Info om  djur   Fråga   Svar   Djurfakta   Artiklar   Källor 

Lunds universitet
Facebook

Hur hittar laxen hem till bäcken där den kläcktes?

Gabriella Honeth
Reviderat av Anders Lundquist
Lax

Laxen (Salmo salar), en av djurrikets långresenärer. Laxynglen som kläcks ur sitt ägg i en bäck kallas stirr. Efter några år utvecklas stirrarna till smolt, som vandrar ut i havet. Där blir de blanklaxar, som vanligen stannar tre år i havet. Sedan vandrar de uppför en älv eller en å till den bäck där de kläckte. Där leker de. De flesta av laxarna dör efter leken. Med tack till Kristianstads Vattenrike.

Laxar färdas från havet till sin kläckningsplats i någon flod eller bäck, när det är dags att fortplanta sig. Resan går genom vitt skilda miljöer, över öppna hav, genom sjöar och upp för floder, och kan vara flera hundra mil lång. Trots den långa vägen och de skilda miljöerna som laxen måste färdas genom, lyckas nästan alla överlevande laxar ta sig tillbaka till sin kläckningsplats. Hur kan då laxen hitta på den långa resan?

Laxar föds i sötvattenbäckar som ofta ligger långt från havet. Efter en tid färdas de ned till havet för att där växa till sig. När de har blivit vuxna återvänder de till sin kläckningsplats för att fortplanta sig där. Återkomsten sker vanligen flera år efter att de lämnat födelseplatsen. Texten fortsätter under bilden.

En laxing, en korsning mellan lax och öring

Den här fisken är förmodligen en laxing, det vill säga en korsning mellan lax (Salmo salar) och öring (Salmo trutta). Öringarna är släkt med laxen. Havsöringen vandrar precis som laxen ut i havet som ung för att sedan efter några år vandra tillbaka till födelsebäck för att leka i rinnande vatten. Insjööringen förökar sig i rinnande sötvatten, vandrar sedan ut till någon större sjö, för att senare återvända till födelsebäcken för att leka. Bäcköringen lever hela sitt liv i sötvatten och vandrar inte. Trots de skilda levnadssätten, tror man att de tre öringarna tillhör samma art. Tack till Havs- och vattenmyndigheten för bilden.

På sin väg tillbaka färdas laxen först långa sträckor över det öppna havet. Man tror att den använder sig av en inbyggd karta och en inbyggd magnetisk kompass för att hitta fram till rätt kust och till mynningen av sin födelseflod. Man har hittat det magnetiska mineralet magnetit hos laxar, bland annat i sidolinjesystemet, men det är fortfarande oklart om magnetitkornen fungerar som en inbyggd kompass. Man har också gjort försök som tyder på att laxfiskar kan känna av jordens magnetfält.

I en studie från 2014 visade man att unga laxar av en amerikansk laxart använder jordens magnetfält, när de navigerar inom det havsområde, där de lever fram tills dess att de som fullvuxna vandrar tillbaka till sin födelsebäck. När de utsattes för det magnetfält som råder i den nordligaste delen av området, simmade de söderut. När de utsattes för fältet i den sydligaste delen, simmade de norrut. De avläste sannolikt både jordmagnetfältets styrka och dess inklination, det vill säga dess vinkel gentemot horisontalplanet. När de utsattes för fält, i vilka styrka eller inklination inte överensstämde med värdena inom deras utbredningsområde, blev de förvirrade och simmade inte i någon bestämd riktning. Laxar träffar aldrig den föregående generationen, så de kan inte lära sig att navigera av andra laxar. Sannolikt har de därför en inbyggd magnetisk karta i hjärnan. Men man vet inte hur denna karta är uppbyggd och hur den fungerar.

Man vet betydligt mindre om laxens navigering i havet än man vet om fåglarnas navigering, när de flyttar höst och vår. Troligen använder laxar, precis som flyttfåglar, flera olika sinnen när de navigerar i havet, inte bara sitt magnetsinne. Kanske använder de sig av en solkompass, av polariserat ljus och av vågornas rörelseriktningar.

Bara för att laxen har hittat fram till rätt flod betyder det inte att strapatserna är över. Den kan ha lika långt kvar att färdas genom sjöar och vattendrag innan den når sin födelseplats. Under den här delen av färden använder sig laxen av ett annat navigationssystem än ute på det öppna havet. I flodsystemet är det främst lukten från födelsebäcken som styr laxen. Vattnet från olika vattendrag skiljer sig åt kemiskt, bland annat genom att de hyser olika växter och genom att de har bottnar med olika sammansättning. Laxar kan med hjälp av lukten skilja på vatten från olika vattendrag. Det är förmodligen inte en doft, utan en komplicerad blandning av olika dofter, som laxarna lär sig känna igen. Unga laxar på väg ner mot havet lär sig känna igen dofterna från sin egen födelsebäck. När de flera år senare återvänder kommer de ihåg lukterna och kan med hjälp av dessa navigera genom flodsystemet och hitta fram till rätt plats.

Laxen har alltså inte bara ett effektivt navigeringssystem för att hitta hem, utan två, ett som används ute till havs och ett som används i floder och andra vattendrag.

En lax måste under sin livstid först vara anpassad till att leva i sötvatten, sedan till mer eller mindre salt vatten och till slut till sötvatten en gång till. Det betyder att de måste kunna reglera kroppsvätskornas sammansättning på olika sätt. I sötvatten använder laxen samma reglermekanismer som ständigt sötvattenlevande fiskar. Den måste då bland annat avge en mycket riklig urin. I saltvatten använder laxen samma reglermekanismer som ständigt saltvattenlevande fiskar. Den måste då bland annat dricka saltvatten. Läs om hur fiskar klarar av att leva i sötvatten och saltvatten på en annan sida.

Läs om det magnetiska sinnet hos olika djur, om flyttfåglarnas navigering, om havssköldpaddornas orienteringsförmåga och om hur bin hittar hem till kupan på andra sidor.
 

Referenser

Texten har uppdaterats och utökats år 2013 och 2015 av Anders Lundquist.

A.H. Dittman och T.P. Quinn: Homing in pacific salmon: mechanisms and ecological basis (Journal of Experimental Biology B 199:83-91, 1996).

J. Hellinger och K.-P. Hoffmann: Magnetic field perception in the rainbow trout Oncorynchus mykiss: magnetite mediated, light dependent or both? (Journal of Comparative Physiology A 198:593–605, 2012).

R.W. Hill, G.A. Wyse, and M. Anderson: Animal Physiology (3rd ed, Sinauer, 2012).

K.J. Lohmann, C.M.F. Lohmann och C.S. Endres: The sensory ecology of ocean navigation (Journal of Experimental Biology 211:1719-1728, 2008).

N.F. Putman et al.: An inherited magnetic map guides ocean navigation in juvenile pacific salmon (Current Biology 24:1-5, 2014).
 

Till början på sidan

Till "Artiklar om djur"


Zoofysiolog, skribent och webbansvarig:
Anders Lundquist, senior universitetslektor emeritus
Adress: Biologiska institutionen, Lunds universitet, Biologihus B, Sölvegatan 35, 223 62 Lund
Telefon: 046-222 93 53
E-post:
Senast uppdaterad: 10 mars 2015
Information: Om cookies ("kakor")

Creative Commons License
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens.