Info om  djur   Fråga   Svar   Djurfakta   Artiklar   Källor 

Lunds universitet
Facebook

Svettning och flämtning: djur kyler sig när vatten avdunstar

Ola Sternebring
Reviderat av Anders Lundquist
Flämtande hund

Hunden Russell är varm. Som synes flämtar han i stället för att svettas. Russell var en golden retriever från Stockholm. Han uppkallades efter filosofen Bertrand Russell (1872-1970) och var en mycket glad och trevlig hund. Nu är han icke mer. Om han, mot förmodan, skulle ha hamnat någon annanstans, så hoppas vi att detta ställe är ett "hundarnas Eden, där det är tätt emellan träden" (ur "Sov lilla Totte" av Hans Alfredson och Tage Danielsson). Klicka på bilden.

För att kunna överleva måste däggdjur och fåglar ha ett väl fungerande försvar mot överhettning, vid höga yttertemperaturer och vid hårt arbete. De måste ju hålla en nästan konstant kroppstemperatur hela tiden. De skyddar sig mot överhettning bland annat genom så kallad evaporativ avkylning, det vill säga avdunstning av vatten. Vatten är speciellt bra för detta ändamål, eftersom det åtgår mycket värme, när det övergår från flytande form till vattenånga. Det finns fyra olika sätt att kyla sig evaporativt: svettning, flämtning, strupfladder och salivspridning. Dessutom kan många djur kyla sig genom att bada eller spruta vatten på sig. Vad är fördelarna och nackdelarna med de fyra kylningssätten och hur går de till?

När ett djurs kroppstemperatur hotar att överstiga den kritiska gränsen för vad det klarar av, kan det kyla sig genom att svettas. Denna metod används främst av stora däggdjur som hästar, kameler och människor. Svettkörtlar under huden aktiveras och börjar utsöndra en vattenlösning direkt på hudytan. Sedan avdunstar vattnet. Då kyls blodet som strömmar genom huden. Svettens avdunstning underlättas av att blodflödet till huden ökar, vilket gör huden varmare. Svettning kräver att djuret har kort päls eller saknar päls. Om pälsen vore lång skulle svetten stanna kvar inne i den utan att avdunsta. Svett innehåller förutom vatten även salt, och vid längre svettningsperioder kan svettning leda till brist på salt (natriumjoner och kloridjoner) i kroppen. Små däggdjur brukar vanligen inte svettas. Inga fåglar svettas.

Flämtning är en ökning av andningsfrekvensen (antal andetag per minut) och förekommer hos både fåglar och däggdjur. Vid andningen värms inandningsluften till kroppstemperaturen och mättas med vattenånga. Den ökade temperaturen gör att luften rymmer mer vattenånga vid mättnad. En stor del av vattenångan försvinner sedan med utandningsluften. Dock återvinns en del av vattenångan. Läs hur vatten kan sparas i nosen på en annan sida.

Den höjda andningsfrekvensen vid flämtning gör att mer luft kan andas in och ut per tidsenhet. Då ökas avgivningen av vattenånga och därmed värmeavgivningen. Hundar kan öka sin andningsfrekvens från 10-40 andetag per minut i vila till 200 eller mer vid flämtning.

En fördel med flämtning jämfört med svettning är att endast vattenånga förs bort via utandningsluften, inget salt. En annan fördel är att den vattenmättade luften alltid förs bort från avdunstningsytan, tack vare andningsrörelserna. Vid svettning krävs vind eller fartvind för att avdunstningen ska gå riktigt snabbt.

En nackdel med flämtning är att andningsmusklerna ökar sin aktivitet. Detta kräver mycket energi och ger en oönskad bieffekt i form av ökad värmeproduktion i kroppen. En annan nackdel med flämtning är att alltför mycket koldioxid kan avges från kroppen, eftersom andningen ökar utan att särskilt mycket mer koldioxid produceras. Koldioxid bildar i kroppen kolsyra, som sönderdelas i vätejoner och vätekarbonatjoner. Om man avger för mycket koldioxid får man således för lite vätejoner i kroppen. Därmed blir blodet alltför alkaliskt. Detta kan påverka hjärnans funktioner, någon som den som blåst upp för många ballonger inför ett kalas har känt av. Flämtande djur brukar undvika alltför stora koldioxidförluster genom att andas grunda andetag. Då ventileras lungornas gasutbytande delar inte så mycket. Den höga andningsfrekvensen leder däremot till en kraftig ventilering av de övre luftvägarna. Läs om flämtning och hyperventilering på en annan sida.

Många fåglar kan även använda sig av något som kallas strupfladder. Detta innebär att mungolvet vibrerar medan munnen hålls öppen. Denna metod påminner en hel del om flämtning. Vibrationerna ger ett ökat luftflöde ut ur och in i munhålan, något som gör att mer vattenånga, och därmed värme, kan föras bort från de fuktiga slemhinnorna. Inte heller här sker någon saltförlust. Strupfladder kräver mindre energi än flämtning, eftersom mindre muskelkraft behöver användas. Strupfladder leder inte heller till alltför stora koldioxidförluster, eftersom det inte är lungorna, utan bara de övre luftvägarna, som ventileras.

Den fjärde och sista metoden för evaporativ avkylning är salivspridning. Detta sätt används av många gnagare. Djuren sprider rikligt med saliv över olika kroppsdelar och kyls när saliven avdunstar. Även om salivspridning inte är något effektivt sätt att kyla ned sig på, kan det användas som tillfällig utväg medan djuret söker efter en svalare miljö. Även kängurur använder sig av denna metod. Läs om kängururs salivspridning på en annan sida.

Läs mer om hur däggdjur reglerar sin kroppstemperatur på en annan sida.
 

Referenser

Texten har uppdaterats och utökats år 2013 av Anders Lundquist.

R.W. Hill, G.A. Wyse, and M. Anderson: Animal Physiology (3rd ed, Sinauer, 2012).
 

Till början på sidan

Till "Artiklar om djur"


Zoofysiolog, skribent och webbansvarig:
Anders Lundquist, senior universitetslektor emeritus
Adress: Biologiska institutionen, Lunds universitet, Biologihus B, Sölvegatan 35, 223 62 Lund
Telefon: 046-222 93 53
E-post:
Senast uppdaterad: 5 juni 2013
Webbplatsen använder kakor. Surfar du vidare, godkänner du detta. Läs mer här.

Creative Commons License
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens.