Info om  djur   Fråga   Svar   Djurfakta   Artiklar   Källor 

Lunds universitet
Facebook

Vinbergssnäcka
 
Fråga en zoofysiolog

Blötdjur: snäckor, sniglar och deras skal. Gruppens evolution

Varför ser blötdjur (mollusker) så olika ut? Om blötdjursgrupperna och deras evolution
Hur bildas pärlor? Vilka musslor bildar pärlor?
Om skillnaden mellan sniglar och snäckor
Om vinbergssnäckan och snäckodlingar
Snäcka i ruccolan. Om snäckor som stänger skalet med lock
Vad är det för ett djur som kryper? Fynd av snigel
Byter snäckor skal? Hur växer deras skal?
Vilka ämnen ger snäckskal deras färg?
Kan kägelsnäckor krypa in i skalet med dess smala ingång?
Sök i alla svar och i alla djurartiklar
Åter till "Svar på frågor"


Ledsnäckan Tonicella lineata

Ledsnäckan Tonicella lineata. Detta vackra djur tillhör en av de mindre väl kända blötdjursgrupperna, klassen ledsnäckor (Polyplacophora), känd för att vissa arter kan ha hundratals ögon. Läs om blötdjursgruppernas evolution i svaret nedan. Ledsnäckorna har som synes inte mindre än åtta skal i form av plåtar på ryggsidan. Den ovala tjocka ring som omger skalen tillhör manteln. Undersidans fot bildar en stor krypsula, precis som hos snäckor. Man skulle kunna tro ledsnäckorna är uppdelade i åtta segment och därmed segmenterade, precis som insekter och andra leddjur. Men så är sannolikt inte fallet, en åsikt som stöds av ledsnäckornas inre anatomi och embryonalutveckling. Ledsnäckorna har levande vävnad inuti skalet, något som är unikt bland blötdjuren. Hos vissa av dem finns det hundratals ögon i skalen. Dessa ögon är försedda med genomskinliga linser av kalciumkarbonat och är kanske kapabla till bildseende, om än med mycket låg upplösning. Courtesy of Matt Knoth from Encyclopedia of Life under this CC License.

Varför är blötdjur så olika, men ändå släkt med varandra? - Om blötdjurens (molluskernas) evolution

Alla blötdjur (mollusker) har mycket sannolikt ett gemensamt ursprung. Utgående från en grundplan har de utvecklats i olika riktningar. Grundplanen kan fortfarande urskiljas, i mer eller mindre omvandlad form, hos alla blötdjursgrupper. Det visar att de är släkt. Släktskapen stöds också av molekylärbiologiska undersökningar av deras DNA. Blötdjur kännetecknas av att de är försedda med en fot som användes när de rör sig, en mantel som omsluter en mantelhåla och ett skal av kalciumkarbonat. Gälarna finns i mantelhålan. En rivtunga (radula) används vi födointaget. Hos vissa grupper kan man inte urskilja alla dessa kännetecken.

En förfader uppbyggd enligt grundplanen gav under evolutionen upphov till de blötdjursgrupper som lever idag. De flesta blötdjursgrupperna uppkom förmodligen redan före den så kallade kambriska explosionen för cirka 500 miljoner år sedan, då de flesta av dagens djurstammar utvecklades. Utvecklingen innebar en anpassning till olika miljöer och olika levnadsätt. Man talar om olika ekologiska nischer. Blötdjuren är ett utmärkt exempel på hur djur med en ursprunglig kroppsplan kan anpassa sig till olika levnadssätt och hur kroppsdelar under evolutionen kan omformas till att fylla olika funktioner. Detta har lett till att de olika blötdjurgrupperna skiljer sig rätt mycket åt till det yttre.

Man urskiljer idag sju klasser bland blötdjuren. Tre av dem är mycket artrika och utgör en stor del av jordens fauna, framför allt i havet. Dessa grupper är snäckor (Gastropoda), musslor (Bivalvia) och bläckfiskar (Cephalopoda). Dessa grupper förekommer också mycket rikligt som fossil. De fyra återstående mindre grupperna är urmollusker (Monoplacophora), maskmollusker (Aplacophora), ledsnäckor (Polyplacophora) och tandsnäckor (Scaphopoda). Texten fortsätter under bilden.

Maskmollusken Chaetoderma hancocki

Är det en mask? Nej, det är ett blötdjur, maskmollusken Chaetoderma hancocki. Maskmolluskerna saknar skal, men har små fjäll eller nålar av kalciumkarbonat i huden. Enligt en åsikt är detta det ursprungliga tillståndet hos blötdjuren. Skalen hos andra blötdjur har i så fall uppkommit genom att små fjäll smält ihop. Men det kan också vara så de första blötdjuren hade ett skal som delades upp i åtta skal hos ledsnäckorna och i småbitar hos maskmolluskerna. Eller så hade urblötdjuren flera skal. I så fall uppvisar ledsnäckorna med sina åtta skal ursprungstillståndet. Notera således att klassen "urmollusker" med ett skal (Monoplacophora; se texten ovan) alls inte behöver vara just urmollusker, men mycket väl kan vara det. Courtesy of Kelvin Barwick, from Encyclopedia of Life under this CC License.

Snäckor använder foten som en krypsula när de tar sig fram på ett mer eller mindre fast underlag. De använder oftast rivtungan till att raspa i sig växtföda från underlaget. De har vanligen ett enkelt, oftast spiralvridet, skal som de kan krypa in i för att skydda sig mot fiender. De kan sakna skal eller ha ett inre skal. Detta gäller bland annat för de landlevande snäckor, som kallas sniglar. Snäckorna är en av de få djurgrupper som koloniserat land och dessutom väl anpassat sig till landlivet.

Musslor har två skal, som kan dras ihop med starka muskler så att de helt täcker djuren. De är vanligen inte särskilt rörliga, men många av dem kan sticka ut foten mellan de två skalen och ta sig fram kortare sträckor. De lever på bottnen eller nedgrävda i den. Gälarna är omvandlade till filtreringsanordningar som fångar upp födan i form små planktonorganismer och organiska partiklar från det vatten som pumpas genom mantelhålan.

Hos bläckfiskarna har foten utvecklats till armar, hos de flesta åtta eller tio stycken. Åttaarmade bläcfiskar använder armarna till att ta sig fram på havsbottnen. Tioarmade bläckfiskar simmar i de fria vattenmassorna. Alla bläckfiskar kan simma med hjälp av jetdrift. De pressar då ut vatten ur mantelhålan. Bläckfiskarna är rovdjur som fångar födan med hjälp av armarna och hårda näbbliknande käkar. Två av armarna fungerar hos de tioarmade bläckfiskarna som långa fångsttentakler. Skalet har hos nästan alla nu levande bläckfiskar minskat i storlek eller helt försvunnit. De flesta skalförsedda bläckfiskar har ett inre skal som inte syns på utsidan. Undantaget är de urprungligt byggda arterna inom släktet Nautilus. Skalet har luftfyllda hålrum som hjälper bläckfiskarna att hålla sig flytande. Läs om Nautilus, jättebläckfiskar och andra bläckfiskar på en annan sida. 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Flodpärlmusslor (Margaritifera margaritifera) i en norrländsk å

Flodpärlmusslor (Margaritifera margaritifera) i naturreservatet Navarån i Medelpad. Musslorna håller på att filtrera födopartiklar ur vattnet. Deras larver (glochidierna) är parasiter på lax och laxöring. Arten är fridlyst. Läs mer om flodpärlmusslan på Naturhistoriska riksmuseets sajt. Courtesy of Joel Berglund and Wikimedia Commons under this GNU License.

Vilka musselarter bildar pärlor? Hur lång tid tar det att bilda en normalstor pärla?

