggläggande däggdjur. Här syns djurets märkliga näbb och fötternas simhud tydligt (courtesy of Philip Bethge).

Jag skulle vilja veta lite grann om näbbdjuret i Australien.

Näbbdjuret är ett av de märkligaste ryggradsdjur som över huvud taget finns. Tillsammans med myrpiggsvinen bildar det en särskild grupp bland däggdjuren, vid sidan av pungdjuren och de äkta däggdjuren. Denna grupp kallas för kloakdjur och är de enda däggdjur som lägger ägg.

Typiska däggdjursdrag hos kloakdjur är att de har päls, att de har tre hörselben i mellanörat och en underkäke bestående av ett ben på varje sida, att de har en välutvecklad mellangärdesmuskel, att de håller en konstant kroppstemperatur (om än lägre än hos äkta däggdjur) samt att honorna producerar mjölk i mjölkkörtlar som mat åt ungarna.

Drag som skiljer kloakdjuren från andra däggdjur är att de, i likhet med kräldjur och fåglar, har en kloak (d.v.s. en på kroppsytan mynnande gemensam kammare till vilken tarmen, urinröret och könsorganens utförsgångar leder) samt att de, också i likhet med kräldjur och fåglar, lägger ägg. Näbbdjurshonan gräver en djup bohåla i vilken hon lägger sina ägg och sedan ruvar dem. När ungarna kläckts stannar de i bohålan och får näringsrik mjölk av honan.

Näbbdjuret lever i sötvatten. Det simmar och dyker skickligt med hjälp av sina stora simhudsförsedda framfötter. Fysiologiska studier har visat att näbbdjuret är en effektivare simmare än bävrar och uttrar! Näbbdjuret har en välutvecklad tjock päls som håller kvar luft och därmed hjälper djuret att hålla värmen under vattnet. Luften i pälsen ger troligen också flythjälp. Djuret lär kunna stanna under vattnet i upp till ca 10 minuter, innan det behöver simma upp till ytan för att andas.

Näbbdjurets anknäbbsliknande "näbb" är ett känselorgan med hjälp av vilket djuret kan leta reda på de smådjur i vattnet som utgör dess föda. Näbben är även försedd med nervändar som är känsliga för elektriska strömmar! Näbbdjur kan upptäcka ficklampsbatterier som grävts ner i bottenslammet med hjälp av sitt elektriska sinne! Normalt letar det dock inte efter strömmar från batterier, utan efter de elektriska strömmar som bytesdjurens muskler ger upphov till när de arbetar. På "Platypus Research" finns en QuickTime-film med ett simmande näbbdjur som söker föda med sin näbb (4 MB).

Infångat byte lagras i näbbdjurets kindpåsar för att senare ätas. Vuxna näbbdjur saknar tänder, men tuggar födan med hjälp av förhornade plattor i näbben.

Näbbdjuret är ett av de mycket få giftiga däggdjuren! Hannarna kan stickas med de sporrar som de har på insidan av bakbenen! De ihåliga sporrarna är förbundna med giftkörtlar. Näbbdjursstick är mycket smärtsamma, men förefaller inte vara dödliga för människor.

På dessa ställen kan du hitta mer information på engelska om näbbdjuret: "Australian Platypus Conservancy", "Wildlife of Tasmania" och "Animal Diversity Web". 1999.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Skulle du kunna berätta något om vad näbbdjuret har utvecklats ifrån, och hur det kommer sig att det har ändrats så lite på så väldigt många år?

Man har inte hittat många fossil av gruppen kloakdjur (Monotremata), till vilken de nutida äggläggande däggdjuren (näbbdjuret i Australien samt myrpiggsvinen i Australien och på Nya Guinea) hör. Nästan alla fossil har påträffats i Australien. De äldsta fossilet är cirka 115 miljoner år gammalt, men kloakdjuren avskildes sannolikt tidigare än så från de övriga däggdjurens stamträd. Däggdjuren härstammar från andra djur inom gruppen Synapsida, förr kallade "däggdjursliknande reptiler". Synapsiderna har ett gemensamt ursprung med reptilerna, men bör inte inkluderas bland dessa. Landryggradsdjursfaunan under permperioden (290-248 miljoner före nutid) dominerades av synapsider. Några fanns kvar i början av nästa period, trias, men dog sedan ut. De enda synapsider som överlevde var föregångarna till däggdjuren. Nutidens däggdjur består av tre grupper: kloakdjur, pungdjur samt den i dag helt dominerande gruppen, äkta däggdjur (placentadäggdjur).

Många synapsider strök med i den stora massdöden i slutet av perm, antagligen den största katastrof som hittills drabbat livet på jorden. Man räknar med att 90 procent av de marina och 70 procent av de landlevande arterna dog ut. Man har spekulerat i att de flesta överlevande synapsiderna konkurrerades ut av dinosaurierna under trias, eftersom de var dåligt anpassade till den låga syrgashalten i luften. Syrgashalten sjönk nämligen drastiskt vid övergången mellan perm (då den var mycket högre än nu) och trias (då den blev mycket lägre än nu). Spekulationen förutsätter att dinosaurierna var utrustade med likadana lungor som fåglarna, något som man dock ännu inte kunnat belägga. Fågellungor tar med stor sannolikhet upp syrgas mycket effektivare än däggdjurslungor och reptillungor. Läs om fågellungor här.

Kloakdjuren har flera ursprungliga och reptillika drag. De lägger ägg, precis som reptiler. De har precis som reptiler kloak, en gemensam mynning för tarm, urinledare och könsorganens utförsgångar. Skelettet har många speciella drag som länkar dem till utdöda synapsidgrupper. Varför har då ett fåtal kloaksdjurarter överlevt till vår tid? Det är en mycket svår fråga. En faktor kan vara att de varit isolerade till det australiska området (som inkluderar Nya Guinea). Mycket få äkta däggdjur (mest fladdermöss) nådde detta område, innan européerna anlände. Hade de äkta däggdjuren nått dit i större omfattning, så hade kanske pungdjur och kloakdjur varit utkonkurrerade där i dag. En annan faktor skulle kunna vara att de nu levande kloakdjuren kombinerar sina ursprungliga drag med avancerade specialiseringar. De är bland annat de enda däggdjur som har som har ett elektriskt sinne och kan känna av elektriska fält. Läs här om näbbdjurets elektriska sinne. De har också gjort sig av med tänderna och utvecklat en specialiserad nos (platt hos näbbdjuret, smal och lång hos myrpiggsvinen). De har därför kunnat anpassa sig till en specialiserad diet: myror och termiter för det kortnosade myrpiggsvinet i Australien, daggmaskar för de långnosade myrpiggsvinen på Nya Guinea samt sötvattenslevande ryggradslösa djur för näbbdjuret.

Kanske är det så att kloakdjuren överlevt på grund av att de förändrat sig, inte på grund av att de förblivit näst intill oförändrade. 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Det är ingen enkel uppgift att räkna taggarna på en igelkott (copyright 1996 © Corel Corporation).

Hur många taggar har en fullvuxen igelkott ungefär? Tacksam för svar snarast, jag har sökt i NE och Bonniers lexikon men utan resultat.

Jag har tittat i litteratur och på nätet och nästan alla uppskattningar av antal taggar hos en igelkott ligger mellan ca 5 000 och ca 10 000 stycken. Enda undantaget angav ca 16 000. Uppgifter av denna typ (antal taggar på en igelkott, lungblåsornas totala yta, blodkapillärernas totala längd o.s.v.) får man ofta ta med en nypa salt. Man ser sällan någon hänvisning till det arbete där mätningarna redovisas och det är ofta fråga om mycket ungefärliga uppskattningar.

Läs om igelkotten på engelska på "European Hedgehog Research Group", "Pro Igel" och på "British Hedgehog Preservation Society". 1999.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hej, jag undrar om du hinner hjälpa mig med följande korsordsfråga: "Om denna primat vet uppslagsboken berätta att tungbenet och det starkt förstorade sköldbrosket i struphuvudet bildar en karakteristisk, ljudförstärkande apparat". Sex bokstäver och givet har jag B-L-PA. Men det kan vara fel?

Det var en lurig en! Allt stämmer på "vrålapa". Men det är bara sex bokstäver. Dock ger SAOB belägg från 1843 och 1899 för den sedan länge förlegade synonymen "bölapa". Lyssna på vrålapans vrål här. Hälsningar från en gammal, luttrad korsordslösare! 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan

På den här giraffen ser man tre horn, två på hjässan och ett oparigt mellan ögonen. Giraffer kan ha upp till fem horn. En del utdöda giraffsläktingar hade mycket större horn än giraffen. Copyright 1996 © Corel Corporation.

Varför är giraffens tunga blå?

Jag har inte hittat något svar på din fråga. En möjlighet är att det är ytliga vener som ger tungan dess blåa färg. Sådana ytliga venerna finns på männniskans armar. Men giraffens tunga beskrivs ofta som svart snarare än blå. En sannolikare möjlighet är därför att girafftungan är blåsvart eller svart av pigmentet melanin. Melanin är det färgämne som ger bruna och svarta färger hos hud och päls bland däggdjur. När människor blir solbrända, beror det på att mer melanin bildas i huden. Jag vågar inte säga vad girafftungans blå eller svarta färg fyller för funktion.

Giraffens tunga är en märklig konstruktion. Giraffen betar i träden. Den kan sträcka ut tungan så att den blir nästan en halv meter lång. Sedan kan den gripa tag i grenar genom att vinda tungan runt grenarna, rycka loss grenarna och äta upp dem. Tack vare tungan får giraffen alltså en större räckvidd och kan beta högre upp.

Det finns många andra intressanta saker att säga om giraffen. Trots att halsen är så lång, så har giraffen bara sju halskotor, precis som nästan alla andra däggdjur. Halskotorna måste därför vara mycket höga. Det uppges att en stor hanne kan vara 5,3 meter hög när den står med uppåtriktad hals!

Giraffen har mer än två horn! Den har ett eller två par horn på hjässan och dessutom ett oparigt horn mitt emellan ögonen. Det opariga hornet kan vara så litet att det bara är en benknöl som inte förtjänar att kallas horn. Giraffen kan alltså totalt ha 2-5 horn. Alla hornen är klädda med hud. Olika underarter har olika antal horn.

Giraffen kan galoppera, men när den rör sig långsamt är den (precis som dromedaren) passgångare. Det innebär att den de båda benen på en sida av kroppen alltid rör sig tillsammans och åt samma håll. Giraffen har väldigt långa ben och kroppen är relativt kort så att framben och bakben sitter nära varandra. Antagligen har giraffen blivit passgångare därför att den annars skulle trassla in frambenen och bakbenen i varandra!

Mer information om giraffen på engelska finns på "Animal Diversity Web" och "Animal Bytes". 2000.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Vad har kamelen för nytta av sin puckel?

Puckeln är faktiskt inte ett vattenförråd, utan ett energiförråd fyllt med fett. Läs mer om detta i den här artikeln (på engelska).

Men då uppkommer en annan fråga. Varför är fettförråden hos kamelen belägna huvudsakligen på ryggsidan och ingen annanstans? Svaret på den frågan vet man inte, men man kan spekulera.

Kanske är det så att fettet i puckeln isolerar kamelen, så att upptag av värme från solstrålning minimeras. Solstrålningen kommer ju uppifrån. Man vet redan att kamelens tjocka ryggpäls isolerar den, inte mot värmeförluster, utan mot värmeupptag i en miljö som har högre temperatur än kamelen själv! På kroppens sidor har kamelen tunnare päls, vilket gör att kroppsvärme lätt kan avges där.

Valar och sälar har som bekant också fettväv som isolering, men hos dem är fettet fördelat runt hela kroppen i form av ett späcklager. Dessa djur förlorar ju värme till vattnet från hela kroppsytan. Fördelen att ha fettvävnad som värmeisolator är att fettväven mest består av just fett. Läs om detta här.

Vill du veta mer om kameler, så kan du läsa om "cyklande" kameler och om kamelens vattensparande nos. 1999.

Anders Lundquist

Till början på sidan

En elev ska göra ett arbete om skogselefant. För att skapa upplevelser för publiken försöker vi komma på något utöver ren fakta. Att måla skogselefanten i naturlig storlek blir för stort. Kanske jämföra människoörat och elefantens. Men hur stort är det?

Läs först här om hur elefantens öron som väremeregulatorer. I ett originalarbete som ligger till grund för denna artikel mätte man öronen på fem elefanter på ett zoo. Det anges inte, men det var förmodligen savannelefanter. Den största elefanten, Affie, hade 137 cm långa och 89 cm breda öron. För den minsta, Christy, var måtten 107 respektive 64 cm.

Rätt nyligen har man på grundval av både DNA-sekvenser och anatomiska data urskilt den afrikanska skogselefanten som en egen art, Loxodonta cyclotis, skild från savannelefanten, Loxodonta africana. Man räknar alltså nu med tre nu levande elefantarter, förutom de två nämnda den indiska elefanten, Elephas maximus. Skogselefanten är mindre än savannelefanten, har rakare och längre betar och rundade (inte spetsiga) öron. Det finns också skillnader i skallens uppbyggnad mellan de två arterna. Elfenbenet från skogselefanten är särskilt hårt och kan ibland anta en skär färgton. I stället för en hotad afrikansk elefantart har vi nu två som är ännu mer hotade, eftersom de båda populationerna förstås är mindre än den totala elefantpopulationen i Afrika. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

En ung näsapshanne som ännu inte utvecklat den vuxne hannens stora näsa. Den stora magen är ingen kalaskula. Den innehåller ett voluminöst matspjälkningssystem som behövs för att bryta ner apans svårspjälkade föda. Med tack till och copyright Jakob Damborg.

Hej, jag undrar varför näsapan har så stor näsa. Finns det någon anledning att just den apan har så stor näsa?

Det förefaller som om man inte med säkerhet vet varför näsapan har så stor näsa. Det har spekulerats att näsan fungerar som en värmeradiator med vilken apan kan göra sig av med överflödig kroppsvärme. Men i så fall borde hannarna löpa större risk att överhettas än honorna. Det är nämligen bara de vuxna hannarna som har den stora näsan. Honornas näsa är betydligt mindre. Hannarnas näsa fungerar förmodligen som en resonanslåda som förstärker deras aggressiva läten. Dessa vokala yttringar beskrivs på engelska som "honks" och används också som varningsrop när rovdjur finns i närheten. Kanske har näsan utvecklats som ett resultat av s.k. sexuell selektion. I så fall skulle näsapshonor föredra den hanne som är mest vokalt begåvad eller den som har den största näsan, på samma sätt som honor av många fågelarter föredrar den mest sångbegåvade eller den starkast färgade hannen.

Näsapan lever i träskartade mangroveskogar på Borneo. Den är känd för att vara en god simmare. Den har till och med delvis simhud mellan tårna. Men den simmar inte för sitt nöjes skull, utan bara när det är nödvändigt för att korsa en flod. Det finns gott om krokodiler i träsken. Näsapan är vegetarian och lever huvudsakligen på blad och frukter. Dess stora mage rymmer en voluminös matspjälkningsapparat med en mycket stor magsäck. Magsäcken fungerar som jäskammare. Den innehåller mikroorganismer som bryter ned cellulosan i födan till mindre molekyler som apan kan ta upp från tarmen. Matspjälkningen fungerar alltså på ungefär samma sätt som hos idisslande hovdjur, till exempel nötkreatur. Läs mer om spjälkning av cellulosa hos djur här.

Du kan läsa mer på engelska om näsapan på "Primate Info Net". 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Zebrarändernas funktion är en gåta. Urskiljer lejonet inte någon zebra bland alla dessa ränder som syns på bilden? Gör ränderna tsetseflugorna mindre bitbenägna? Eller gör ränderna att zebrorna känner igen varandra? Notera också hur tunna svarta ränder förekommer inuti de bredaste vita ränderna. Copyright 1996 Corel Corporation.

Varför har zebran ränder?

Frågan kan besvaras på två sätt beroende på vad man menar med ordet varför!

För det första kan man fråga sig vilken funktion ränderna har, det vill säga vad som har gynnat randiga djur under hästsläktets utveckling i Afrika. Man vet inte, men det finns några hypoteser. En hypotes är att ränder gör det svårare för rovdjur (i zebrornas fall lejon) att se zebrorna. Zebrorna kanske smälter ihop med bakgrunden så att lejonen har svårt att se dem. Detta må synas egendomligt för oss människor som ser zebrorna så tydligt, men man får betänka att lejon inte ser världen på samma sätt som vi. Bland annat så har de inte vårt välutvecklade färgseende. Alternativt så försvårar randningen lejonens avståndsbedömning eller så gör randningen det svårare för lejonen att urskilja en enskild zebra bland alla de andra zebrorna. Denna tanke har bland annat lanserats av Rudyard Kipling (som skrev "Djungelboken") i "Just så historier". Enligt en andra hypotes gör randningen tsetseflugorna mindre benägna att bita zebrorna. Tsetseflugorna föredrar nämligen stora, helt mörka djur. Tsetseflugor sprider sjukdomar som kallas trypanosomoser till zebror och andra djur, inklusive människor. Människor får den s.k. sömnsjukan av tsetseflugorna. Dessa sjukdomar orsakas av encelliga organismer. Läs mer om detta här i särskilt fönster (eller detta fönster). Enligt en tredje hypotes har ränderna en social funktion. Eftersom randningen är olika hos olika individer, så skulle ränderna till exempel kunna fungera som igenkänningstecken inom flocken.

