|
Luftandning
|
 |
| Slamkrypare (courtesy of Richard Mleczko) |
I stillastående vatten blir det ofta ont om syrgas. Många fiskar har därför utvecklat förmågan att utvinna syrgas ur luften, samtidigt som de behållit gälarna. De kan alltså välja om de vill andas luft eller vatten!
Alla fiskar är beroende av syrgas för sin överlevnad. Syre används till att överföra energin från ämnena i födan till en för cellerna tillgänglig form. Energin är drivmedel till de viktiga processer som håller fisken vid liv. Upptag av syrgas sker hos de flesta fiskar i gälarna. Dessa är rikligt genomströmmade med små, tunna blodkärl och har en mycket stor yta mot det omgivande vattnet. Då blod passerar genom gälarna tar det upp syrgas från det förbipasserande vattnet, eftersom blodet har en lägre syrgashalt än vattnet.
Fiskar är växelvarma djur, vilket betyder att deras kroppstemperatur bestäms av vattentemperaturen. När kroppstemperaturen ökar går alla kemiska reaktioner i kroppen snabbare, vilket medför att det går åt mer energi och därmed även mer syrgas än vid lägre temperaturer. Vid låga syrgashalter och vid höga vattentemperaturer börjar fiskar med luftandningsförmåga att i allt högre utsträckning andas luft.
Huvudparten av de luftandande fiskarna har, förutom gälar, anatomiska anpassningar för att utvinna syre ur luften. Gällockens insidor hos slamkryparen är rikligt genomströmmade av blodkärl och fungerar som "lungor". Munhålan används hos den elektriska ålen som gasutbytesplats vid luftandning. Simblåsan fungerar som lunga hos många fiskar. Till och med magtarmkanalen kan användas som lunga, vilket är fallet hos pansarmalar. De fyller munhålan med luft, stänger munnen och pressar ner luften i magsäcken. En del fiskar, som lungfiskarna, har en riktig lunga, d.v.s. samma luftandningsorgan som landryggradsdjuren. Den vanliga ålen saknar helt anatomiska anpassningar och använder gälarna även till luftandning.
Ett problem som fiskarna möter är att syrgas utvunnet ur luften riskerar att förloras genom gälarna till det syrefattiga vattnet, eftersom syrgashalten i fiskens blod kan vara högre än i vattnet. Detta har många luftandande fiskar löst genom att reducera gälarnas gasutbytesförmåga, vilket i sin tur har gjort dem ännu mer beroende av luftandning.
Restprodukt från syreberoende energiutvinning är alltid koldioxid, som kroppen måste göra sig av med eftersom det är giftigt i höga koncentrationer. Oavsett om fiskarna utvinner syre ur luften eller ur vattnet, avyttras nästan alltid koldioxid till vattnet. Om gälarnas modifierats för att inte förlora syre till vattnet, blir även koldioxidutbytet reducerat. Därför har fiskar som andas luft ofta högre koldioxidhalter i blodet än andra fiskar.
Källa
R.W. Hill och G.A. Wyse: Animal Physiology (2:a upplagan, HarperCollins, 1989)