De flesta blötdjur med skal kan bilda pärlor mellan pärlemorlagret på skalets insida och manteln. Pärlemorn består av kalciumkarbonat, samma ämne som bildar kalksten. Manteln utgör kroppsytan innanför skalet. Pärlor av hög kvalitet bildas emellertid endast hos arter som har ett tjockt pärlemorlager. Till dessa hör familjen pärlmusslor som finns i tropiska hav samt flodpärlmusslan, som finns i Sverige. Förr fiskade man i Sverige flodpärlmusslor för att utvinna pärlor. Flodpärlmusslan är känd för att bli mycket gammal. Men den förökar sig långsamt och är numera en hotad art.

För att en pärla ska bildas krävs att en liten förorening, till exempel ett sandkorn, hamnat mellan pärlemorn och manteln. När man odlar pärlor, placerar man ett litet korn på lämpligt ställe och väntar. Det tar cirka 1-2 år för musslor i pärlodlingar att bilda en pärla. 2004, 2014.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Finns det sniglar i havet? - Om skillnaden mellan sniglar och snäckor

I vetenskapliga sammanhang är sniglar arter av landlungsnäckor utan yttre skal. Svarta sådana ser man ofta i skogen. Andra arter ställer till problem i grönsakslandet eller bland jordgubbarna. Aktuell är den spanska skogssnigeln ("mördarsnigeln"; Arion lusitanicus). Sniglar finns inte i havet.

I dagligt tal använder man emellertid ofta ordet "snigel" som en synonym till "snäcka". Snäckorna är en mycket artrik klass bland blötdjuren. De flesta snäckor bär ett spiralvridet skal på ryggen, men många (som sniglarna ovan) saknar skal eller har ett "inre" skal. Det finns massor med olika arter av snäckor i havet. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Vinbergssnäcka Escargots de Bourgogne

Till vänster: Frågeställarens vinbergssnäcka. Tack till Helena för bilden. Till höger: Escargots de Bourgogne. Courtesy Arnaud 25, in the public domain.

Har tidigare skrivit till dig och frågat om en skalbagge som vi hittade i trädgården. Har en liten fråga igen. Sonen hittade en stor snigel på vår trappa. Undrar om det är vinbärssnigel? Sådana ska väl inte finnas här nere i Skåne? Bifogar en bild.

Jo då, det är en vinbergssnäcka (Helix pomatia). Namnet förklaras av att den söderut i Europa kan förekomma som skadedjur i vinodlingar. Notera att det inte heter "vinbärssnigel". Men frånvaron av vinberg på våra breddgrader kan ju lura en att tro att namnet har med vinbär att göra. Läs om sniglar och snäckor i föregående svar.

Vinbergssnäckan finns i Götaland och Svealand. I vissa delar av Skåne är den vanlig. Den finns framför allt där berggrunden är kalkhaltig. Man anser att den inte är ursprunglig i Sverige, utan införd av människan. De vitlökskryddade "sniglar" ("escargots") som ätes i Frankrike är vanligen vinbergssnäckor. De är så eftertraktade att de på många håll blivit nästan utrotade. Numera föds dock Helix pomatia och den mindre snäckan Cornu aspersum upp i särskilda snäckodlingar. Läs om snäckors märkliga fortplantning på en annan sida. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Snäcka med skal och lock (epifragma)

Till vänster: Vinbergssnäcka efter övervintringen med skalets ingång täckt av en hård epifragma (courtesy of Hannes Grobe from Wikimedia Commons under this CC License). Till höger: En epifragma från en vinbergssnäcka sedd från insidan (courtesy of Tom Meijer from Wikimedia Commons under this GNU License).

För ett år sedan hittade jag en snigel i ett paket ruccola från Italien. Vi hade den i en låda för att senare släppa ut den. Den smet ut vid ett obevakat ögonblick och vi hittade honom ett år senare. Han var torr och hade genomskinligt skal, en torr hinna för öppningen och vi trodde att han var färdig för graven. Men vi lade den på blött hushållspapper och lite sallad och ett dygn senare hade han tagit sig ut ur hinnan. Nu är han mörk och fin i skalet och mumsar i sig päron och sallad för fullt. Nu till frågorna: 1) Är det farligt för den svenska naturen att släppa ut snigeln? 2) Går sniglar i ide på vintern? 3) Är sniglar tvåkönade?

Notera att det är en snäcka ni har hittat, inte en snigel. Läs om sniglar och snäckor ovan på denna sida.

Först och främst, man ska aldrig släppa ut djur som man kommit från utlandet i naturen. Även om många främmande djur inte klarar sig i vårt klimat finns alltid risken att de kan etablera sig. Det finns många exempel på att sådana djur förökar sig explosionsartat i frånvaro av de rovdjur och parasiter som håller populationerna nere i deras naturliga miljö. Främmande djur som etablerar sig kan ställa till stora problem med ekosystemen. Kända exempel är agapaddan och kaninen i Australien, den amerikanska kammaneten Mnemiopsis leidyi vid Västkusten och, inte minst, den spanska skogssnigeln (Arion lusitanicus; "mördarsnigeln") i Sverige. Det har påståtts att den senare spreds från ett enda ställe, en plantskola i Skåne. Läs mer om spansk skogssnigel på Göteborgs naturhistoriska museums sajt.

Många snäckor kan gå in i vilstadium inne i sina skal. Så gör till exempel vinbergssnäckan under vintern. En del kan då stänga skalet med ett permanent lock, operculum. Detta lock bildas precis som skalet av manteln och består av kalciumkarbonat. Hos landlevande snäckor utsöndras i stället vid behov en epifragma. Den är ett sekret av slem som täpper till skalöppningen. Hos vissa arter kan detta slem hårdna, märkligt nog av kalciumfosfat, inte av kalciumkarbonat. Er övervintrande snäcka hade förmodligen en epifragma.

Nästan alla landlevande snäckor är tvåkönade. De är dock inte självbefruktande, utan parar sig. Det ena djuret kan fungera som hane det andra som hona. Men oftast befruktar de båda djuren varandra. Läs mer om snäckors fortplantning på en annan sida. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Krypande snigel
En annan krypande snigel

Överst kryper frågeställarens snigel. Den tycks ha hamnat i fel miljö. Man ser slemspåret som den lämnar efter sig. Tack till Marie för bilden. Nederst syns en annan snigel, förmodligen svart skogssnigel (Arion ater). Man ser framtill en öppning (pneumostomen) som leder in till mantelhålan. Vattenlevande snäckor har gälar i form av förgrenade utbuktningar inuti mantelhålan. Sniglarna däremot hör till gruppen lungsnäckor som nästan alla är landlevande. De har förlorat gälarna. Utbytet av syre och koldioxid sker genom mantelhålans väl genomblödda vägg. Mantelhålan är således en lunga och den ventileras via pneumostomen. I framänden syn snigelns två par tentakler. De övre långa tentaklerna är försedda med ögon i ändarna. Courtesy of and Wikimedia Commons under this CC License.

Vad är det för ett djur på bilden? Tacksam för svar.

Det är en krypande snigel. Läs om snäckor och sniglar ovan på denna sida. Man ser ett par tentakler i framänden. Snigeln har två par indragbara tentakler, med ögon i spetsen på det ena paret. Man ser också det spår av slem som snigeln lämnat efter sig när den kryper fram på sin krypsula. Det är vågor av muskelsammandragningar i krypsulan som driver snigeln framåt. Det går inte att artbestämma snigeln. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Byter snäckor skal? Om inte hur växer skalet?

Snäckor byter inte skal. Skalet bildas av huden, närmre bestämt på utsidan av den kroppsdel som kallas manteln. Skalet består huvudsakligen av kalciumkarbonat (antingen kalcit eller aragonit, två mineral som också förekommer i bergarter) och proteiner. När snäckan växer och blir större, tillväxer skalet längs med sin kant, blir större och större och får fler vindlingar om skalet är spiralformat. Skalet blir också tjockare genom att mer kalciumkarbonat utfälls på dess insida.

Snäckor kan ha mössformiga eller spiralformade skal. De spiralformade är antingen vänstervridna eller, hos majoriteten av arterna, högervridna. Spiralens diameter ökas successivt, allt eftersom skalet tillväxer. 2011, 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Vilka ämnen är det som ger snäckskal färg? Kalcit och aragonit i skal kan tydligen innehålla blötdjurs alla färger, till exempel gul, röd. rosa, brun eller svart. I bergarter är kalkspat och aragonit vanligen färglösa eller vita, men kan anta flera andra färger genom orenheter i stenen.

Kalciumkarbonat förekommer i naturen i tre kristallmodifikationer. I ryggradslösa djurs skelett förkommer aragonit och kalkspat. Vinbergsnäckans skal innehåller bara av aragonit, som ger skalet en vit grundfärg. Kalkspat förekommer dock i andra blötdjursskal.

Man vet mycket lite om de färgpigment, som ger blötdjursskal andra färger vitt. Det är mycket osannolikt att färgen orsakas av samma föroreningar som ibland ger färg åt de normalt vita mineralen aragonit och kalkspat. I äldre litteratur uppges att skalen innehåller melaniner, samma pigment som ger bruna, svarta och röda färger åt hår och hud hos däggdjur, inklusive människan. Melaniner uppges emellertid i en senare källa vara ovanliga i blötdjursskal. Pyrroler och porfyriner uppges i denna källa vara vanligare. I en annan undersökning hävdar man att polyener, fria eller proteinbundna, ger skalet färg hos bland annat Helix aspersa, en nära släkting till vinbergssnäckan. Man kunde dock inte isolera några polyener. Polyener är kolväten med fler än fyra kolatomer och dubbelbindningar mellan vissa av dem. Skalfärg hos blötdjur uppges också kunna vara så kallade strukturfärger, som orsakas av optiska fenomen när ljus reflekteras av skalet, utan att några pigment är inblandade.

Blötdjurs skal bildas av skalkörtlar i mantelns hud. Men man vet inte hur detta går till och och om hur pigmenten inkorporeras i skalen. Läs även svaret på föregående fråga. 2019.

Anders Lundquist

Till början på sidan



Skal av kägelsnäckor

Skal av kägelsnäckan Dendroconus figulinus sett från olika vinklar. Skalet är koniskt med upptill tillplattad spira och en mycket smal slitsformad öppning. Courtesy of H. Zell and Wikimedia Commons under this CC License.

Kan kägelsnäckorna gå in helt och hållet i sitt skal, d.v.s. gömma sig inuti detta så att endast skalet syns? Vore jättetacksam ifall du ville ge mig tydligt svar om detta.

Man kan verkligen undra när man ser hur smal skalets öppning är. Jo, kägelsnäckor kan gömma hela kroppen i sitt skal. De flesta arterna är också utrustade med ett operculum, ett lock som sitter på foten. Detta lock täcker skalöppningen när snäckan är indragen i skalet och skyddar tillsammans med skalet kroppen. Det finns en särskild muskel som fäster i skalets centralaxel och i foten. Denna muskel drar in kroppen i skalet. De flesta snäckor har ett runt operculum. Kägelsnäckornas operculum är i stället långsträckt triangulärt så att det passar i skalets öppning (aperturen). Kägelsnäckornas skal har en låg tilltryckt spira och en hög synlig vindel under spiran. De skalvindlingar som finns under denna vindel absorberas av snäckan under tillväxten. Därför finns det mer utrymme för kroppen inuti skalet än man skulle tro.

Läs mer om de mycket giftiga kägelsnäckorna på en annan sida. 2008, 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Till "Svar på frågor"


Zoofysiolog, skribent och webbansvarig:
Anders Lundquist, senior universitetslektor emeritus
Adress: Biologiska institutionen, Lunds universitet, Biologihus B, Sölvegatan 35, 223 62 Lund
Telefon: 046-222 93 53
E-post:
Senast uppdaterad: Se årtal efter varje svar.
Webbplatsen använder kakor. Surfar du vidare, godkänner du detta. Läs mer här.

Creative Commons License
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens.