En lång näsa må ses som ett skönhetsfel. Men ofta är det fördelar med en lång näsa. Många däggdjur förhindrar med sin långa nos, att de förlorar för mycket vatten vid andningen.

Däggdjur och fåglar förlorar vatten, när de andas ut, eftersom den utandade luften är varmare än omgivningen. Luften tar upp vatten tills den är mättad på vattenånga och varm luft kan ta upp mer vatten än kall luft.

Sval luft andas in och värms till kropptemperatur på vägen till lungorna. Därigenom tar luften också upp mer vattenånga. Luften blir alltså mättad av vatten som avdunstar från luftvägarnas väggar. Samtidigt kyls luftvägsväggarna både för att de förlorar värme till luften och för att vatten avdunstar från dem (värme åtgår ju då).

När den varma luften kyls under utandningen, blir den övermättad på vattenånga. Då kondenserar det överflödiga vattnet, som den varma luften innehåller. Kondensation betyder att gasformig vattenånga blir flytande vatten. På vintern kan man iaktta kondensationen, när luften lämnat näsan. Molnet, som uppkommer när man andas ut, är små vattendroppar som bildats genom kondensation av vattenånga i den kalla luften.

Däggdjur och fåglar riskerar alltså att förlorar vatten från kroppen, när de andas ut. Detta vatten skulle kunna vara viktigt för överlevnaden, i synnerhet i en torr miljö. Därför använder de en "vattenväxlare i tiden" för att inte förlora för mycket vatten till omgivningen, när de andas.

Under inandning genom nosen värms luften på väg till lungan och mättas på vattenånga, medan väggarna i nosen kyls av den kalla luften och av avdunstningen. Vid utandningen möter den varma, med vattenånga mättade luften från lungan de svalare väggarna i nosen, och kyls därför av. Vid avkylningen kondenserar en del av vattnet på nosslemhinnan och stannar därför kvar i kroppen. Vattenförlusten vid utandningen minskar därmed.

Avkylningen sker enligt den s.k. motströmsprincipen. När luften strömmar in och ut, bildas en temperaturgradient, eftersom väggarna i nosens yttre del blir kallare än väggarna i dess inre del. Luften värms alltså successivt under inandningen och avkyls också successivt under utandningen tills det att den lämnar näsborrarna. Detta betyder, att luften avkyls mer och att kondensationen av vatten blir större, ju längre nosslemhinnan fram till näsborrarna är, d.v.s. om nosen är längre. Vår näsa är för kort och våra näsmusslor för dåligt utvecklade för att vi ska kunna använda vattenväxlaren riktigt effektivt. Näsmusslorna är slemhinneklädda benutskott som finns i näshålan och ökar nässlemhinnans yta, vilket gör vattenväxlaren effektivare. Det finns många specialister i djurvärlden, som reducerar vattenförlusten mycket kraftigt genom att ha en lång nos och, något som är minst lika viktigt, välutvecklade näsmusslor. Kamelen är ett sådant djur med en mycket effektiv vattenväxlare i nosen.

Hundar och andra djur som flämtar för att kyla kroppen, ökar sin vattenförlust genom att andas in genom nosen och ut genom munnen medan de flåsar. På så sätt kopplar de bort vattenväxlaren i nosen och får en ökad värmeförlust, men det pris de får betala är att vattenförlusten också ökar.

Källa

R.W. Hill och G.A. Wyse: Animal Physiology (2:a upplagan, HarperCollins, 1989).

Åter till "Artiklar om djur"