|
Den vackra och farliga kägelsnäckan dödar
|
 |
| Skal av två kägelsnäckearter. Courtesy of Dr. G Dallas and Margaret Hanna and copyright California Academy of Sciences. |
Kägelsnäckorna (Conidae) finns i varma hav, ofta på grunt vatten, och är en av de tropiska korallrevssamhällenas främsta rovdjur. De kallas kägelsnäckor på grund av sin karaktäristiska konlika form på skalet, som kan bli upp till cirka 25 cm långt. Skalens vackra mönster har gjort dem mycket populära bland samlare. Det finns cirka 300 arter och alla tillverkar komplicerade gifter bestående av en hel arsenal av toxiner, s.k. konotoxiner.
För att lokalisera sitt byte (mest fiskar) använder sig snäckan av ett speciellt kemiskt organ som känner av förändringar i vattnet som flödar in i mantelhålan. Den har även en slags snabel (proboscis) som slängs ut med en harpunliknande tand ytterst. Tanden är ihålig med hullingar på och sammankopplad till en giftkörtel. Bara några sekunder efter det att bytet träffats förlamas det helt och kan sedan sväljas genom den mycket uttänjbara snabeln.
 |
|
Giftet består av en komplex blandning av flera olika toxiner och är så giftigt att det har "over kill"-kapacitet. Även människor kan bli allvarligt påverkade av ett stick från en snäcka. Den farligaste arten lever i Indiska oceanen och är ansvarig för flera människors död. Giftblandningen består bl.a. av fyra klasser av toxiner som speciellt påverkar nerver och muskler samt ett "sömntoxin", ett "kramptoxin" och ett ämne som kallas konopressin. De tre senare påverkar inte fiskar om de injiceras en i taget, men de ger troligen giftblandningen en kraftigare effekt. Sömntoxinet och kramptoxinet har fått sina namn efter den effekt de har på möss: de utlöser sömn respektive kramper.
 |
| Kägelsnäckans hullingförsedda gifttand. Courtesy of Nanoworld at the University of Queensland. |
Eftersom snäckan är ganska dålig på att förflytta sig, behöver den ett effektivt och snabbt sätt att döda bytet. Detta kan vara en förklaring till de många olika toxinerna i giftblandningen som, när de injiceras ett i taget, oftast inte är tillräckligt kraftiga för att döda en fisk.
Som du kan se är detta vackra, lilla djur en fantastisk och mycket kraftfull krigsmaskin från de djupa haven.
Källa
A. Edström: Djurens gifter (Studentlitteratur, Lund, 1988).