Info om  djur   Fråga   Svar   Djurfakta   Artiklar   Källor 

Lunds universitet
Facebook

Utdöda jättedjur och megafaunans kollaps. Varför dog så många stora däggdjur och fåglar ut kring istidens slut?

Anders Lundquist

Kranium av det utdöda stora kattdjuret Smilodon

Kranium av det utdöda stora kattdjuret Smilodon, ett av flera utdöda släkten av "sabeltandade tigrar". Flera arter var lika stora eller större än tigern och lejonet. Man tror att Smilodon dödade sitt byte genom att riva upp halsens stora blodkärl med de enorma hörntänderna, inte genom att kväva det, som lejonet gör. Courtesy of Simon J. Tonge and the National Museum of Scotland, under this Creative Commons License.

Pleistocenepoken varade från cirka 2,6 miljoner år sedan fram till den senaste istidens slut för cirka 12 000 år sedan. Under början av denna epok fanns det i hela världen ett mycket stort antal nu utdöda stora landdjursarter, främst däggdjur, många av dem jättestora. Varför försvann alla dessa djur?

Framför allt under slutet av pleistocen dog en oerhört stor del av dessa djurarter ut på alla jordens kontinenter. I Afrika dog dock färre djurarter ut än i andra världsdelar. Utdöendet fortsatte under början av holocenepoken, efter istidens slut. Man vet inte varför alla dessa djur dog ut, men flera hypoteser finns. Texten fortsätter under bilden.

Rekonstruktion av den utdöda jättehjorten, Megaloceros giganteus

Rekonstruktion av den utdöda jättehjorten, Megaloceros giganteus. Den hade de största kända hornkronan bland hjortdjuren, upptill 3,5 meter mellan de yttersta spetsarna. Flera fynd av djuret har gjorts i Skåne. Courtesy of Galerie de l'Aurignacien (Caverne du Pont d'Arc, France), in the public domain.

De stora djurarterna räknas till den så kallade megafaunan, som omfattar landdjur tyngre än cirka 40-45 kg. Jag ger först några exempel på utdöda megafaunadjur i olika världsdelar och diskuterar sedan möjliga orsaker till utdöendet, ett mycket kontroversiellt ämne. Texten fortsätter under bilden.

Målning av bison från Altamiragrottan

Målning av bison från Altamiragrottan i Spanien. Den är gjord under den senaste istiden för mer än 13 000 år sedan av cromagnonmänniskan, som tillhörde vår egen art, Homo sapiens. Courtesy Museo de Altamira and D. Rodríguez, in the public domain.

Europa och Asien

I Europa och Asien försvann bland annat ullhårig mammut och flera andra elefantdjur, ullhårig noshörning, flera hästarter, jättehjort, stäppbison, flera flodhästarter, grottlejon, grottbjörn och grotthyena. Här dog också neandertalmänniskan och de så kallade denisovanerna ut. Texten fortsätter under bilden.

Några utdöda djur från den senaste istiden

En konstnärlig tolkning av ett europeiskt landskap från den senaste istiden med nu utdöda djurarter. Några ullhåriga mammutar (Mammuthus primigenius) är på vandring. Till höger syns en ullhårig noshörning (släktet Coelodonta). Ett par grottlejon (Panthera leo spelaea) festar på en fälld ren. Notera att renen, den enda djurart som är död på bilden, fortfarande lever. Notera också att man i verkligheten aldrig hade kunnat se så många djurarter samtidigt. Courtesy of Mauricio Antón and PLoS Biology under this Creative Commons License.

Nordamerika, Sydamerika och Australien

I Nordamerika försvann bland annat mammutar, mastodonter (en grupp elefantdjur), jättebison och andra bisonarter, jättebäver, flera hästarter, flera arter av jättetrögdjur (släkt med dagens sengångare), flera kameldjur samt det berömda sabeltandade kattdjuret Smilodon (som även fanns i Sydamerika). Här försvann också teratornierna, som var jättestora flygande fåglar. Texten fortsätter under bilden.

Mumie av mammutkalv

Mumien av den lilla mammutkalven Dima där hon hittades bevarad av tundrans permafrost. Hon var en ullhårig mammut (Mammuthus primigenius) som levde i nordöstra Sibirien för cirka 40 000 år sedan. Flera mer eller mindre fullständiga mammutmumier har hittats i Sibirien. Deras maginnehåll visar vilka växter de åt. Courtesy of A.V. Lozhkin and NOAA, in the public domain.

I Sydamerika försvann bland annat flera elefantdjur, flera jättetrögdjur, flera hästarter, flera kameldjur, teratornierna samt de jättestora glyptodonterna (släkt med dagens bältor), bland annat spikklubbsbältorna. Här dog också två hela däggdjursordningar ut, litopternerna och notoungulaterna. De var hovdjur och hade båda uppkommit i Sydamerika under den långa tid, då kontinenten var isolerad från andra världsdelar. Texten fortsätter under bilden.

Päls av jättetrögdjur

Intorkade mumifierade mjukdelar har bevarats från flera av de djur som dog ut i samband med istidens slut. Ovan till höger ses en cirka 13 000 år gammal pälsbit av det sydamerikanska jättetrögdjuret Mylodon darwinii. Nedtill till vänster skymtar en en bit spillning. Bevarad spillning kan ge mycket information, bland annat om djurets matvanor. Courtesy of the Natural History Museum, London, and Ghedoghedo, from Wikimedia Commons under this Creative Commons License.

I Australien försvann flera gigantiska pungdjur, bland annat jättekängurur, de så kallade punglejonen och den noshörningsstora jättevombaten (Diprotodon). Där försvann också en marklevande jättefågel (Dromornis) och en jättevaran. Den senare var mycket större än komodovaranen, den största nu levande ödlan.

Orsaker till utdöendet: klimatet och människan

Orsakerna till megafaunornas utdöende är mycket omdiskuterade. De två viktigaste hypoteserna är klimatförändringar under och efter den senaste istiden och utrotning genom ingripande av den moderna människan (Homo sapiens). Det är möjligt, för att inte säga sannolikt, att det fanns flera samverkande orsaker. Det är också möjligt att det inte var samma huvudorsak i alla delar av världen.

Hela pleistocenepoken kännetecknades av drastiska klimatförändringar med flera istider och mellanliggande varmare perioder. Även under en pågående istid varierade klimatet. Dessa klimatfluktuationer åtföljdes av stora förändringar i vegetationen. En invändning mot klimathypotesen är att megafaunan till största delen överlevde alla dessa svängningar i klimatet. Varför dog då så många djurarter då ut under en relativt kort period kring den senaste istidens slut? Mot detta argument kan anföras att populationerna skulle kunna ha minskat vid varje klimatomslag, i och för sig överlevt, men med reducerat individantal. I så fall skulle uppvärmningen vid den senaste istidens slut kunna ha varit nådastöten för ett stort antal djurarter. Stora djur har svårare att anpassa sig till varmare klimat än små, eftersom de lättare drabbas av överhettning. Orsaken är att de har en mindre värmeavgivande kroppsyta räknat per kilogram kroppsvikt med värmeproducerande vävnad. Texten fortsätter under bilden.

Skelett av jättetrögdjuret Paramylodon harlani

Skelett av det utdöda jättetrögdjuret Paramylodon harlani från Nordamerika. Bilden saknar jämförelsemått, men de enormt tjocka skelettbenen i gångbenen behövdes för att bära upp kroppen och visar att djuret var en verklig gigant. Det hittades i en av asfaltsjöarna i Rancho La Brea mitt i Los Angeles. Dessa asfaltsjöar utgjorde i mer än 30 000 år fram till den senaste istidens slut en dödsfälla för djur. Djuren fastnade och sjönk ner i den trögflytande asfalten. En mängd skelett har tillvaratagits. Courtesy of David Monniaux from Wikimedia Commons under GNU Free Documentation License.

