|
Lungfisken: som
|
 |
| Afrikansk lungfisk (© Oregon Zoo) |
Den som myntade uttrycket "som en fisk på torra land", såg nog inte lungfiskarna framför sig. Dessa exceptionella fiskar har en förmåga att överleva upp till ett år utan tillgång till vatten. Vanliga fiskar, som bara andas med gälar, skulle kvävas om de blev berövade sin naturliga miljö, vattnet, medan lungfisken till och med har utvecklat en förmåga att andas med lungor.
Man tror att dessa fiskar utvecklat lungor, eftersom de har levat i väldigt växlande miljöer, i vilka vattenmassorna lätt kunde torka ut och exponera sina invånare för omgivande luft. Om någon art kunde utveckla lungor att användas vid luftandning, skulle det utgöra en stor fördel i en sådan miljö. Förutom sina lungor, äger lungfiskarna ytterligare en anpassning till växlande miljöer. De har speciella skaftade fenor som kan ha gjort det möjligt för en del lungfiskar att röra sig till en ny vattensamling, när den de levt i torkar ut. Fenorna är dock starkt reducerade hos två av de nutida släktena.
Numera representeras lungfiskarna av tre släkten som alla återfinns i instabila sötvatten. Dessa tre släkten förekommer på tre olika kontinenter: Afrika, Sydamerika och Australien. Både den afrikanska och den sydamerikanska lungfisken kan gå in i ett vilstadium, om deras vattenmiljö torkar ut. De gräver då ner sig i sjöbottnen och utsöndrar ett slags slem som hårdnar och bildar en kokong runt fisken. Den enda kontakt med yttervärlden som kvarstår är ett litet andningshål i kokongen vid huvudet genom vilket fisken får luft till sina lungor. Kokongen skyddar fisken mot vattenförluster. Eftersom fisken varken dricker eller äter är det av största vikt att vattenbalansen bibehålls. Om inte kokongen funnits som skydd mot omgivningen skulle säkerligen för mycket vatten gå förlorat genom avdunstning.
När näringstillförseln upphör krävs det också att lungfisken hushållar med sina energireserver. Den minskar sin ämnesomsättning med 90 procent, vilket gör att dess energiförråd (i form av fett) räcker längre. Genom denna minskning av auml;mnesomsättningen minskar också vattenförlusterna. Eftersom det är ämnesomsättningen som kräver syrgas, behövs inte längre samma mängd syrgas. Då kan lungandningen minska och då minskar även vattenförlusterna från lungorna.
Ytterligare en anpassning som gjort det möjligt för lungfisken att gå in i ett vilstadium är deras slutprodukt vid proteinnedbrytningen. De flesta vattenlevande djur bildar ammoniak som slutprodukt, men dessa djur måste göra sig av med denna lika fort som den bildas, eftersom ammoniak är mycket giftigt. De flesta fiskar gör sig lätt av med ammoniak via gälarna, men eftersom gälar inte fungerar i luft måste lungfisken lösa slutproduktsproblemet på annat vis. Den gör det genom att i stället för ammoniak använda sig av urea (urinämne) som slutprodukt. Urea är för övrigt även vår slutprodukt och är inte alls lika giftigt som ammoniak. Lungfisken kan låta urea ansamlas i kroppen tills dess koncentration når otroliga värden.
Alla dessa anpassningar till landliv har gjort det möjligt för en fisk att överleva upp till ett år på torra land. Inte illa!
Källa
R.W. Hill och G.A. Wyse: Animal Physiology (2:a upplagan, HarperCollins, 1989).