|
Tardigraderna: björndjuren
|
 |
| Björndjur (Livingstone, © BIODIDAC) |
Hur mycket tål du egentligen? Det spelar ingen roll hur mycket du har varit på gymmet eller hur tuff du känner dig på lördagen, de små björndjuren tål mer!
Björndjuren (även kallade trögkrypare eller tardigrader) finns överallt på jorden där det finns fritt vatten någon gång på året, från Sibiriens tundra till oceanernas djup. Björndjuren klarar temperaturer från åtminstone cirka -200 till cirka +150 grader Celsius. De klarar starka syror, ren koldioxid, intensiv UV-strålning, torka. Och så vidare. Det är inte mycket som kan rå på björndjuren, de klarar faktiskt det mesta.
I ett fall ska man ha tagit några totalt torra björndjur från en växt som hade befunnit sig i på ett museum i många decennier och fuktat dem lite och, minsann, en del av dem började röra på sig.
Trots att de är björndjur så är de inte så stora, som mest strax över en millimeter. De ser mycket märkliga ut med sina åtta ben (men är trots det inga spindlar). De påminner nästan mest om mycket förminskade däggdjur med lite väl många ben.
De små märkliga djuren kan vid kyla eller torka gå in i något som kallas för kryptobios. Detta innebär att de fryser till is eller torkar ut och därefter helt slutar att förbruka syrgas. De skaffar sig inte energi på något annat sätt heller och i vardagslag skulle man ha trott att de var döda. Men så fort djuren tinar upp eller får lite fukt på sig, så lever de upp igen. Djuren dör inte ens när de är frusna i flytande kväve. Trots att björndjuren inte har någon ämnesomsättning överhuvudtaget, dör de inte förrän man mekaniskt förstör dem. Lite läskigt, det känns som en billig "science fiction"-film.
Hur klarar de då kyla och torka? En viktig skyddsmekanism är att producera socker. Den innebär att björndjuren proppar cellerna fulla med sockerarten trehalos. Sockermolekylerna ersätter vatten och skyddar cellerna och deras membraner från uttorkningsskador. Även i samband med frysning finns det en stor risk för uttorkningsskador: när vatten binds i iskristaller uppkommer ju vattenbrist.
Det finns helt klart mycket forskning kvar att göra med björndjur och kryptobios, innan man till fullo har förstått hur djuren kan tåla dessa extrema förhållanden.
Du kan läsa mer om björndjuren i "Forskning och framsteg" samt om hur björndjuren andas här. Här finns utförlig information om björndjur på engelska.
Källor
S. J. McInnes: Zoogeographic distribution of terrestrial/freshwater tardigrades from current literature (Journal of Natural History 28:257-352, 1994).
J. C. Wright, P. Westh och H. Ramløv: Cryptobiosis in Tardigrada (Biol. Rev. Cambridge Philosoph. Soc. 67:1-29, 1992).
Tillägg
En artikel (K. Seki och M. Toyoshima, Nature 395: 853, 1998) omtalar att tardigrader i kryptobiotiskt tillstånd klarar 6 000 atmosfärers tryck. Detta tryck är nästan sex gånger högre än trycket i oceanernas djupaste djuphavsgrav.
Den svenske forskaren Ingemar Jönsson och medarbetare har visat att tardigrader i kryptobiosis till och med klarar sig i rymden (K. Ingemar Jönsson, Elke Rabbow, Ralph O. Schill, Mats Harms-Ringdahl och Petra Rettberg, Current Biology, 18: R729-R731, 2008). Två arter av björndjur befann sig under tio dagar utanför en satellit som cirklade runt jorden. De hade inga problem med att överleva rymdens vakuum (d.v.s. total uttorkning) och den kosmiska strålningen. Däremot hade de problem med UV-strålningen från solen. Men ett fåtal djur överlevde även detta. De ägg som dessa djur lade efter återkomsten till jorden kläcktes dock inte.
De enda organismer som tidigare visat sig kunna överleva i rymden är endosporer av bakterien Bacillus subtilis och två arter av lavar. Endast ett mycket litet antal bakteriesporer överlevde UV-strålningen. Lavarna klarade däremot UV-strålningen alldeles utmärkt, förmodligen skyddade av av det yttersta vävnadskiktet (barken). Lavar och bakteriesporer har även utsatts för krafter motsvarande dem som uppkommer när ett fragment av en planet slits loss vid en asteroidkollision och skjuts ut i rymden. Organismerna kunde överleva en sådan chock. De är således teoretiskt möjligt för levande organismer att transporteras mellan två planeter, t.ex. jorden och Mars, i synnerhet om de skyddas från UV-strålning genom att befinna sig inne i en meteorit. Man vet att att en del meteoriter som fallit ner på jorden härstammar från Mars. 2008.
Anders Lundquist