Den moderna människan, Homo sapiens, utvandrade ur Afrika under slutet av pleistocenepoken. Tidpunkten är omdiskuterad. Migrationen tros ha skett för mellan cirka 120 000 och 50 000 år sedan. Det kan mycket väl ha varit flera olika migrationer vid olika tidpunkter och via olika vägar. De olika kontinenterna befolkades också vid olika tidpunkter av moderna människor. Australien nåddes troligen för cirka 60 000-40 000 år sedan, Europa för cirka 45 000-30 000 år sedan och Amerika för cirka 14 000 år sedan, eventuellt ännu tidigare.

Vår människoart hade utvecklat en mera avancerad jaktteknologi än andra människoarter. Vi använde sannolikt kastspjut. Vi hade kanske utvecklat ett mera effektivt samarbete under jakten. Det skulle därför kunna ha varit vi som utrotade en mängd djurarter genom jakt eller genom annan miljöpåverkan. Mot denna förklaring har anförts att arkeologiska bevis för storskalig jakt är sällsynta. Dessutom sammanfaller utdöenden inte alltid med människan ankomst till ett område i världen. Å andra sidan skulle det kunna vara så att megafaunan klarade sig bättre i Afrika tack vare att den där utvecklats parallellt med olika människoarter under flera miljoner år.

Man kan fråga sig, om det var värt mödan och risken, att med primitiva vapen angripa farliga mammutar och noshörningar, så länge man hade tillgång till mindre bytesdjur. Å andra sidan fanns det väldigt mycket mat i en mammut. Texten fortsätter under bilden.

Ett punglejon angriper en jättevombat

En mycket fantasifull tolkning av livet i Australien före människans ankomst. Ett punglejon (Thylacoleo carnifex) angriper en jättevombat (Diprotodon optatum). Punglejonet är det största kända köttätande pungdjuret och var troligen en toppredator eller en asätare. Det liknade lejonet, utan att vara släkt med detta djur, ett exempel på så kallad konvergent utveckling. Jättevombaten har tecknats med ett jättestort rhinarium ("sniffbula"), liknande dagens vombaters. Punglejonets kroppsvikt har uppskattas till cirka 90-160 kg, jättevombatens till cirka 2 800 kg. Punglejonet skulle kunna ha angripit en vuxen jättevombat, men det var troligen en mycket svår uppgift. Courtesy of Roman Uchytel, in the public domain.

Orsaker till utdöendet: sjukdom och kometnedslag

Det finns några andra möjliga förklaringar till massutdöendet. De flesta anser dock dessa hypoteser mindre sannolika.

Det har spekulerats att människan, när hon spridde sig till nya områden, också spridde sina infektionssjukdomar till andra djurarter. Människan hade under sin evolution utvecklat en motståndskraft mot dessa sjukdomar, men för arter som aldrig hade drabbats av smittämnena var de dödliga. Det finns inga belägg för denna hypotes. Från historisk tid känner vi dock till flera exempel på motsatsen: spridning av farliga infektioner från andra djur till människor. Influensavirus härstammar från bland annat svin och fåglar. Smittkoppsvirus anses ha överförts till människan från andra däggdjursarter, pestbakterien från gnagare och Ebolavirus från fladdermöss.

Enligt en annan hypotes bidrog ett belagt nedslag av ett utomjordiskt objekt, förmodligen en komet, för cirka 13 000 år sedan till megafaunans utdöende i Nordamerika.

Orsaker till utdöendet: sammanfattning

Vilka orsakerna till utdöendena än var, är det viktigt att framhålla att stora djur har glesare populationer och långsammare fortplantning än små djur. Stora djur är därför mycket känsligare för alla slags miljöförändringar.

År 2018 publicerades en omfattande studie som jämförde utdöenden dels bland däggdjuren från 65 miljoner år före nutid fram till 125 tusen år före nutid, dels bland däggdjuren under de senaste 125 tusen åren. Man fann att de stora djuren, megafaunan, var överrepresenterade bland de djur som dog ur under de senaste 125 tusen åren, jämfört med de som dog ut tidigare. Detta gällde alla kontinenter och alla studerade däggdjursgrupper. Under dessa 125 tusen år utvandrade den moderna människan (Homo sapiens) från Afrika och befolkade först Eurasien och Australien, sedan Amerika. Man fann också data som tydde på att megafauna dog ut i Afrika redan innan Homo sapiens uppträdde på arenan. Allt detta tolkades som ett stöd för hypotesen att människan starkt bidrog till megafaunans utdöende. Man bör dock komma ihåg att det är en korrelation, som inte säger något om orsakssammanhangen. Dessutom är dateringar av utdöenden bristfålliga för många arter.

Sammanfattningsvis så vet man för lite om megafaunans kollaps för att ännu kunna fastställa vad som orsakade den. Mycket tycks peka på att det fanns flera samverkande orsaker. Texten fortsätter under bilden.

Den utdöda jättestora lemuren Megaladapis edwardsi

En konstnärlig tolkning av den utdöda jättestora lemuren Megaladapis edwardsi från Madagaskar. Den påminde mer om en koala än om de nu levande lemurerna. Dess kroppsvikt har uppskattats till cirka 80-90 kg. Courtesy of FunkMonk and Dr. Laurie Godfrey, from Wikimedia Commons under this Creative Commons License.

Australien, Madagaskar och Nya Zeeland: människan bar huvudansvaret

Merparten av Australiens megafauna dog sannolikt ut redan för cirka 50 till 40 tusen år sedan, i samband människans ankomst till denna världsdel. Här var kanske människans ingripande den viktigaste orsaken till utdöendet, även om ett torrare klimat kan ha bidragit. Människan ingrep inte bara genom jakt, utan troligen också genom att bränna vegetationen inom stora områden.

Madagaskar befolkades i relativt sen tid, från Sydostasien och Afrika med början för cirka 2 300 år sedan. De gigantiska elefantfåglarna och de stora lemurerna på Madagaskar utrotades sannolikt av människan. Eventuellt bidrog även klimatförändringar till deras försvinnande. Texten fortsätter under bilden.

Jätteörn angriper moafåglar

En konstnärlig rekonstruktion av livet på Nya Zeeland innan det stora utdöendet. En jätteörn (Haasts örn; Harpagornis moorei) angriper några moafåglar (familjen Dinornithidae). Däggdjur, förutom fladdermöss, saknades helt på Nya Zeeland innan människan kom dit. Många däggdjursnischer fylldes av fåglar, bland annat moafåglar, kivifåglar och papegojor. Moafåglarna och kivierna saknade flygförmåga. Det fanns flera arter av olika stora moafåglar med kroppsvikter från cirka 12 kg till cirka 250 kg. Courtesy of John Megahan under this Creative Commons License.

Nya Zeeland var den sista större landmassa som befolkades. Detta hände för cirka 700 år sedan. Man är tämligen säker på att det där var människan som utrotade megafaunan. Den bestod av fåglar. Det fanns många arter av strutsliknande moafåglar, flera av dem mycket stora. Det fanns också en jättestor örn som tros ha dött ut när dess byte, moafåglarna, försvann.

Nutidens utdöende: en potentiell katastrof

Det stora utdöende som pågår i vår tid är utan tvekan orsakat av människan, framför allt genom direkt miljöpåverkan men även jakt och fiske. Det är jämförbart med udöendet vid kritaperiodens slut för cirka 70 miljoner år sedan, då bland annat dinosaurierna utom fåglarna dog ut. Det är till och med jämförbart med utdöendet vid permperiodens slut för cirka 250 miljoner år sedan, då djurlivet på Jorden nästan utplånades. Det är människans ansvar att se till att en sådan katastrof inte händer i framtiden.
 

Referenser

M. E. Allentoft et al.: Extinct New Zealand megafauna were not in decline before human colonization (Proceedings of the National Academy of Science 111:4922-4927, 2014).

The art of Altamira (Museo Nacional y Centro de Investigación de Altamira, retrieved 9 November 2017).

Australia's extinct animals (Australian Museum, retrieved 16 November 2017).

M. Bunce et al.: Ancient DNA provides new insights into the evolutionary history of New Zealand's extinct giant eagle (PLoS Biology 3:e9, 2005).

B. E. Crowley: A refined chronology of prehistoric Madagascar and the demise of the megafauna (Quaternary Science Reviews 29:2591-2603, 2010).

Encyclopedia of Life (retrieved 6-16 November 2017).

R. B. Firestone et al.: Evidence for an extraterrestrial impact 12,900 years ago that contributed to the megafaunal extinctions and the Younger Dryas cooling (Proceedings of the National Academy of Science 104:16016-16021, 2007).

J. L. Gill et al.: Pleistocene megafaunal collapse, novel plant communities, and enhanced fire regimes in North America (Science 326:1100-1103, 2009).

C. V. Haynes et al.: The Murray Springs Clovis site, Pleistocene extinction, and the question of extraterrestrial impact (Proceedings of the National Academy of Science 107:4010-4015, 2010).

C. Johnson: Megafaunal decline and fall (Science 326:1072-1073, 2009).

J. L. Metcalf et al.: Synergistic roles of climate warming and human occupation in Patagonian megafaunal extinctions during the Last Deglaciation (Science Advances 2: e1501682, 2016).

Nationalencyklopedin (nedladdat 6-16 november 2017).

S. R. Pant, A. Goswami, and J. A Finarelli: Complex body size trends in the evolution of sloths (Xenarthra: Pilosa) (BMC Evolutionary Biology 14:184, 2014).

J. L. Prado, C. Martinez-Maza, and M. T. Alberdi: Megafauna extinction in South America: A new chronology for the Argentine Pampas (Palaeogeography, Palaeoclimatology, Palaeoecology 425:41-49, 2015).

N. J. Rawlence et al.: Soft-tissue specimens from pre-European extinct birds of New Zealand (Journal of the Royal Society of New Zealand 43:154-181, 2013).

R. G. Roberts and B. W. Brook: And then there were none? (Science 327:420-422, 2010).

N. Rust: What really happened to mammoths and other ice age giants (BBC Earth, updated 2 November 2016).

Freédérik Saltré et al.: Climate change not to blame for late Quaternary megafauna extinctions in Australia (Nature Communications 7:10511, 2016).

C. Sedwick: What killed the woolly mammoth? (PLoS Biology 6:e99, 2008).

F. A. Smith et al.: Body size downgrading of mammals over the late Quaternary (Science 360:310-313, 2018).

B. Switek: What killed South America's megamammals (Scientific American Blog Network, updated 21 June 2016).

E. P. Tonni, A. L. Cione, L. H. Soibelzon: The broken zig-zag: Late Cenozoic large mammal and tortoise extintion in South America (Revista del Museo Argentino de Ciencias Naturale 5:1-19, 2003).
 

Till början på sidan

Till "Djurfakta"


Zoofysiolog, skribent och webbansvarig:
Anders Lundquist, senior universitetslektor emeritus
Adress: Biologiska institutionen, Lunds universitet, Biologihus B, Sölvegatan 35, 223 62 Lund
Telefon: 046-222 93 53
E-post:
Senast uppdaterad: 7 juni 2018
Webbplatsen använder kakor. Surfar du vidare, godkänner du detta. Läs mer här.

Creative Commons License
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens.