"Cyklande" kameler

Lina Pettersson

 

Dromedar

 

För att minska en vattenförlust på grund av avdunstning som kan bli ödesdiger i öknen, genomgår kameler och en del andra ökendjur s.k. temperaturcykler. En sådan cykel består av en period med förhöjd kroppstemperatur följd av en period med låg kroppstemperatur.

I varma och torra klimat är det mycket viktigt att spara på kroppens vatten. Detta kan djur göra bl.a. genom att minska sin evaporativa avkylning. Evaporativ kylning innebär att kroppen gör sig av med överskottsvärme genom att omvandla kroppens vatten till vattenånga. Vattenångan avdunstar från luftvägarna (och lämnar då kroppen via utandningsluften) och från huden (i synnerhet vid svettning, men även från torr hud). Flämtning och svettning ökar den evaporativa avkylningen. Evaporativ kylning av kroppen sker i båda fallen på bekostnad av det vatten som finns i kroppen.

För att minska den evaporativa vattenförlusten låter kamelen sin kroppstemperatur stiga under dygnets varma timmar och samlar i stället på sig värmen. Den motverkar inte höjningen av kroppstemperaturen genom att svettas eller flämta och sparar på så vis en väsentlig mängd vatten. Djuret sparar även energi genom att avstå från dessa båda energikrävande beteenden, som i sig hade höjt djurets kroppstemperatur. Exempelvis omvandlas en del av den energi som används för produktion av svett till värmeenergi.

Ju mindre temperaturskillnad det är mellan två föremål, exempelvis en kamel och dess omgivning, desto mindre blir värmeöverföringen mellan dem. Den värmeöverföring som sker, sker naturligtvis från föremålet med hög temperatur till det med lägre temperatur. Kamelen har därför ytterligare en fördel med att höja sin kroppstemperatur. Den kommer att ta upp mindre värmeenergi per tidsenhet, ju mer dess kroppstemperatur närmar sig den högre yttertemperaturen.

När yttertemperaturen faller framåt ökenkvällen, kan kamelen göra sig av med den värme som lagrats under dagen och då kyls den ned. Eftersom kamelen nu är varmare än omgivningen, avger den värme. Värmeavgivningen gynnas av att kamelens kroppstemperatur är hög. Kamelen kan nu lätt kylas ned, utan att behöva ta till svettning eller flämtning, d.v.s. evaporativ avkylning, och vattenförlusterna blir små.

Då en kamel är mycket större än t.ex. en mus, kan den även lagra mer värmeenergi. Det åtgår lika mycket energi för att värma upp ett gram kamel som för att värma upp ett gram mus. Eftersom kamelen har så mycket högre kroppsvikt än musen, kan den alltså samla på sig mycket mer värmeenergi. Mindre ökendjur brukar därför under loppet av ett dygn genomgå ett flertal cykler. Varje cykel består av en period då djuret värms upp, medan det är aktivt i solen, och en period då djuret kyls, medan det vilar sig i sin svala håla.

Kamelen har även andra utvägar för att undvika överhettning:

  • Isolerande päls Kamelens tjocka päls isolerar den mot den värmande solstrålningen. Pälsen minskar även luftströmmars förmåga att komma åt och föra bort hudens fuktighet. Den bildar ett "stilla rum" dit vinden inte når.
  • Orientering av kroppen Genom att orientera kroppen så att minsta möjliga kroppsyta exponeras för solens varma strålar, kan kamelen minimera värmeupptaget via solinstrålning.

 

Källa

R.W. Hill och G.A. Wyse: Animal Physiology (2:a upplagan, HarperCollins, 1989).

 

Åter till "Artiklar om djur"