Bläckfiskens öga

Mikael Börrzén

Kan två olika djur vara lika varandra på någon punkt utan att överhuvud taget vara släkt med varandra? Det kan faktiskt vara så! Två helt olika arter som inte är släkt, kan ibland ha vissa finesser gemensamt, helt enkelt därför att de har utvecklats i liknande miljöer under samma selektionstryck.

Ordet selektionstryck kan man förklara som alla de olika faktorer i miljön som avgör hur en djurart kommer att förändras under utvecklingen. Hos vattenlevande djur kommer de individer som är bäst anpassade till simning att få en större avkomma. Individer som simmar dåligt kommer då bli allt sällsyntare. Efter några generationer har selektionstrycket gjort att sådana djur helt försvunnit. Den naturliga selektionen (det naturliga urvalet) gynnar alltså de välanpassade individerna.

Olika djur kan utsättas för samma selektionstryck. Tänk dig en delfin (som ju är ett däggdjur), en haj (en fisk) och en Ichtyosaurus (en utdöd marin reptil). De är mycket lika varandra, inte för att de är nära släkt, utan därför att en strömlinjeformad kropp med en kraftig stjärtfena är den bästa lösningen för att kunna simma snabbt nog att hinna ikapp bytet. Detta kallas för konvergent evolution.

Människor och bläckfiskar är ju inte speciellt nära släkt med varandra. Det är faktiskt så att man måste gå mer än 500 miljoner år tillbaka i tiden för att hitta en gemensam förfader! Trots det finns det en punkt där vi är förvånansvärt lika varandra, nämligen ögats funktion! Genom konvergent evolution har bläckfiskarna fått ett öga som är mycket likt vårt!

Schematiska snitt genom människans öga (ovan) och bläckfiskens (nedan). Strukturer som liknar varandra på grund av konvergent evolution är utmärkta med samma färg i båda bilderna. Förklaringar i texten. Copyright Corel Corporation and BIODIDAC.

Studerar man ett bläckfisköga finner man att det egentligen bara finns två viktiga skillnader gentemot den typ av öga som vi människor har. När vi fokuserar för att kunna se skarpt på nära håll, ändrar vi formen på ögats lins med hjälp en liten cirkulär muskel. Linsen blir då tjockare och får en större ljusbrytningsförmåga, vilket leder till att bilden blir skarp. Bläckfiskarna har en lins, precis som vi. Men när de ska se skarpt på nära håll, trycker de i stället ihop hela ögat med hjälp av en muskel. Linsen flyttas då framåt och bilden blir skarp.

En annan skillnad är hur synnerven lämnar ögat. Har du hittat den "blinda fläcken" i ditt öga? Rita två punkter ungefär tio centimeter ifrån varandra på ett vitt papper. Fokusera med vänster öga på den högra punkten (eller höger öga på den vänstra punkten) och för samtidigt papperet närmare och närmare dina ögon. Du kommer märka att den andra punkten som du ser litet suddigt i utkanten av ditt synfält, plötsligt försvinner! Prova och se! Du kan också prova på den här bilden:

Fenomenet beror på att nervfibrerna som leder information från de ljuskänsliga cellerna (hos oss stavar och tappar) utgår från näthinnans främre, mot linsen vettande, sida. Det finns ett litet område på näthinnan där alla nervfibrerna lämnar ögat och går ut i synnerven. I denna "blinda fläck" finns det inga ljuskänsliga celler. I vår näthinna måste ljuset dessutom passera ett antal skikt med nervceller, innan det når de ljuskänsliga cellerna. Man vet inte orsaken till att vårt öga är så konstruerat. Det förefaller ofunktionellt. Bläckfiskarna har en "smartare" konstruktion! Hos dem lämnar nervfibrerna näthinnan från dess baksida. Någon blind fläck finns alltså inte och ljuset träffar de ljuskänsliga cellerna direkt.

I övrigt är de båda ögonens konstruktion i stort sett likartad. Bläckfiskarna har en genomskinlig hornhinna (cornea) och en regnbågshinna (iris) med en pupill, precis som vi. Både vi och bläckfiskarna låter ljuset passera genom en lins och en glaskropp innan det träffar näthinnan (retina) i ögats bakre del, där ljuskänsliga celler stimuleras. Därifrån leder en synnerv informationen till hjärnan, där den tolkas. Exakt hur bläckfiskens hjärna tolkar bilden vet vi inte, men den har en mycket bra syn. Detta är till stor hjälp för den när den ska finna föda eller upptäcka fiender. Bra "konstruktioner", som bläckfiskarnas och våra "kameraögon", kan alltså realiseras vid flera tillfällen under evolutionens gång och i vitt skilda djurgrupper.

En bläckfisk, det levande fossilet Nautilus, har ett annorlunda konstruerat öga.

Källor

L.A. Borradaile, F.A. Potts, L.E.S. Eastham, J.T. Saunders och G.A. Kerkut: The Invertebrata (Cambridge University Press, Cambridge, 1963).

W.S. Jagger och P.J. Sands: A wide-angle gradient index optical model of the crystalline lens and eye of the octopus (Vision Research 39:2841-2852, 1999).

P.C. Withers: Comparative animal physiology (Saunders, Fort Worth, 1992).

Åter till "Artiklar om djur"