Ett preparat som visar framänden av en plattmask, en virvelmask av släktet  Bdelloura. Ögonen syns som två svarta prickar på huvudet (uppe till höger). Den ljusa strukturen under ögonen är djurets enkelt byggda hjärna. Från hjärnan går två ljusa nervsträngar bakåt (åt vänster på bilden). En del av den trädlikt förgrenade tarmen syns också (kommer in från vänster). Djuret saknar andningsorgan och andas genom huden. Du kan se ett helporträtt av en virvelmask och en film som visar hur masken rör sig här. Courtesy of BIODIDAC.

Hur andas plattmaskar?

Plattmaskar har inga särskilda andningsorgan. De tar upp syre genom huden genom diffusion. Läs om diffusion här.

I och med att plattmaskarna är små och platta, blir avståndet från kroppsytan till djurets innersta celler litet. När detta avstånd är mindre än cirka en millimeter, räcker diffusionen till för att förse djuret med syrgas. Inga särskilda andningsorgan och inget blodkärlsystem behövs då. Eventuellt kan plattmaskarna också få syre från innehållet i tarmen, om detta förnyas tillräckligt ofta. Många plattmaskar har en kraftigt förgrenad tarm.

En del plattmaskar, t.ex. binnikemaskar (bandmaskar), lever som parasiter inuti andra djurs magtarmkanal. Dessa maskar lever i en mycket syrgasfattig miljö. De måste helt eller till största delen skaffa sig energi utan syrgas (anaerobt), precis som våra muskler gör när det bildas mjölksyra i dem. Hos en sådan plattmask har man visat att de vid sin anaeroba andning använder en annan metod än vi gör i våra muskler. Denna mask bildar inte mjölksyra, utan andra ämnen i stället.

Binnikemaskar har ingen magtarmkanal utan tar upp näringsämnen som bildas vid värdens matspjälkning direkt genom huden. Intressant nog har de på hudens yta tätt med mycket små fingerformade utskott som gör att näringsupptagningsytan blir mycket större. Liknande utskott (mikrovilli) har vi själva på ytan av de celler som vetter mot hålrummet i vår tunntarm. Funktionen är naturligtvis också densamma: att öka den näringsupptagande ytan. 2000.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hur andas rundmaskar (nematoder)?

Gasutbytet sker genom kroppsytan. Det finns inget blodkärlsystem. Förmodligen gynnas gastransporten inne i djuret av strömningar i vätskan i kroppshålan, det så kallade pseudocoelet. Men de flesta nematoder är små, något som gör att syrgas och koldioxid lätt kan transporteras enbart med så kallad diffusion. Avstånden är då små inne i kroppen och kroppsytan stor i förhållande till kroppsvolymen. Detta gör att diffusionen kan bli tillräckligt effektiv. Läs mer om diffusion här. Många parasitiska nematoder är helt anaeroba och producerar således energin för livsprocesserna utan att konsumera syrgas.

Grisens spolmask kan bli rätt stor. Vi har gjort försök på denna art och det kan handla om väldiga bestar, stora som stora daggmaskar. Förklaringen till att dessa maskar kan bli så stora är förmodligen att de är anaeroba. De lever ju i tarmen som är en syrgasfattig miljö. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hur andas mångfotingarna och björndjuren?

Björndjuren (också kallade trögkrypare eller tardigrader) saknat andningsorgan och blodkärlsystem. Utbyte av syrgas och koldioxid måste därför ske genom huden. Gaserna diffunderar genom huden och genom vätskan i kroppshålan. Eftersom björndjuren är så små (högst 1,2 mm långa) kan diffusionen ge ett tillräckligt effektivt gasutbyte. Läs mer om diffusion här. Läs mer om björndjur här.

Mångfotingarna består av fyra klasser enkelfotingar (Chilopoda), dubbelfotingar (Diplopoda), dvärgfotingar (Symphyla) och fåfotingar (Pauropoda). Mångfotingarna andas i regel med trakéer, precis som insekterna. Trakéer är ett system av rör som i sin ursprungliga form börjar med pariga öppningar på kroppsytan, ett par i varje segment. Rören är luftfyllda och finns i alla delar av kroppen. De försörjer kroppens celler med syrgas och tar hand om koldioxid. Läs mer om trakéer här.

De flesta fåfotingar saknar dock trakéer, något som har att göra med att de är mycket små (mindre än 2 mm långa). De kan alltså kan ta upp syrgas genom kroppsytan via diffusion, precis som björndjuren. 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hur andas krabbor?

Krabborna och dess närmaste släktingar (t.ex. kräftor och humrar) andas med hjälp av paddlar! Dessa kräftdjur har två gälkammare under ryggskölden på båda sidor av kroppen. Inuti dessa kammare finns gälarna som är djurens andningsorgan. När man äter kräftor ser man gälarna efter det att man tagit bort ryggskölden. Gälarna utgår som regel från översta delen av gångbenen. De är försedda med ett stort antal utskott som kan vara trådformade, trädlikt förgrenade eller skivformade. Gälarnas talrika utskott gör att de får en mycket stor yta. Över denna stora yta tar djuret upp syrgas från havsvattnet och avger samtidigt koldioxid. Hos kräftor flyter havsvattnet in i gälkamrarna under ryggsköldens bakkant och sidor. Hos krabbor flyter havsvattnet in i gälkamrarna genom två öppningar framtill vid ryggsköldens sidor. Både hos kräftor och hos krabbor flyter havsvattnet ut ur gälkamrarna genom två öppningar på båda sidor om huvudet. Innanför dessa öppningar finns de båda skafognatiterna (dom heter faktiskt så). Skafognatiterna är paddelliknande utskott från det andra maxillparet. Maxillerna är omvandlade gångben som tillhör mundelarna. Mundelarna använder kräftdjuren bland annat när de äter. Men skafognatiterna har en särskild funktion. De rör sig fram och tillbaka som kanotpaddlar så att vatten ständigt drivs ut ur gälkamrarna. På så sätt åstadkommer de en ständig ström av friskt syrgasrikt vatten genom de båda gälkamrarna. 2004.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Har spindlar och myror lungor? Hur andas de?

När det gäller myror så har de (och alla andra insekter) inte lungor, utan andas i stället med ett luftfyllt rörsystem, s.k. trakéer. Läs om trakéer här.

Spindlar är, precis som insekterna, landlevande leddjur. De andas med boklungor eller med trakéer. En del spindlar har bara boklungor, en del har bara trakéer, medan andra har både typerna av andningsorgan. En boklunga består av ihåliga lameller som ligger ovanpå varandra, som bladen i en bok. Mellan lamellerna finns luft. Inuti lamellerna strömmar hemolymfan (som motsvarar vårt blod). Gasutbytet sker mellan luften och hemolymfan. Konstruktionen ger en stor andningsyta som är lika med lamellernas totala yta i kontakt med luften. Hemolymfan transporterar syrgas och koldioxid mellan boklungorna och vävnadernas celler. En del spindlar ventilerar sina boklungor genom pumpa luft in och ut ur dem. Hos andra sker gasutbytet mellan boklunga och omgivning med s.k. diffusion (läs om diffusion här). Det finns två typer av trakésystem hos spindlar. Den ena typen kallas trakélungor. Trakélungorna är ett förgrenat rörsystem som omspolas av hemolymfan. Hemolymfan står för den vidare transporten ut i kroppen, precis som det gör för boklungorna. Den andra typen av trakésystem förgrenar sig i hela kroppen, precis som insekternas trakésystem. Gastransporten mellan omgivningen och vävnadernas celler sker då helt i det luftfyllda trakésystemet, utan hemolymfans medverkan. 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hur andas fästingar?

Många fästingar andas med enkelt byggda trakéer, som fungerar på ungefär samma sätt som insekternas. Läs om insekternas trakésystem här.

Många små fästingar sakna trakéer. De tar då upp syre och avger koldioxid genom huden. Hos små djur är kroppsytan stor i förhållande till kroppsvolymen, läs om detta här. Dessutom är avstånden små inom kroppen. Detta gör att gastransporten kan ske enbart med diffusion och djuren behöver inte något trakésystem. Läs mer om diffusion här.

Kärlsystemet hos fästingar är dåligt utvecklat eller saknas helt. Det behövs inte för gastransporten, eftersom syre och koldioxid transporteras antingen i trakésystemet eller med diffusion genom kroppens vävnader. Därmed finns det inte något behov av ett effektivt kärlsystem. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag undrar om puppor andas?

Ja, det gör de. De måste andas, det vill säga ta upp syrgas och avge koldioxid. Detta gäller också för ägg, larver och vuxna av nästan alla andra djur. Det gäller alltså även för människan, fast vi har ju inga larver.

Precis som vuxna insekter har pupporna så kallade trakéer, luftfyllda förgrenade rör i kroppen som mynnar på kroppsytan. Genom dessa rör transporteras syrgasen och koldioxiden. En del puppor andas på ett speciellt sätt med långa uppehåll då de inte avger koldioxid, så kallad diskontinuerlig andning. Då avger de mindre vattenånga och sparar på så sätt vatten. Puppor kan nämligen inte dricka vatten och inte äta. Detta beror bland annat på att de helt eller nästan helt saknar förmågan att röra sig.

Så här går diskontinuerlig andning till. Trakésystemets öppningar på kroppsytan, spiraklerna, är först stängda. Koldioxiden lagras löst i vävnadsvätskorna, utan att i större utsträckning avges till det gasfyllda trakésystemet. Under tiden förbrukas syrgasen i trakésystemet vilket leder till att gastrycket sjunker där. Efter ett tag öppnas spiraklerna en mycket kort stund: de fladdrar till. Eftersom trycket är lägre i trakésystemet än i atmosfären utanför insekten så sugs frisk luft med ny syrgas då in i trakésystemet. Detta upprepas ett antal gånger: den mesta koldioxiden stannar i vävnaderna, syrgas förbrukas och ny luft sugs in i trakésystemet varje gång som spiraklerna fladdrar till. Till slut leder en höjd koldioxidhalt i trakésystemet till att spiraklerna öppnas på vid gavel under en kort period. Då avges all den lagrade koldioxiden till omgivningen. Sedan stängs spiraklerna och en ny cykel börjar. Vattenånga lämnar trakésystemet bara under den korta period då spiraklerna är vidöppna. 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Sjögurkan (till vänster) är en tagghuding. Sjögurkorna andas med lungor, trots att de lever i vatten. Det kraftiga kalkskelett som finns hos andra tagghudingar (t.ex. sjöborrar och sjöstjärnor) har reducerats hos de flesta sjögurkor. Kvar är bara mycket små kalkstrukturer i huden, så kallade ossiklar. Flera sådana syns på bilden till till höger (bildens bredd motsvarar 0,1 millimeter). Ossiklarna har ofta ett karakteristiskt utseende som utnyttjas när man artbestämmer sjögurkor. Courtesy of BIODIDAC and Nanoworld.

Hejsan. Jag skulle vilja veta hur tagghudingar andas, hur deras "andningsorgan" fungerar. Skulle bli glad om jag fick ett bra svar. Tack.

De flesta tagghudingar har inga välutvecklade andningsorgan. Till tagghudingarna räknas bl.a. sjöstjärnor, sjöborrar, ormstjärnor, sjöliljor och sjögurkor. Flera olika strukturer kan bidra till tagghudingarnas gasutbyte och det kan vara olika strukturer hos olika grupper. Jag tar här upp sjöstjärnor och sjögurkor.

Sjöstjärnorna har ett stort antal små utbuktningar från kroppshåligheten som tränger igenom kroppsväggen och är i kontakt med omgivningen. De kallas för papulae och finns framför allt på översidan. Papulae är försedda med cilier (flimmerhår) både utanpå och inuti. Utbytet av syrgas och koldioxid med havsvattnet sker till stor del via papulae. Men gasutbytet sker också via sugfötterna, de s.k. ambulakralfötterna, som finns på undersidan. Dessa ingår i det s.k. ambulakralsystemet (vattenkärlsystemet). Detta system är ett hydrauliskt system som används vid förflyttning och födointag. Läs om ambulakralsystemet här.

Även hos sjögurkorna sker en stor del av gasutbytet med hjälp av vattenkärlsystemet, både via sugfötterna (om sådana finns) och via tentaklerna i framänden. Sjögurkorna har dessutom ett mycket egenartat andningsorgan. Från den sista delen av sjögurkornas tarm (kloaken) utgår två stycken förgrenade blindsäckar, de s.k. vattenlungorna. Alla andningsorgan som är inbuktningar från kroppsytan är lungor, även om de används i vatten. Vattenlungorna ventileras som vanliga lungor. Sjögurkorna andas alltså in och ut genom att omväxlande fylla och tömma vattenlungorna med havsvatten och gasutbyte sker över lungornas väggar.

En lunga är en inbuktning från kroppsytan som vanligen ventileras genom att luft eller vatten först transporteras in i en riktning och sedan ut i motsatt riktning (s.k. tidal ventilation). Lungor användes mest till luftandning, men det finns också ett fåtal djur som andas vatten med sina lungor. Till dessa hör alltså sjögurkorna. Vatten har en mycket högre densitet ("täthet") än luft och därför kan det bli mycket jobbigt att andas vatten med lungor. Det tunga vattnet måste ju accelereras två gånger och i motsatta riktningar. Men vattenlungor kan ändå fungera hos stillsamma djur som inte behöver så mycket syrgas och som andas långsamt. Och sjögurkor är mycket stillsamma.

En gäle däremot är en förgrenad utbuktning från kroppsytan, oftast placerad i en gälkammare och ventilerad med ett enkelriktat flöde. Gälar användes mest till vattenandning, men det finns också några djur som andas luft med gälarna (t.ex. vissa landlevande krabbor). Eftersom flödet förbi gälar i regel är enkelriktat behöver vattnet bara accelereras en gång, vilket gör andningen mindre energikrävande i vatten. Nackdelen med att att ha gälar på land är bland annat att det enkelriktade flödet torkar ut djuret och att gälarna tenderar att falla ihop i luft. Så vi människor kan vara glada över att vi andas med lungor. Läs mer om andning här. 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Gälapparaten hos en benfisk. Hos fisken till vänster är gällocket borttaget och gälbågarna syns inne i gälkammaren. Överst till höger syn en del av en gälbåge förstorad. Från bågen utgår två rader av gälfilament. Nederst till höger syns en gälbåge med delar av två gälfilament i ännu högre förstoring. På gälfilamenten syns tunna halvmånformade skivor som kallas lameller. Gasutbytet sker mellan lamellernas blodkapillärer och vattnet. Utbytet gynnas av alla lamellerna tillsammans har en mycket stor yta. Copyright BIOEDNET and BIODIDAC.

Hur är fiskar anpassade till vattenliv?

På väldigt många sätt! Vatten är mycket olikt luft. Bland annat så innehåller vatten 23 000 gånger mindre mängd syrgas per kilo!

Det handlar ju om anpassning till vattenliv. Frågan är då vad som skiljer vatten från luft som livsmiljö. Vatten har en mycket lägre syrgaskoncentration än luft. Vatten har dessutom en mycket högre densitet än luft, d.v.s. 1 liter vatten väger mycket mer än 1 liter luft. Detta innebär att vattenandande djur, för att få en given mängd syrgas, måste transportera mycket större volymer medium än luftandande djur. Den massa de behöver transportera är också mycket större. Vatten innehåller 30 gånger mindre mängd syrgasmolekyler per liter än luft och 23 000 gånger mindre mängd syrgasmolekyler per kilogram än luft! Energikostnaden för transport av medium blir alltså större för vattenandande djur. Till den höga energikostnaden bidrar också det faktum att vatten har högre viskositet än luft (d.v.s. vatten är mer "trögflytande"), något som bl.a. ger en avsevärt större resistans ("motstånd") i andningsvägarna för vattendjur.

Fiskar andas med gälar som finns inne i en gälkammare. Dessa andningsorgan är uppbyggda så att de minimerar problemen med att andas vatten. Vattenflödet genom en gälkammare förbi gälarna är enkelriktat, och gälkammaren har således en ingång och en separat utgång. Vattnet tranporteras inte som luften i en lunga: först in och sedan tillbaka ut samma väg. Om gälar ventilerades så skulle energiåtgången bli alltför stor. Minns att ett kilogram vatten innehåller 23 000 gånger mindre syrgas än ett kilogram luft! Stora massor av medium måste alltså förflyttas vid gälandning och det hade blivit alltför kostsamt att först accelerera vattnet i en riktning och sedan stanna det och accelerera det i motsatt riktning!

Både hajar och benfiskar tar in andningsvattnet genom munnen. Benfiskarna pumpar ut det genom två öppningar, en på vardera sidan av huvudet, som öppnas när de lyfter på gällocket. Hajarna pumpar ut vattnet genom flera gälspringor, vanligen fem på vardera sidan av huvudet. Läs om mer pumpningen över gälarna nedan.

Blodflödet i gälar brukar vara anordnat så att blodet strömmar i motsatt riktning mot det vatten som pumpas genom gälhålan, s.k. motströmsflöde. Detta gör att det syrgasrikaste vattnet, som just kommit in i gälkammaren, möter det syrgasrikaste blodet, som just ska lämna gälkammaren. Det syrgasfattigaste vattnet, som just ska lämna gälkammaren, möter det syrgasfattigaste blodet, som just kommit in i gälkammaren. Därmed kan syrgas tas upp längs med blodkärlens hela längd och syrgasupptaget blir effektivare.

Vattnets höga densitet och viskositet gör det naturligtvis svårare att ta sig fram i vattnet. Fiskar måste därför vara strömlinjeformade, även de som rör sig med låga hastigheter. Det är därför som nästan alla fiskar har en spolformig kropp.

För vattendjur gäller att kroppens densitet är något högre vattnets. En del hajar minskar kroppens densitet genom att lagra i stora mängder fett i sin lever, som då blir mycket stor och får låg densitet. Många benfiskar sänker sin densitet med hjälp av en luftfylld simblåsa, så att de får samma densitet som vattnet. Fördelen med detta är att de inte behöver förbruka energi på att hålla kroppen uppe och övervinna tyngdkraften, något som alla landdjur ständigt måste göra. Simblåsan är en omvandlad lunga. Benfiskarnas förfäder var således försedda med lungor! Läs om lungornas evolution nedan. Läs om hur simblåsor fungerar här. 1999.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Finns det fiskar som måste simma hela tiden för att inte kvävas?

Benfiskar ventilerar normalt sina gälar genom att ta in vatten i munnen och sedan pressa ihop munhålan så att vattnet drivs förbi gälarna. Gälarna sitter mellan svalget och gälhålan. Gälhålan öppnar sig baktill på huvudets båda sidor. Gälhålan deltar i andningen tillsammans med munhålan. Den suger in vatten från munhålan och pressar sedan ut det ur fisken när de båda gällocken öppnas. Benfiskarna har alltså en munhålepump och en gälhålepump som arbetar samtidigt. Hajar pumpar också vatten förbi sina gälar. Hajar har dock inget gällock utan i stället 5-7 gälspringor på vardera sidan av huvudet.

Många fiskar slutar att pumpa vatten förbi gälarna när de nått en viss simhastighet. De simmar i stället med öppen mun så att "fartströmmen" ventilerar gälarna. Vid höga simhastigheter kostar detta mindre energi än pumpningen. Men simmotståndet ökar, eftersom fisken blir mindre strömlinjeformad när den simmar med öppen mun. Det har påståtts att vissa fiskar (t.ex. tonfiskar och en del hajar) hela tiden måste ventilera sina gälar på detta sätt. De skulle alltså inte kunna pumpa tillräckligt med vatten över gälarna för att tillfredställa sitt syrgasbehov när de är stilla. Men det finns undersökningar som ifrågasatt detta, åtminstone för en del av dessa fiskar. Läs mera om gälar hos fiskar ovan och om andra andningsorgan här. 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

En simmande manta ("djävulsrocka") sedd underifrån. Denna tropiska planktonfiltrerande rocka kan nå en vingbredd på mer än 6 meter och en vikt på cirka 2 ton. Det är inte helt fel att säga vingbredd, för mantan flyger som en fågel genom vattnet med sina "vingar". Upptill syns rockans smala stjärt och nedtill de två platta utskott som hänger ned på båda sidor om munnen. Utskotten styr vattenflödet in i munnen och vattnet lämnar rockan genom de stora gälspringorna som skymtar framtill på undersidan. Planktonorganismer fastnar i gälarna och sväljs av rockan. Copyright 1996 Corel Corporation.

Hej Anders! Jag undrar hur fiskarna äter utan att få kallsupar?

Fiskar kan inte få kallsupar. Kallsupar är ju när ett luftandande djur får in vatten i luftvägarna. De flesta fiskar andas ju vatten. Det är lätt för fiskar att svälja maten, eftersom gälbågarna ligger i svalgets sidor och inte är i vägen för sväljandet. Se på bilden här. På gälbågarna sitter dessutom s.k. gälräfständer, utskott som är vända in mot munhålan. Gälräfständerna utgör ett skydd som hindrar födopartiklar från att förorena gälarna. Hos planktonätande fiskar, t.ex. valhajen, mantan ("djävulsrockan", bilden ovan) och skedstören, är gälräfständerna välutvecklade och bildar en sil som filtrerar ut födopartiklar från andningsvattnet.

Ibland kan dock fiskar få gälarna förorenade av partiklar från vattnet eller födan. Då stänger de munnen och utvidgar munhålan så att ett undertryck uppkommer där. Undertrycket gör att vatten rör sig baklänges över gälarna, från gälhålan till munhålan. På så sätt kan de främmande partiklarna avlägsnas. Detta är fiskarnas motsvarighet till våra hostningar. Genom hostningar avlägsnar vi främmande partiklar och slem från luftstrupen och bronkerna. 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Fisken har ju gälar som tar upp syret i vattnet. Om det blir syrebrist påverkas fisken, såklart. Men kan fisken egentligen drunkna?

Det är en språklig fråga. Att drunkna torde innebära att ett luftandande djur dör av syrebrist vid nedsänkning i vatten. Således kan fiskar inte drunkna.

Som du påpekar, kan fiskar dö av syrgasbrist vid låga syrehalter i vattnet. Detta kan hända framför allt i stillastående vatten i synnerhet om de pågår en snabb nedbrytning av organiskt material. Sådant är inte ovanligt i vatten som förorenats av människan. Men jag tycker inte man ska säga att fisken drunknar.

De flesta fiskar dör när de kommer upp i luften. Detta sker trots att luft är syrgasrikare än vatten. Det beror på att gälarna faller ihop av tyngdkraften och vattnets ytspänning. Gälarna omges då av ett stillastående tjockt vattenskikt som förhindrar syrgastransport och fisken dör av syrgasbrist. Detta torde vara raka motsatsen till drunkning. För detta finns inget ord på svenska. Läs om andning hos fiskar ovan. 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hur människans lungor uppkommit och utvecklats under evolutionen?

Ryggradsdjurens lungor utvecklades först som luftandningsorgan hos tidiga fiskar för flera hundra miljoner år sedan. Dessa fiskar levde förmodligen i vattensamlingar där syrebrist lätt uppstod och det var därför av stort överlevnadsvärde att kunna andas luft. Lungor uppkommer som en utbuktning från främre delen av magtarmkanalen. Utbuktningen delar sig i regel i två grenar svarande mot de båda lungorna.

Bland dagens fiskar påträffas pariga eller opariga lungor fortfarande hos lungfiskarna och hos en liten grupp fiskar som kallas för fengäddsfiskar. Hos den största gruppen av nu levande fiskar, de egentliga benfiskarna (teleosterna), har lungorna omvandlats till en oparig gasfylld simblåsa. Simblåsan har hos en del av dessa kvar "luftstrupen" som en förbindelse med svalget, hos andra har denna förbindelse gått förlorad. Ytterligare andra har förlorat simblåsan helt. Det handlar om bland annat om bottenlevande fiskar som inte behöver någon simblåsa. Simblåsan ger fiskarna flytförmåga så att de inte behöva förbruka muskelkraft för att hålla sig stilla på ett visst djup i vattnet. Läs mer om simblåsan här. Många tropiska fiskarter lever i miljöer där de riskerar att utsättas för syrgasbrist. Flera av dessa fiskarter har återigen anpassat sig til luftandning. Olika arter andas luft med olika organ. Huden, munhålan, gälhålan, magsäcken och simblåsan kan alla användas som luftandningsorgan hos dessa fiskar. Läs mer här om detta.

Lungor finns idag hos de ovan nämnda fiskarna samt hos alla landryggradsdjur, utom en del salamandrar och en grodart. De senare har förlorat lungorna och andas enbart med huden. Hos lungfiskar och groddjur är lungorna enkla säckar vars inre väggyta något förstoras av veckbildningar. Hos reptiler är veckbildningen kraftigare och gasutbytessytan således större. Hos många reptiler är lungan indelad i flera kammare. Läs om ormarnas, fåglarnas och däggdjurens lungor. 2004, 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Har valar simblåsa trots att de inte är fiskar?

Nej, valar har inte simblåsa. Simblåsan är faktiskt en omvandlad lunga. Dess funktion är att öka fiskars flytförmåga. Läs om simblåsan ovan. Landryggradsdjuren, inklusive valarna, utvecklades ur en lungförsedd fiskgrupp. Valarna har naturligtvis kvar sina lungor, men lungornas betydelse för flytförmågan är inte helt klar. Många valar tycks andas ut när de dyker. En orsak till detta är att fyllda lungor skulle ge alltför stor flytförmåga och försvåra dykning neråt i vattnet. På större djup trycks lungorna ihop helt och lungluften hamnar de övre luftvägarna. Läs mer om tryckeffekter på dykande valar.

Fett har lägre densitet ("täthet") än vatten och valarna har ett stort fettförråd i späcklagret under huden. En funktion hos späcklagret kan vara att minska kroppens densitet och därmed ge flytförmåga. Den kanske viktigaste funktionen hos späcklagret är dock värmeisolering. Kaskelotens nos innehåller det fettfyllda spermacetiorganet. Detta användes möjligen för att reglera flytförmågan. Läs mer om spermacetiorganet här.

Vissa hajar använder ett fettliknande ämne som kallas skvalen för att få flytförmåga. Skvalenet lagras i levern som kan vara kraftigt förstorad och uppta 20 procent av kroppsvikten. 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Det här är en havsorm. Hos havsormar hittar man en andningsmetod som inte finns hos andra ormar. Havsormar kan nämligen ta upp syrgas och avge koldioxid via huden, en anpassning till dykning. Hudandningen gör att havsormarna kan stanna längre under vattnet, innan de måste upp till ytan för att andas med lungorna. Gasutbytet genom huden gynnas av att havsormarna är rätt smala, vilket ger en stor yta per volymsenhet orm. Copyright 1996 © Corel Corporation.

Hur kan ormarna andas? Vad andas dom med?

Ormar andas med lungor precis som vi däggdjur. De andas också ut och in på i princip samma sätt som däggdjur. Läs först om däggdjurens andning här.

Men det finns några skillnader mellan ormars och däggdjurs andning. Ormar saknar mellangärde. Mellangärdet (diafragman) är en skelettmuskel som ligger som ett valv mellan bukhålan och brösthålan hos däggdjur. Det är en inandningsmuskel som ökar brösthålans volym. Ormarna ökar brösthålans volym vid inandning bara med hjälp av muskler som påverkar revbenen så att bröstkorgen utvidgas. Sådana muskler finns också hos däggdjur och verkar tillsammans med mellangärdet vid inandningen.

De flesta landryggradsdjur har två lungor. Ormar har ofta bara en lunga. Den andra lungan har försvunnit som en anpassning till ormarnas smala kroppsform. Hos en del ormar finns dock rester kvar av den andra lungan. Ormarnas lunga är liksom däggdjurens lungor inuti försedd med stora väl genomblödda ytor som är i kontakt med luften. Genom dessa ytor sker utbytet av syrgas och koldioxid på ett effektivt sätt. Hos däggdjuren består varje lunga av ett trädlikt förgrenat system av luftfyllda rör. De finaste rören slutar blint som alveoler (lungblåsor). Den totala andningsytan blir mycket stor, eftersom alveolerna är så små och så många. Hos människan är den ungefär lika stor som en tennisbana! Ormarnas andningsyta är förstorad på ett annat sätt. Lungan är nämligen indelad i flera kammare som i sin tur är indelade i mindre kammare. Se på en bild av en ödlelunga här.

Ormlungan skiljer sig också från däggdjurslungan genom att den baktill är utvidgad till en säck, i vilken det inte sker något gasutbyte. När ormen har andats ut, finns det "använd" syrgasfattig luft kvar i luftvägar och lunga. När ormen andas in hamnar denna "använda" luft från föregående andetag i den bakre säcken, medan den främre ytförstorade och gasutbytande delen av lungan kan fyllas med frisk luft. Hos däggdjur utgörs inandningsluften som når de gasutbytande lungblåsorna alltid till en del av "använd" luft, som finns kvar i luftvägarna efter den föregående utandningen. Denna luft utgör den så kallade dödvolymen (döda rummet). Läs här om dödvolymen hos fåglar.

Ormarna sväljer sitt byte helt. Detta kan ta lång tid, till exempel när en huggorm sväljer en mus. Om luftstrupen hade mynnat i svalget, som hos andra landryggradsdjur, så hade ormen inte kunnat andas medan den sväljer. Men ormarnas luftstrupe är förlängd med öppningen belägen nära underkäkens framkant. Detta möjliggör andning under sväljprocessen. 2000, 2008.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Hur andas bläckfiskar?

Bläckfiskar andas med gälar. Åttaarmade och tioarmade bläckfiskar har bara ett par gälar. Gälarna är fjäderformade utskott som finns inne i en hålighet som kallas mantelhålan. De syns alltså inte utifrån. Bläckfiskarna andas genom att först utvidga mantelhålans volym med hjälp av muskler så att friskt vatten sugs in. Sedan pressas det "använda" syrgasfattiga vattnet ut ur mantelhålan med hjälp av andra muskler som trycker ihop hålan. Utandningen har en andra viktig funktion. Med hjälp av den kan bläckfiskar förflytta sig med "jetdrift". Det levande fossilet Nautilus skiljer sig från andra bläckfiskar bl.a. genom att ha två par gälar. 2001.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Åter till början på denna sida

Åter till "Svar på frågor" | Källor och referenser

Info om djur | Om du vill fråga zoofysiologen
Läs också "Artiklar om djur" och "Djurens fysiologi".