Info om  djur   Fråga   Svar   Djurfakta   Artiklar   Källor 

Lunds universitet
Facebook

Trögkryparna: björndjur överlever rymdens kyla och vakuum

Jonas Larsson
Reviderat av Anders Lundquist
Björndjuret Minibiotus intermedius

Framänden av björndjuret Minibiotus intermedius. Det svarta skalstrecket motsvarar 0,02 mm. Djuret är mindre än en millimeter långt. Det ser onekligen ut som om det härstammade från en annan planet. Men ute i skogen finns det fullt med björndjur i mossan. Björndjuren tillhör stammen Tardigrada bland djuren. Till deras närmaste släktingar hör leddjuren. Svepelektronmikroskopisk bild. Modified image. Courtesy of Dr. William Miller, under Creative Commons Attribution 2.0 Generic License.

Hur mycket tål du egentligen? Det spelar ingen roll hur mycket du har varit på gymmet eller hur tuff du känner dig, de små björndjuren tål mer!

Björndjuren, även kallade trögkrypare eller tardigrader, finns överallt på jorden där det finns fritt vatten någon gång på året, från Sibiriens tundra till oceanernas djup. De flesta lever i fuktig mossa. Björndjuren klarar temperaturer från åtminstone cirka -200 till cirka +150 grader Celsius. De klarar ren koldioxid, intensiv strålning och total uttorkning. Det är inte mycket som kan rå på björndjuren.

I ett fall lär man ha tagit några totalt torra björndjur från en växt som hade befunnit sig i på ett museum i många decennier och fuktat dem lite och, minsann, en del av dem började röra på sig. Björndjur som hade legat infrusna i hela 30,5 år vid -20 grader Celsius i ett mossprov från Antarktis överlevde och fortplantade sig.

Trots att de kallas björndjur så är de inte så stora, som mest strax över en millimeter. De ser mycket märkliga ut med sina åtta ben, men är trots det inga spindlar. De påminner nästan mest om mycket förminskade däggdjur med lite väl många ben.

De små märkliga djuren kan vid kyla eller torka gå in i ett tillstånd som kallas för kryptobios. De ser då ut som små tunnor och slutar att förbruka syre. De skaffar sig inte energi på något annat sätt heller och man skulle kunna tro att de var döda. Det handlar inte om liv på sparlåga, utan om ett tillstånd där livsprocesserna stannat av helt. Det är i detta kryptobiotiska tunnstadium som de kan överleva de extremaste förhållanden. Men så fort som förhållandena blir drägliga, till exempel om djuren tinar upp eller får lite fukt på sig, så lever de upp igen. Djuren dör inte ens när de är frusna i flytande kväve. Det är lite läskigt, det känns som en billig sf-film.

Björndjuret Hypsibius dujardini

Ett björndjur (Hypsibius dujardini) i helfigur. Notera de åtta kloförsedda benen och huvudet till höger. Svepelektronmikroskopisk bild. Modified image. Courtesy of Bob Goldstein from Encyclopedia of Life under Attribution-NonCommercial-ShareAlike 2.0 Generic License.

Hur klarar de då av kyla och torka? En viktig skyddsmekanism är att producera socker. Den innebär att björndjuren proppar cellerna och vätskan utanför cellerna fulla med sockerarten trehalos. Sockermolekylerna ersätter vatten och skyddar cellerna och deras membraner från uttorkningsskador. Även vid frysning finns det en stor risk för uttorkningsskador: om vatten binds i iskristaller uppkommer ju vattenbrist.

Det finns helt klart mycket forskning kvar att göra med björndjur och deras kryptobios, innan man till fullo har förstått hur djuren kan tåla så extrema förhållanden.
 

Tillägg
En studie har visat att björndjur i kryptobiotiskt tillstånd klarar 6 000 atmosfärers tryck. Detta tryck är nästan sex gånger högre än trycket i oceanernas djupaste djuphavsgrav. Man har också identifierat ett protein som skyddar björndjuren mot röntgenstrålning.

Den svenske forskaren Ingemar Jönsson och medarbetare har visat att björndjur i kryptobiosis till och med klarar sig i rymden. Två arter av björndjur befann sig under tio dagar utanför en satellit som cirklade runt jorden. De hade inga problem med att överleva rymdens vakuum och den kosmiska strålningen. Däremot hade de problem med UV-strålningen från solen. Men ett fåtal djur överlevde även UV-strålningen. De ägg som dessa djur lade efter återkomsten till jorden kläcktes dock inte.

De enda organismer som tidigare visat sig kunna överleva i rymden är endosporer av bakterien Bacillus subtilis och två arter av lavar. Endast ett mycket litet antal bakteriesporer överlevde UV-strålningen. Lavarna klarade däremot UV-strålningen alldeles utmärkt, förmodligen skyddade av det yttersta vävnadskiktet, barken. Lavar och bakteriesporer har även utsatts för krafter motsvarande dem som uppkommer när ett fragment av en planet slits loss vid en asteroidkollision och skjuts ut i rymden. Organismerna kunde överleva en sådan chock. De är således teoretiskt möjligt för levande organismer att transporteras mellan två planeter, till exempel Jorden och Mars, i synnerhet om de skyddas från UV-strålning genom att befinna sig inne i en meteorit. Man vet att en del meteoriter, som fallit ner på jorden, härstammar från Mars.

Således är det fullt möjligt att livet uppkom på Mars och fördes till Jorden med meteoriter eller att det uppkom på Jorden och fördes till Mars. De flesta håller dock dessa alternativ för osannolika. Men vi får inte veta förrän vi upptäckt spår av liv på Mars, om det nu finns eller har funnits liv där.

Läs om hur djur klarar extrema temperaturer och extrema tryck och om hur björndjuren andas på andra sidor.
 

Referenser

Texten har uppdaterats och utökats år 2019 av Anders Lundquist.

G. Horneck et al: Microbial rock inhabitants survive hypervelocity impacts on Mars-like host planets: first phase of lithopanspermia experimentally tested (Astrobiology 8:17-44, 2008).

K. I. Jönsson, E. Rabbow, R. O. Schill, M. Harms-Ringdahl, and P. Rettberg: Tardigrades survive exposure to space in low Earth orbit (Current Biology, 18: R729-R731, 2008).

S. J. McInnes: Zoogeographic distribution of terrestrial/freshwater tardigrades from current literature (Journal of Natural History 28:257-352, 1994).

K. Seki och M. Toyoshima: Preserving tardigrades under pressure (Nature 395:853-854, 1998).

M. Tsujimoto, S. Imura, and H. Kanda: Recovery and reproduction of an Antarctic tardigrade retrieved from a moss sample frozen for over 30 years (Cryobiology 72:78-81, 2016).

J. C. Wright, P. Westh och H. Ramløv: Cryptobiosis in Tardigrada (Biol. Rev. Cambridge Philosoph. Soc. 67:1-29, 1992).
 

Till början på sidan

Till "Artiklar om djur"


Zoofysiolog, skribent och webbansvarig:
Anders Lundquist, senior universitetslektor emeritus
Adress: Biologiska institutionen, Lunds universitet, Biologihus B, Sölvegatan 35, 223 62 Lund
Telefon: 046-222 93 53
E-post:
Senast uppdaterad: 18 januari 2019
Webbplatsen använder kakor. Surfar du vidare, godkänner du detta. Läs mer här.

Creative Commons License
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens.