Hur man får en kräfta att simma upp och ner

Sara Norrman

Alla djur har en mängd specialiserade mottagare för sinnesstimuli. Dessa skickar ständigt signaler till hjärnan och rapporterar om förändringar inuti och utanför kroppen. Sådana mottagare kallas för receptorer och är otroligt känsliga för stimuli (t.ex. ljus, ljud eller lukter). Receptorerna kan sitta på en större yta, som i huden, eller vara samlade i sinnesorgan (t.ex. öron eller ögon). Ett mycket intressant sinnesorgan är kräftdjurens gravitationsdetektor.

Detta system hjälper kräftorna att avgöra sitt läge i förhållande till gravitationen. Det är baserat på s.k. mekanoreceptorer som känner av tyngdkraften. Hos kräftorna finns de mekaniska receptorcellerna i en liten håla, en statocyst, som är belägen precis under ögonen och mynnar vid basen av kräftans första antenner (se figuren nedan). Hålans insida är täckt av mekanoreceptorer med små hår. Det är när sådana hår påverkas mekaniskt som en signal sänds till hjärnan och berättar att en förändring i kräftans läge skett.

Vad är det då som påverkar de små håren? Jo, det är s.k. statoliter. Statoliter är små korn inne i hålan som, påverkade av tyngdkraften, ändrar läge när djuret rör på sig (se figuren nedan). Djuret vet sin position utifrån vilka mekanoreceptorer som kornen trycker på.

Figur 2. Statocyst med hårförsedda mekaniska receptorceller och en statolit.

Hos många djur med statocyster består statoliterna av kalciumkarbonat som djuret själv har bildat. Kräftans statoliter är annorlunda. Kräftor byter sitt hårda skal, exoskelettet, med jämna mellanrum för att få utrymme att växa. Varje gång de bytt skal måste de skaffa nya statoliter. Kräftorna skaffar sig nya statoliter genom att helt enkelt föra in gruskorn i statocysternas håligheter!

För att visa om det verkligen är mekanoreceptorerna i statocysten som informerar kräftan om dess läge i rummet, gjorde man ett försök. När en kräfta just bytt skal, placerade man små järnfilspån i dess statocyster, innan den hunnit fylla på dem själv med gruskorn. Med hjälp av en magnet kunde man få dessa järnfilspån att flytta på sig och påverka översidan av hålan istället för undersidan som ju normalt påverkas vid simning parallellt med botten. Och mycket riktigt: precis som väntat, ändrade kräftan då sitt läge i förhållande till bottnen och började simma upp och ner!

Bilder av Sara Norrman.

Källa

R.L. Dorit, W.F.Walker Jr och R.D. Barnes: Zoology (Saunders, 1991, sid. 401-431).

Åter till "Artiklar om djur"