|
Feromoner - kan säga
|
 |
| Schematiskt återgivet snitt genom huvudet så att man ser höger näshålas yttervägg med de tre näsmusslorna. Den vanliga luktslemhinnan finns i näshålans tak. Vomeronasalorganet finns på bägge sidor i skiljeväggen mellan de båda näshålorna. Det syns alltså inte på bilden, men dess läge (som ju blir framför bildens plan) är utmärkt med en röd prick. Copyright |
Har inte du också känt det så någon gång? Du står där framför en person du aldrig har träffat förut. Han eller hon behöver kanske inte säga ett enda ord och du får ändå en känsla av att tycka bra om den här personen. Eller tvärtom - en extrem motvilja uppfyller dig vid mötet trots att personen i fråga ser snäll och trevlig ut. Visst känner du igen dig? Då har du kanske använt dig av ditt vomeronasalorgan (VNO).
Många djur producerar feromoner, en sorts luktämnen. Med hjälp av dessa kommunicerar de med omvärlden, för att locka till sig en lämplig partner och signalera att de är redo för parning eller för att ge ett hotfullt intryck. Olika feromoner signalerar olika saker och de skiljer sig i struktur och uppfattas olika av olika djurarter, vilket ju är tur, då jag antar att mushonan skulle bli ganska rädd och besviken om en elefanthanne kände hans parningssignaler och störtade dit. En del växter använder sig faktiskt av feromontaktik för att locka till sig kärlekskranka insektshannar som hjälper till vid pollineringen. Läs här om feromoner hos insekter.
Hos många ryggradsdjur andas feromonerna in genom näsan och uppfattas omedvetet i VNO, som är ett speciellt luktorgan i näshålan. Efter det att feromonerna har känts av skickas signaler till hjärnan, som i sin tur kan påverka insöndringen av hormoner. Till exempel kan insöndringen av de manliga och kvinnliga könshormonerna, testosteron respektive östrogen, påverkas starkt. Hormonerna kan hos djuren sätta igång en känsla eller process i kroppen: lust, samhörighet eller förberedelse för flykt. Hos många ryggradsdjur är VNO ett välutvecklat organ av stor betydelse. Men feromoner kan hos ryggradsdjur också registreras av den vanliga luktslemhinnan.
Även vi människor har ett VNO, men hos oss är det oklart om det fungerar. Men vi skulle kunna tänkas uppfatta feromoner också via luktslemhinnan. Det har gjorts försök som tyder på att vi utsöndrar och påverkas av feromoner. Kanske är det feromoner som gör att ett spädbarn känner igen sin mamma och hittar fram till mammans bröst. Men feromoner förefaller trots allt ha förlorat mycket av sin betydelse som kommunikationsmedel i och med utvecklingen av andra mänskliga kommunikationsmetoder. Till följd av detta och på grund av att feromonerna registreras omedvetet, kan tolkningen av signalerna ha blivit mycket subtilare hos oss människor. Feromonerna ger oss kanske inte någon klar bild av budskapet, utan lämnar mest kvar en känsla. En känsla som kanske kan ge oss ledtrådar om våra medmänniskor.
Kanske är det så att du skickar ut signaler som du inte vet om, men som andra kan uppfatta omedvetet ...
Källa
Homepage for the Neuroscience Program at Florida State University (http://www.neuro.fsu.edu/research/vomer.htm).