Info om  djur   Fråga   Svar   Djurfakta   Artiklar   Källor 

Lunds universitet
Facebook

Fiskar som dricker: att leva i saltvatten och sötvatten

Anders Hansson
Reviderat av Anders Lundquist
Flundran måste dricka havsvatten

Har ni ibland ställt er frågan varför saltvattensfisk inte smakar saltare än sötvattensfisk? Förklaringen till detta fenomen är något som kallas osmoreglering.

Benfiskar i havet
De flesta saltvattensfiskar är benfiskar, som alla löst saltproblemet på likartat sätt. Saltvatten har en högre totalkoncentration av lösta ämnen än fiskarnas blod och vävnadsvätska. Därför transporteras vatten hela tiden med så kallad osmos från blodet och vävnadsvätskan till havsvattnet, framför allt genom gälarna. Dessutom tar fisken hela tiden upp salt från vattnet genom så kallad diffusion, även detta framför allt genom gälarna. Detta beror på att havsvattnet har högre koncentrationer av joner än fiskarnas blod och vävnadsvätska. De joner som finns i högst koncentration i havsvattnet är natriumjoner och kloridjoner, samma joner som ingår i koksalt. Även magnesiumjoner och sulfatjoner finns i ganska höga koncentrationer i havsvattnet.
    Om det inte fanns reglermekanismer skulle transporten av vatten leda till att fiskarna "torkade ut" och krympte. För att kompensera för vattenförlusten dricker fiskarna faktiskt havsvatten. Detta har dock följden att den även får i sig väsentliga mängder salt, vilket som ni nu vet inte är bra. Njurarna hjälper till att spara på vatten genom att njurkanalerna återvinner vatten ur urinen och därmed minimerar urinvolymen. På så sätt minskas vattenförlusten, medan vissa saltjoner, främst magnesiumjoner och sulfatjoner, koncentreras i urinen. Detta löser fiskarnas problem med dessa joner. Men denna hjälp är otillräcklig. Om fisken saknade andra reglermekanismer, så skulle koncentrationerna av natriumjoner och kloridjoner inuti fisken ständigt öka. Gälarna löser detta problem. De är ansvariga för avlägsnandet av de vanligast förekommande jonerna i havsvattnet, natriumjoner och kloridjoner. I gälarna finns så kallade mitokondrierika celler som via en komplicerad energikrävande mekanism transporterar ut natriumjoner och kloridjoner ur fiskarna. Gälar och njurar tillsammans klarar alltså av att avlägsna allt överskottssalt som fisken får i sig.

Broskfiskar i havet (hajar och rockor)
Broskfiskar (hajar och rockor) har utvecklat en annan lösning för att undvika osmotisk uttorkning. Genom att ha höga halter av urinämne och trimetylaminoxid i blodet och vävnadsvätskan får de en något högre totalkoncentration av lösta ämnen i dessa vätskor än havsvattnets. Detta leder till att de tar upp små mängder vatten med osmos, tillräckliga mängder för att kompensera för vattenförlusterna med urinen och avföringen. Saltkoncentrationerna i deras blod och vävnadsvätska är dock lägre än havsvattnets, vilket innebär att de har en tendens att ta in extra salt genom diffusion i gälarna och via födan. De har alltså samma saltproblem som benfiskarna, men eftersom broskfiskarna har ett osmotiskt intag av vatten, inte ett upptag, behöver de inte dricka saltvatten för att behålla sin vattenbalans. På så sätt slipper de att ta in stora mängder överflödigt salt. Det överflödiga salt som tas upp avlägsnas från kroppen av njurarna eller av särskilda saltkörtlar. Körtlarna mynnar i tarmen och avger natriumjoner och kloridjoner via avföringen.
    Märkligt nog tycks energikostnaden för osmoregleringen vara ungefär lika stor för benfiskar och broskfiskar i havet. Broskfiskarna slipper visserligen den saltbelastning som drickande av havsvatten medför. Men det kostar energi att bilda urinämne och trimetylaminoxid och att hålla halterna av dessa ämnen höga i kroppen.

Ryggradslösa djur i havet
De flesta ryggradslösa havsdjur har blod och vävnadsvätskor med ungefär samma totalkoncentration av lösta ämnen som havsvattnet. Dessutom har dessa vätskor ungefär samma jonsammansättning som havsvattnet. Därför slipper de ryggradslösa djuren problem med upptag eller förluster av vatten och salt. Man frågar sig då varför havslevande benfiskar och broskfiskar måste förbruka energi på vattenreglering och saltreglering. Vi återkommer till det.

Sötvattensdjur
Sötvatten har en mycket låg totalkoncentration av lösta ämnen. I sötvatten är det därför en fördel att ha så en låg totalkoncentration av lösta ämnen i blodet och vävnadsvätskan som möjligt. Detta minskar det osmotiska upptaget av vatten. Notera att sötvattensfiskars vattenproblem därför är det rakt motsatta jämfört med saltvattensbenfiskar. Fiskarna i sötvatten riskerar att svälla upp och spricka på grund av upptag av vatten, benfiskarna i saltvatten riskerar att krympa på grund av förlust av vatten.

Benfiskar och broskfiskar i havet en gång till
Det är uppenbart att havets benfiskar och broskfiskar inte är optimalt anpassade till livet där. Man tror att detta beror på alla nu levande benfiskar och broskfiskar härstammar från fiskar som levde i sötvatten. Sannolikt kunde de havslevande benfiskarna och broskfiskarna inte höja saltkoncentrationerna i blodet och vävnadsvätskan, när de återvände till havet. Varför vet man inte. De återvändande fiskarna fick ta till andra lösningar, som tyvärr var energikrävande.

Nu vet ni hur saltvattensfiskar klarar av att leva i saltvatten utan att ansamla stora mängder salt. Ni vet också att olika fiskgrupper har utvecklat olika system för vattenproblem och saltproblem. Kanske något att berätta nästa gång det serveras fisk där hemma?
 

Referenser

Texten har uppdaterats och utökats år 2013 av Anders Lundquist.

R.W. Hill, G.A. Wyse, and M. Anderson: Animal Physiology (3rd ed, Sinauer, 2012).
 

Till början på sidan

Till "Artiklar om djur"


Zoofysiolog, skribent och webbansvarig:
Anders Lundquist, senior universitetslektor emeritus
Adress: Biologiska institutionen, Lunds universitet, Biologihus B, Sölvegatan 35, 223 62 Lund
Telefon: 046-222 93 53
E-post:
Senast uppdaterad: 24 maj 2013
Webbplatsen använder kakor. Surfar du vidare, godkänner du detta. Läs mer här.

Creative Commons License
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens.