|
| Näbbdjuret är ett äggläggande däggdjur. Här syns djurets märkliga näbb och fötternas simhud tydligt (courtesy of Philip Bethge). |
Jag skulle vilja veta lite grann om näbbdjuret i Australien.
Näbbdjuret är ett av de märkligaste ryggradsdjur som över huvud taget finns. Tillsammans med myrpiggsvinen bildar det en särskild grupp bland däggdjuren, vid sidan av pungdjuren och de äkta däggdjuren. Denna grupp kallas för kloakdjur och är de enda däggdjur som lägger ägg.
Typiska däggdjursdrag hos kloakdjur är att de har päls, att de har tre hörselben i mellanörat och en underkäke bestående av ett ben på varje sida, att de har en välutvecklad mellangärdesmuskel, att de håller en konstant kroppstemperatur (om än lägre än hos äkta däggdjur) samt att honorna producerar mjölk i mjölkkörtlar som mat åt ungarna.
Drag som skiljer kloakdjuren från andra däggdjur är att de, i likhet med kräldjur och fåglar, har en kloak (d.v.s. en på kroppsytan mynnande gemensam kammare till vilken tarmen, urinröret och könsorganens utförsgångar leder) samt att de, också
i likhet med kräldjur och fåglar, lägger ägg. Näbbdjurshonan gräver en djup bohåla i vilken hon lägger sina ägg och sedan ruvar dem. När ungarna kläckts stannar de i bohålan och får näringsrik mjölk av honan.
Näbbdjuret lever i sötvatten. Det simmar och dyker skickligt med hjälp av sina stora simhudsförsedda framfötter. Fysiologiska studier har visat att näbbdjuret är en effektivare simmare än bävrar och uttrar! Näbbdjuret har en välutvecklad tjock päls som håller kvar luft och därmed hjälper djuret att hålla värmen under vattnet. Luften i pälsen ger troligen också flythjälp. Djuret lär kunna stanna under vattnet i upp till ca 10 minuter, innan det behöver simma upp till ytan för att andas.
Näbbdjurets anknäbbsliknande "näbb" är ett känselorgan med hjälp av vilket djuret kan leta reda på de smådjur i vattnet som utgör dess föda. Näbben är även försedd med nervändar som är känsliga för elektriska strömmar! Näbbdjur kan upptäcka ficklampsbatterier som grävts ner i bottenslammet med hjälp av sitt elektriska sinne! Normalt letar det dock inte efter strömmar från batterier, utan efter de elektriska strömmar som bytesdjurens muskler ger upphov till när de arbetar.
Infångat byte lagras i näbbdjurets kindpåsar för att senare ätas. Vuxna näbbdjur saknar tänder, men tuggar födan med hjälp av förhornade plattor i näbben.
Näbbdjuret är ett av de mycket få giftiga däggdjuren! Hannarna kan stickas med de sporrar som de har på insidan av bakbenen! De ihåliga sporrarna är förbundna med giftkörtlar. Näbbdjursstick är mycket smärtsamma, men förefaller inte vara dödliga för människor.
På dessa ställen kan du hitta mer information på engelska om näbbdjuret: "Australian Platypus Conservancy", "Wildlife of Tasmania" och "Animal Diversity Web". 1999.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Skulle du kunna berätta något om vad näbbdjuret har utvecklats ifrån, och hur det kommer sig att det har ändrats så lite på så väldigt många år?
Man har inte hittat många fossil av gruppen kloakdjur (Monotremata), till vilken de nutida äggläggande däggdjuren (näbbdjuret i Australien samt myrpiggsvinen i Australien och på Nya Guinea) hör. Nästan alla fossil har påträffats i Australien. De äldsta fossilet är cirka 115 miljoner år gammalt, men kloakdjuren avskildes sannolikt tidigare än så från de övriga däggdjurens stamträd. Däggdjuren härstammar från andra djur inom gruppen Synapsida, förr kallade "däggdjursliknande reptiler". Synapsiderna har ett gemensamt ursprung med reptilerna, men bör inte inkluderas bland dessa. Landryggradsdjursfaunan under permperioden (290-248 miljoner före nutid) dominerades av synapsider. Några fanns kvar i början av nästa period, trias, men dog sedan ut. De enda synapsider som överlevde var föregångarna till däggdjuren. Nutidens däggdjur består av tre grupper: kloakdjur, pungdjur samt den i dag helt dominerande gruppen, äkta däggdjur (placentadäggdjur).
Många synapsider strök med i den stora massdöden i slutet av perm, antagligen den största katastrof som hittills drabbat livet på jorden. Man räknar med att 90 procent av de marina och 70 procent av de landlevande arterna dog ut. Man har spekulerat i att de flesta överlevande synapsiderna konkurrerades ut av dinosaurierna under trias, eftersom de var dåligt anpassade till den låga syrgashalten i luften. Syrgashalten sjönk nämligen drastiskt vid övergången mellan perm (då den var mycket högre än nu) och trias (då den blev mycket lägre än nu). Spekulationen förutsätter att dinosaurierna var utrustade med likadana lungor som fåglarna, något som man dock ännu inte kunnat belägga. Fågellungor tar med stor sannolikhet upp syrgas mycket effektivare än däggdjurslungor och reptillungor. Läs om fågellungor här.
Kloakdjuren har flera ursprungliga och reptillika drag. De lägger ägg, precis som reptiler. De har precis som reptiler kloak, en gemensam mynning för tarm, urinledare och könsorganens utförsgångar. Skelettet har många speciella drag som länkar dem till utdöda synapsidgrupper. Varför har då ett fåtal kloaksdjurarter överlevt till vår tid? Det är en mycket svår fråga. En faktor kan vara att de varit isolerade till det australiska området (som inkluderar Nya Guinea). Mycket få äkta däggdjur nådde detta område, innan européerna anlände. Innan aboriginerna kom till Australien var de enda äkta däggdjuren där fladdermöss och några gnagare. Fladdermössen hade förstås flugit dit. Man tror att gnagarna hade flutit över havet med drivved. Vår människoart kom till Australien för cirka 60 000-40 000 år sedan, efter att ha företagit människans dittils längsta resa över öppet hav. Dingon är en förvildad tamhund som fördes till Australien av människan först för cirka 5 000 år sedan. Hade de äkta däggdjuren nått Australien i större omfattning, så hade kanske pungdjur och kloakdjur varit utkonkurrerade där i dag.
När människan hade kommit till Australien dog många pungdjur ut. Kanske bidrog aboriginerna redan tidigt till detta genom att bränna stora områden och genom jaga djuren, kanske spelade klimatförändringar då en roll. Dingon har på det australiska fastlandet konkurrerat ut två rovdjur bland pungdjuren, pungvargen och pungdjävulen. Pungvargen är nu utdöd. Pungdjävulen finns kvar på ön Tasmanien, där den emellertid hotas av en märklig smittsam cancerform som sprids genom bett. När européer kom till Australien accelererade utdöendet bland pungdjuren. Många pungdjur har utrotats eller nästan utrotats av i senare tid införda djur, till exempel räven och agapaddan.
Kloakdjurens överlevnad har kanske gynnats av att de nu levande kloakdjuren kombinerar sina ursprungliga drag med avancerade specialiseringar. De är bland annat de enda däggdjur som har som har ett elektriskt sinne och kan känna av elektriska fält. Läs här om näbbdjurets elektriska sinne. De har också gjort sig av med tänderna och utvecklat en specialiserad nos (platt hos näbbdjuret, smal och lång hos myrpiggsvinen). De har därför kunnat anpassa sig till en specialiserad diet: myror och termiter för det kortnosade myrpiggsvinet i Australien, daggmaskar för de långnosade myrpiggsvinen på Nya Guinea samt sötvattenslevande ryggradslösa djur för näbbdjuret.
Kanske är det så att kloakdjuren överlevt på grund av att de förändrat sig, inte på grund av att de förblivit näst intill oförändrade. 2008, 2011.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Hej, vid vår senaste Skånevandring mellan Hörte och Skateholm hittade vi detta, se bifogade bilder. Stjärten är väl bred som ett tangentbord ungefär. Vad kan det vara?
"Fråga en zoofysiolog" är alltid redo. Det är helt klart en val. Det ser man på kraniet, bröstkorgen och stjärtfenan. Kraniet har den för tandvalar typiska inbuktningen i pannan som rymmer den så kallade melonen. Melonen fungerar som en akustisk lins som fokuserar ljudet som valen avger för att ekoloda eller för att kommunicera med artfränder.
Tumlaren (Phocaena phocaena) är den enda val som regelbundet förekommer vid svenska kuster. Den finns numera framför allt vid Västkusten, men är mycket sällsynt i Östersjön. Det är med intill visshet gränsande sannolikhet en död tumlare som ni hittat, i synnerhet som fyndet gjorts vid Östersjön dit andra valar mycket sällan förirrar sig. Tumlarna är de minsta av alla valar. Längden anges till 120-225 cm. Tumlaren kallades förr marsvin på svenska och gör så fortfarande på danska. Ordet marsvin är bildat efter valens tyska namn och betyder "havsgris".
Tumlaren är i dag en starkt hotad art och såväl iakttagelser av levande tumlare som fynd av döda tumlare bör rapporteras till Naturhistoriska Riksmuseet. Museet vill också ha in döda tumlare för obduktion. Läs här hur ni ska göra. Öster om Sandhammaren i Skånes sydöstra hörn gjordes det 7 observationer av tumlare år 2005, 5 år 2006, 4 år 2007, 4 år 2008, 15 år 2009, 3 år 2010 och hittills ingen år 2011.
På Riksmuseets sajt kan ni läsa mer om tumlaren. 2005, 2011.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Den i villaområdet i Örebro upphittade snövesslan (Mustela nivalis nivalis). Tack till Malin för bilden. |
|
Jag hittade det här döda djuret, cirka 15 cm långt. Låg vid en väg i ett villaområde i Örebro. Någon husdjursunge som rymt?
Nej, det ingen husdjursunge, utan ett vilt djur. Det är en småvessla (ibland kallad vessla), tillhörande den nordliga underarten snövessla (Mustela nivalis nivalis). Den är klädd i sin helt vita vinterpäls. Man skiljer småvesslan från dess nära släkting hermelinen genom att småvesslan saknar svart svanspets. Den sydliga underarten av småvesslan (Mustela nivalis vulgaris) anlägger inte vit vinterdräkt. Ibland menar man med småvessla endast den sydliga underarten.
Småvesslan är ett mårddjur och Sveriges minsta medlem av däggdjursordningen rovdjur (Carnivora). Vesslor är mycket livliga, därav uttrycket "snabb som en vessla". Vi som läst böckerna om Ture Sventon, detektiven med den ständigt lika knivskarpa profilen, minns den ilsnabbe skurken Ville Vessla.
Man ser ibland småvesslor, ofta då de sticker upp huvudet bland grästuvor eller ur en stengärdsgård. De är rovdjur som främst jagar smågnagare. Eftersom de är små och smala kan de lätt ta sig in mössens och sorkarnas gångar. Om vesslan från Svenska jägarförbundet. 2012.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Vad är en panter för något? Är det en underart? Är pantern i själva verket en jaguar eller leopard och varför blir de svarta?
Panter är ett annat namn på leoparden (Panthera pardus), således en synonym till leopard.
Den svarta pantern är inte en art och inte heller en underart. Den är en så kallad varietet av leoparden. En varietet skiljer sig bara i en eller ett fåtal egenskaper från en arts normala utseende. Svarta och normalt färgade leopardungar kan förekomma i samma kull. Leopardfläckarna kan svagt urskiljas även hos svarta pantrar. Svarta varieteter kallas melanistiska, vita varieteter kallas albinistiska. I vissa delar av Sverige förekommer albinistiska, vita älgar. 2011.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
En hona av kodiakbjörnen med tre ungar. Courtesy of U.S. Fish and Wildlife Service. |
|
Vi har en dispyt jag och en vän. Jag påstår att världens största björn är isbjörnen. Han motsätter sig detta och menar att kodiakbjörnen är större. Vem av oss har rätt?
Jag har tittat i en rad källor och åsikterna går mycket i sär, liksom de vikter som anges. De flesta anser att isbjörnen är störst åtminstone när det gäller genomsnittlig vikt, men det finns en uppgift att den största björn man vägt är en kodiakbjörn. Det är hannarna som är störst. Det finns uppgifter om vikter över 1000 kg för båda björnarna. Kodiakbjörnen (Ursus arctos middendorffi) räknas som en underart av brunbjörnen (Ursus arctos). Den finns på ön Kodiak söder om Alaska. Isbjörnen räknas som en egen art (Ursus maritimus), men är mycket nära släkt med brunbjörnen.
Jag dömer oavgjort. Beslutet kan inte överklagas. 2011.
Anders Lundquist
Till början på sidan
|
| Det är ingen enkel uppgift att räkna taggarna på en igelkott (copyright 1996 © Corel Corporation). |
Hur många taggar har en fullvuxen igelkott ungefär? Tacksam för svar snarast, jag har sökt i NE och Bonniers lexikon men utan resultat.
Jag har tittat i litteratur och på nätet och nästan
alla uppskattningar av antal taggar hos en igelkott ligger mellan ca 5 000
och ca 10 000 stycken. Enda undantaget angav ca 16 000. Uppgifter av denna typ (antal taggar på en igelkott, lungblåsornas totala yta, blodkapillärernas totala längd o.s.v.) får man ofta ta med en nypa salt. Man ser sällan någon hänvisning till det arbete där mätningarna redovisas och det är ofta fråga om mycket ungefärliga uppskattningar.
Läs om igelkotten på engelska på "Pro Igel" och "British Hedgehog Preservation Society". 1999.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Hej, jag undrar om du hinner hjälpa mig med följande korsordsfråga: "Om denna primat vet uppslagsboken berätta att tungbenet och det starkt förstorade sköldbrosket i struphuvudet bildar en karakteristisk, ljudförstärkande apparat". Sex bokstäver och givet har jag B-L-PA. Men det kan vara fel?
Det var en lurig en! Allt stämmer på "vrålapa". Men det är bara sex bokstäver. Dock ger SAOB belägg från 1843 och 1899 för den sedan länge förlegade synonymen "bölapa". Lyssna på vrålapans vrål här. Hälsningar från en gammal, luttrad korsordslösare! 2008.
Anders Lundquist
Till början på sidan
|
| På den här giraffen ser man tre horn, två på hjässan och ett oparigt mellan ögonen. Giraffer kan ha upp till fem horn. En del utdöda giraffsläktingar hade mycket större horn än giraffen. Copyright 1996 © Corel Corporation. |
Varför är giraffens tunga blå?
Jag har inte hittat något svar på din fråga. En möjlighet är att det är ytliga vener som ger tungan dess blåa färg. Sådana ytliga venerna finns på männniskans armar. Men giraffens tunga beskrivs ofta som svart snarare än blå. En sannolikare möjlighet är därför att girafftungan är blåsvart eller svart av pigmentet melanin. Melanin är det färgämne som ger bruna och svarta färger hos hud och päls bland däggdjur. När människor blir solbrända,
beror det på att mer melanin bildas i huden. Jag vågar inte säga vad girafftungans blå eller svarta färg fyller för funktion.
Giraffens tunga är en märklig konstruktion. Giraffen betar i träden. Den kan sträcka ut tungan så att den blir nästan en halv meter lång. Sedan kan den gripa tag i grenar genom att vinda tungan runt grenarna, rycka loss grenarna och äta upp dem. Tack vare tungan får giraffen alltså en större räckvidd och kan beta högre upp.
Det finns många andra intressanta saker att säga om giraffen. Trots att halsen är så lång, så har giraffen bara sju halskotor, precis som nästan alla andra däggdjur. Halskotorna måste därför vara mycket höga. Det uppges att en
stor hanne kan vara 5,3 meter hög när den står med uppåtriktad hals!
Giraffen har mer än två horn! Den har ett eller två par horn på hjässan och dessutom ett oparigt horn mitt emellan ögonen. Det opariga hornet kan vara så litet att det bara är en benknöl som inte förtjänar att kallas horn. Giraffen kan alltså totalt ha 2-5 horn. Alla hornen är klädda med hud. Olika underarter har olika antal horn.
Giraffen kan galoppera, men när den rör sig långsamt är den (precis som dromedaren) passgångare. Det innebär att den de båda benen på en sida av kroppen alltid rör sig tillsammans och åt samma håll. Giraffen har väldigt långa ben och kroppen är relativt kort så att framben och bakben sitter nära varandra. Antagligen har giraffen blivit passgångare därför att den annars skulle trassla in frambenen och bakbenen i varandra!
Mer information om giraffen på engelska finns på "Animal Diversity Web" och "Animal Bytes". 2000.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Kamelpucklar. överst en enpucklig kamel (dromedar; Camelus dromedarius), nederst en tvåpucklig kamel (baktrisk kamel; Camelus bactrianus). Dromedaren är sedan länge utdöd som vild i sitt ursprungliga hemland i Mellanöstern, men lever förvildad i stort antal i Australien. Den tvåpuckliga kamelen finns vild i några områden i Centralasien, men arten är hotad. Båda arterna tämjdes för mer än tre tusen år sedan och är fortfarande mycket viktiga husdjur. Courtesy of John O'Neill and Wikimedia Commons under GNU Free Documentation License (above) and Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported License (below). |
|
Vad har kamelen för nytta av sin puckel?
Puckeln är faktiskt inte ett vattenförråd, utan ett energiförråd fyllt med fett. Läs mer om detta i den här artikeln (på engelska).
Men då uppkommer en annan fråga. Varför är fettförråden hos kamelen belägna huvudsakligen på ryggsidan och ingen annanstans? Svaret på den frågan vet man inte, men man kan spekulera.
Kanske är det så att fettet i puckeln isolerar kamelen, så att upptag av värme från solstrålning minimeras. Solstrålningen kommer ju uppifrån. Man vet redan att kamelens tjocka ryggpäls isolerar den, inte mot värmeförluster, utan mot värmeupptag i en miljö som har högre temperatur än kamelen själv! På kroppens sidor har kamelen tunnare päls, vilket gör att kroppsvärme lätt kan avges där.
Valar och sälar har som bekant också fettväv som isolering, men hos dem är fettet fördelat runt hela kroppen i form av ett späcklager. Dessa djur förlorar ju värme till vattnet från hela kroppsytan. Fördelen att ha fettvävnad som värmeisolator är att fettväven mest består av just fett. Läs om detta här.
Vill du veta mer om kameler, så kan du läsa om "cyklande" kameler och om kamelens vattensparande nos. 1999, 2011.
Anders Lundquist
Till början på sidan
|
En hona av skogselefanten (Loxodonta cyclotis) med en unge vid Mbelifloden inom nationalparken Nouabalé-Ndoki i Kongo- Brazzaville, förhoppningsvis utom räckhåll för elfenbensjägare. Lägg märke till det rundade örat. Courtesy of Thomas Breuer and PLoS Biology under a Creative Commons Attribution 2.5 Generic license. |
|
En elev ska göra ett arbete om skogselefant. För att skapa upplevelser för publiken försöker vi komma på något utöver ren fakta. Att måla skogselefanten i naturlig storlek blir för stort. Kanske jämföra människoörat och elefantens. Men hur stort är det?
Läs först här om hur elefantens öron som väremeregulatorer. I ett originalarbete som ligger till grund för denna artikel mätte man öronen på fem elefanter på ett zoo. Det anges inte, men det var förmodligen savannelefanter. Den största elefanten, Affie, hade 137 cm långa och 89 cm breda öron. För den minsta, Christy, var måtten 107 respektive 64 cm.
Rätt nyligen har man på grundval av både DNA-sekvenser och anatomiska data urskilt den afrikanska skogselefanten som en egen art, Loxodonta cyclotis, skild från savannelefanten, Loxodonta africana. Man räknar alltså nu med tre nu levande elefantarter, förutom de två nämnda den indiska elefanten, Elephas maximus. Skogselefanten är mindre än savannelefanten, har rakare och längre betar och rundade (inte spetsiga) öron. Det finns också skillnader i skallens uppbyggnad mellan de två arterna. Elfenbenet från skogselefanten är särskilt hårt och kan ibland anta en skär färgton. I stället för en hotad afrikansk elefantart har vi nu två som är ännu mer hotade, eftersom de båda populationerna förstås är mindre än den totala elefantpopulationen i Afrika. 2004, 2011.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
| En vuxen näsapshanne som med sin stora kran. Den stora magen är ingen kalaskula. Den innehåller ett voluminöst matspjälkningssystem som behövs för att bryta ner apans svårspjälkade växtföda. Courtesy of Drew Avery from Wikimedia Commons under Creative Commons Attribution 2.0 Generic license. |
Hej, jag undrar varför näsapan har så stor näsa. Finns det någon anledning att just den apan har så stor näsa?
Det förefaller som om man inte med säkerhet vet varför näsapan (Nasalis larvatus) har så stor näsa. Det har spekulerats att näsan fungerar som en värmeradiator med vilken apan kan göra sig av med överflödig kroppsvärme. Men i så fall borde hannarna löpa större risk att överhettas än honorna. Det är nämligen bara de vuxna hannarna som har den stora näsan. Honornas näsa är betydligt mindre. Hannarnas näsa fungerar förmodligen som en resonanslåda som förstärker deras aggressiva läten. Dessa vokala yttringar beskrivs på engelska som "honks" och används också som varningsrop när rovdjur finns i närheten. Kanske har näsan utvecklats som ett resultat av så kallad sexuell selektion. I så fall skulle näsapshonor föredra den hanne som är mest vokalt begåvad eller den som har den största näsan, på samma sätt som honor av många fågelarter föredrar den mest sångbegåvade eller den starkast färgade hannen.
Näsapan lever i träskartade mangroveskogar på Borneo. Den är känd för att vara en god simmare. Den har till och med delvis simhud mellan tårna. Men den simmar inte för sitt nöjes skull, utan bara när det är nödvändigt för att korsa en flod. Det finns gott om krokodiler i träsken. Näsapan är vegetarian och lever huvudsakligen på blad och frukter. Dess stora mage rymmer en voluminös matspjälkningsapparat med en mycket stor magsäck. Magsäcken fungerar som jäskammare. Den innehåller mikroorganismer som bryter ned cellulosan i födan till mindre molekyler som apan kan ta upp från tarmen. Matspjälkningen fungerar alltså på ungefär samma sätt som hos idisslande hovdjur, till exempel nötkreatur. Läs mer om spjälkning av cellulosa hos djur här.
Du kan läsa mer på engelska om näsapan på "Primate Info Net". 2001, 212.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Var hittar jag information om bävrar?
Bävern är ett intressant djur. I forna tider var bävern kanske det djur som, näst människan, mest påverkade landskapsbilden. Det skedde naturligtvis genom bäverdammarna. Det finns två arter av bävrar. Den ena finns i Nordamerika, den andra i Europa och Asien. Bävrarna är näst störst bland gnagarna, endast den sydamerikanska kapybaran blir större (kapybarabild i nytt fönster). Mindre bekant är att den utdöda nordamerikanska jättebävern (Castoroides ohioensis) var ännu större och vägde uppemot 100 kg! Dess gnagartänder var decimeterlånga som framgår av denna bild. Jättebävern levde under pleistocenperioden och dog ut så sent som för cirka 10 000 år sedan. Men kanske lever minnet av den kvar i indianernas myter. Isotopstudier av tänderna tyder emellertid på att jättebävern åt vattenväxter, inte bark från träd som dagens bävrar. I så fall är det mindre sannolikt att den fällde träd och byggde dammar.
Men den största gnagare man känner till, Phoberomys pattersoni, levde för åtta miljoner år sedan i ett deltaområde i nuvarande Venezuela. Den vägde troligen cirka 700 kg och var släkt med kapybaran och marsvinet. Phoberomys hade en kraftig svans som den använde när den balanserade på bakbenen. På grund av kroppsvikten kunde den inte stå och gå med böjda ben som små gnagare, till exempel möss, brukar göra. Den måste i stället hålla benen raka för att kunna bära upp kroppen. Man spekulerar i att den var ett lätt byte för större rovdjur, eftersom den sprang dåligt och var för stor för att kunna gräva ner sig i hålor i marken. Men storleken möjliggjorde troligen ett effektivare utnyttjande den svårspjälkade växtfödan, som bestod av gräs. Stora växtätare har nämligen större jäskammare i magtarmkanalen (läs här om hur djur bryter ned cellulosa) och ett lägre energibehov mätt per kilogram kroppsvikt. Så här tror man Phoberomys såg ut.
Mer information om vår svenska bäver hittar du på Riksmuseet. Mer info om kapyparan på engelska. 2005, 2012.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Åter till början på
denna sida
Åter till "Svar på frågor" | Källor och referenser
Info om djur | Om du vill fråga zoofysiologen
Läs också "Artiklar om djur" och "Djurens fysiologi".
|