För det andra kan man fråga sig hur randningen uppkommer under zebrornas fosterutveckling, d.v.s. vilka som är de bakomliggande orsakerna till randigheten. Hudens pigmentceller härstammar från den s.k. neurallisten som anläggs under embryonalutvecklingen. Nervsystemet anläggs som en en inbuktning av huden längs med embryots mittlinje på ryggsidan. Inbuktningen sluts sedan till ett rör, nervröret. I samband med nervrörets bildning uppkommer de båda längsgående neurallisterna på båda sidor om nervröret under huden. Neurallisternas celler vandrar ut i kroppen och ger upphov till en rad strukturer, bland annat större delen av det perifera nervsystemet och, som sagt, hudens pigmentceller. Dessa celler byggs också in i pälsens hår och ger dem deras färg. Hos zebrorna kommer pigmentcellerna påverkas så att embryots hud att indelas i omväxlande svarta och vita zoner. Hur detta går till är inte känt. I de vita zonerna får pälsen inget pigment.

Är zebrorna vitrandiga eller svartrandiga? Man menar att de är mörkrandiga mot ljus botten och att detta är den ursprungligaste teckningen hos hästdjuren. Vildåsnor har ofta tunna svarta streck mot ljus botten på benen och många hästdjur har ett mörkare streck längs med ryggen. Men det har också hävdats att zebrorna tvärtom är vitrandiga mot mörk botten. Ett argument för detta skulle vara de tunna svarta ränder uppkommer i mitten av vita ränder, om de senare är mycket breda. Detta har tolkats så att någon slags hämning av pigmentbildningen bli för svag om de vita ränderna är för breda och att grundfärgen skulle vara mörk.

Kvaggan, en utdöd sydafrikansk zebraunderart, var randig huvudsakligen på framkroppen. Den ska ha varit mörkrandig mot ljus botten. Jag tittade på svartvita bilder av alla de uppstoppade kvaggor som finns och blev inte helt övertygad om detta. Men färgbilder och målningar ger ett annat intryck (se här, här och här. Man försöker nu "återskapa" kvaggan genom att korsa lämpliga zebror tillhörande en närbesläktad underart. I dettta "Quagga Project" försöker man få fram individer med samma pälsmönster som kvaggan hade.

Här är några länkar med zebrainformation på engelska: "Animal Diversity Web", "The Ultimate Ungulate Page" och "Animal Info". 2002.

Anders Lundquist

Till början på sidan

En gnagande bäver i sitt sitt rätta element, dock ingen jättebäver. Copyright 1996 © Corel Corporation.

Var hittar jag information om bävrar?

Bävern är ett intressant djur. I forna tider var bävern kanske det djur som, näst människan, mest påverkade landskapsbilden. Det skedde naturligtvis genom bäverdammarna. Det finns två arter av bävrar. Den ena finns i Nordamerika, den andra i Europa och Asien. Bävrarna är näst störst bland gnagarna, endast den sydamerikanska kapybaran blir större (kapybarabild i nytt fönster). Mindre bekant är att den utdöda nordamerikanska jättebävern (Castoroides) var ännu större och vägde uppemot 100 kg! Dess gnagartänder var decimeterlånga som framgår av denna bild. Jättebävern levde under pleistocenperioden och dog ut så sent som för cirka 10 000 år sedan. Men kanske lever minnet av den kvar i indianernas myter.

Men den största gnagare man känner till, Phoberomys pattersoni, levde för åtta miljoner år sedan i ett deltaområde i nuvarande Venezuela. Den vägde troligen cirka 700 kg och var släkt med kapybaran och marsvinet. Phoberomys hade en kraftig svans som den använde när den balanserade på bakbenen. På grund av kroppsvikten kunde den inte stå och gå med böjda ben som små gnagare, till exempel möss, brukar göra. Den måste i stället hålla benen raka för att kunna bära upp kroppen. Man spekulerar i att den var ett lätt byte för större rovdjur, eftersom den sprang dåligt och var för stor för att kunna gräva ner sig i hålor i marken. Men storleken möjliggjorde troligen ett effektivare utnyttjande den svårspjälkade växtfödan, som bestod av gräs. Stora växtätare har nämligen större jäskammare i magtarmkanalen (läs här om hur djur bryter ned cellulosa) och ett lägre energibehov mätt per kilogram kroppsvikt. Så här tror man Phoberomys såg ut.

Mer information om vår svenska bäver hittar du på Riksmuséet och Jägarförbundet. Mer info om kapyparan på engelska. 2005.

Anders Lundquist

Till början på sidan